Kategori: Nostalgi

Så fixar du fantastisk batteritid på din mobil

image
Ibland går det riktigt långt.

De flesta som byter från en dum till en smart mobil slås av två saker.

– Oj, vad mycket den kan göra.

Och – Oj, vad fort batteriet dog.

Den tråkiga nyheten är att en smart telefon med en stor färgskärm aldrig med dagens teknik kommer att nå de batteritider man kan förvänta sig från en gammal osmart mobil med pytteliten skärm utan färger. Dels för att den skärmen drar mindre batteri per minut den är igång – dels för att du har igång den färre minuter en vanlig dag på grund av dess bristande funktionalitet.

Den som längtar tillbaks till en mobil som ”man bara kunde ringa med” och som däremellan kunde ligga på standby dag efter dag efter dag, rekommenderas att besöka närmaste tekniklada och införskaffa senaste 200-kronors-mobilen som marknadsförs som en ”enkel bastelefon”, de säljs ofta i paket med nytt simkort!

(Och ja, ibland vill man faktiskt ha just en sån mobil, eller flera. Till exempel om man ska vara mottaglig på ett icke spårbart mobilnummer och/eller vill lämna bort en icke spårbar mobil till en källa för att kunna hålla kontakten i ett känsligt grävjobb. Men det är en annan historia.)

De flesta av oss fortsätter emellertid använda vår smarta mobil och de flesta av oss fortsätter förbanna den usla batteritiden.

Men den goda nyheten är att det finns saker man kan göra. Som på allvar förbättrar läget.

Här mina viktigaste tips (som de funkar på Android-lurar, det mesta gäller även för andra operativsystem men vägarna kan vara annorlunda).

1) Minska ljuset!
De tillfällen då du behöver starkt ljus på din skärm är lätt räknade. Och om du sätter ljusstyrkan på ”Automatisk” så kommer telefonen att fixa nivån åt dig. Skeptisk? Testa en vecka! Om du tycker att automatiken hamnar fel så försök välja en permanent nivå som är den lägsta du kan tänka dig utan att bli konstant irriterad.

2) Minska timeout-tiden!
Du behöver inte ha skärmen igång mer än nödvändigt. Ställ ned tidsgränsen för den automatiska timeouten. Testa med en minut eller kortare, höj om du märker att du blir tokig.

Och nej, detta behöver inte betyda att du måste väcka skärmen stup i kvarten, eller vidröra den för att den inte ska dö. Det finns smartare lösningar. Användare av Samsung Galaxy 2-4 ställer in telefonen på att hålla koll på om man tittar på den (ja, det låter lite läskigt men fungerar ganska bra), övriga läser nästa punkt.

3) Installera en automatiserings-app.
De kan heta Tasker och vara avancerade, eller Automateit och vara enklare – eller Smart Actions och vara installerade från början i en Motorola. (Mer om skillnaderna, och länkar till apparna, hittar du här.) Poängen är densamma: de hjälper dig minska batteriförbrukningen på de sätt du väljer. Till exempel genom att styra så timeout-tiden fotsätter vara lång där du behöver det – kanske när du kör webbläsaren och eboksläsaren? – men i övrigt håller sig kort. Eller genom att du gör så telefonen automatiskt börjar…

4) Koppla ned uppkopplingarna när skärmen slås av.
Exempelvis wifi, bluetooth (som du ju rentav kan ställa in så den bara slås på när du talar i telefon) och mobildata.

Okej, din telefon blir en dummobil när skärmen är av (signalerar fortfarande för samtal och sms men inte för ”näthändelser”) och du kan riskera en chock av inflödet av mejl, Facebook-uppdateringar och tweets när du slår igång skärmen nästa gång – men sparar batteri gör det!

5) Installera en spara batteri-app.
En mer fokuserad och mindre mångfunktionell variant. Du får inte möjligheten att göra alla andra grejer du kan med en automatiserings-app (t ex ”Starta ett Youtube-klipp med Für Elsie varje gång jag får ett sms från mamma”) men samtidigt kan man enklare ställa in mer precisa styrningar av batterihjälpen (”Slå av wifi när jag går hemifrån”).

En app jag själv använt, och som finns i både enkel gratisversion och mer avancerade betalvarianter, heter Juice Defender.

6) Håll skärmen svart!
Det är i de flesta fall en skillnad på marginalen, men om du till exempel använder Twitterappen Tweetdeck (omnämnt i denna post) eller artikelläsaren Pocket (som vi skrivit om här) för kommunikation eller läsning en halvtimme på väg till respektive från jobbet så kan det göra synbar skillnad på batteritiden om du använder apparnas ”light” eller ”dark” theme – åtminstone på mobiler med vissa sorters skärmar.

7) Skaffa extra kraft!
Det finns en uppsjö av portabla extrabatterier för mobiltelefoner, mer eller mindre smarta och mer eller mindre skrymmande. Från mobilskal med inbyggt batteri, till externa enheter som laddas separat – men å andra sidan kan användas till flera olika mobiler. Jag har under perioder använt de sistnämnda, och erkänner gärna att de 99 dagar av 100 mest känns som ett onödigt vikttillskott i väskan eller jackan. Men inte den hundrade.

8) Använd fler enheter!
Det kan låta som ett fånigt och/eller konsumistiskt tips men det är framför allt mycket bra för telefonens batteritid. Sitter du vid en dator? Självklart kan du köra både Tweetdeck och Facebook på den. Har du en surfplatta? Givetvis tar du emot uppdateringarna lika gärna där.

Om du dessutom har möjlighet att låta dessa koppla upp sig via egna 3/4G-anslutningar så låt dem göra det. Mobilen som surfpunkt må vara bekvämt, men en klassisk USB-3G-sticka till laptopen gör telefonen användbar även när du lämnar kaféet.

Vilka är dina bästa batteritips? Fyll på i kommentarerna!

Uppdaterat 130506: Fyllt på med tips nr 5 och 7, efter kloka tips från omgivningen.

Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

Gräv 13 – bästa journalistutbildningen

Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö - ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?

Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.

Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.

Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.

De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.

Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.

Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.

Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.

Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.

Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.

Kom och träffa oss i Göteborg i mars!

PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.

Journalisttips 2.0

När vi startade Journalisttips hade vi inte bestämt oss för någon särskild publiceringstakt.

Redan efter några dagar stod det dock klart att den skulle bli hög. En ny post om dagen fick vi ur oss, och det blev snabbt vår norm.

Ett tag ångrade jag att vi inte döpt bloggen till Dagens post, vilket hade kunnat ses som en hyllning till det journalistiska fotarbetet ute på landets lokalredaktioner. Grundnivån för nyhetsjakten, basutnyttjandet av offentlighetsprincipen: reportern som går upp till kommunkontoret och ber att få titta på dagens post.

Nå. Nu är jag rätt glad åt att det inte blev den titeln på bloggen. Och vi visste ju egentligen redan från början att en-om-dagen inte kunde vara en regel för all framtid.

Vi har också märkt att publiceringstakten bitvis inverkat menligt på kvaliteten. I stället för en grundlig genomgång har det blivit en snabb reflektion, i stället för våra egna tankar en länk till någon annans. Och inget fel i snabba tankar och enkla länkar, men när de tillkommer som en lösning på en självpåtagen tidsbegränsning bör man fundera en gång till.

Vi bestämde oss för att göra det efter ett halvår. Köra sex månader med nya poster varje dag, sedan fundera och be om input.

Det har vi nu gjort och det har vi nu fått. I kommentarsfält, på Twitter, Facebook och mellan fyra ögon.

Och nästan alla synpunkter har sagt samma sak: dra ned på takten! Man hinner inte läsa!

Och när de samstämmiga synpunkterna utifrån överensstämmer så totalt med våra egna funderingar, då är valet inte särskilt svårt. Vi drar ned på takten. Och satsar på färre men också mer genomarbetade inlägg. Åtminstone i genomsnitt 🙂

Nej, vi kommer inte att bli en blogg där det går månader eller veckor mellan inläggen, men det kommer från och med nu inte att komma en ny text varje dag. Den som vill vara säker på att inget missa får ordna prenumeration via mejl eller RSS, alternativt följa oss på Twitter eller Facebook om man inte redan gör det.

Vad tycker ni vi ska koncentrera våra krafter till? Vilken typ av inlägg vill ni se mer av? Ämnen fördjupade? Fortsätt höra av er med önskemål, så lovar vi att ge lite mer guldkant åt lite färre inlägg framöver.

Skapa dina egna floskler

Ibland stöter man på de där intervjupersonerna som kan prata hur länge som helst utan att egentligen säga någonting. Ofta säger de ingenting på ett slagkraftigt sätt, i saftiga munsbitar på 15-20 sekunder som passar bra att klippa ut som en synkbit i ett inslag.

Aptitligt i redigeringen – men lömskt, förstås.

Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben
Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben

För att lära sig genomskåda corporate bullshit – eller åtminstone för att få sig ett gott skratt – rekommenderar jag Avigsidans Floskelgenerator. Man kan ändra de tre delarna av floskeln individuellt, för att kunna skapa en enorm mängd företagsfloskler. Det går också att ändra alla slumpmässigt, översätta mellan svenska och engelska – och framförallt göra en snabb Powerpoint av sitt mästerverk.

Vi har en stabil grundplattform för flexibla lösningar och prioriterar engagemang och kompetens för att optimera resursanvändningen och effektiviteten.

Visst är det vackert? Det kan väl vara något att ha med sig nästa gång man gör en delårsrapport?

Fem formgrepp för fyrkanten

Pedagogisk illustration.
Pedagogisk illustration.

Elias skrev härom dagen klokt om rundisar, dessa inslag/artiklar som sällan slår sig in i toppen (och nog inte hör hemma där heller) men ofta har ett högt komma-ihåg-efteråt-värde för publiken. Han beskrev rundisen som jobbet ”där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.”

Jag skulle säga att det är en för det mesta korrekt beskrivning, men att man ibland också bör ställa den på ända.

Historien om en traktor som går genom isen innehåller väldigt mycket dramatik i sig själv. Om dessutom intervjupersonen är så vältalig som i reportaget Elias visar, då handlar nog formen framför allt om att lägga så många bra synkbitar man får plats med, binda ihop med rimligt begripliga speakrar, samt variera bildutsnitt på traktor, is och intervjuperson. (Vilket teamet lyckats utmärkt med i detta fall!)

Min erfarenhet är helt enkelt att formen ofta ger sig själv i många typer av rundisar.

Fyrkanten däremot. Det lite kantigare jobbet i början eller mitten av sändningen. Det som inte handlar om en dramatisk olycka med givna bilder, eller partiledaren som håller ett starkt avskedstal.

Jobbet med lite lagom trista intervjuer och utan given bildlösning. Men i ett angeläget och intressant ämne. Där kan man behöva tänka form.

Därför här: fem formgrepp för fyrkanten.

1) Grafiken.

Så fort du tänker ”Skulle man kunna ha grafik här?” så är svaret ja. Alltid. Så fort någon annan tänker det också. Och om ingen tänkt det än så är det god tid att göra det nu.

Nästa steg är att tänka ut en bra grafik. Till detta rekommenderas en grafiker. Men i ett stressat nyhetsklimat där ingen har tid att vara konstnär på heltid kommer det att uppskattas om du åtminstone har med en idé när du kommer. Håll dock sinnet öppet för att dess bästa nästa anhalt kan vara papperskorgen.

Var samtidigt tydlig med fakta; världens snyggaste grafik bör ändå inte sändas om den ger en missvisande bild av verkligheten. (Klassiskt exempel: om två hus ska illustrera ett fördubblat bostadsbyggande så kan det ena vara dubbelt så stort som det andra på höjden. Eller på bredden. Men inte på både höjden och bredden.)

(Du som inte hängde med kan googla ”matematik” och ”yta”.)

Kom ihåg att grafik som regel blir mer lättolkad ju mer man rensar bort bokstäver och siffror, och använder olika slags grafiska element. Ofta ser man t ex andelar utskrivna med procentsatser (”25 %”) där redan ett enkelt cirkeldiagram hade visat hur stor andel det handlat om. Ofta ser man också en listor med text i punktform. En sådan kan sällan försvaras, möjligen i ett inslag där formgreppet handlar om att imitera dåliga Powerpoint-presentationer.

Tänk i stället former, figurer, filmer… Även ett vanligt stapeldiagram blir mer spännande om staplarna har formen av något med koppling till storyn. (Det växande huset som illustrerar bostadsbyggandet.)

Dock: om poängen är att illustrera exakta citat accepterar vi förstås text. Helst från det autentiska dokumentet, om det är just ”bevisvärdet” man vill åt.

Att låta reportern traska in i grafiken kan ibland ge ett roligt resultat. Jag kommer aldrig att glömma när sommarvikarien Backa Elias Bondpä gjorde en ståuppa inne i en dator för att illustrera cookies (ja, det kastades in kakor mot honom). Överraskande känns det hursomhelst nästan alltid.

2) Musiken.

Det fanns en tid när det var spöstraff på musik i nyhetsinslag. I alla fall tillagd musik; om man råkat filma en musikant på gatan gick det an. Nyheter skulle beskriva verkligheten såsom den fångats av kameran, punkt.

Jag är fortfarande lite präglad av detta och jublar och ber fotografen starta kameran så fort jag ser en panflöjtsorkester eller protestsångare där ute på gågatan. Många kameramikupptagningar har passerat mina reportage. Kopplingen till ämnet kan man alltid lösa i redigeringen.

Men jag har många gånger även använt tillagd musik – från skiva eller fil. Det rekommenderas inte till alla sammanhang (ju allvarligare desto tveksammare) men i rätt doser och på rätt plats kan det skaka liv i de mest svårväckta stories.

Några titlar bär emellertid fortsatt spöstraffvarning:

  • Ridin’ Along in My Automobile till bilder av gamla bilar.
  • Money, Money, Money (Abba) till bilder av pengar.
  • Money (Pink Floyd) till bilder av pengar.
  • Money (Elin Lanto) till bilder av pengar.
  • Visa från Utanmyra till bilder av landsbygd. (Däremot kanske i ett inslag om kreditkort på landet.)

Kom ihåg att den mesta musiken mår bra av att avtonas långsamt. Snabba växlingar mellan musik och tystnad ger ofta en yxig känsla. Om det finns risk att pratet dränks av in- eller avtonad musik – ja men ge toningen någon sekund till då!

3) Anslaget.

Varje inslag har ju egentligen ett anslag, men det kan vara mer eller mindre bra, och mer eller mindre genomtänkt.

Några ledord kan vara:

  • Närvaro. Var är vi? Vad händer? (”Klockan är fyra på morgonen när han lämnar huset.”)
  • Miljöljud. (Jag hävdar bestämt att en öppning med Knack, knack, ”Ja, välkomna hit då…” lyfter vilket presskonferensjobb som helst.)
  • Tystnad. (Kan vara fullkomligt omskakande i en nyhetssändning. Folk tror det har blivit fel på tv:n.)
  • En ordlek där orden spelar mot bilden. (”Trappa upp”? – Kan funka. Men tänk gärna lite till.)
  • En fråga som ska få svar. Senare. (”Hur kan det här hänga ihop med det här? Det ska vi snart få veta…”)

4) Ståuppan.

Den kan göras på massor av olika sätt, och bra eller dåligt. Mycket bra eller mycket dåligt. Men det skadar aldrig att testa. Den enda ståuppa som garanterat inte blir bra är den som aldrig spelas in. Blir resultatet värdelöst är chansen stor att du inser det i redigeringen. Eller att redaktören gör det, eller en redigerare eller annan kollega.

Grundregel: förhåll dig till omgivningen. Ta tag i bordsskivan! Håll upp tidningen! Nicka mot kommunhuset!

Utmana också fotografen (om du har glädjen att få jobba med en dylik). Inte måste utsnittet vara fast under alla de där 23 sekunderna? Inte måste det både börja och sluta på reportern?

En annan grundregel: försök undvika att plugga in exakta formuleringar som ska memoreras. I synnerhet med siffror och andra detaljer som lätt blir fel (eller kan visa sig fel mellan inspelning och redigering). Du ska komma ihåg vad du ska säga – men inte nödvändigtvis exakt hur det ska sägas. En ståuppa är inte en filmad speaker. Försök i stället prata med kameran. Acceptera den icke perfekta ordföljden och det spontana hummandet. Hellre hummat än hämmat.

5) Arkivet.

Okej, allt nytt material är inspelat. Citaten blir inte bättre, och bilderna från kontoret och bilarna på stan blev som de blev. Men du har faktiskt ytterligare massor av timmar till ditt förfogande – i ert eget arkiv!

Min erfarenhet är att arkivet är vår mest förbisedda guldgruva. Ofta använt visserligen, men på ett fattigt och fantasilöst sätt.

Saknas bilder i ett jobb om industrin? Sök på ”Volvo”.

Måste vi fylla svarta hål i ett jobb om sjukskrivningarna? Genrebilder ”Försäkringskassan”.

Arbetsförmedlingen. Vargjakten. Skolan. Vi har alla sett dem och vi har alla använt dem. Och de ogenomtänkta arkivbildsfyllningarna har gett arkivet ett oförtjänt dåligt rykte.

För vad är väl mer underhållande än en bit av ett nyhetsinslag från 1996 om internet? Mer dramatiskt än den första presskonferensen om det förfärliga mordet? Mer tankeväckande än jublet när fabriken öppnade?

Arkivet är en levande historisk relief, där fångade tidsögonblick blir intressanta betydligt snabbare än man tror. Om man bara tar sig tid att leta efter scenerna, lyssna på innehållet och titta på detaljerna – i stället för att hugga bildsjok till svartrutan.

(Om du någon gång hamnar på svt och ska göra inslag om Karlskoga så leta upp 80-talsinslaget där kommunledningen framträdde för att förklara att det nu fanns anledning att dramatiskt öka bostadsbyggandet eftersom Bofors produktion skulle ge ett fördubblat invånarantal.)

Arkivet som relief, ståuppan som samtal, anslaget som ingång, musiken som stämningsstärkare och grafiken som förklaringshjälp. De är ju egentligen formulär 1A, men mer än ett inslag görs ut utan att vi prövar något av dessa möjliga formgrepp.

Då blir fyrkanten fortsatt fyrkantig – och risken betydande att tittaren tittar åt ett helt annat håll.

Vilka är dina favoritformer? Fyll på i kommentarerna!

Värda att firas

På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.

Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.

På eventsidan på Facebook kan man läsa:

Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.

Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?

Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.

Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.

Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:

(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)

 

Låt oss prata om det

Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.

Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.

Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.

För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:

– Grodorna, dom får dom…

Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.

– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.

Ring NYPD!

Det var kväll på den regionala tv-redaktionen. Programledaren, som också var redaktör för sena sändningen, diskuterade kvällens nyhet med kvällsreportern. Som var jag.

Det var ”kvällens nyhet” i singularis, för det fanns bara en enda. Den var å andra sidan rätt dramatisk. En kvinna hade tagit det barn hon inte hade vårdnaden om och satt sig på ett plan till New York. Nu hade Örebropolisen kontaktat New York-polisen och inväntade besked om vad som skulle hända. Och vi inväntade besked från Örebropolisen.

Då kom vi på det.

– Vi testar att ringa NYPD!

Tanken svindlade. Det finns gränser mellan länder och geografiska och kulturella avstånd och språkbarriärer och svårigheten att hitta numret och krånglet att ringa svt:s utlandsväxel och…

…och vi gjorde det ändå. Vi ringde NYPD.

När de svarade frågade jag stapplande:

– Hello…do you have a press spokesperson?

Personen i andra änden svarade avmätt att de var typ hundra personer där på pressavdelningen – vad ville jag veta?

– Well, there is thist woman coming from Örebro…

Presstalesmannen i andra änden tog detaljerna och lovade att återkomma. Jag la på och tittade på programledaren, som var lika fascinerad som jag. Det gick att ringa NYPD! Det gick att prata med New York-polisen! Okej, de skulle säkert inte ringa tillbaks men det var häftigt att ha ringt upp dem.

En halvtimme senare ringde de tillbaks. Och berättade att kvinnan nu var gripen och skulle sättas på det-och-det planet tillbaka till Sverige.

Och vi antecknade och skrev telegram till sena sändningen.

En stund senare ringde Örebropolisens presstalesman.

– Ja, nu har vi lite information här…

Vi höll god min och tog emot den. De hade fått veta att NYPD nu gripit kvinnan och skulle sätta henne på det-och-det planet tillbaka.

Varje journalist ska alltid försöka komma så nära händelsen som möjligt. Andra- och tredjehandskällor ska i möjligaste mån undvikas.

Samtidigt har vi på redaktionerna stora psykologiska murar som hindrar oss från att – exempelvis – ringa utlandssamtal. Eller inte nödvändigtvis från att ringa, men från att komma på tanken att vi ska ringa. Örebropolisen har ju lovat att ringa tillbaks när de vet!

En kväll på Tvärsnytt lärde vi oss att man fick svar snabbare om man ringde direkt till NYPD.

Bli ruskigt effektiv med ful gammal textredigerare

Av arbetskamrater har jag förstått hur sent datorerna kom in och ersatte Halda-maskinerna på redaktionerna. Och ny teknik brukar väl inte alltid hälsas med hurrarop. Därför känns det extra roligt att dagens journalisttips har snart 40 år på nacken och ser ut på det här viset:

Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976
Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976

Textredigeraren Vim är verkligen en raritet. Jämfört med dagens ordbehandlingsprogram ser den förstås ganska förfärlig ut, men då vi skriver texter är det ju just innehållet som är det viktiga. Och den som vill bli riktigt effektiv behöver ett lättanvänt men kraftfullt verktyg.

Jag är nykär i Vim. Och frågan är om jag inte är mer kär i själva idén än i programmet i sig. Men grundtanken har vi varit inne på tidigare. Man blir effektivare vid datorn om man kan använda tangentbordet mera. Och det är det som gäller här. Att ibland flytta en hand till musen går fetbort.

Men Vim går ett steg längre: Till och med att flytta händerna till piltangenterna då och då går bort. I stället flyttar man runt med olika kommandon. h, j, k och l flyttar runt i texten. Av de fyra är h längst till vänster och l längst till höger, så de flyttar åt respektive håll. j har en liten nedåtböj på sig, så det är lätt att minnas att den går nedåt, precis som att bokstaven k sticker upp lite (åtminstone om man jämför med j).

Men magin kommer då man vill flytta fem ord framåt, och därför ger kommandot ”5w”. Eller tre rader uppåt, och därför skriver ”3k”. Och så förstås de sjukt effektiva sök- och ersättfunktionerna som kan göra allt då du sitter där med ett enormt datamaterial som du behöver rensa och få lite ordning på.

Det där med att skriva in själva texten då? Då går man över i det speciella inskrivningsläget, med ”i”, insert. Och då man är klar, så hoppar man ut i kommandoläget med Esc igen. Just de tangenterna har nog en förmåga att bli lite extra utslitna i Vim-världen.

Det är ingen hemlighet att det är mest är programmerare som använder Vim – men det betyder ju inte att en reporter skulle kunna ha glädje av en kraftull och snabb textredigerare?

Att lära sig detta är förstås förknippat med en viss inlärningströskel. Men tanken är att man har igen den tiden mångfallt då man väl behärskar tekniken. Och vill man ha lite roligt under tiden har förstås entusiaster utvecklat ett Vim-spel:

Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim
Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim

Installerat och testat? (Har du en Mac? Testa att skriva Vim i kommandotolken!) Frustrationen kommer snabbt om man inte är van vid att lära sig saker som kräver tålamod. Men läs på skärmen – där finns informationen. Bland det första man kan läsa på startskärmen är att man kan skriva ett kolon följt av ”help” och därefter trycka på Enter för att få hjälp. Eller kolla på programmets hemsida – där finns gott om hjälpresurser.

Något som inte står någonstans är däremot följande: I hjälpen stöter du nästan omedelbart på informationen att du ska klicka Ctrl + ] för att följa en länk. På ett svenskt tangentbord hittar man hakparenteserna på tangenterna för 8 och 9, vilket inte fungerar här. I stället behöver man veta att de på ett engelskt tangentbord sitter där vi har å, och knappen till höger om å.

På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]
På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]