Nyhetsjakten – Sida 5 – Journalisttips

Ska-journalistikens begränsning – och möjlighet

Det har gått mer än 20 år sedan jag jobbade på Örnsköldsviks Allehanda men den redaktion där man tog sina första reportersteg har förstås alltid en särskild plats i ens hjärta.

Därför blev jag glad just där i hjärtat när tidningens satsning #kandulova (gemensam med övriga Mittmedia-koncernen och utvecklad i samarbete med datajournalistikfantomerna på J++) blev en sådan framgång, krönt med en nominering till Stora Journalistpriset i fjol.

#kandulova handlade om att låta medborgarna ställa konkreta löftesfrågor till sina politiker, som sedan hanterades både smart digitalt automatiserat (i form av en sajt där man fortfarande enkelt kan leta sig fram bland ställda frågor och avgivna svar) och i vanliga artiklar, livesända debatter och sociala medier.

Samtidigt var #kandulova förstås journalistik av det slag som har sina uppenbara begränsningar. Ska-journalistiken, som handlar om vad folk påstår ska hända i framtiden, är problematisk för den journalist som gärna vill dubbelkolla alla fakta och regelmässigt försöker ställa orden mot verkligheten. Helt enkelt eftersom utsagor om framtiden är så svåra att kontrollera. Vilja är väldigt svår att granska. (Vi har tidigare skrivit om att granskaren alltid tittar bakåt.)

Med detta sagt så motiverar ska-journalistiken ofta sin plats. Nytt projekt ska vända avfolkningstrenden, Fler kontroller ska minska fusket och Så ska arbetslösheten bekämpas kan absolut vara en intressanta stories av stort allmänintresse. Stories som säger något om i vilken riktning våra makthavare vill förflytta vårt samhälle. Sannolikheten är dessutom stor att åtminstone någon del av framtidsbilden blir verklighet, av det enkla skälet att den uttalas av en makthavare.

(Däremot bör vi kanske bli tuffare med att dela upp den där framtidsbildens två led. Det första ledet är ofta en konkret åtgärd som makthavaren har just makt att genomföra – sjösättningen av Nytt projekt – medan det andra ledet är en betydligt mer osäker konsekvens, en förhoppning om vad åtgärden ska leda till – vända avfolkningstrenden – och den kanske vi därmed också ska avstå från att göra rubrik av..?)

Under en valrörelse fyller ska-journalistiken en konkret demokratisk uppgift genom att den hjälper väljaren ta ställning mellan partiernas visioner och prioriteringar.

Därför var det roligt att se #kandulova förnya subgenren ska-journalistik i valrörelse. Medborgarnas egna frågeställningar och partiernas utfästelser fångades upp på ett mycket konkret sätt, men bearbetades samtidigt journalistiskt på ett sätt som varit betydligt mer komplicerat och arbetskrävande bara några år tidigare. Satsningen blev ett lyckat giftermål mellan klassisk valjournalistik och ny teknik.

Jag blev alltså glad åt #kandulova redan i fjol, och det inte bara för att min gamla hemmaredaktion var en av de inblandade.

Dock blev jag faktiskt ännu gladare när jag härom dagen fick se en färsk förstasida från Örnsköldsviks Allehanda som åter handlade om #kandulova. Redaktionen hade helt enkelt bestämt sig för att ett år efter valet följa upp satsningen, med några väldigt konkreta kontroller av vad som hände med löftena från politikerna. (Bland annat här, om en cykelväg mellan Övik och Själevad.)

Ett i mina ögon helt lysande exempel på ska-journalistikens inbyggda granskningspotential. Den som får ur en makthavare ett konkret löfte har helt enkelt en grym möjlighet att i ett senare skede pröva utsagan mot verkligheten och det verkliga agerandet.

Utfästelser om framtiden är svåra att granska, men när framtiden blivit dåtid blir ju också granskningen plötsligt helt möjlig. Vi kan se vad som hände med de fantastiska visionerna och de storartade utfästelserna. Och för den delen också med de modesta målsättningarna och de realistiska förhoppningarna. (Den där cykelbanan skulle bli verklighet ”men inte klar 2015”. Och – spoiler alert – det blir den nu inte heller!)

Det handlar egentligen bara om att skriva in saker i dagboken. Och prioritera kollen när datumet väl kommer. Välja bort dagens nästa ska-reportage till förmån för en kontroll av vad som hände med fjolårets. Eller förrfjolårets. Eller den där tioårsplanen som regionens politiker sjösatte för…just det, tio år sedan.

Jag vet inte hur de jobbade på Mittmedia och Örnsköldsviks Allehanda just denna gång – men jag vet att jag själv kunnat genomföra några av mina mest givande vardagsgranskningar genom att helt enkelt hålla koll på mina egna gamla historier. När vi granskade Fas 3 för några år sedan bestod en icke oviktig del av researchen av att ta reda på vad den dåvarande regeringen utlovat i opposition. Konkreta formuleringar från riksdagens talarstol som sedan kunde prövas mot verkligheten för de långtidsarbetslösa i ”Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas”.

Lika självklart som det är att skriva in datumet då den där spännande utredningen ska vara klar (kom ihåg Nästa steg!), lika självklart bör det vara att skriva in en avstämning av det där löftet från politikern i valrörelsen.

Dagens tips blir alltså: gör gärna ska-journalistik – fråga en politiker vad hen kan lova eller besök en presskonferens om ett projekt som ska bryta avfolkningstrenden – men glöm inte att skriva in kontrollen i dagboken ett år senare. Och att göra kontrollen när dagen väl kommer.

#kandulova det? I så fall är du flera steg på väg mot en mer ansvarsutkrävande och granskande vardagsjournalistik. Både i och utanför valrörelserna.

Ring ring, bara du slår en signal! (Eller: Nio råd som för dig säkert över enkätens minfält)

I dag skriver Marja Grill om ett instrument som kan spela både falskt och fult. Men som rätt stämt kan ge lysande låtar till nyhetsrepertoaren.

Det är viktigt att hantera svarsalternativen seriöst.

Första frågan du ska ställa dig är: finns det något annat sätt att få veta detta på?

Om svaret verkligen är nej, kan det vara läge att göra en enkät.

Jag vet att det är ett trubbigt verktyg, svårt att få tillräckligt många svar, lätt att feltolka. Jag vet att det inte är sanningen, bara sanningen och ingenting annat än sanningen. Jag vet allt det där. Men. Det kommer bra nära ibland. Så trots allt detta så älskar jag enkäter. När urvalet och svarsfrekvensen är rätt så får du en helhetsbild som ingen annan har. Och när du plötsligt får tag på den där underbara, engagerade sakkunnige personen som i fri text berättar om sin bild, från insidan, då är det fantastiskt.

Bäst och lättast är det att göra enkäter på e-post tycker jag. Det finns fina program, men med ett mail med ett par, tre frågor får du flest svar. Personen du söker kan se att det går att svara på fort, eftersom det går att överblicka. Ge kort svarstid. Det är bättre att göra flera påminnelser, än att ge personerna chans att lägga mailet i ”göra senare-korgen”.

Men om du måste veta över dagen, om du har kort kort tid på dig, då är det inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, runda ihop praktikanterna och alla kollegor du kan få med, och börja ringa.

Några råd om frågorna först:

1. Det viktigaste är att du vet vad du vill få veta. Det kan låta lätt, men det vanligaste felet är faktiskt att vi ställer för många frågor som hör hemma i ”vore kul att få veta”-kategorin snarare än i ”ger klockren nyhet”-kategorin. Är det du frågar efter mätbart? Finns det några siffror att jämföra med? Med andra ord, kan du formulera den tänkbara nyheten?

Ett tips är att kolla om någon myndighet för några år sedan har gjort en liknande enkät, eller i någon stor undersökning ställt några av de frågor du vill ha svar på. I så fall kan du kopiera frågorna du vill ha svar på, och vips så har du något att mäta emot. Stoff till den klassiska ökat-minskat-rubriken, till exempel.

2. Urvalet är viktigt. Om möjligt, välj alltid ett totalurval. Välj ett snävare urval för att kunna nå samtliga. Hellre alla kommunstyrelseordföranden i ert område än ”de i kommunfullmäktige som vi råkat få tag på”. Om du måste göra ett urval, gör det konsekvent, så att du lätt kan berätta om det i ingress eller påannons. Till exempel så kanske ni inte klarar av att fråga alla kommuner. Då går det inte att bara ta några, utan urvalet måste vara logiskt – t ex ”Vi har frågat de 20 största kommunerna”.

3. Tänk på att ha med tydliga ja- och nej-svar. Då kan du lätt sortera dem i din excelfil senare, räkna procent och allt sådant.

4. Ge en möjlighet till svar i fritext, eller kommentar, men bara en. De är guld eftersom det ger den engagerade svararen möjlighet att tipsa och lägga ut texten om det viktigaste, men fler utrymmen ger dig för mycket arbete med att läsa allt.

5. Lova inte rakt av anonymitet till alla om du inte frågar om något väldigt känsligt, men om du gör det så ge respondenten en chans att fylla i om hen ändå kan tänka sig att bli kontaktad av dig.

6. Vad du gör, glöm inte att skicka några testutskick först. Det är då vi får veta om våra klockrena frågor verkligen är så tydliga som vi tycker, eller om det finns utrymme för missförstånd. Förra året skickade jag ut en enkät som jag tyckte var så övertydlig att det inte behövdes några testutskick. Det handlade om vårdnadsutredningar av barn, och vi undrade hur många kommunen hade gjort under ett år. Men när vi fick in svaren, så gick inte de att använda. För det visade sig att SCB frågar om hur många barn de utreder varje år. Vi frågade om hur många utredningarna var. Det gjorde att några svarade hur många barn de utrett, och några svarade hur många familjer. Siffrorna gick då inte att jämföra, särskilt som vi inte visste vem som svarat vad. Det var bara att steka dem.

7. Några extra råd om ni är flera som gör enkäten via telefon: Tänk på att följa skriftliga formuleringar så att ni alla frågar samma saker på samma sätt. Förklara att du måste fråga på samma sätt för att det ska gå att jämföra, att detta är inte ett samtal utan en enkät. Om det är en ja/nej-fråga, försök få den svarande som vill lägga sig mitt emellan att ändå landa på det ena eller andra, och ge utrymme för förklaringar och nyanseringar i ”fritext”-avsnittet. Alternativt pausa undersökningen och fundera på om ni skulle ha fler svarsalternativ på just denna fråga.

8. Siffror. De är fantastiska, det är underbart att få dem, men tänk på att det är människor som svarar. Det blir lätt både skrivfel och missförstånd. Siffror som sticker ut väldigt från de övriga är oftast fel. Dubbelkolla.

9. Svarsfrekvensen, svarsfrekvensen, svarsfrekvensen. På SVT Nyheter har vi en regel om att inte publicera en undersökning som inte har mer än 51 % svarsfrekvens. Och helst ska den förstås vara betydligt högre än så. Det är bara att ringa några motvilliga eller senfärdiga till, och böna och be dem att svara. Ett bra sätt att få hög svarsfrekvens är att inte binda enkäten till personer, utan till funktioner. Alltså ”någon som jobbar på miljöförvaltningen” är bättre än att det måste var just högsta chefen som svarar. Ett annat är att förklara varför ni gör enkäten, vad den ska användas till, och hur viktig personens svar är, för att öka motivationen.

Lycka till!

Marja Grill

Jo, journalister kan (och ska) besöka asylboenden!

Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb - och filma om de boende vill det. — Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.

När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.

Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.

Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.

Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.

Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.

Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.

Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.

(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)

I höst kommer du igång med egen journalistik (och så här gör du)

Sensommar eller höst – vad vi än kallar det så är nu en tid för säsongsstart på redaktionerna. Sommarvikarier får goda eller tråkiga besked (alltid sena dock) och de tillsvidareanställda skickas på konferens för att kickas igång (i mån av resurser).

Både för redaktionen och för den enskilde journalisten gäller det att fundera över vad man vill göra. Ska hösten vara en period där nyheterna går ur-hand-i-mun eller ska vi jobba proaktivt med egna nyheter och satsningar?

De flesta redaktionschefer med självaktning svarar förstås det senare. Men tyvärr kan vi därmed inte vara säkra på att ambitionen kommer att synas i praktiken. Det är helt enkelt svårt att byta spår utan verktyg; den redaktion som vant sig vid att leta nyheter bland pressmeddelandena i mejlen eller på konkurrentens förstasida saknar ofta metoderna, kunskapen och rutinerna för att göra på något annat sätt.

Ibland går man halva vägen, och styr om reportrarna till att ”hitta något eget”, men utan att vässa nästa steg: utgörningen. Man får ett antal reportage som visserligen baseras på egen research, men som inte känns särskilt skarpa. Både grävspaden och kollkrattan bör kombineras med en vinkelslip för bästa resultat.

Vissa redaktioner är föredömliga när det gäller att uppmuntra den egna journalistiken, och att skapa en organisation och rutiner som göder reportrarnas egna spår. På andra håll ser det annorlunda ut. Jag skulle därför inte rekommendera någon journalist att sätta sin tillit till redaktionens förmåga att skapa ett kreativt klimat. Säkrast är att ta ansvar för sin egen journalistik, och för att den blir just ens egen.

Konkret gäller det att i början av terminen inventera sina byrålådor. Vilka idéer, tips och påbörjade projekt har du med dig från våren? Förhoppningsvis har du ett system där du kan få en överblick även när minnet sviker. (Ja, det funkar utmärkt med en anteckning i ett Worddokument.)

Min erfarenhet är att man sällan måste börja helt från noll. Även om hjärnan känns tom efter sommaren så har du antagligen trådar kvar från våren. Hitta dem nu och gå igenom dem. Vilka håller att spinna vidare på och vilka bör klippas av?

Några tumregler när du ska ta ställning:

1) Hur låter den möjliga ingressen eller påannonsen till en tänkbar story? Om du har svårt att formulera den så kan det finnas anledning att tänka några varv till. (Läs gärna mer om Story Based Inquiry för inspiration och metodik. Men detta är kärnan.)

2) Vad måste du ha fram för att nå nivån du formulerade i punkt 1? Svaret är naturligtvis beroende på formatet. För en rak nyhet kan det räcka med att du får loss ett muntligt besked, ett beslut eller en tillsynsrapport. För en granskning hamnar ribban naturligtvis högre: ett visst antal bekräftelser, dokumentation, förklaringar från kritiserade parter…

3) Hur står sig sprängkraften i den möjliga ingressen/påan i punkt 1 mot arbetsinsatsen i punkt 2? Här kan du hamna i ett antal tänkbara lägen: tråkig ingress som kräver stor arbetsinsats faller förstås bort direkt. Skarp påa som nås med enkel arbetsinsats hamnar lika självklart högt upp på listan. Bland mellanlägena kan du behöva jobba lite för att hitta rätt. Min erfarenhet är att nyhetsredaktioner (och nyhetsreportrar) gärna föredrar en lite sämre story som går snabbare att ta fram, än en bättre nyhet som kräver en större arbetsinsats. Det viktiga är att du i så fall gör det valet med öppna ögon. Tänk efter om du om ett halvår kommer att vara nöjd med din prioritering; hade det ändå inte varit värt den extra arbetsinsatsen för att få fram en bättre story som fick större genomslag? I bästa fall kan de enklare historierna bli det mer ambitiösa projektets bästa vän: du kan erbjuda dig att göra ut de förstnämnda snabbt och enkelt (och utan särskilt höga förväntningar på slutresultatet) för att få en större frihet i jobbet. Då kan du låta det mer ambitiösa projektet bli stickningen i byrålådan som sakta men säkert tar sig framåt genom en mindre arbetsinsats varje dag. Förutsättningen är dock att du verkligen tar dig an projektet med jämna mellanrum. Det ska vara en stickning som utvecklas, inte en byråvärmare. Vilket leder oss till nästa punkt.

4) Hitta ett system för nästa åtgärd. Min erfarenhet är att man kan jobba med ganska många stories parallellt bara man snabbt kan påminna sig om var man befann sig sist. Du bör ha ett system för detta återfinnande. Det kan vara så enkelt som en arbetsdagbok i form av ett Worddokument, där du alltid snabbt kan skrolla ner till slutet och bli påmind om vad du skulle göra härnäst (eller ännu hellre; vänd på ordningen i dokumentet så det senaste alltid är inskrivet överst) eller en ambitiös mindmap eller en planeringsapp i mobilen eller surfplattan… Huvudsaken är att du vet var du ska titta när du får tid att arbeta med den egna journalistiken, och att du inte behöver ägna en timme åt att börja om. Nästa åtgärd formuleras förslagsvis med sikte på svaret i punkt 2: om du behöver besked från tio kommuner för att nå verkshöjd så är det bara att börja ringa (eller hitta mejladresserna).

5) Viktigast är dock att du själv går igång på storyn! Utan den lustfyllda delen av jobbet blir det sällan något bra resultat. I valet mellan en svår story som du brinner för och en lättsnuten som du inte går igång på bör du alltid välja den förstnämnda. Jobbet bör vara spännande. Om man vill göra det tråkigt så kan man ju lika gärna ta sig an chefens tråkiga utlägg så blir åtminstone chefen glad.

Fler tips om hur du kommer igång med egen journalistik hittar du här, och vi har flera gånger tagit upp råd om granskningar och egen nyhetsjakt. Samt det enskilt viktigaste beslutet för att en journalistisk satsning ska ta steget från idé till verklighet.

Det bästa sättet för vikarien att lansera sin idé

Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.

Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.

Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.

Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.

Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.

Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.

Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!

Mitt enkla råd är att börja med att fråga.

”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.

Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!

Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.

Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.

Därför ska du lära dig hitta dina egna stories

När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.

Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.

Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.

Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)

Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.

Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.

Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.

Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.

För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.

Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.

Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).

Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.

Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.

Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.

Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.

Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.

I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.

Håll koll på sajten X 2

Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.

Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.

Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).

Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.

I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.

Och det var på den avslutande föreläsningen med IRE-chefen Mark Horvit som den dök upp: ChangeDetection.com.

Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.

Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.

Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.

Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.

Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).

Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.

Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.

Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.

Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.

Och ja, båda tjänsterna är gratis.

Sex steg till ett lyckat tredagarsjobb

Alla journalister jobbar under olika arbetsvillkor. På den slimmade tidningen eller lokalradiostationen kan varje reporter förutsättas leverera tre-fyra jobb på en dag (ännu mer om vi pratar notiser och telegram) medan en tung granskningsredaktion eller ett ambitiöst magasin kan tillåta slagtider på flera månader (då i och för sig förhoppningsvis också högre krav ställs på både omfång och kvalitet). Min erfarenhet är att reportrar på de förstnämnda redaktionerna ofta drömmer om att få mer tid – medan arbetsledare på de senare arbetsplatserna muttrar om att man borde kunna bedriva verksamheten mer effektivt.

Också inom en redaktion kan spannet vara stort. Vissa dagar måste alla reportrar slita för dagen för att ”fylla tidningen” eller ”rädda sändningen”. Andra dagar finns utrymme att låta någon jobba framåt, så man tre dagar från nu ska ha en riktigt bra egen nyhet, granskning eller satsning som gör det värt att under några dagar ha skött dagsbevakningen ett huvud kortare än vanligt. Inte sällan försöker man också avsätta åtminstone någon del av resurserna till en riktigt ambitiös granskning – eller åtminstone ”serie” eller ”tema” – där produktionen kan få pågå (av och till) under riktigt lång tid.

Det ambitiösa långjobbet pågår tills det är färdigt. Förväntningarna kan vara frustrerande höga och problemen många under resans gång – men tiden anpassas i grunden efter innehållet.

Dagsjobbet å andra sidan, har givna tidsmässiga ramar som innehållet måste underordnas. Om man inte får konkurrentens nyhet bekräftad med egna källor så måste man credda generöst. Om den ansvariga politiken bara finns tillgänglig på telefon så får det bli en telefonintervju i tv-inslaget, även om alla är överens om att det blir tråkig tv. Å andra sidan kan ett innehålls- och formmässigt busenkelt jobb hyllas på morgonmötet dan därpå, bara för att alla vet att det gjordes under stressade omständigheter.

I långkoket får innehållet styra publiceringen, i dagsjobbet får deadline styra innehållet. Min erfarenhet är att den allra svåraste genren faktiskt kan vara jobbet som ligger mitt emellan – tredagarsjobbet. Det kan ibland vara tvådagars- och ibland fyradagars, men grundtanken är i alla fall ”en dag för research, en för insamling och en för utgörning”.

Tre dagar är så lång tid att man inte kan förvänta sig applåder bara för att ha ”fått ihop nåt”. Men samtidigt inte så lång tid att man kan invänta den perfekta intervjupersonen eller den ultimata scenen – eller för den delen hoppas hinna göra den totala kartläggningen.

Du har inte tid att göra en ordentlig granskning, men kan samtidigt inte komma undan med att göra en ripoff på konkurrentens story. Tredagarsjobbet ställer helt enkelt krav på egen journalistik under rätt tuffa förutsättningar, och kräver egentligen en mer distinkt metod än både dagsjobbet och långkoket. (I dessa båda format brukar man dessutom kunna räkna med mer aktiv hjälp från arbetsledare, i det ena fallet för att hen måste fylla dagen, i det andra fallet för att vederbörande inte vill behöva skämmas när resultatet av Den Stora Satsningen väl publiceras.)

Vad kan man då göra för att öka chansen att lyckas med tredagarsformatet? Jag har kommit fram till ett antal grundregler som åtminstone minskar risken för ett totalt misslyckande:

1) Ha ett eget nyhetsflöde! Ett tredagarsjobb låter sig svårligen göras på den nyhet som konkurrenten har dag 1. Och den riskerar bli väldigt tråkig om den bara formuleras som någon slags ”fördjupning” av dag 1-nyheten. Det är inte heller särskilt inspirerande att behöva bygga storyn på den där i och för sig ”exklusiva” undersökningen som en intresseorganisation gjort och som dina kritiska granskarögon egentligen redan genomskådat.

Bäst är förstås att du i stället har helt egna nyheter, och riktiga nyheter! De kan mycket väl utgå från en dag 1-nyhet men då ska du ha en story så bra att den inte bara känns som en sen uppföljning tre dagar senare.

Hur man hittar nyheter har vi skrivit om tidigare men en enkel ledstjärna är att tillämpa det så kallade nyhetshjulet, där man hela tiden siktar på nästa steg i en given kedja av händelser.

Man kan också satsa på ett granskande element, men detta bör i så fall vara av en mycket avgränsad karaktär. Du kommer inte att hinna kartlägga sjuksköterskebristen i alla tre länen – men möjligen ställa fjolårets utfästelser om tydliga förbättringar mot den faktiska utvecklingen på ett specifikt sjukhus.

2) Formulera storyn tidigt! Jag gillar ju den så kallade Story Based Inquiry-metodiken skarpt när det gäller ambitiösa granskningar, och en grunddel kan med fördel användas även i tredagarsstoryn: genom att tidigt formulera din hypotetiska story på ett sätt som gör den begriplig för både kollegor, arbetsledare och intervjupersoner, så minskar du risken radikalt för kaos och besvikelser i slutet av processen.

Precis som i de längre projekten fungerar metoden också utmärkt för att komma fram till vad du faktiskt kan utlova. Skriv ned storyn som en dubbelt så lång ingress/påa, och gå sedan igenom påståendena du vill ha med ett och ett. Har du hållit dig till sådant du på dessa tre dagar rimligen kommer att hinna kontrollera eller har du svävat iväg med formuleringar som du egentligen inte har en chans att verifiera? I så fall är nu ett bra tillfälle att stryka dessa så inte du själv och din chef skapar helt felaktiga förväntningar på vilken nyhet man kan se fram emot på den tredje dagen.

(Extra varning för allt som indikerar ökningar eller minskningar; ”allt fler”, ”vanligare”, ”mer än nånsin”… Om dessa siffror inte redan är givna kan du stå inför stora metodproblem de kommande dygnen, och det kan vara klokare att helt stryka formuleringen om den kvantitativa utvecklingen från din hypotetiska ingress.)

3) Säkra intervjupersoner tidigt! Dokumentnördar som jag må tycka vad vi vill – det blir ofta sanslöst tråkiga reportage om det inte finns några levande människor som säger saker. Drabbade som berättar om sina upplevelser, experter som förklarar sammanhangen och ansvariga som ställs till svars för sakernas förhållande. Dessa bör du försöka hitta så tidigt som bara möjligt! Att börja jaga dem dag 3 är ofta sällsynt dumt och dömt att misslyckas. Ringer du dem redan dag 1 får du två tidsmässiga fördelar: den tveksamme får några dagar på sig att fundera (och du några dagar att övertala vederbörande) och ni får betydligt fler alternativ att välja bland när ni ska hitta en tid för att träffas.

4) Stanna i tid! Inse att researchen för detta jobb inte kan pågå i 2,5 dagar. I så fall får du för kort tid till utgörningen. Du ska förstå vad du behöver men också när du hittat det. Använd med fördel Filter-redaktören Mattias Göranssons gamla regel och se repet som en byrå som måste fyllas. När du fått två bra scener är det bara resursslöseri att leta en tredje som du ändå inte kommer att få plats med. Då är det bättre att lägga tid på en annan av lådorna.

5) Begränsa dig inte för hårt! Du kan bedriva research fast du börjat göra inspelningar. Du kan tillåta dig nya idéer ända fram till publiceringen. Visst är det viktigt att ta hänsyn till förutsättningarna (förra tipset!) men du nu ska samtidigt göra något mer än det snabba enkla. Ribban ska ligga lite högre, och ett tredagarsprojekt är inte ett dagsjobb med längre fikapauser. Däremot bör du tänka igenom exakt vad du ska lägga kraften på: om du ger dig den på att gå till botten med att faktakolla en siffra så kommer du inte att samtidigt hinna göra tio olika intervjuer med drabbade. Koncentrera dina krafter – det kommer att synas i slutresultatet!

6) Krävs det mer? Kräv mer tid! Om du i början av den tredje dagen inser att detta riskerar bli riktigt riktigt dåligt, till form eller innehåll eller både ock, om du tvingas göra ut det nu, men kan bli något helt fantastiskt om ni ger det tre dagar till – då bör en klok arbetsledare ge dig dessa tre dagar. Men arbetsledare kan sällan läsa tankar, så se till att upplysa vederbörande om saken! En kompromiss kanske kan vara att bryta ut en ”rak puck” ur materialet, för att sedan fortsätta med den riktigt tunga delen nästa vecka?

Har vi missat några tips på hur man får till den där egna nyheten som är mer än ett dagsjobb men samtidigt inte får den stora satsningens resurser? Fyll på i kommentarerna!

Saker du måste kolla

Det här måste jag kolla.

Jag minns fortfarande tanken genom huvudet. Det var ett tips som dök upp efter Dagens Nyheters avslöjande hur stora delar av hanteringen av de omdiskuterade lärarlegitimationerna tagits över av bemanningsföretaget Proffice.

Tipset handlade om att det fanns mer att berätta: allvarliga arbetsmiljöproblem i den rivningslokal i Solna där Proffice snabbanställt ett stort antal unga akademiker för att sköta hanteringen. Facket skulle vara inkopplat och det fanns en rad detaljer som gav bilden av en verksamhet närmare den sämsta callcenterkulturens tävlingshets än ett seriöst myndighetsuppdrag.

Det här måste jag kolla tänkte jag och la ett antal andra historier åt sidan. I stället använde jag så många metoder jag bara kunde komma på för att få veta vad som egentligen hänt där innanför väggarna i Solna.

Några dagar senare kunde svt berätta om hur personal fått tävla om att registrera flest legitimationsansökningar snabbast, en nyhet som väckte stor uppmärksamhet.

Under nyhetsgranskningen tillbakavisade Proffice samtliga anklagelser – eller rättare sagt svarade företagets presschef att hon inte kände igen uppgifterna och inte kunde tro att de var sanna.

Jag behöll kontakten med mina källor, och fick också kontakt med nya, både innanför och utanför rivningskåken i Solna. Flera veckor senare lyckades jag få del av interna protokoll från arbetsplatsen, som bekräftade flera av de mest kontroversiella uppgifterna och dessutom avslöjade nya detaljer om verksamheten.

Detta blev ett reportage i Uppdrag granskning, som fick stort genomslag inom skolvärlden. Jag påmindes om det så sent som härom dagen när jag mötte en av Sveriges ungefär 200 000 lärare (ja, mer än var femtionde svensk är lärare), som fortfarande mindes storyn tydligt.

Än viktigare för mig är att minnas den där första tanken. Det här måste jag kolla. Det var den som i det här fallet gjorde hela skillnaden.

Inte tanken i sig – men att jag valde att verkligen göra det. Gå till botten med uppgifterna så långt det var möjligt. Och sedan inte släppa historien.

Nej, det blev inte ett avslöjande som förändrade världen. Men det blev en story som kunde utvecklas genom granskning över flera månader och flera program och med avslöjanden om tydliga missförhållanden som fick konsekvenser på flera håll (skolministern kallades till KU, och Skolverket vidtog åtgärder).

Det här måste jag kolla. Utan den tanken – och utan förverkligandet av den – så hade det aldrig blivit något alls.

Det brukar sällan tas med i listor över arbetsprocessen, men just granskande (eller över huvud taget mer ambitiös egen) journalistik har ofta en tendens att falla redan på själva beslutet att sätta igång.

Det finns liksom alltid något annat som går lite fortare, eller är lite enklare, eller där det finns mer efterfrågan från desken…

Det här måste jag kolla är förmodligen det enskilt mest avgörande beslutet för varje större journalistiskt projekt.

Jag minns det särskilt i detta fall eftersom det var ett sånt där mejl som det annars är så lätt att man lägger undan. Som hamnar i högen Det här borde jag kolla.

Det finns en skarp skillnad mellan borde och måste. Min borde-hög är och har alltid varit galet stor, och tyvärr har många riktigt riktigt bra idéer och tips haft en tendens att hamna där. Helt enkelt för att det handlar om grejer som är lite mer svårkollade än nästa dagsjobb. Till och med kanske en utmaning även för den som är van vid egna granskningar.

De kräver åtminstone att man tvingas rannsaka sig själv: Har jag verktygen att kolla detta? Hur börjar jag? Hur fortsätter jag? Vad hoppas jag nå? I vilket läge kommer min chef att tycka det är en story? (Vilket i just detta fall var en särskilt viktig fråga eftersom DN redan haft det första spräcket.)

Att rannsaka sig själv kan vara jobbigt. Att göra det man redan kan göra i sömnen är ofta enklare.

Samtidigt som vi förstås vet att det är den där måste-inställningen som ger resultat på allvar. Som gör att vi tar oss an tipset eller idén som skapar riktigt spännande reportage och inte bara redaktionens nästa gäspning. Som ger egna nyheter i stället för upprepning av andras.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om gräv och granskningar, utan kan lika gärna vara en vild idé om ett samarbete över redaktionsgränser som aldrig tidigare korsats eller en udda bildlösning som man inser kommer att kräva viss övertid av fotografen eller ett spännande formgrepp som gör det nödvändigt med en timslång övertalning av ansvarig arbetsledare för att det ska bli verklighet.

Men det är de samarbetena, bildlösningarna och formgreppen som gör hela skillnaden när dagen är slut. Och granskningarna.

Och det är förstås därför vi med jämna mellanrum måste stoppa oss själva från att lägga tipset i borde-högen. Och i stället tänka den andra tanken.

Det här måste jag kolla.

Sätt posterna på kartan!

Det finns ett antal verktyg för att lokalisera inlägg i sociala medier geografiskt.

Användningsområderna är uppenbara: från nyhetsjournalisten som vill hitta vittnesmål, foton och personer att kontakta vid en stor nyhetshändelse – till grävaren som ett år senare vill få tag på dem som var med om det som då inte sågs som särskilt breaking men som i efterhand visade sig vara något stort.

Den holländske sökexperten Henk van Ess visade på årets grävseminarium upp några olika tjänster inom detta fält, och för den intresserade finns mycket att testa och upptäcka.

Tyvärr kostar det mesta i denna värld pengar, vilket kan avskräcka stora grupper journalister och redaktioner som egentligen skulle ha stor nytta av tjänsterna. Men tjänsten echoSEC har faktiskt en fullt användbar gratisversion.

På kartan – som antingen utgår från var du befinner dig, eller hoppar till en ort du skriver in i ett sökfält – gör du en enkel avgränsning med antingen en rektangel, en cirkel eller en polygon. Du anger också vilken tidsperiod du vill undersöka.

Sedan letar tjänsten helt enkelt upp tweets och Flickr-foton som geotaggats inom ditt avgränsade område under den angivna tiden, och presenterar dem med symboler på kartan och i fulltext/bild därunder.

Jag gör några testkörningar som visar att den åtminstone borde kunna fungera för att snabbt (tillsammans med smarta ordsökningar förstås) hitta personer som befinner sig på en given plats vid en nyhetshändelse – eller folk som varit på en given plats för en vecka eller en månad sedan.

Det är förstås långtifrån alla användare som har geotaggningen påslagen, och som på detta sätt kan lokaliseras på kartan, men vid en stor händelse eller under en lång tidsperiod torde antalet ändå vara tillräckligt för att ge relevanta träffar.

Zoomverktyget fungerar inte helt optimalt. Dvs du kan utan problem zooma in och ut i (Google Maps)-kartan, men tjänsten förnyar inte automatiskt sökningen utifrån den nya detaljgraden på kartan. Tipset är därför att göra en ny rektangel (eller cirkel, eller polygon) när du zoomat in (eller ut) i själva kartan.

I övrigt – kör hårt! Och tipsa oss gärna om andra smarta geotjänster, gratis eller kostsamma, som journalister kan och bör nyttja för att ha bättre nytta av sociala medier.

M	T	O	T	F	L	S
						1
2	3	4	5	6	7	8
9	10	11	12	13	14	15
16	17	18	19	20	21	22
23	24	25	26	27	28	29
30	31