Nu berättar vi om nyheterna som inte håller – och tack för det!

När ryktet börjar gå på Facebook om en vit skåpbil med tjuvar tar tidningen NSD sitt publicistiska ansvar: kollar sanningshalten och berättar för sina läsare vad man kommer fram till.

Och när en sorglig historia om en hemlös före detta fastighetskung får snabb social spridning följer svt:s Mittnytt upp med ett reportage med fler perspektiv, och tydliga ifrågasättanden av huvudpersonens historia.

Det fanns en tid när journalister aldrig berättade om osanningar och nyheter som inte höll. När ett rykte på stan, på skolan eller (så småningom) på nätet passerade obemärkt för tidningsläsare och radiolyssnare. Det var inte så att ryktet inte nådde redaktionen, eller inte blev kollat (om det var någorlunda anmärkningsvärt) men om resultatet blev negativt (i bemärkelsen att ryktet visade sig felaktigt) så publicerades i allmänhet inte ett ord i ämnet.

Jag vet, för jag har varit med om det.

Argument om att det kunde vara bra att berätta sanningen om ett rykte som uppenbarligen nått rejäl spridning, möttes med motargument att så länge vi inte själva publicerat någon felaktighet, så finns det heller inget att korrigera! Man kunde också hävda att en artikel riskerar bara att ge luft under vingarna åt ryktet – även om artikeln alltså skulle handla om att uppgifterna var felaktiga.

Samma princip tillämpades alltsom oftast också när konkurrenten haft ett häftigt spräck som visade sig vara en anka. Man ska inte bedriva polemik om nyheter, löd resonemanget – med en ibland outtalad, ibland explicit avrundning om att tänk om dom börjar granska oss tillbaka?!

Nu för tiden känns det där som en väldigt avlägsen hållning. Metros lysande Viralgranskaren har som grundidé att kontrollera märkliga historier som sprids i sociala medier – och lyfta fram osanningar lika mycket som bekräftelser (ja, mer!).

Ett av vår tids mest uppmärksammade reportage var Uppdrag gransknings svidande uppgörelse med ryktesspridningen kring våldtäktsfallet i Bjästa där en initial research om ett möjligt justitiemord (pojken oskyldigt dömd?) visade att sanningen var en helt annan (flickan dömd, inte minst i sociala medier) och där just detta inte blev ett argument för att lägga storyn, utan blev storyn. (Om du inte läst reportern Nicke Nordmarks gästblogg om dramaturgi hittar du den förresten här.)

P1-programmet Medierna har sedan flera år tagit som en av sina huvuduppgifter att kontrollera sanningen bakom uppseendeväckande historier där nyhetsredaktioner och specialmedier trampat fel. Ingen av de stora riksredaktionerna kan längre känna sig lugn efter klavertramp och slarvfel på det sätt man faktiskt kunde på 1900-talet. (Programmet har bland annat tagit upp fastighetskungen i Sundsvall.)

Men storyn bakom storyn återfinns alltså inte bara i mediegranskande specialprogram.

Vad gör journalisten när envar kan sprida en berättelse och nå tusentals andra på bara några sekunder? var en fråga som jag och många andra ställde oss när vi började ana utmaningen från de sociala medierna.

I dag vet vi att ett av de mest sympatiska svaren lyder: Vi kollar storyn och berättar vad vi kommer fram till!

Och det kan man förstås skratta åt att det tagit några år att komma fram till. Men framför allt kan man glädjas åt att vi nu har hittat dit.

På samma sätt som de sociala medierna i sina bästa stunder kan vara ett rasande korrektiv av en lomhörd tradjournalistik, och lyfta frågor som redaktionerna själva inte förmått fatta på egen hand (hej FRA), så kan den moderna journalistiken bli den lugna tillrättavisaren när rykten, halvsanningar och lögner formar folks världsbild i ogenomtänkta strömmar av delningar, retweets och gillanden.

Naturligtvis hänger utvecklingen ihop med det nya mediekunskapet och konkurrensen om verklighetsbeskrivningen. En Facebookstatus kan i dag nå större spridning än en tidningsartikel inom loppet av några timmar, och ingen redaktion kan längre låtsas att man lever i en helt annan verklighet än konkurrenten; man måste förhålla sig till varandras stories – åtminstone när även dessa når stor spridning via de sociala medierna. Det slappa förhållningssättet blir en enkel rewrite, det hedervärda innebär att man själv kollar storyn och försöker gå vidare på den om den håller.

Och om den inte håller – berättar om det!

Den vita skåpbilen och den hemlöse fastighetskungen är bara två av flera spännande exempel som visar att det inte handlar om någon tillfällig trend hos huvudstadsmedierna, utan en grundläggande öppning mot en (för många) helt ny genre: den öppna granskningen av andras nyheter, avslöjandet av osanna rykten och historier med hål. Framförda i sociala medier och/eller tradmedia.

(En speciell variant är ju när tradreportern tar upp ifrågasättandet på Facebook eller i annat socialt medium, och detta upptäcks av representanter för den första redaktionen. Då uppstår diskussioner som ibland kan bli rätt hetsiga, men nästan alltid är intressanta, i ett slags halvoffentligt mellanrum, om nyheters innehåll och värde.)

Det är en öppning som säkert på sitt sätt kan komma att innebära nya magplask (och rätt många turer att hålla ordning på när granskare ska granskas av granskare som sen…hej Koppargården och Carema och islamismen i Rinkeby!), men som i huvudsak ger oss en mer spännande och mångfacetterad journalistik – som får en viktig, nygammal roll av tradmodern factchecking i ett förändrat medielandskap.

The Guinness is good

– Vi får ministern!!

Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.

Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.

Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.

Den unge mannens namn är Edward Snowden.

Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.

The Guinness is good.

Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.

Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.

Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”

– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…

Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.

Ägandets betydelse för framtidens journalister

Ibland tänker jag att det bara finns två sorters journalister.

De som äger sin story och de som inte gör det.

De som famnar ämnet och de som inte gör det. De som hajar grejen och dess sammanhang och de som inte gör det.

Sällan har det något absolut samband med antalet år i yrket. Jag har mött journaliststudenter som famnat komplicerade grävprojekt tryggare än de mest erfarna kollegorna på jobbet.

Faktiskt hänger det inte heller alltid ihop med hur mycket information reportern lyckas skrapa ihop kring den enskilda storyn. Vissa kan äga en fråga efter två samtal medan andra fortfarande inte bottnar efter trettio intervjuer och femton utredningsrapporter.

Reporter förresten – ägandet är ojämnt fördelat också hos andra yrkeskategorier, till exempel arbetsledare. Något som kan leda till förskräckande arbetsprocesser när fel personer råkar jobba ihop, och man anar att varken reporter eller chef egentligen greppar vad de håller på med.

Intervjugurun Björn Häger har en underbar regel om att varje intervju har ett syfte – och att det är bra om reportern som ska göra intervjun känner till det syftet.

I någon mån gäller det nog också helheten. Storyn har oftast en poäng, och det är bra om journalisten som ska berätta storyn förstår den poängen.

”Har du sett sidan 23?” fick jag en gång i ett mejl från en arbetsledare, som jag i det ögonblicket förstod var något alldeles extra.

Personen hade läst det dokument jag just fått och vidarebefordrat för kännedom, och som jag just nu också själv satt och plöjde i jakt på nyheter.

Det snabba mejlsvaret var irriterande eftersom jag själv inte ens kommit till sidan 23 (jag läser ganska långsamt), men framför allt imponerande eftersom jag fattade att arbetsledaren fattat direkt vad som var anmärkningsvärt i dokumentet. Poängen. Storyn. Nyheten. Grejen.

Grejen har vi ju skrivit om tidigare. Storyns kärna som det är så viktigt att man lär sig hitta, formulera och har med sig under processen (även om den naturligtvis kan skrivas om i takt med att nya fakta och perspektiv tillkommer), oavsett om man gör ett enkelt dagsjobb eller ett researchtungt reportage.

Att famna storyn handlar till stor del om att hitta grejen. Förstå sitt ämne så bra att man kan förklara det för andra. Kanske till och med själv göra en analys av sammanhanget och formulera huvudfrågan, skälet till varför vi vill göra reportage eller inslag eller artikel om just detta just nu.

(Gör vi det bra finns det ju alltid de som kommer att vilja att vi inte gör det.)

I sina sämsta stunder kan ägandet av en story och famnandet av ett ämne förvandlas till en kaxighet som blir stöddig – och där i värsta fall självsäkerheten används för att trycka ned andras frågetecken (och kollegors möjliga nyheter inom samma ämnesområde).

Idealet är förstås att du lär dig tillräckligt mycket för att kunna hitta nästa story på egen hand, och bedöma om konkurrenters nyhet i ämnet är något vi bör gå vidare på – men samtidigt behåller ödmjukheten inför ämnets komplexitet och det faktum att det i varje del alltid kommer att finnas experter som vet mer än du om detaljerna. Det blir samtidigt ett sätt att behålla nyfikenheten på nästa nyhet, och motverka tendenser till leda och cynism i din egen relation till ämnet.

(Märker du att ledan och cynismen ändå dyker upp är det kanske dags att byta bevakningsområde ett tag.)

Motsatsen till ägaren är förstås journalisten som varken hittar eller tar över storyn, som aldrig gör den till sin utan ständigt återfaller i ett eller (oftast flera) frågetecken som måste redas ut av andra. Vi har tidigare skrivit om farorna med att låta chefen pingponga fram ditt inslag, och kan tyvärr bara upprepa att den vikarie som måste ledas ”hela vägen in i redigeringen” sällan har några strålande utsikter till förlängd tjänstgöring.

Observera att det goda ägandet inte måste stå i motsättning till ifrågasättanden och tvivel. Tvärtom kommer ofta de skarpaste frågetecknen just från den person som har den bästa kollen – och det är förstås egentligen helt naturligt.

Envar hör nog också skillnaden på ett ifrågasättande som baseras på en stor kunskap och kommer från en person som bottnar i ämnet – jämfört med den sorts nervösa osäkerhet som präglar den som inte kan eller vill famna frågan. (Paradoxalt nog kan den förstnämnda kollegan ofta vara mycket mer öppen med sina blottor; ”Jag har faktiskt inte läst den rapporten” är förstås lättare att säga för den som vet att alla vet att man ändå vet det mesta som är värt att veta.)

Vad blir då slutsatsen för den nybakade journalist som just ska ta sina första steg ut på redaktionsgolvet? Hur lär man sig äga sin story?

Egentligen är det väl det som en stor del av den här bloggen – liksom en stor del av litteraturen och föreläsningarna på journalistutbildningarna handlar om: att bli en självständig journalist som på egen hand förmår hitta och berätta stories, och inte är beroende av lärare, arbetsledare eller presskonferenser för att komma fram till vad som ska stå i rubriken eller sägas i påan.

Naturligtvis ska man kunna samarbeta, och använda omgivningen borde som kunskapsbank och bollplank. Och aldrig låtsas vara kunnigare än man är – det riskerar att slå tillbaka på ett sätt som gör väldigt ont (förutom att du går miste om en massa bra nyheter när du sprider bilden att du redan vet allt och inte vill höra något nytt).

Men din ambition ska helt enkelt vara att så snabbt som möjligt försöka begripa så mycket som möjligt av storyn och ämnet. Att givet förutsättningarna hitta det läge då du själv kan besvara både frågan om vad som (eventuellt) är grejen – men också följdfrågorna om hur det kommer sig att grejen kunnat bli en grej, vilka krafter som drivit på eller hållit emot, och vad detta säger om den här speciella delen av samhället eller världen.

Vissa reportrar i det här landet har på gott och ont en förmåga att få varje story att kännas som en historia om Sverige.

Så långt behöver man inte gå, men det är fint om du kan få oss att känna att det åtminstone är en story om nåt viktigt.

Jag tror att framtiden tillhör de journalister som vill och orkar äga sina egna stories.

Övriga kommer nog att behöva hitta något annat att göra.

Dom startar en blogg…You Won’t Believe What Happens Next!!!

Fina utsikter.
Fina utsikter.

I dag fyller vi två år.

Av en händelse befann jag mig när dygnet började på Ekots vikariefest mellan radio- och tv-huset i Stockholm.

En mycket trevlig fest där jag mer än en gång mötte folk som visade sig ha läst bloggen. Det var både roligt och mycket smickrande.

Insikten att det bakom varje siffra i Google Analytics (verktyget jag använder för att hålla koll på läsningen) finns en nyfiken kollega som vill ta del av våra erfarenheter och tankar, är häftig.

Visst, på jobbet producerar vi tv-inslag som kan ses av långt många fler ögonpar – men bloggen ligger nog närmare hjärtat, och det känns tveklöst som att relationen är starkare med tusen bloggläsare än med en miljon tittare på ett nyhetsprogram.

Vad händer nu då? undrar ni. Hur går ni vidare?

Svaret är väldigt enkelt: Business as usual, som arbetsförmedlingens generaldirektör sa.

Och eftersom vi till skillnad från hon inte har någon styrelse som kräver vår avgång så kan ni nog lita på att vi håller igång ett tag till.

Hör gärna av er med tankar om vad vi borde skriva om! Jag vet att vi lätt grottar ned oss väldigt mycket i en handfull specialämnen, men vi kan också kasta oss över helt nya marker. Alternativt försöka hitta en lämplig person som kan tänka sig att gästblogga.

Mer än en gång har jag fått påpekanden om att bloggen är svåröverskådlig. Det stora antalet poster (första halvåret skrev vi ju en om dagen) i kombination med bitvis väldigt breda kategorier (hej tips, nyhetsjakten och granskningen) kan göra det svårt att hitta guldkornen.

Vi funderar på hur man skulle kunna lotsa bättre. Under varje bloggpost finns ju en handfull automatiserade länkar, och med jämna mellanrum lägger vi in särdeles lämpliga tillbakatips i själva posterna (här sammanfattade vi till exempel 2013). Därutöver finns listor i högerspalten (om man läser på dator) över våra favoritposter (urvalet är lite gammalt men det behöver ju inte vara en nackdel) och de mest lästa posterna.

(Det är förresten fascinerande att se hur succéposten om hur man spelar in telefonsamtal fortfarande hittar nya läsare. Nästan dagligen har någon hittat dit – gissningsvis eftersom den kommer högt bland träffarna när man googlar.)

Vi tackar härmed för två fantastiskt roliga år och ser fram emot en minst lika rolig fortsättning!

(Och om du vill vara säker på att inte missa våra uppdateringar så ska våra prenumerationsmöjligheter fortfarande fungera, se knapparna för RSS och mejl – uppe till höger om du sitter vid dator.)

(Och nej det blev inget direkt tips den här gången. Men läs gärna Marilén Karlssons färska bloggpost om hur man kan hantera sekretessen inom vården. Och så har Nick Näslund skrivit bra om hur man håller sommartorkan på avstånd!)

Nyheterna som inte tar semester

image

Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.

Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.

Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.

Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.

Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.

Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.

Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.

Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)

Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).

Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).

(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)

Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.

Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.

Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.

I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.

Jag har tidigare skrivit om hur vi generellt gör oss alltför beroende av telefonsamtalen när vi letar information (en post som också fick ett svar av Björn Häger) och tipsat om hur du kan genomföra egna granskningar på sommaren just med hjälp av olika dokument.

Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.

I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.

 

Sist på Twitter? Läs då först det här!

Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.

Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.

Jag tror att det är både rätt och fel.

Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.

Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.

Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.

Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.

Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).

Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.

För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.

Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.

Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.

Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.

Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.

Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.

Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.

(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)

Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.

Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…

Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis HootsuiteTweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!

Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!

Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.

I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.

(Och vill du sedan läsa vidare om Twitter så har vi tidigare bl a skrivit om hur man kommer igång, hur man når längre och hur man hittar listor!)

Så undviker du att bli helt umbärlig på sommarviket

Någonstans i fjärran - en anställning.
Någonstans i fjärran – en anställning.

I år har nog fler än nånsin funderat över framtidens arbetsmarknad för journalister. De dystra beskeden från tidningsföretagen har duggat tätt, och allt fler tvingas inse att det kommer att finnas allt färre stolar runt redaktionsborden när stormen lagt sig.

För en färsk sommarvikarie kan frågeställningarna tyckas både brännande nära och avlägsna på samma gång. Få vågar hoppas på en tills vidare-anställning i närtid, samtidigt som nog de flesta drömmer om att åtminstone få stanna kvar i höst. Praktik och vikariat är som vanligt de vanligaste vägarna till fortsatt jobb – åtminstone för den som lyckas klamra sig kvar på redaktionen. (Åtminstone på den redaktion där det finns några jobb att klamra sig fast vid.)

I dagens medielandskap finns det tusen olika variabler som avgör vilken sommarvikarie som anses tillräckligt oumbärlig för att behållas. På en redaktion kan det handla om att vederbörande lärt sig de tekniska systemen, och därmed enkelt kan plockas in på pass som kräver ett stort mått av eget knapptryckande. På en annan redaktion kanske personen har en specialkompetens som man länge saknat. På en tredje finns det kanske inte så många fler som konkurrerar om jobbet, och det är omständligt att annonsera… Allt annat lika skulle jag emellertid påstå att det finns en faktor som om inte gör dig oumbärlig – så åtminstone radikalt minskar risken att du ska uppfattas som totalt umbärlig och utbytbar.

Det handlar om pingpong. Eller rättare sagt: att undvika pingpong.

Så här: Varje story tillkommer i ett samspel mellan journalisten och dess omgivning. Naturligtvis intervjupersoner och andra källor som utgör basen i materialet. Men minst lika viktigt: omgivningen på redaktionen. Redigerare, fotografer, reporterkollegor och arbetsledare.

Dessa arbetsledare. Ditt jobb kommer alltid att utvecklas i en slags ständig dialog med dina chefer – må de kallas redaktör, producent eller nattchef. Ett kort dagsjobb hanteras på min egen arbetsplats enkelt med dagens publiceringsredaktör vid ett par tre avstämningspunkter under dagen (morgon: ”Kan du kolla det?” lunch: ”Håller det?” eftermiddag: ”Hur lång blir du?”), en längre research kan coachas med längre mellanrum men kräver samtidigt längre tid och detaljnivå vid varje enskilt tillfälle.

Åtminstone funkar det så idealt. När det går som det ska. Då är reportern så självständig att hen har ett eget svar på ”om det håller”, vederbörande har hajat storyn och famnat ämnet. Du kan det nu efter några timmar rentav lite bättre än redaktören som du fick utlägget från. Gott så.

Men det finns också ett annat läge. Läget där reportern återvänder till redaktören inte tre gånger under dagen, utan trettio. Läget där reporterns enda besked är ett referat av det senaste telefonsamtalet.

– Han säger att det här är helt normalt.
– Men vad säger han om att det ändå är fyra som hoppat av nu?
– Det frågade jag inte.
– Okej, gå och gör det då.

När sedan ett tillräckligt antal telefonsamtal refererats, med ett tillräckligt antal frågor vidarebefordrade från arbetsledaren, och/eller det börjar bli ont om tid till deadline och/eller eka otäckt tomt i körschemat för kvällens sändning – då börjar det bli dags att sätta ned foten.

Redaktören frågar:

– Kan det bli nåt av det här då?
– Jag vet inte…
– Men har vi en påa?
-Jaa… Näe… Kanske.
– Okej, då gör vi så här, jag har skrivit ett förslag här, och så börjar du med kritiken…

Arbetsledaren tar kommandot och sätter ihop inslaget åt den osäkre vikarien som pingpongat sig igenom dagen och innan dagen är slut kommer att ha pingpongat sig fram till ett tv-inslag som inte kommer att ta vederbörande ett steg närmare ett jobb på den där redaktionen.

För hela jobbet gjordes ju av redaktören. Arbetsledaren som fick plocka fram sina gamla reportergener för att få ihop det åt reportern, som i detta fall mest blev en mellanhand mellan intervjupersoner och frågor (formulerade av chefen) och vidare mellan timelinen i redigeringsbåset och dramaturgin (formulerad av chefen).

”Man fick hålla handen ända in i redigeringen” hörde jag en gång en arbetsledare säga om en av sommarens vikarier vid ett sånt möte som vikarien nog inte trodde fanns – där cheferna avgjorde vilka som skulle få bli kvar på höstens långvik.

Det låter förstås fruktansvärt grymt. Och det är grymt. Men jag tror i slutänden att det är bättre att förstå hur de här processerna ser ut – än att vaggas in i en missuppfattning om att pingpongandet skulle vara normalt.

I våra råd till praktikanter skriver jag om djävulens silkesvantar – den sorts kollektiva hänsyn som gör att en praktikant kan ägna dagar, veckor och månader åt att inte komma framåt i sin story, utan att någon påpekar det. Man bäddar in praktikanten i bomull och låter vederbörande sitta i ett hörn och ”kolla på nånting” eftersom redaktionen inte förmår coacha fram resultat – och praktikanten själv inte fattar vad som händer.

Den praktikanten blir lurad, och/eller lurar sig själv, på samma sätt som den sommarvikarie som tror att det är en bra sak att chefen bestämmer varje steg av den journalistiska processen. Nej, du förväntas inte göra en story helt själv från ax till limpa från första dagen på vikariatet. Men när vi nått halvtid förväntas du agera självständigt nog att ringa inte bara de samtal din arbetsledare kan komma på, och tänka inte bara de tankar du fått dig beskrivna av en chef.

Visst kommer du ibland att trampa fel, och visst gör det mer ont när man trampar fel på eget bevåg än när man trampar där någon annan pekar. Men i slutänden kommer du att ha större nytta av att ta dina egna steg, famna ditt ämne och äga din story – än av att bli handhållen hela vägen in i redigeringen.

Handen som håller dig där kan mycket väl vara samma som två veckor senare sätter stopp för ditt höstvik.

(Om du missat våra tidigare regler för sommarvikarier så hittar du dem här. Tips om nyheter du hittar om sommaren hittar du här, en massa nyhetskällor du kanske inte tänkt på har vi samlat här och möjliga sommargranskningar här. Tipsen om du har problem med att vässa din story finns här och om du har problem med att hitta folk kan detta möjligen hjälpa.)

Så blir du en bra arbetsledare i sommar

Sommaren kräver också skarpsynta journalister.
Sommaren kräver också skarpsynta journalister. Och arbetsledare.

Efter midsommar blir vi alla vikarier. Det vill säga sommarvikarierna tar plats på reporterstolarna – och även i många fall på arbetsledarplatserna. Folk som i vanliga fall jobbar som reportrar blir nu chefer för några veckor.

Själv har jag jobbat många somrar med vikarierande arbetsledare, och även hoppat in själv i rollen några gånger. Jag har sett både magplask och succéer – framgångsrecept och bakslagsstrategier. För reportrarna har vi tidigare beskrivit sommarvikariens gyllene regler. Men här nu för den inhoppande arbetsledaren: sju grundregler som räddar sommaren på nya stolen:

Regel nummer 1 utövas av många på ett formellt plan, men av betydligt färre på djupet och på allvar: Kräv idéer!

Motivet bakom detta är inte primärt att utveckla reportrarnas kreativa förmåga, inte heller att avlasta dig kreativt arbete (även om det är en trevlig bieffekt). Nej det viktigaste skälet att be om idéer från reportrarna är att det ökar sannolikheten att det kommer fram riktigt bra idéer! Hur briljant du och dina arbetsledarkollegor än brainstormar så kommer den rena mängden idéer att bli större om de kommer från fler håll – vilket i sig ökar sannolikheten för något riktigt bra.

Ett annat viktigt argument är att man minskar risken för tråkiga knäck. Den reporter som får ett utlägg kommer aldrig att uppamma samma energi som den som får möjlighet att förverkliga en egen idé. Även om storyn är exakt densamma.

Viktigt här är också kravställandet. Det handlar inte om att ”be om” eller ”uppmuntra” eller ”hålla dörren öppen för”. Hur många redaktioner låter jobbnärvaron enligt schemat vara något man ”ber om” eller leverans före deadline vara något man ”uppmuntrar”? Kollade fakta och korrekta citat vara något man ”håller dörren öppen för”?

Vi har tidigare skrivit om den förskräckliga hållningen att ”Vi ger visst resurser till grävande – om bara någon reporter kommer med en tillräckligt bra idé”, och detta är ungefär samma fråga. En redaktion är beroende av ett inflöde av idéer från sina medarbetare. Det gäller om möjligt än mer på sommaren då ”nyhetstorka” uppstår i form av färre pressmeddelanden från extrema aktörer. Därför ska egna idéer inte vara ett önskemål utan ett krav från den första dagen.

(Tänk på en skolminister eller nåt så glömmer du inte bort det – det är rätt att ställa krav!)

Regel nummer 2 är så enkel och avgörande att det är anmärkningsvärt hur många välavlönade chefer som inte lärt sig den än: Säg inte nej!

Bejaka den idé som reportern kommer med! Och gör det i synnerhetom det är en osäker sommarvikarie och också – och kanske inte minst – om idén är halvdålig.

Du kommer nämligen att ha alla chanser i världen att lotsa reportern rätt. Från det ögonblick du bejakat den första skissen kommer reporterns sinne att vara vidöppet för förslag på hur den ska förbättras.

(Vad som händer med sinnet på den sommarvikarie som möts av ett avmätt nej när hen samlat mod till att för första gången närma sig desken med en egen idé, det kan du ju fundera en stund på.)

Du behöver alltså alls inte älska idén för att bejaka den. Syftet med bejakandet är inte ett carte blanche åt en ofärdig tanke – det är att starta en sprudlande tankeprocess hos reportern. Och hos dig själv.

Regel nummer 3 som nog alla skriver under på i princip men som kan betyda väldigt många olika saker i praktiken varav en del direkt kontraproduktivt och destruktivt: Hjälp reportern att förvandla idén till något görbart!

Om du under punkt 2 fick skrämselhicka inför tanken på att bejaka sommarvikarien som den första dagen vill starta ett jättegräv om kommunens alla byggprojekt, så har du här din räddning. Just den idén hjälper du reportern att antingen avgränsa till ett eller flera kortare jobb (okej, vi börjar med ett bygge!) eller lägga upp som ett håltimmesgräv.

Den sistnämnda lösningen kan förvisso vara förrädisk. Repliken ”Det där kan du kolla på vid sidan om” leder oftast till att ingenting alls blir kollat – om din insats stannar där. Du måste förstås som en god arbetsledare hjälpa reportern att lägga upp en plan för sitt håltimmesgrävande, exempelvis med hjälp av en enkel Story Based Inquiry-modell: ni kommer överens om vilken arbetshypotesen är (”Om det är så här då har vi en story!”) och delar upp den i kontrollerbara beståndsdelar (”Kostnaden har ökat jämfört med ursprungsplanen”) som i sin tur landar i konkreta arbetsuppgifter (”Begär ut ursprungsplanen”).

Dessa konkreta arbetsuppgifter är sedan de håltimmesarbetsuppgifter (eller mer realistiskt: fem-minuter-medan-man-väntar-på-att-någon-ringer-tillbaka-uppgifterna) som du och reportern är överens om att hen ska utföra vid sidan av dagsjobben de kommande veckorna.

Ni bokar förstås också också ett avstämningsmöte en vecka framåt i tiden, för att se hur projektet fortskrider.

Om storyn är motsatsen till ett gräv – något vagt och luddigt utan ett uns av spänning – kanske förstärkningen måste ske åt det andra hållet. En tanke om att ”titta på det här med miljön” kräver precisering och skärpning. Vilken nyhet hoppas vi få fram? Hur lyder rubriken? Även här är din arbetsledarroll ovärderlig – och även här har du möjlighet att styra upp allt du själv kände tveksamhet inför när du bet dig i tungan för att inte säga nej till idén!

Om idén redan känns gjord blir din uppgift att växla upp den eller styra den i sidled: om man så sent som för ett halvår sedan granskade könsfördelningen i kommunens bolagsstyrelser så kanske ni nu ska undersöka om förklaringen som de ansvariga gav verkligen håller? Om ni redan gjort en rejäl genomgång av kommunens mest inflytelserika företagare så kanske det nu är dags att kartlägga idrottsföreningarnas dolda makthavare?…

Vad du än gör med idén så bör du ta med ett grundtips från Story Based Inquiry-modellen: en story är inte ett ämne, en story är inte en fråga. En story är möjligen svaret på en fråga – ett (eller flera) påstående(n) som ger nya uppgifter om världen och som (viktigt!) låter sig kontrolleras.

Din uppgift är att hjälpa reportern hitta fram till den hypotetiska storyn och därifrån komma vidare till arbetsuppgifterna – oavsett om nivån är ”slå ett kollsamtal för att se om inbrotten ökat” eller ”den stora granskningen av kommunens byggprojekt”.

(Samtidigt ska du akta dig för att malla in de vilda idéerna alltför hårt i redaktionens prydliga rutinrabatter. Vikariens idé kanske är lysande i sig själv även om den helt avviker från mallen – eller just därför. Försök testa tanken att en story behöver inte vara dålig bara för att den inte låter som alla andra stories du hört. Den är hisnande, jag vet, men ibland leder den till storverk.)

Lite som en parantes måste här också placeras regel nummer 4: Förstör inte för regel 1-3 genom att ge upp och komma springande med utlägg.

Visst, du har rätt att vara otålig. Vi ska få ut en tidning i morgon, eller en sändning i kväll, eller både ock och en webb hela tiden. Men om du släpper idéarbetet och går in med ett utlägg så riktar du också en tydlig signal till reportern och redaktionen: ”Egna idéer var bra i teorin men i praktiken så gäller lappen i handen.”

Det förrädiska är att ingen kommer att protestera. En lapp i handen är en riktigt bekväm lösning också för reportern som inte riktigt kommit igång med sin egen story. Framför allt eftersom den gör det möjligt att ta mindre ansvar för sitt jobb. Vi vet väl alla, handen på hjärtat, hur olika samtalen låter med fotografer, redigerare och andra kollegor när chefen ”tycker att vi borde åka på det här” jämfört med när man själv funnit storyn – och finner den angelägen därefter. Utlägget hanteras ofelbart lite lättvindigare, lite enklare och med lite mindre entusiasm (och i värsta fall noggrannhet) än den egna storyn. Bakom skillnaden finns delvis en ren självbevarelsedrift: om jag misslyckas med en story jag själv initierat så blir det mitt huvud som ryker vid utvärderingen. Om jag misslyckas med ett utlägg så var det…ett utlägg.

I avdelningen don’ts måste vi också lägga in regel nummer 5: Blanda inte ihop kritiska ifrågasättanden med en allmän dissighet. En god arbetsledare kräver förstås att reportern har belägg för sina påståenden, bemötanden från utpekade parter och en dramaturgi som håller för formatet. Men det är inte detsamma som att en bra bit in i arbetet börja ifrågasätta om storyn egentligen är någon story, ställa grundfrågor som visar att man varken hängt med eller litar på reportern – eller bara inta en vagt avvaktande eller passiv hållning inför materialet.

Enkelt uttryckt så ska frågan om storyn ska berättas besvaras i ett så tidigt skede som möjligt, så man sedan alltmer kan övergå till frågan hur storyn ska berättas.

Den arbetsledare som i ett sent skede måste ägna tid åt att ifrågasätta om storyn är en story har disponerat sin tid fel. Genom att inte göra detta ställningstagande i ett tidigt skede har vederbörande nu mindre tid för slutskedets verkligt viktiga ifrågasättanden: har vi hittat alla relevanta fakta, sökt alla personer, maxat publiceringsplanen osv?…

Naturligtvis betyder detta inte att du ska vara passiv under resans gång. I stället rekommenderar vi som regel nummer 6: Ligg på om det egna! 

Utgå helt enkelt från att reportern är ungefär som du själv: jobbar gärna men helst med sånt som ger en omedelbar utdelning.

Det innebär att ett håltimmesgräv eller annat mer långsiktigt projekt (hej alla forskare och utredare som läser denna blogg: långsiktigt för journalister är alltså ”mer än en dag”) alltid riskerar att hamna längre ned på den mentala priolistan än det enkla dagsjobbet.

Bästa sättet att möta den obalansen är att skapa motsvarande incitament för det långsiktiga. Visst, reportern har varken moroten eller piskan av publicering om en timme – men du kan ge vederbörande en annan morot och piska i form av ditt spontana uppdykande vid skrivbordet, önskemål om skriftlig rapport före hemgång, feedback på den senaste researchen osv.

Genom någorlunda regelbundet återkommande avstämningar får du också en möjlighet att hjälpa till när något kört fast – och att styra om reportern som börjat traska åt helt fel håll. Du kanske märker att reportern ringer och ber om formella intervjuer när hen i själva verket borde söka efter fakta (eller tvärtom) och då kan du enkelt korrigera arbetsriktningen vid ett avstämningssamtal.

Regel nummer 7: Planera för utgörning! Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller egna idéer. En oerfaren reporter låter gärna researchen springa iväg åt flera olika håll samtidigt, och en osäker arbetsledare kan i värsta fall fylla på med ännu fler frågetecken bara för att vederbörande inte känner sig trygg i sin egen roll.

Men vi har inte evig tid för research – och platsen för publicering är begränsad. Någon måste sätta ned foten och säga att ”Nu har vi det vi behöver!” På sommaren är risken stor att vikarien är för osäker för att göra det – och alltså faller ansvaret på dig som vikarierande arbetsledare.

Om ni arbetar enligt Story Based-modellen behöver detta inte vara något dramatiskt. Då har ni under hela resans gång (lång eller kort) arbetat med en hypotetisk story som fått alltmer fasta konturer och förvandlats till en bekräftad story – som nu börjar likna ett råmanus för inslag eller text.

Om ni struntat i storybaserat-idéerna och jobbat mer ”fritt”, så kommer ni att ha ett mer svävande stoff att hantera. Då föreslår jag att ni sätter er ned med ett stort ark papper och ritar upp vad ni egentligen har – exempelvis enligt modellen Tingen-Ringen-Pilen – för att få ihop era lösa beståndsdelar till en fungerande berättelse.

Observera att även sommaren mår bra av en genomtänkt publiceringsplan. Ska verkligen alla artiklarna ut på en och samma dag? Är det inte bättre att dela upp avslöjandet, reaktionerna och den stora intervjun med den politiker som kan förväntas vilja ändra lagen? Eller ska man kanske dela upp på någon annan ledd; starta försiktigt men använda webben till att efterlysa publikens egna erfarenheter, och sedan använda dessa för artiklar dag 2 och 3? Eller göra en annan fördelning mellan webb och papper?…

Möjligheterna är oändliga, och jag tyckter generellt att många redaktioner undervärderar potentialen i sitt eget material. På sommaren finns det ju dessutom ett slags ekonomiskt värde (i meningen ”hushållande med resurser”) att till exempel sprida ut en egen reportageserie över flera dagar.

Dock behöver reportervikarien garanterat hjälp här; detta är ett område där hen inte alls kommer att ha samma förkunskap som du. Du känner redaktionen, publiken, rutinerna…dessutom behöver reportern avlastning för de sista faktakollarna, bemötandena och korrekturläsningar.

Vid alla större satsningar bör reportern vara närvarande på redaktionen under publiceringsdagarna för att hantera reaktioner, ifrågasättanden och uppföljningar. Som en god arbetsledare ser du förstås till att schemat gör detta möjligt.

Sammanfattningsvis är det min erfarenhet är att den vikarierande arbetsledaren kan göra stor skillnad under sommaren – genom att bejaka och utveckla de egna idéerna, och uppmuntra och hjälpa de osäkra reportervikarierna över hinder och förbi fallgropar. Fram till en publicering som får staten att skälva – eller åtminstone skakar om en stund mellan sommarstugorna.

Den här gången är det din tur. Lycka till!

Det viktigaste du kan lära dig av Fredrik Laurin

image
Visst kan man känna sig lite övervakad ibland.

Vad lär man sig av folk man möter?

Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.

För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.

Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.

Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.

Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.

Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.

Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.

Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.

2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.

Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.

Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.

Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!

PS: Sen kan man förstås läsa hans Journalisttips också. Två gånger har han gästbloggat här, den senaste om att höja säkerheten i mobilen och den första om att följa kollegan via sms.

Efter ett lysande Gräv: dags att göra lysande gräv!

image
Från ett av de intressantaste seminarierna – om den granskande konsumentjournalistiken. Där framme moderatorn Pia Sjögren, konsumentlegenden Sverker Olofsson, Plus-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Åsa Avdic samt Plånboken-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Björn Häger.

Det blev ju riktigt bra.

Årets Grävseminarium i Umeå tillhör de allra bästa jag bevistat – och jag har varit med på ganska många.

Grävstyrelsens blogg länkar vidare till några sajter som bevakat seminariet, tidningen Journalisten uppmärksammade bland annat FGJ:s nyinstiftade offentlighetspris och på Bambuser kan man i efterhand se flera av de mest intressanta seminarierna.

Guldspadegalan blev en triumf för Stockholm. Efter vad jag kan förstå gick alla priser utom ett (Den gyllene Haldan som delas ut av journaliststudenter vid Mittuniversitetet) till Stockholmsredaktioner.

(Dock väldigt olika Stockholmsredaktioner. Från resursstarka svt Nyheter där mina briljanta kollegor Kristina Lagerström, Johan Zachrisson Winberg och Roger Jansson belönades med guldspade respektive gyllene dynamo [arbetsledarpriset] – till samtliga tre lokalpriser: lokal-tv, lokalradio och mindre dagstidning. Grattis till alla!)

Själv fick jag anledning att fundera ett extra varv kring ett av de ämnen jag också föreläste om: hur man kommer igång. Hur det kommer sig att vissa reportrar och redaktioner lyckas få in granskningen i vardagens ryggmärg, medan den hos andra blir något apart som aldrig kommer till skott.

På sätt och vis har jag respekt för den redaktionschef som öppet säger att hen inte vill se några gräv. De allra flesta uttrycker sig mer glidande, och jag har tidigare skrivit om den i mitt tycke mest problematiska attityden: ”Vi skulle jättegärna satsa på gräv om det bara kom några idéer, men det gör det inte.”

Attityden finns ofta på redaktioner där reportrar samtidigt går omkring och muttrar ett slags spegelresonemang: ”Jag skulle jättegärna vilja gräva men jag får aldrig nån tid till det!”

Det är tyvärr två förhållningssätt som understödjer varandra och i värsta fall skapar en ond cirkel. Båda parter förutsätter att man ska få något från den andre innan man kan agera – men eftersom den andre förutsätter att den förste gör det först så kommer knuten aldrig att lösas. Reportrar som tycker att de sitter fast i dagssnurren kommer inte att springa till chefen med några briljanta grävidéer. Och chefer som inte har några idéer att välja mellan kommer inte att ge någon tid att komma loss.

Vägen ut för reportern är förstås att ta sig tiden även om den inte finns. Stjäla från sig själv: offra en fikapaus, skippa ett möte och kanske viktigast: sänka ribban för dagsjobbet. Inte kräva maximal insats för maximalt antal stories – utan lita på rutinen för tre enkla jobb, för att få minuterna över till att göra det fjärde riktigt, riktigt bra.

Arbetsledaren bör förstås anamma slagordet från Helsingborgs Dagblads förra grävchef Åsa Nicander: ”Kräv gräv!”

Dessutom bör man lägga till ett förhållningssätt som lanserats av grävnestorn, UG-chefen och tidigare lokal-tv-chefen Nils Hansson: börja i schemat!

Vad är det som gör att redaktioner överlever dagar då en medarbetare är sjuk, en annan VAB:ar och en tredje är på facklig kurs? Hur kommer det sig att det ändå blir sändning på kvällen eller tidning på morgonen (och webb dygnet runt)?

Svaret är att man anpassar sig. Kollegorna drar ett lite tyngre lass den dagen, några fler TT-telegram får fylla spalterna och om man har ett lager av mer featureartade reportage så tar man av det för att klara dagen.

Vad är det som säger att samma redaktion går under om en reporter ägnar sig åt granskning i stället? Som gör att man en vecka senare har ett spräck som fyller fyra sidor, och som ger nyheter, reaktioner och uppföljningar för dygn och veckor framåt? (För att inte tala om rader av tips och ett dramatiskt stärkt förtroende hos allmänheten.)

Om gräven varje dag måste tävla med dagsjobben så vinner alltid dagsjournalistiken. Ungefär så har Expressens Thomas Mattsson motiverat att tidningen har en egen grävgrupp (mycket framgångsrik, guldspadevinnare i år igen!). Den arbetsledare är inte uppfunnen som inte kan komma på ytterligare ett dagsjobb för den reporter som dyker upp sysslolös på morgonmötet. Om reportern säger att hen har en granskning på gång kommer väldigt många arbetsledare att tycka att den kan göras en annan dag. Grävandet har i sig svårt att konkurrera med mer akuta arbetsuppgifter och potentiella knäck.

Kanske är det dags för redaktionerna att införa särskilda pass för VAG – vård av gräv?