Därför är nya ägare en usel räddning för journalistiken

image

Lokal journalistik gör mig ofta väldigt glad. Så gott som dagligen dyker det upp grymma granskningar, rika reportage och personliga porträtt i mina sociala flöden.

Samtidigt kan jag också ibland bli väldigt ledsen över lokal journalistik. Tidningen man hittar på pizzerian i det lilla samhället där man stannar på väg genom landet, lokalradiosändningen man råkar få in på bilstereon, sajten man surfar vidare på efter att ha läst den där godbiten som dök upp på Facebook…

Det som gör mig ledsen är tidningarna, sändningarna och sajterna som bara består av enkla bollar.

Ni vet nog vilken typ av stories jag menar. De kan kallas raka puckar eller snabba knäck också, och dess viktigaste kännetecken är de inte innehåller ett enda element som publiken inte kan få någon annanstans.

Ett annat kännetecken är att de ofta kommer från en arbetsledare som introducerar dem med orden ”Jag vet att du håller på med nåt annat men…”

De kan ibland till och med beskrivas som dagens räddning eftersom vi annars skulle fått tomma sidor/sändningsuppehåll/svartruta…

Men på grund av det första kännetecknet så är de tyvärr inte alls någon räddning. Tvärtom.

Tre klassiska exempel:

De tar över värdshuset. Intressant förstås att få veta vilka de nya ägarna är. Men också en nyhet som värdshusets nya ägare själva sprider så mycket de kan – på Facebooksidan, via skyltar och annonser.

Ny satsning ska minska våldet. Ett lovvärt projekt där pengar satsas på ett angeläget syfte. Men man kan läsa om det både på kommunens hemsida och i idrottsföreningens veckobrev.

Han vann talangtävlingen. En mycket trevlig nyhet för den musikintresserade delen av publiken. Men den sprids förstås också av vinnaren själv på Instagram – och av företaget som arrangerade tävlingen, komplett med en videoupptagning av hela tävlingen på Youtube.

Detta är alla stories som självklart har ett nyhetsvärde för en lokal publik, och som kan berättas på ett bra sätt i alla möjliga format. Men det är tyvärr också nyheter som i sig faktiskt inte motiverar journalistikens existens. Och för varje gång de görs ut som ”snabba knäck” kommer de obönhörligen att bli allt mindre nödvändiga för publiken – som enkelt nås av både basfakta och mer fördjupad information via andra kanaler.

Varje gång en redaktion väljer att avbryta arbetet med kollen av det där spännande men lite krångliga tipset, eller idén om den egna undersökningen, eller tanken på den unika reportageserien, till förmån för en av de där ”enkla bollarna”, så knaprar man också bort en bit av sin egen relevans.

Det händer tveklöst också i riksmedia, det är jag den förste att medge. Men det blir tyvärr sällan så sorgligt tydligt som i den där tidningen på pizzerian som bara består av nya ägare, projektmiljoner och tävlingsvinnare. Inte någon enda story som – och nu är jag hård – inte hade kunnat skrivas av de inblandade personerna själva.

Jag vet att många där ute nu spontant ropar i kör om usla resurser och slimmade scheman. Och jag vet att de har rätt i att detta ger dåliga förutsättningar för ett bra arbete.

Men jag vet också att man även på slimmade redaktioner gör ett val, och framför allt gör ledningen det, av vilken verksamhet man vill lägga sina små resurser på.

Och då är de ”enkla bollarna” en farlig frestelse. En tidning fylld av nya ägare – och inte ett ord om varför de förra gick i konkurs och hur Arbetsförmedlingen kunde plöja ned så mycket bidrag i verksamheten och hur de kunde få behålla det där utskänkningstillståndet trots alla incidenter på lördagskvällarna, och… – den tidningen dubblerar information som redan finns tillgänglig, men missar att manifestera sin egen nödvändighet.

Visst, den andra sortens stories tar tid. Oavsett om vi pratar granskningar, egna nyheter eller engagerande personporträtt. Man kommer att behöva kraftsamla för att få fram dem. Kanske låta en reporter springa på samtliga ”enkla bollar” under några dagar, och dra lite överdrivet mycket på några halvtaskiga bilder på mittuppslaget, för att en annan reporter ska få tid att ta fram den unika storyn som ingen annan berättar.

Men den storyn kommer den tredje dagen att ge redaktionen ett existensberättigande och en relevans i det lokala samhället som man aldrig kan nå hur många nya ägare man än presenterar.

När jag blir ledsen över tidningen på pizzerian tänker jag att detta kanske är kraftsamlingen. Jag råkar se den tidning där man tillfälligt drar ned på ambitionerna för att i morgon eller övermorgon slå världen med häpnad.

De stories som med jämna mellanrum dyker upp i flödet visar ju att det finns ett gäng redaktioner som faktiskt klarar av tricket att trots slimmade förutsättningar göra grym egen journalistik som berättar saker man inte får veta på annat håll.

En erfarenhet är också att dessa redaktioner får fler egna, unika ”raka puckar” att göra ut de dagar man inte har något stort avslöjande att publicera. De egna storiesarna ger alltid en bonus i form av givna fortsättningar och möjliga uppföljningar – och inte sällan ett gäng potentiella nyheter i tipskorgen, från folk som uppfattar reportern och redaktionen som allvarligt menande i sitt uppdrag.

Tänk på det nästa gång du får höra att storyn om värdshusets nya ägare blir morgondagens räddning. Den räddar oss kanske i morgon – men vad gör vi i övermorgon?

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: https://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund

Ännu fler handlingar som ger utdelning

Konkursförvaltare skriver klartext för det mesta.
Konkursförvaltare skriver kanske inte vardagsspråk, men ändå klartext om sina upptäckter.

Vi öppnar 2016 med att återknyta till två poster från 2015, om handlingar man kanske inte alltid tänker på att begära ut. Vi har tidigare listat nummer 1-5 och 6-10, och nu är vi således framme på numren 11-15:

11) Utredningen.
Det offentliga Sverige är fullt av utredningar, från den överväldigande omfattande och heltäckande SOU:n till den kommunala nämndens snabbutredning om simhallens framtid.

Arbetsinsatsen och tidsåtgången skiftar (precis som inom de journalistiska projekten) men både stora och små utredningar kan vara guldgruvor för journalister som vill förstå mer om och/eller hitta nyheter inom ett angeläget ämne.

Den välgjorda utredningen har dessutom en exceptionellt lång livslängd, från nyhetsvärdet när den är färsk (eller kanske redan innan? Att berätta vad en utredning kommer fram till innan den presenteras tillhör de klassiska journalistiska genrerna på flera stora riksredaktioner) till backspegeln långt senare. Flera år efteråt kan en bra utredning användas både som bakgrund och faktaunderlag, och utredaren kan vara en betydelsefull intervjuperson som tycker till om att utredningens genomtänkta förslag fortfarande inte genomförts.

Alla SOU:er – statens offentliga utredningar – hittar man här.

12) Utbetalningarna.
Som HD-grävchefen Emma Johansson utförligt beskrivit här på bloggen kan offentliga ekonomisystem vara en guldgruva för den nyfikne journalisten.

I sin enklaste form kan det handla om att ta fram hur mycket pengar som betalats ut till privata bolag och andra aktörer inom områden där myndigheter upphandlar varor och tjänster.

Öppenheten kring utbetalningarna har jag själv haft nytta av vid granskningar av både jobbcoacher och asylboenden, och bara fantasin sätter egentligen gränser för vad som kan kartläggas på detta sätt – så länge man håller sig inom offentlig upphandling.

Välj ut ett intressant område där kommunen eller myndigheten köper in tjänster eller varor, och begär att få del av samtliga utbetalningar som gjorts inom detta område. Du bör kunna få en Excelfil fördelad på leverantörer och månader inom den tidsram du angett i din begäran.

Ett tips är att försöka etablera direktkontakt med ekonomiavdelmingens tjänstemän i stället för att gå genom pressavdelningen – vars sammanställningar alltid utgör en möjlig felkälla.

13) Uppföljningen.
Alla projekt där offentliga medel satsas bör följas upp av den ansvariga aktören. Om en myndighet finansierat någon annans projekt bör myndigheten också göra en uppföljning, eller begära in en från aktören i fråga. Dessa uppföljningar fångas inte alltid upp av journalister (inte ens i de fall där vi i projektstarten skrivit utförliga ”ska”-artiklar på temat ”Projektet XX ska se till att YY händer med ZZ”), och man kan absolut inte vara säker på att myndigheten som slösade bort pengarna på meningslösheter kommer att lägga ut något pressmeddelande.

Däremot kan vi ju alltid fråga efter uppföljningen.

(Och om det inte finns någon uppföljning så kan vi ju alltid göra en story om att den inte gjorts – win/win i nyhetshänseende.)

14) Prognosen.
Detta är ju uppföljningens antites och på många sätt en vansklig genre, helt enkelt eftersom prognoser är just prognoser och sällan blir särskilt träffsäkra. Dessutom utgör de ofta en del av den alltid pågående striden om resurserna (vilken myndighet/nämnd/enhet anser inte att man behöver mer resurser på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning?).

Med detta i bakhuvudet kan de ändå ha ett nyhetsvärde. Och i efterhand kan de ju också utgöra ett utmärkt stoff för granskning; hur rätt hamnade egentligen myndigheten som år efter år slog larm om fler ärenden och större kostnader?

Prognoser kan också vara en viktig del i en särskild typ av granskning: när ansvariga hävdar att de ”aldrig kunnat ana” att något skulle gå som det gick, då letar den grävande journalisten fram de prognoser som faktiskt låg för handen – och jämför med påståendena om att man ”aldrig kunde ana”. Denna typ av relativt lättgjorda men sällan praktiserade dubbelkoll kan handla om allt från förskoleplatser till flyktingkriser.

15) Förvaltarberättelsen.
När ett företag går i konkurs utses en konkursförvaltare som så småningom skriver en rapport över konkursen. Hen ska då ha gjort en utredning om vad som egentligen hände i företaget, framför allt mot slutet, och om det finns anledning att anta att det begåtts brott. Även om berättelsen inte landar i en så dramatisk slutsats kan den vara högst nyhetsmässig i andra delar, i synnerhet om redaktionen tidigare haft anledning att uppmärksamma bolaget eller personerna bakom det.

Förvaltarberättelsen (som man enkelt får på mejl från konkursförvaltaren) kan också vara givande långt efter konkursen, om man försöker kartlägga en bolagshärva eller en person med ett stort antal bolagsengagemang bakom sig. Förvaltaren har ingen lojalitet mot det konkursade bolagets ägare och ledning, och kan därför skriva ut tveksamheter kring t ex misstänkta transaktioner eller målvakter (personer som placeras in i styrelsen inför en konkurs för att de egentliga företrädarna ska slippa ansvar) i klartext i förvaltarberättelsen.

Bonustips: Spåna!
Det går naturligtvis inte att upprätta en fullständig förteckning över vilka typer av handlingar som kan tänkas ge nyheter åt en journalist. Utöver de 15 vi beskrivit i dessa poster skulle jag kunna nämna ett helt gäng till som jag hittat spännande uppgifter i – alla med sina egna möjligheter och problem: riskanalyser, minnesanteckningar, promemorior, äskanden… Jag är också helt säker på att två journalister som sätter sig och spånar kommer att komma på ytterligare 15 typer före lunch.

Det avslutande tipset blir därför just detta: spåna! Fundera över vilken typ av dokument som kan tänkas finnas i ett ärende, vilka handlingar som kan ha upprättats runt det ämne ni bevakar, skrivelser inom storyn… Ta hjälp utifrån också: fråga ut tjänstemän och politiker, kolla med källor och case! Tveka inte heller att – om det är praktiskt möjligt – besöka myndigheten eller förvaltningen och be att få titta på akten. (Ja, den fysiska akten med papper i en låda!)

Hör sedan gärna av er och berätta vilka handlingar som ger så mycket guld att de är värda en ny bloggpost.

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Facebook-sökningarna du inte trodde var möjliga

En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.

De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.

De flesta av dem har fel.

Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?

Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.

När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).

Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.

Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).

Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!

När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.

Men detta kan korrigeras på ett par olika på nätet. Mest känd bland jorunalister är förmodligen sidan graph.tips som skapats av den holländske researchgurun Hank van Ess, men nyligen upptäckte jag också den här sidan, efter nättips från fantastiske brittiske nätfantomen Paul Myers (vi har uppmärksammat både van Ess och Myers tidigare).

Ett litet urval av vad man kan botanisera bland...
Ett litet urval av vad man kan botanisera bland…

Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.

Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…

Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.

Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.

Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.

(Och för den som vill ha ännu fler grymma Facebooktips så rekommenderas den här utmärkta samlingen på Paul Myers grymma sajt Researchclinic.)

De tusen frågornas fälla

image
Ibland måste man välja.

Att ställa frågor utgör på många sätt journalistikens kärnverksamhet. Oavsett om vi jobbar som refererande, nyhetsjagande eller granskande reportrar så utför frågeställandet själva fundamentet i verksamheten. Vi har svårt att ens föreställa oss hur den journalistik skulle se ut som inte ställde några frågor.

Samtidigt är vår tid begränsad – på jorden såsom på arbetet – och journalistiken kräver också mer av oss än frågeställande; idéarbete, inläsning, redigering, tidrapportering…

För den som vill hitta egna nyheter eller bedriva egen granskning gäller det att förstå värdet av att inte bara ställa frågor – utan söka svar. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Genom åren har jag sett rader av exempel på – och själv gjort mig skyldig till – ett allmänt frågeställande som inte alls lett arbetet framåt, utan i värsta fall sinkat hela arbetsprocessen.

Vi är som journalister fenomenalt duktiga på att komma på nya frågor om sånt som vore intressant att veta. Och om nyheter eller granskning handlat om ”allt som är intressant att få veta” och om detta dessutom vore möjligt att enkelt få svar på, så hade det inte varit något problem med detta.

Men tyvärr är tillvaron inte så enkel. Både nyhetsjakt och granskning är mycket mer precisa än vad man i förstone kanske förstår.

Visst, en nyhet eller en granskning kan handla om vad som helst. Men det betyder inte att alla svar på alla frågor skapar en nyhet eller leder en granskning framåt.

De meningslösa frågorna kan rufft delas in i två kategorier:

1) Frågor som går att besvara men som inte har någon betydelse för din story.

2) Frågor som skulle leda din story framåt men som inte går att besvara.

Observera att båda kategorierna kan låta superintressanta. Ofta mycket mer spännande än frågorna som går att besvara och leder storyn framåt.

Ponera att du som nyhetsreporter ska bevaka skandalen med en kommunal chef som använt kommunens kontokort till privata utgifter. På morgonmötet flödar tankarna om hur detta skulle kunna följas upp under dagen.

– Hur ser säkerhetssystemen egentligen ut hos kortföretagen? frågar någon.

– Man vill ju veta vad det betyder för majoritetens chans att klara valet! säger en annan.

– Hur stora summor handlar det egentligen om? undrar en tredje.

Av dessa tre frågeställningar väljer en förnuftig reporter att koncentrera sig på den tredje. Den första är utredningsbar men sannolikt helt irrelevant – eftersom det här rimligen handlar om kommunens rutiner kring sina kort och inte kortföretagens. Den andra frågan är jätteintressant men troligen helt omöjlig att besvara – eftersom det är flera år kvar till valet och det inte gjorts några lokala opinionsmätningar efter att skandalen briserade.

Visst, frågan om konsekvenserna för väljaropinionen kan tas med till redaktionsledningens möte då man kan ta ställning till om tidningen borde beställa en egen opinionsmätning för att kunna besvara den aktuella frågan, och tanken att undersöka kortföretagens säkerhetssystem kan vara en kandidat till redaktionens nästa konsumentgranskning, att ta ställning till vid nästa spånmöte om nästa månads satsningar. Men för dagsreporterns uppföljning av kommunens kortskandal är de gravt underlägsna den tredje frågan – som är både relevant för den aktuella storyn och förmodligen hyggligt möjlig att få svar på över dagen.

Meningslösa frågor brukar allt som oftast ställas av två sorters journalister: de som inte har någon erfarenhet av yrket och de som inte behöver ta ansvar för den vidhängande arbetsinsatsen. Typexemplet är en kollega som jobbar med något helt annat men som gillar att ”tänka högt” vid morgonmötet, eller arbetsledaren som missförstått chefsutbildningens kreativitetsmoment (och som inte heller är den arbetsledare som har ansvar för dagens slutprodukt).

De finns två tillfällen där risken för meningslösa frågor är större än annars. Antingen som i exemplet: morgonspån kring ”hur vi går vidare” på en given dagsnyhet – eller så när redaktionen som aldrig jobbat med granskande journalistik bestämt sig för att vinna en guldspade genom att låta två reportrar jobba en hel vecka med en research.

När vi pratar granskning så närmar vi oss en av hörnstenarna i den fantastiska Story Based Inquiry-metoden: en granskning innebär inte att en reporter tar reda på så mycket som möjligt om det ämne. Inte heller att samma reporter ställer så många frågor som hen hinner med om samma ämne. En granskning börjar med att reportern (i bästa fall i samråd med en klok arbetsledare) sätter upp en hypotes som sedan delas upp i kontrollerbara beståndsdelar, vilka sedan undersöks med metod/er som hela tiden korresponderar med innehållet i hypotesen. I en sådan process utesluts stegvis irrelevanta och obesvarbara frågor av sig själva.

Om hypotesen handlar om att förskolan har dålig koll på farorna i barnens utemiljö så ska metoden inte innehålla en enkät till kommunens grundskolerektorer. (Hur intressanta frågor man än kan tänkas ställa till dem.) Om metoden består i en systematisk genomgång av förskolornas avvikelserapporter så kommer ni inte att kunna besvara frågan om hur stort ett eventuellt mörkertal är. (Hur häftigt det än vore att få svar.)

Vi är journalister. Sätt en av oss i ett rum och rummet kommer på tre minuter att innehålla 437 superintressanta frågor. Föreställ dig sedan hur den mekanismen påverkar ett random morgonmöte med fler än en journalist närvarande.

Hade vi arbetat med oändliga resurser i ett evighetslångt tidsperspektiv så kanske vi hade kunnat fånga upp alla intressanta frågor vi kan tänkas komma på. Men för de flesta av oss ser verklighetens villkor radikalt annorlunda ut.

Därför gäller det att med jämna mellanrum ignorera den kreativa kollegan på mötet, eller aktivt argumentera emot den fritänkande chefen.

Tyvärr måste vi göra vissa val i jobbet.

Att ställa frågor är stort. Att söka svar är större. I alla fall för den reporter som vill komma framåt med sin story under givna resurser.

Fem dokument till som du kanske inte tänkt på att kolla

Ordet och handlingen. Och orden på handlingarna.
Ordet och handlingen. Och orden på handlingarna.

Härom veckan skrev vi om fem allmänna handlingar som man kanske inte rutinmässigt begär ut, men som kan ge stoff till både nyheter och granskningar. Nu fortsätter vi enligt enklast möjliga modell – med fem till:

6. Anmälan.
Peter Jonriksson har skrivit en mycket uttömmande och uppskattad gästblogg om hur man hittar polisanmälningar, men polisens är ju långtifrån den enda kategorin anmälningar som kan vara journalistiskt intressanta. Försök tänka baklänges: vilken myndighet (eller annan institution) kan tänkas ha ansvar för att åtgärda systemfel och/eller granska enskilda felaktigheter inom det aktuella området? Ofta finns det fler än ett svar: inom vård och omsorg kan både Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg och den lokala patientnämnden ha fått anmälningar när något gått fel. De har lite olika roller men den som vill hitta så mycket material som möjligt för överblick, nyhetsjakt eller casesondering, gör klokt i att kolla med samtliga.

Också inom konsumentområdet finns en hel rad aktörer som kan tänkas ta emot anmälningar mot fuskande företag: Konsumentverket, Konsument Europa (som båda har föredömliga diarier på webben!) och Allmänna reklamationsnämnden, samt enskilda kommuners konsumentvägledare (i vad mån de finns). Här finns också branschorgan som Telekområdgivarna och Reklamombudsmannen.

…och apropå ombudsmän så finns förstås även hela det offentliga ”förkortnings-Sverige” i form av Justitieombudsmannen JO, Diskrimineringsombudsmannen DO etc, som alla tar emot anmälningar från allmänheten inom skilda områden.

En dålig arbetsmiljö kan ha anmälts till Arbetsmiljöverket av skyddsombudet – vilket kan vara en enkel väg för dig som journalist att ”hitta” uppgifter och kritik som en orolig tipsare inte vill att hens chef ska få veta att du fått från henom.

…men knepet är egentligen inte att lära sig alla tänkbara vägar som en anmälan om missförhållanden kan ta i det offentliga Sverige – utan att inte missa kollen av om det finns någon rörande just ditt ämne!

7. Klagomålet.
En systerkategori till anmälningarna men kan vara värd att efterfråga specifikt. Arbetsförmedlingen har ett numera rätt väl fungerande system för att hantera klagomål från arbetssökande och andra som tycker att exempelvis jobbcoachföretag (som numera utför en tjänst som kallas stöd och matchning) missköter sig. Klagomålen registreras av en arbetsförmedlare och innehåller inte identiteten på den arbetssökande, men oftast den mesta övriga relevanta informationen om vad som hänt – inklusive vilket företag det handlar om samt uppgifter om vilken arbetsförmedlare eller tjänsteman på huvudkontoret som varit inblandad i ärendet. För några år sedan var samma klagomålssystem ett rätt värdelöst lapptäcke där det föreföll rätt slumpmässigt vilka klagomål som registrerades eller inte (det fanns en explicit avsikt att så mycket som möjligt skulle ”lösas lokalt”, och alla dessa fall dök upp och försvann odokumenterade). Men efter bl a SVT:s granskning av coachföretagen 2013 skärptes systemet upp, och kan i dag ge en ganska bra inblick i problemen kring denna typ av skattefinansierad verksamhet.

(Dock har långtifrån alla myndigheter lika väl utvecklade rutiner; ett aktuellt exempel på motsatsen är Migrationsverket, vars bristande dokumentation av klagomål och missförhållanden granskades av SVT Väst så sent som i somras.)

8. Korrespondensen.
Vi har tidigare tipsat om mejlen men fortfarande bedrivs en hel del offentlig korrespondens i Sverige på döda träd via snail mail. Bakom ett formellt beslut hos till exempel Arbetsförmedlingen eller Konsumentverket kan ligga rader av inlagor till och från det inblandade företaget. Begär ut korrespondensen och du får en bättre bild av både resonemang och händelseförlopp! När etableringslots-företaget Facera påstod att de avslutat sina uppdrag hos Arbetsförmedlingen helt på eget initiativ så visade korrespondensen något annat.

9. Inspektionsrapporten.
Att matsnusk engagerar vet fler än Janne Josefsson. Utbildningsradions Skolfront hittade 2009 rader av brister i de kök som borde tillhöra de allra renaste – skolköken. Själv hade jag några år tidigare fått möjlighet att följa upp köttfärsskandalen i Uppdrag granskning, med en kartläggning av tidigare liknande fusk, och där kommunernas inspektionsrapporter blev effektiva belägg för att köttfärskfusket inte var någon ny företeelse (vilket Icas ledning försökt göra gällande).

Tillsynsrapporter finns på många håll, helt enkelt därhelst någon utövar tillsyn. Från krogarnas alkoholutskänkning (tillsyn: kommunen) till skolans pedagogik (Skolinspektionen), från socialtjänstens insatser (Länsstyrelsen) till hanteringen av personuppgifter (Datainspektionen). För den granskande reportern utgör tillsynen en guldgruva med dubbla fyndchanser av kraftfull win-win-karaktär: antingen har tillsynsmyndigheten tagit sitt uppdrag på allvar och då finns där en fyllig rapport med ingående beskrivningar av händelseförlopp och ansvarsfördelning (kanske också bilder eller annan dokumentation) – eller så har de inte tagit jobbet på allvar, och då utsträcks förstås din granskning till att gälla tillsynsmyndighetens bristande tillsyn!

10. Protokollet.
Det kan låta givet men jag har ofta slagits av att offentliga protokoll visat sig vara betydligt mer innehållsrika än vad man kunnat föreställa sig. Ett klassiskt exempel är hos myndigheters personalansvarnämnder, där visserligen de mest ingående detaljerna återfinns i underliggande anmälningar och utredningar, men där nämndernas protokoll ofta ger en snabb och tydlig signal om vilka ärenden det kan finnas anledning att titta närmare på.

Man ska inte heller underskatta protokolls värde som rent bevismaterial; jag var en gång delaktig i en rätt stor granskning som till största delen kunde byggas på mötesprotokoll inifrån en arbetsplats som kunde räta ut en rad frågetecken och ta researchen vidare från det alltid lika frustrerande ord-mot-ord-läget.

Tänk på att det skrivs många protokoll bortom offentlighetens ljussken – men som för den delen inte är hemliga! Fundera över var i kedjan ett mer formellt möte kan ha hållits: en förhandling med facket, en överläggning med andra myndigheter, ett sammanträde med en specialgrupp…och testa helt enkelt att begära ut det.

Fem handlingar som ger utdelning

Ord vi gillar.
Ord vi gillar.

Oavsett om vi jagar enkla nyheter eller genomför stora granskningar så gör vi klokt i att försöka ta reda på vilka dokument som kan hjälpa oss på vägen – och försöka ta del av dessa dokument.

Min erfarenhet är att det finns fler journalister med dokumenträdsla än med telefonskräck, och att det därför oftast är extra viktigt att fundera över vilka handlingar som finns att ta del av.

Därför här en lista över dokument som du kanske inte tänker på direkt när du ska kolla ditt tips eller undersöka din hypotes – men som mycket väl kan visa sig vara din bästa vän i prövningen.

(Här pratar vi framför allt om offentliga handlingar som kan begäras ut hos myndigheter, kommuner osv. Glöm inte att det också kan finnas motsvarande intressanta handlingar hos det privata företag eller den ideella förening du undersöker – och ge inte upp på förhand inför tanken att ta del av dem. Du kan till exempel:

  • Fråga en källa, kanske tipsaren, om vederbörande kan ta fram dem.
  • Ställa en formell fråga till företaget/organisationen! Hänvisa till deras stolta policy om transparens och öppenhet. Fråga varför de vill dölja innehållet.
  • Undersök om det inte är ett dokument som en myndighet skulle kunna få del av – eller redan fått del av – och begär ut det därifrån i stället.)

1) Avvikelserapporten.
Min favorit. Kan heta olika saker inom olika myndigheter och förvaltningar, men utgör samma sak: dokumentet som upprättas när något gått snett. De mest bekanta är vårdens Lex Maria och omsorgens Lex Sarah, men de finns inom många sektorer.

För mer än tio år sedan (så länge sen att jag inte hittar några webbartiklar) gjorde jag tillsammans med bland andra Helena Bengtsson en genomgång av Kriminalvårdens incidentrapporter (där hette det så!) från rymningar från slutna anstalter, där vi bland annat kunde visa att en av årets mest spektakulära fritagningar hade kunnat undvikas om myndigheten bara dragit rätt slutsatser av en liknande händelse ett år tidigare. Vi baserade granskningen på en rejäl bunt avvikelserapporter/incidentrapporter, där alla identitetsuppgifter var maskade men vi ändå fick tillräcklig information för en tvådagars publicering som fick stort genomslag och betydelse för Kriminalvårdens kommande förändringar.

2) Internrevisionen.
Stora myndigheter i Sverige har en internrevision, som ska granska den egna verksamheten helt självständigt, och därför är direkt underställd generaldirektören. Revisionens rapporter kan både ge nyheter och input till granskning, och allra häftigast är det förstås när de visar sig befinna sig inom det ämnesområde man redan arbetar med.

Så var det när jag tillsammans med Johanna Lerneby, Linda Kakuli och Peter Bagge granskade arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 för några år sedan. Vi hade förstått att internrevisionen hade en granskning på gång av Fas 3, och dess innehåll visade sig också vara sprängstoff.

(Arbetsförmedlingens pressavdelning hävdade att rapporten inte var färdig trots att den redan expedierats bland annat till regeringen. Vi fick ut den från annat håll och Arbetsförmedlingen fick sedermera skarp kritik av JO, i ett beslut som varje journalist bör påminna om varje gång man misstänker att en pressavdelning försöker sig på samma manöver en gång till.) (Plus att man i så fall förstås ska tillämpa det klassiska greppet att begära ut handlingen på flera olika ställen.)

3) Mejlväxlingen.
Välmeriterade grävveteranen Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren vann en gång en guldspade för en granskning till stor del grundad på mejlkonversationer. Han lyckades skildra de interna konflikter som skakat Vänsterpartiet i landstinget genom att ta del av mejl som kombattanter skickat från och till sina offentliga mejlkonton (flera var ju förtroendevalda i kommuner och landsting). Extra stor nytta hade han av den funktion som gör att ett nytt mejl även innehåller hela den historiska konversationen som man svarar på; på så sätt fick han ut även mejl som inte i sig själva postats från någon offentlig låda.

När jag och Carolina Jemsby i fjol granskade Sidachefen Charlotte Petri Gornitzkas dubbla ersättningar kunde vi med hjälp av mejl visa att hon fortsatt engagera sig i Internationella Rädda Barnens inre angelägenheter långt efter att hon tillträtt som generaldirektör för den myndighet som gav Rädda Barnen mångmiljonbelopp i bidrag.

Den offentliganställdes mejlbox är i princip alltid offentlig, dvs du ska kunna ta del av ärende, tidpunkt och avsändare för samtliga mejl från en given tidsperiod, för att i nästa steg kunna ta ställning till vilka enskilda mejl du vill begära ut.

Man kan också be att få ta del av mejl som uppfyller vissa kriterier, exempelvis innehåller ett visst sökord. Jag har aldrig haft problem med att få myndigheter att göra sökningar i mejlkorgar.

Tänk på att inte begränsa dig till Inkorgen! Genom åren har jag gjort några av mina bästa fynd genom att också begära ut mejl från Skickat-korgen.

4) Årsredovisningen.
Jag vet att många journalister ryggar inför tanken att granska en årsredovisning, eftersom man föreställer sig att det är en enormt svårtolkad materia som kräver en examen i företagsekonomi för att begripa.

Den goda nyheten är att det där inte stämmer. Så länge din ambition inte är att kartlägga den multinationella storkoncernens skatteflykt kommer du att klara det – möjligen i början med viss Kan du kolla så jag fattat rätt-hjälp av en kunnigare kollega.

Väldigt mycket information i årsredovisningar står i klartext. Beskrivningen av det gångna verksamhetsåret (om än med varning för skönmålning), lönekostnader, könsfördelning, eventuella bonusar till vd…

Jag har själv varit inblandad i en flera kartläggningar där huvuddelen av nyhetsstoffet plockats från årsredovisningar, bland annat sommarens och förra sommarens genomgångar av bolagen som sålde asylboenden till Migrationsverket (med research av Johan Ekman respektive Linda Kakuli).

Några tips vid läsningen:

  • Tänk på att ”Årets resultat” inte är årets resultat. Det är oftast mer relevant att titta på siffran ”Resultat efter finansnetto”.
  • Kolla fotnötterna! Där står sånt som bonus till vd.
  • Kolla koncernbidrag! Det kan vara ett annat sätt än aktieutdelning att flytta pengar, t ex från ett dotter- till ett moderbolag (varifrån man sedan kan göra aktieutdelningen mindre iögonfallande).
  • Jämför med tidigare år! En jämförelse bakåt säger ofta mer om hur det går för bolaget än de enskilda sifforna från just detta år.

5) Bolagsstämmoprotokollen.
Protokollet följer oftast med årsredovisningen, men det kan vara smart att kolla med Bolagsverket om bolaget haft någon extrastämma, före eller efter den senaste ordinarie.

När jag tillsammans med Johanna Cervenka, Marit Israelsson och Lotta Sima granskade jobbcoachföretagen härom året, så visade det sig att det kritiserade bolaget Personalstrategernas moderbolag Happy Business satt i system att hålla en extra bolagsstämma efter varje ordinarie stämma, där man beslutade om ytterligare och betydligt större aktieutdelningar till de två ägarna. Utdelningar som annars inte gick att utläsa förrän i kommande årsredovisning ytterligare ett år senare. (Och jodå, nyheten kunde följas upp året därpå.)

En annan viktig information handlar om ägandet. Det är i bolagsstämmoprotokollen som du kan utläsa i klartext vilka som äger ett bolag, och hur man fördelar en eventuell aktieutdelning.

Du kan också få matnyttig information om t ex val till styrelsen. När vi tidigare i höst granskade telefonbolaget 4one upptäckte vi att man bytt ut två av tre styrelseledamöter – varav den ene hävdade att det skett mot hans vilja. Bolagets ägare hävdade att det varit ett missförstånd, och att den ofrivilligt invalde representerats av ett ombud på bolagsstämman. Men när vi begärde ut bolagsstämmoprotokollet så stod det där att den nyinvalde ledamoten inte bara varit närvarande på bolagsstämman – utan dessutom varit protokollförare!

(En märklighet som numera också intresserar polisen.)

Vilka är dina favoritdokument? Fyll på i kommentarerna!

Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)

En ringande fråga.
En ringande fråga.

I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.

Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.

Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:

Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…

Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.

Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.

– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.

Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.

Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.

Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.

De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).

Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.

Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!

Crazy good i Lillehammer

image
Crazy good.

Den gångna veckan var det internationell grävkonferens i norska Lillehammer. Rader av föreläsningar och diskussioner om undersökande journalistik under fyra dagar i den forna OS-byn (numera mest känd som underhållande maffiascen i tv-serien Lilyhammer). Metod och format, research och visualiseringar. 900 deltagare från mer än 100 länder.

Bland mina anteckningar finns flera tips som förr eller senare lär dyka upp på den här bloggen, men allra först tänkte jag tipsa om en hel föreläsning.

I Lillehammer mötte vi flera av de talare som vi nämnt tidigare här på bloggen, bland andra holländske nätresearchgurun Henk Van Ess och Story Based Inquiry-missionärerna Luuk Sengers och Mark Lee Hunter.

Men den som gjorde störst intryck på mig var faktiskt en för mig ny bekantskap. En researchspecialist som Helena Bengtsson introducerade med orden:

– He’s crazy, and he’s crazy good.

Paul Myers heter han, och jobbar till vardags som researchspecialist på BBC. Han driver en blogg som heter Research Clinic, och han har gjort så många bejublade framträdanden genom åren att det naturligtvis är oerhört pinsamt att jag inte haft koll på honom tidigare.

Nu är det dags att kompensera detta genom att sprida inte bara hans namn utan också hans kunskaper. Som tur är (grattis ni som inte sett honom!) finns en hel timslång föreläsning han höll i Tyskland i fjol att kolla på Youtube.

Den bara måste ni se! Utöver guldgruvan av tips så är han – till skillnad från en del andra grävgiganter – både ödmjuk och förvirrad, och bitvis rent förskräckt inför sina egna upptäcker. Att han dessutom har något slags tvångsmässigt behov att påpeka snuskiga referenser, och med jämna mellanrum råkar offentliggöra sina alternativa webbalias och andra personliga detaljer på projektorduken, gör det faktiskt ibland (och jag vet att ni inte tror mig nu) hysteriskt roligt.

Så han är alltså crazy men alltså inte bara crazy.

Utan också – crazy good.