Glöm inte orden!

imageGrunden för all granskande journalistik är att ställa orden mot verkligheten. Löften, visioner och skönmålningar jämförs med den ofta krassare verkligheten.

Det gäller alla sorters stories, från den snuskiga kötthanteringen i matvarubutiken som lovat att alltid vara fräschast, över lyxfesterna hos folkrörelsen som skulle ha ”måttfull” representation – till de misstänkta mutorna hos den moraliskt högstående vapentillverkaren.

När det gjorda inte går ihop med det sagda, då får makthavaren problem. Och då har den granskande journalisten gjort en viktig insats.

Själva granskningen handlar förstås oftast om att blottlägga den krassa verkligheten. Orden är givna – nu gäller det att undersöka sanningen. Hitta dokumenten som visar vad som egentligen hände, filma förhållandena som de verkligen ser ut, intervjua vittnena som vågar berätta hur det går till bakom kulisserna…

Som granskande journalister vet vi att detta är den viktigaste delen av vår verksamhet. Om vi inte lyckas belägga missförhållandet blir det inte mycket till story, och när det väl är belagt måste det också visas tydligt i vår berättelse.

Tyvärr glömmer vi ibland att berätta om orden. De har funnits med under hela resan, kanske till och med varit utgångspunkten för själva granskningen (”Vi måste kolla hur det egentligen är med det där påståendet…”) men när tv-reportaget till slut ska redigeras ihop eller texten knattras fram så glömmer vi bort att ta med dem – eller väljer bort dem, av utrymmes- eller effektivitetsskäl.

Det är ofta ett dåligt beslut. Granskningen blir ofta oerhört mycket effektivare om man just får veta vilka orden är som prövas. Granskningen kan till och med förlora en stor del av sin potentiella slagkraft om orden inte finns med.

Utan en redovisning av orden blir granskningen lätt bara en eländesbeskrivning.

  • ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera” är en historia om en tragisk händelse. ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera trots bostadsföretagets löfte om 24-timmars service” är en nyhet om ett allvarligt svek från en tung samhällsaktör.
  • ”Prostitutionen ökar på nätet” är en nyhet om ett missförhållande. ”Prostitutionen ökar på nätet samtidigt som polisen låtsas att den minskar” är en story om ett missförhållande som förtigs av en av våra viktigaste myndigheter.
  • ”Makthavare använde statens kontokort” handlar om ett snedsteg. ”Makthavare använde statens kontokort samma dag som hen höll tal om vikten av att snåla med våra gemensamma medel” handlar om en hycklare.

Ibland är orden givna. Vi har själva hört talet som motiverat oss att kolla upp den där siffran som makthavaren slänger sig med. Eller vi får den misstänksamt positiva beskrivningen i ett pressmeddelande till redaktionen.

Men ibland måste man leta lite. Och ibland kan en granskning faktiskt bestå av att just ta reda på vad som faktiskt lovats i ett ämne. Vårt offentliga minne är kort, och fler än en gång har journalister gjort fynd bara genom att undersöka vad som faktiskt påstods innan missförhållandet var ett (känt) faktum.

Således blir detta också ett tips till nästa gång missförhållandet är givet: din viktiga uppgift som reporter är kanske inte bara att visa eländet, utan att hitta vägen dit – och se vilka beskrivningar som gavs av de ansvariga under resans gång.

Vi har tidigare (här och här) listat handlingar som kan hjälpa oss reda ut vad som faktiskt hänt. Men här kommer tio dokument när du letar efter orden som du kan ställa dina upptäckter emot:

1) Policys – när de handlar om miljö, jämställdhet osv är de ofta offentliga både inom offentlig och privat verksamhet (åtminstone bland organisationer och företag som lever på ett publikt förtroende).

2) Utspel – undersök vad de ansvariga makthavarna sa i ämnet innan de kom till makten, eller när de gjorde sina sina stoltaste proklamationer strax efter tillträdet!

3) Intervjusvar – personporträtten och ämnesreportagen kan vara en guldgruva, från den egna redaktionen eller hos andra.

4) Anbud – när bolag vinner offentliga upphandlingar har de lämnat in ett anbud där de lovar en massa saker. Hur förhåller det sig till hur det faktiskt blev? Kan vara intressant för allt från sophämtning till äldreomsorg, från hjälp till arbetslösa till asylboenden.

5) Myndighetssvar – när den ansvariga tillsynsmyndigeten redan för ett år sedan fick in en anonym anmälan om missförhållandet så begärde man en förklaring från den kritiserade enheten. Vad svarade enhetschefen då?

6) Sajter – undersök vad de skrev på sin egen hemsida! Tidigare versioner av sajten hittar du genom cache-sökningar (närtid) eller Wayback Machine (längre tillbaka). Och i många fall kan orden faktiskt finnas kvar på den nuvarande sajten, om än inte på förstasidan; gör en site:-sökning!

7) Reklam – nej, reklam får inte ljuga. Och om en produkt eller tjänst ställt till skada kan det vara synnerligen intressant, och välmotiverat, att undersöka vad som påståtts i marknadsföringen som skulle locka kunder att håva upp plånboken.

8) Sociala medier – finns där en Facebooksida eller ett Twitterkonto där de ansvariga svarar på frågor? Kanske har frågan redan kommit upp där – och vad har de i så fall svarat?

9) Utredning – innan verksamheten startades gjordes förstås en utredning av möjligheter och risker. Hur såg man där på risken att just detta skulle hända? Togs den upp men negligerades? Eller fanns den inte med över huvud taget?

10) Lagar och regelverk – det kan ofta vara värt att undersöka i vilken utsträckning det aktuella förhållandet finns reglerat i lagstiftning, förordning eller på något annat sätt (branschorganisationer, uppförandekoder…). Om det visar sig att agerandet bryter mot någon av dessa kan det ju i sig leda storyn vidare – eftersom det i så fall kan finnas ett tillsynsorgan som måste agera vid kännedom om de nya uppgifterna. Det kan handla om hela skalan från att polis och åklagare drar igång en förundersökning, till att en branschorganisation utreder om ett företag verkligen upprätthållit den standard som man kan förvänta sig.

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: https://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

https://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 1


Dagens gästbloggare är Michell Grönlund, researcher som bland annat granskat skolvärlden åt Utbildningsradion. Hon kommer i två poster att berätta hur man granskar de lokala skolföretagen – som inte alltid är så lokala.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

De senaste decennierna har det svenska skolsystemet förändrats i grunden. En av de största förändringarna har varit framväxten av fristående skolor, eller så kallade friskolor. Dessa skolor har inte kommunen eller landstinget som huvudman, utan ägs av privata huvudmän. Dessa privata kan vara exempelvis stiftelser, aktiebolag eller ekonomiska föreningar. De kan vara vinstdrivande (som aktiebolagen) eller drivna ideellt (som de flesta ekonomiska föreningar) eller drivna av religiösa samfund (som många stiftelse-skolor). I takt med att allt fler aktörer konkurrerar om eleverna har det skapats en ”skolmarknad” där vissa företag äger väldigt många skolor och därmed utgör hela koncerner. En del koncerner inkluderar tiotals eller till och med hundratals skolor runt om i Sverige. Allteftersom marknaden hårdnat har en del av dessa koncerner dessutom börjat köpa upp varandra. Så det är inte längre helt enkelt att veta vem som äger en viss skola. Ett exempel:

Du jobbar som journalist på en landsortstidning och i ditt bevakningsområde finns bara en fristående skola, resten ägs av kommunen. Friskolan heter Norrskenets Friskola i Boden. Det låter litet och lokalt, kanske som något sorts föräldrakooperativ eller liknande, men du vill ändå kolla upp vem som faktiskt driver skolan.

Gör såhär:
1. Många har hört talas om och någon gång använt tjänsten allabolag.se, men få känner till hur användbar den sidan faktiskt är. Börja med att gå in där och registrera dig själv eller företaget du jobbar på. Att registrera sig är gratis, men den som exempelvis vill köpa en årsredovisning via sajten får betala. Allabolag.se kommer därför göra en kreditupplysning på dig eller företaget. Den enkla sökning vi nu ska göra kostar dock inget, men kräver att man har ett användarkonto för att kunna få full översikt i resultatet.2016-01-12 00.17.23

2. Du skriver in skolans namn i sökfältet på allabolag.se. Du får då träff på ett företag som heter Pysslingen Förskolor och Skolor AB.

2016-01-12 00.18.093. Du klickar på den gröna länken med företagets namn. Och nu kan vi se att Pysslingen Förskolor och Skolor AB i sin tur har ytterligare en ägare, ett moderbolag. Nämligen P-PY 2009 AB.

2016-01-12 00.18.474. Vi vill nu ta reda på vad Pysslingen Förskolor och Skolor AB är för företag, samt vad deras moderbolag P-PY 2009 AB är för något. Finns det någon som i sin tur äger moderbolaget? Vi vill helt enkelt se koncernstrukturen. Vilket lämpligt nog går att göra genom att klicka på ”Koncernstruktur” i vänsterspalten.

2016-01-12 00.19.125. Vi får nu upp hela företagets koncernstruktur och kan se att högst upp i trädet finner vi Marvin Holding LTD, samt en brittisk flagga. Flaggan anger förstås vilket land företaget har sitt säte i. Tyvärr kan man här inte klicka på Marvin Holding LTD, men en enkel googling ger oss att detta är ett fond registrerad på skatteparadiset Guernsey, som hör till Storbritannien och i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.

2016-01-12 00.19.386. Det som är mest intressant för oss är dock det vi i det här fallet finner på plats tre i trädet. Ett av företagen i koncernen heter Academedia AB. Norrskenets skola i Boden är alltså inte något litet föräldrakooperativ – utan är en av de drygt 200 grund- och gymnasieskolor som ingår i Sveriges överlägset största privata skolkoncern, Academedia. Den forna koncernen Pysslingen köptes upp av Academedia 2011. Kanske har Pysslingen i sin tur köpt upp Norrskenets förskola innan dess.

Michell Grönlund

Ännu fler handlingar som ger utdelning

Konkursförvaltare skriver klartext för det mesta.
Konkursförvaltare skriver kanske inte vardagsspråk, men ändå klartext om sina upptäckter.

Vi öppnar 2016 med att återknyta till två poster från 2015, om handlingar man kanske inte alltid tänker på att begära ut. Vi har tidigare listat nummer 1-5 och 6-10, och nu är vi således framme på numren 11-15:

11) Utredningen.
Det offentliga Sverige är fullt av utredningar, från den överväldigande omfattande och heltäckande SOU:n till den kommunala nämndens snabbutredning om simhallens framtid.

Arbetsinsatsen och tidsåtgången skiftar (precis som inom de journalistiska projekten) men både stora och små utredningar kan vara guldgruvor för journalister som vill förstå mer om och/eller hitta nyheter inom ett angeläget ämne.

Den välgjorda utredningen har dessutom en exceptionellt lång livslängd, från nyhetsvärdet när den är färsk (eller kanske redan innan? Att berätta vad en utredning kommer fram till innan den presenteras tillhör de klassiska journalistiska genrerna på flera stora riksredaktioner) till backspegeln långt senare. Flera år efteråt kan en bra utredning användas både som bakgrund och faktaunderlag, och utredaren kan vara en betydelsefull intervjuperson som tycker till om att utredningens genomtänkta förslag fortfarande inte genomförts.

Alla SOU:er – statens offentliga utredningar – hittar man här.

12) Utbetalningarna.
Som HD-grävchefen Emma Johansson utförligt beskrivit här på bloggen kan offentliga ekonomisystem vara en guldgruva för den nyfikne journalisten.

I sin enklaste form kan det handla om att ta fram hur mycket pengar som betalats ut till privata bolag och andra aktörer inom områden där myndigheter upphandlar varor och tjänster.

Öppenheten kring utbetalningarna har jag själv haft nytta av vid granskningar av både jobbcoacher och asylboenden, och bara fantasin sätter egentligen gränser för vad som kan kartläggas på detta sätt – så länge man håller sig inom offentlig upphandling.

Välj ut ett intressant område där kommunen eller myndigheten köper in tjänster eller varor, och begär att få del av samtliga utbetalningar som gjorts inom detta område. Du bör kunna få en Excelfil fördelad på leverantörer och månader inom den tidsram du angett i din begäran.

Ett tips är att försöka etablera direktkontakt med ekonomiavdelmingens tjänstemän i stället för att gå genom pressavdelningen – vars sammanställningar alltid utgör en möjlig felkälla.

13) Uppföljningen.
Alla projekt där offentliga medel satsas bör följas upp av den ansvariga aktören. Om en myndighet finansierat någon annans projekt bör myndigheten också göra en uppföljning, eller begära in en från aktören i fråga. Dessa uppföljningar fångas inte alltid upp av journalister (inte ens i de fall där vi i projektstarten skrivit utförliga ”ska”-artiklar på temat ”Projektet XX ska se till att YY händer med ZZ”), och man kan absolut inte vara säker på att myndigheten som slösade bort pengarna på meningslösheter kommer att lägga ut något pressmeddelande.

Däremot kan vi ju alltid fråga efter uppföljningen.

(Och om det inte finns någon uppföljning så kan vi ju alltid göra en story om att den inte gjorts – win/win i nyhetshänseende.)

14) Prognosen.
Detta är ju uppföljningens antites och på många sätt en vansklig genre, helt enkelt eftersom prognoser är just prognoser och sällan blir särskilt träffsäkra. Dessutom utgör de ofta en del av den alltid pågående striden om resurserna (vilken myndighet/nämnd/enhet anser inte att man behöver mer resurser på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning?).

Med detta i bakhuvudet kan de ändå ha ett nyhetsvärde. Och i efterhand kan de ju också utgöra ett utmärkt stoff för granskning; hur rätt hamnade egentligen myndigheten som år efter år slog larm om fler ärenden och större kostnader?

Prognoser kan också vara en viktig del i en särskild typ av granskning: när ansvariga hävdar att de ”aldrig kunnat ana” att något skulle gå som det gick, då letar den grävande journalisten fram de prognoser som faktiskt låg för handen – och jämför med påståendena om att man ”aldrig kunde ana”. Denna typ av relativt lättgjorda men sällan praktiserade dubbelkoll kan handla om allt från förskoleplatser till flyktingkriser.

15) Förvaltarberättelsen.
När ett företag går i konkurs utses en konkursförvaltare som så småningom skriver en rapport över konkursen. Hen ska då ha gjort en utredning om vad som egentligen hände i företaget, framför allt mot slutet, och om det finns anledning att anta att det begåtts brott. Även om berättelsen inte landar i en så dramatisk slutsats kan den vara högst nyhetsmässig i andra delar, i synnerhet om redaktionen tidigare haft anledning att uppmärksamma bolaget eller personerna bakom det.

Förvaltarberättelsen (som man enkelt får på mejl från konkursförvaltaren) kan också vara givande långt efter konkursen, om man försöker kartlägga en bolagshärva eller en person med ett stort antal bolagsengagemang bakom sig. Förvaltaren har ingen lojalitet mot det konkursade bolagets ägare och ledning, och kan därför skriva ut tveksamheter kring t ex misstänkta transaktioner eller målvakter (personer som placeras in i styrelsen inför en konkurs för att de egentliga företrädarna ska slippa ansvar) i klartext i förvaltarberättelsen.

Bonustips: Spåna!
Det går naturligtvis inte att upprätta en fullständig förteckning över vilka typer av handlingar som kan tänkas ge nyheter åt en journalist. Utöver de 15 vi beskrivit i dessa poster skulle jag kunna nämna ett helt gäng till som jag hittat spännande uppgifter i – alla med sina egna möjligheter och problem: riskanalyser, minnesanteckningar, promemorior, äskanden… Jag är också helt säker på att två journalister som sätter sig och spånar kommer att komma på ytterligare 15 typer före lunch.

Det avslutande tipset blir därför just detta: spåna! Fundera över vilken typ av dokument som kan tänkas finnas i ett ärende, vilka handlingar som kan ha upprättats runt det ämne ni bevakar, skrivelser inom storyn… Ta hjälp utifrån också: fråga ut tjänstemän och politiker, kolla med källor och case! Tveka inte heller att – om det är praktiskt möjligt – besöka myndigheten eller förvaltningen och be att få titta på akten. (Ja, den fysiska akten med papper i en låda!)

Hör sedan gärna av er och berätta vilka handlingar som ger så mycket guld att de är värda en ny bloggpost.

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Fem dokument till som du kanske inte tänkt på att kolla

Ordet och handlingen. Och orden på handlingarna.
Ordet och handlingen. Och orden på handlingarna.

Härom veckan skrev vi om fem allmänna handlingar som man kanske inte rutinmässigt begär ut, men som kan ge stoff till både nyheter och granskningar. Nu fortsätter vi enligt enklast möjliga modell – med fem till:

6. Anmälan.
Peter Jonriksson har skrivit en mycket uttömmande och uppskattad gästblogg om hur man hittar polisanmälningar, men polisens är ju långtifrån den enda kategorin anmälningar som kan vara journalistiskt intressanta. Försök tänka baklänges: vilken myndighet (eller annan institution) kan tänkas ha ansvar för att åtgärda systemfel och/eller granska enskilda felaktigheter inom det aktuella området? Ofta finns det fler än ett svar: inom vård och omsorg kan både Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg och den lokala patientnämnden ha fått anmälningar när något gått fel. De har lite olika roller men den som vill hitta så mycket material som möjligt för överblick, nyhetsjakt eller casesondering, gör klokt i att kolla med samtliga.

Också inom konsumentområdet finns en hel rad aktörer som kan tänkas ta emot anmälningar mot fuskande företag: Konsumentverket, Konsument Europa (som båda har föredömliga diarier på webben!) och Allmänna reklamationsnämnden, samt enskilda kommuners konsumentvägledare (i vad mån de finns). Här finns också branschorgan som Telekområdgivarna och Reklamombudsmannen.

…och apropå ombudsmän så finns förstås även hela det offentliga ”förkortnings-Sverige” i form av Justitieombudsmannen JO, Diskrimineringsombudsmannen DO etc, som alla tar emot anmälningar från allmänheten inom skilda områden.

En dålig arbetsmiljö kan ha anmälts till Arbetsmiljöverket av skyddsombudet – vilket kan vara en enkel väg för dig som journalist att ”hitta” uppgifter och kritik som en orolig tipsare inte vill att hens chef ska få veta att du fått från henom.

…men knepet är egentligen inte att lära sig alla tänkbara vägar som en anmälan om missförhållanden kan ta i det offentliga Sverige – utan att inte missa kollen av om det finns någon rörande just ditt ämne!

7. Klagomålet.
En systerkategori till anmälningarna men kan vara värd att efterfråga specifikt. Arbetsförmedlingen har ett numera rätt väl fungerande system för att hantera klagomål från arbetssökande och andra som tycker att exempelvis jobbcoachföretag (som numera utför en tjänst som kallas stöd och matchning) missköter sig. Klagomålen registreras av en arbetsförmedlare och innehåller inte identiteten på den arbetssökande, men oftast den mesta övriga relevanta informationen om vad som hänt – inklusive vilket företag det handlar om samt uppgifter om vilken arbetsförmedlare eller tjänsteman på huvudkontoret som varit inblandad i ärendet. För några år sedan var samma klagomålssystem ett rätt värdelöst lapptäcke där det föreföll rätt slumpmässigt vilka klagomål som registrerades eller inte (det fanns en explicit avsikt att så mycket som möjligt skulle ”lösas lokalt”, och alla dessa fall dök upp och försvann odokumenterade). Men efter bl a SVT:s granskning av coachföretagen 2013 skärptes systemet upp, och kan i dag ge en ganska bra inblick i problemen kring denna typ av skattefinansierad verksamhet.

(Dock har långtifrån alla myndigheter lika väl utvecklade rutiner; ett aktuellt exempel på motsatsen är Migrationsverket, vars bristande dokumentation av klagomål och missförhållanden granskades av SVT Väst så sent som i somras.)

8. Korrespondensen.
Vi har tidigare tipsat om mejlen men fortfarande bedrivs en hel del offentlig korrespondens i Sverige på döda träd via snail mail. Bakom ett formellt beslut hos till exempel Arbetsförmedlingen eller Konsumentverket kan ligga rader av inlagor till och från det inblandade företaget. Begär ut korrespondensen och du får en bättre bild av både resonemang och händelseförlopp! När etableringslots-företaget Facera påstod att de avslutat sina uppdrag hos Arbetsförmedlingen helt på eget initiativ så visade korrespondensen något annat.

9. Inspektionsrapporten.
Att matsnusk engagerar vet fler än Janne Josefsson. Utbildningsradions Skolfront hittade 2009 rader av brister i de kök som borde tillhöra de allra renaste – skolköken. Själv hade jag några år tidigare fått möjlighet att följa upp köttfärsskandalen i Uppdrag granskning, med en kartläggning av tidigare liknande fusk, och där kommunernas inspektionsrapporter blev effektiva belägg för att köttfärskfusket inte var någon ny företeelse (vilket Icas ledning försökt göra gällande).

Tillsynsrapporter finns på många håll, helt enkelt därhelst någon utövar tillsyn. Från krogarnas alkoholutskänkning (tillsyn: kommunen) till skolans pedagogik (Skolinspektionen), från socialtjänstens insatser (Länsstyrelsen) till hanteringen av personuppgifter (Datainspektionen). För den granskande reportern utgör tillsynen en guldgruva med dubbla fyndchanser av kraftfull win-win-karaktär: antingen har tillsynsmyndigheten tagit sitt uppdrag på allvar och då finns där en fyllig rapport med ingående beskrivningar av händelseförlopp och ansvarsfördelning (kanske också bilder eller annan dokumentation) – eller så har de inte tagit jobbet på allvar, och då utsträcks förstås din granskning till att gälla tillsynsmyndighetens bristande tillsyn!

10. Protokollet.
Det kan låta givet men jag har ofta slagits av att offentliga protokoll visat sig vara betydligt mer innehållsrika än vad man kunnat föreställa sig. Ett klassiskt exempel är hos myndigheters personalansvarnämnder, där visserligen de mest ingående detaljerna återfinns i underliggande anmälningar och utredningar, men där nämndernas protokoll ofta ger en snabb och tydlig signal om vilka ärenden det kan finnas anledning att titta närmare på.

Man ska inte heller underskatta protokolls värde som rent bevismaterial; jag var en gång delaktig i en rätt stor granskning som till största delen kunde byggas på mötesprotokoll inifrån en arbetsplats som kunde räta ut en rad frågetecken och ta researchen vidare från det alltid lika frustrerande ord-mot-ord-läget.

Tänk på att det skrivs många protokoll bortom offentlighetens ljussken – men som för den delen inte är hemliga! Fundera över var i kedjan ett mer formellt möte kan ha hållits: en förhandling med facket, en överläggning med andra myndigheter, ett sammanträde med en specialgrupp…och testa helt enkelt att begära ut det.

Fem handlingar som ger utdelning

Ord vi gillar.
Ord vi gillar.

Oavsett om vi jagar enkla nyheter eller genomför stora granskningar så gör vi klokt i att försöka ta reda på vilka dokument som kan hjälpa oss på vägen – och försöka ta del av dessa dokument.

Min erfarenhet är att det finns fler journalister med dokumenträdsla än med telefonskräck, och att det därför oftast är extra viktigt att fundera över vilka handlingar som finns att ta del av.

Därför här en lista över dokument som du kanske inte tänker på direkt när du ska kolla ditt tips eller undersöka din hypotes – men som mycket väl kan visa sig vara din bästa vän i prövningen.

(Här pratar vi framför allt om offentliga handlingar som kan begäras ut hos myndigheter, kommuner osv. Glöm inte att det också kan finnas motsvarande intressanta handlingar hos det privata företag eller den ideella förening du undersöker – och ge inte upp på förhand inför tanken att ta del av dem. Du kan till exempel:

  • Fråga en källa, kanske tipsaren, om vederbörande kan ta fram dem.
  • Ställa en formell fråga till företaget/organisationen! Hänvisa till deras stolta policy om transparens och öppenhet. Fråga varför de vill dölja innehållet.
  • Undersök om det inte är ett dokument som en myndighet skulle kunna få del av – eller redan fått del av – och begär ut det därifrån i stället.)

1) Avvikelserapporten.
Min favorit. Kan heta olika saker inom olika myndigheter och förvaltningar, men utgör samma sak: dokumentet som upprättas när något gått snett. De mest bekanta är vårdens Lex Maria och omsorgens Lex Sarah, men de finns inom många sektorer.

För mer än tio år sedan (så länge sen att jag inte hittar några webbartiklar) gjorde jag tillsammans med bland andra Helena Bengtsson en genomgång av Kriminalvårdens incidentrapporter (där hette det så!) från rymningar från slutna anstalter, där vi bland annat kunde visa att en av årets mest spektakulära fritagningar hade kunnat undvikas om myndigheten bara dragit rätt slutsatser av en liknande händelse ett år tidigare. Vi baserade granskningen på en rejäl bunt avvikelserapporter/incidentrapporter, där alla identitetsuppgifter var maskade men vi ändå fick tillräcklig information för en tvådagars publicering som fick stort genomslag och betydelse för Kriminalvårdens kommande förändringar.

2) Internrevisionen.
Stora myndigheter i Sverige har en internrevision, som ska granska den egna verksamheten helt självständigt, och därför är direkt underställd generaldirektören. Revisionens rapporter kan både ge nyheter och input till granskning, och allra häftigast är det förstås när de visar sig befinna sig inom det ämnesområde man redan arbetar med.

Så var det när jag tillsammans med Johanna Lerneby, Linda Kakuli och Peter Bagge granskade arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 för några år sedan. Vi hade förstått att internrevisionen hade en granskning på gång av Fas 3, och dess innehåll visade sig också vara sprängstoff.

(Arbetsförmedlingens pressavdelning hävdade att rapporten inte var färdig trots att den redan expedierats bland annat till regeringen. Vi fick ut den från annat håll och Arbetsförmedlingen fick sedermera skarp kritik av JO, i ett beslut som varje journalist bör påminna om varje gång man misstänker att en pressavdelning försöker sig på samma manöver en gång till.) (Plus att man i så fall förstås ska tillämpa det klassiska greppet att begära ut handlingen på flera olika ställen.)

3) Mejlväxlingen.
Välmeriterade grävveteranen Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren vann en gång en guldspade för en granskning till stor del grundad på mejlkonversationer. Han lyckades skildra de interna konflikter som skakat Vänsterpartiet i landstinget genom att ta del av mejl som kombattanter skickat från och till sina offentliga mejlkonton (flera var ju förtroendevalda i kommuner och landsting). Extra stor nytta hade han av den funktion som gör att ett nytt mejl även innehåller hela den historiska konversationen som man svarar på; på så sätt fick han ut även mejl som inte i sig själva postats från någon offentlig låda.

När jag och Carolina Jemsby i fjol granskade Sidachefen Charlotte Petri Gornitzkas dubbla ersättningar kunde vi med hjälp av mejl visa att hon fortsatt engagera sig i Internationella Rädda Barnens inre angelägenheter långt efter att hon tillträtt som generaldirektör för den myndighet som gav Rädda Barnen mångmiljonbelopp i bidrag.

Den offentliganställdes mejlbox är i princip alltid offentlig, dvs du ska kunna ta del av ärende, tidpunkt och avsändare för samtliga mejl från en given tidsperiod, för att i nästa steg kunna ta ställning till vilka enskilda mejl du vill begära ut.

Man kan också be att få ta del av mejl som uppfyller vissa kriterier, exempelvis innehåller ett visst sökord. Jag har aldrig haft problem med att få myndigheter att göra sökningar i mejlkorgar.

Tänk på att inte begränsa dig till Inkorgen! Genom åren har jag gjort några av mina bästa fynd genom att också begära ut mejl från Skickat-korgen.

4) Årsredovisningen.
Jag vet att många journalister ryggar inför tanken att granska en årsredovisning, eftersom man föreställer sig att det är en enormt svårtolkad materia som kräver en examen i företagsekonomi för att begripa.

Den goda nyheten är att det där inte stämmer. Så länge din ambition inte är att kartlägga den multinationella storkoncernens skatteflykt kommer du att klara det – möjligen i början med viss Kan du kolla så jag fattat rätt-hjälp av en kunnigare kollega.

Väldigt mycket information i årsredovisningar står i klartext. Beskrivningen av det gångna verksamhetsåret (om än med varning för skönmålning), lönekostnader, könsfördelning, eventuella bonusar till vd…

Jag har själv varit inblandad i en flera kartläggningar där huvuddelen av nyhetsstoffet plockats från årsredovisningar, bland annat sommarens och förra sommarens genomgångar av bolagen som sålde asylboenden till Migrationsverket (med research av Johan Ekman respektive Linda Kakuli).

Några tips vid läsningen:

  • Tänk på att ”Årets resultat” inte är årets resultat. Det är oftast mer relevant att titta på siffran ”Resultat efter finansnetto”.
  • Kolla fotnötterna! Där står sånt som bonus till vd.
  • Kolla koncernbidrag! Det kan vara ett annat sätt än aktieutdelning att flytta pengar, t ex från ett dotter- till ett moderbolag (varifrån man sedan kan göra aktieutdelningen mindre iögonfallande).
  • Jämför med tidigare år! En jämförelse bakåt säger ofta mer om hur det går för bolaget än de enskilda sifforna från just detta år.

5) Bolagsstämmoprotokollen.
Protokollet följer oftast med årsredovisningen, men det kan vara smart att kolla med Bolagsverket om bolaget haft någon extrastämma, före eller efter den senaste ordinarie.

När jag tillsammans med Johanna Cervenka, Marit Israelsson och Lotta Sima granskade jobbcoachföretagen härom året, så visade det sig att det kritiserade bolaget Personalstrategernas moderbolag Happy Business satt i system att hålla en extra bolagsstämma efter varje ordinarie stämma, där man beslutade om ytterligare och betydligt större aktieutdelningar till de två ägarna. Utdelningar som annars inte gick att utläsa förrän i kommande årsredovisning ytterligare ett år senare. (Och jodå, nyheten kunde följas upp året därpå.)

En annan viktig information handlar om ägandet. Det är i bolagsstämmoprotokollen som du kan utläsa i klartext vilka som äger ett bolag, och hur man fördelar en eventuell aktieutdelning.

Du kan också få matnyttig information om t ex val till styrelsen. När vi tidigare i höst granskade telefonbolaget 4one upptäckte vi att man bytt ut två av tre styrelseledamöter – varav den ene hävdade att det skett mot hans vilja. Bolagets ägare hävdade att det varit ett missförstånd, och att den ofrivilligt invalde representerats av ett ombud på bolagsstämman. Men när vi begärde ut bolagsstämmoprotokollet så stod det där att den nyinvalde ledamoten inte bara varit närvarande på bolagsstämman – utan dessutom varit protokollförare!

(En märklighet som numera också intresserar polisen.)

Vilka är dina favoritdokument? Fyll på i kommentarerna!

Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)

En ringande fråga.
En ringande fråga.

I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.

Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.

Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:

Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…

Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.

Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.

– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.

Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.

Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.

Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.

De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).

Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.

Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!

Jo, journalister kan (och ska) besöka asylboenden!

Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb - och filma om de boende vill det.
Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.

När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.

Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.

Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.

Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.

Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.

Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.

Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.

(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)

Hitta storyn om din egen story

image

Då och då dyker de upp. Bakom-historierna som blir lika stora som – eller rentav större än – själva grundhistorien.

Det kan handla om stora summor som lagts ned på att möta en granskning, eller om budskap som rimmar illa med fakta i målet.

Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.

För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.

Liknande upptäckter gjorde mina kollegor Johanna Cervenka och Knut Kainz Rognerud när de i fjol granskade turerna kring försäljningen av en gång statliga Arbetslivsresurs.

Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.

Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.

Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.

Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…

Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.