När vi startade Journalisttips hade vi inte bestämt oss för någon särskild publiceringstakt.
Redan efter några dagar stod det dock klart att den skulle bli hög. En ny post om dagen fick vi ur oss, och det blev snabbt vår norm.
Ett tag ångrade jag att vi inte döpt bloggen till Dagens post, vilket hade kunnat ses som en hyllning till det journalistiska fotarbetet ute på landets lokalredaktioner. Grundnivån för nyhetsjakten, basutnyttjandet av offentlighetsprincipen: reportern som går upp till kommunkontoret och ber att få titta på dagens post.
Nå. Nu är jag rätt glad åt att det inte blev den titeln på bloggen. Och vi visste ju egentligen redan från början att en-om-dagen inte kunde vara en regel för all framtid.
Vi har också märkt att publiceringstakten bitvis inverkat menligt på kvaliteten. I stället för en grundlig genomgång har det blivit en snabb reflektion, i stället för våra egna tankar en länk till någon annans. Och inget fel i snabba tankar och enkla länkar, men när de tillkommer som en lösning på en självpåtagen tidsbegränsning bör man fundera en gång till.
Vi bestämde oss för att göra det efter ett halvår. Köra sex månader med nya poster varje dag, sedan fundera och be om input.
Det har vi nu gjort och det har vi nu fått. I kommentarsfält, på Twitter, Facebook och mellan fyra ögon.
Och nästan alla synpunkter har sagt samma sak: dra ned på takten! Man hinner inte läsa!
Och när de samstämmiga synpunkterna utifrån överensstämmer så totalt med våra egna funderingar, då är valet inte särskilt svårt. Vi drar ned på takten. Och satsar på färre men också mer genomarbetade inlägg. Åtminstone i genomsnitt 🙂
Nej, vi kommer inte att bli en blogg där det går månader eller veckor mellan inläggen, men det kommer från och med nu inte att komma en ny text varje dag. Den som vill vara säker på att inget missa får ordna prenumeration via mejl eller RSS, alternativt följa oss på Twitter eller Facebook om man inte redan gör det.
Vad tycker ni vi ska koncentrera våra krafter till? Vilken typ av inlägg vill ni se mer av? Ämnen fördjupade? Fortsätt höra av er med önskemål, så lovar vi att ge lite mer guldkant åt lite färre inlägg framöver.
(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)
Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…
Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.
Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.
Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.
Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.
Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?
Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.
Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.
House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)
Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.
Och citatet då, dagens rubrik?
Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.
”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”
Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.
Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.
Ibland stöter man på de där intervjupersonerna som kan prata hur länge som helst utan att egentligen säga någonting. Ofta säger de ingenting på ett slagkraftigt sätt, i saftiga munsbitar på 15-20 sekunder som passar bra att klippa ut som en synkbit i ett inslag.
Aptitligt i redigeringen – men lömskt, förstås.
Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben
För att lära sig genomskåda corporate bullshit – eller åtminstone för att få sig ett gott skratt – rekommenderar jag Avigsidans Floskelgenerator. Man kan ändra de tre delarna av floskeln individuellt, för att kunna skapa en enorm mängd företagsfloskler. Det går också att ändra alla slumpmässigt, översätta mellan svenska och engelska – och framförallt göra en snabb Powerpoint av sitt mästerverk.
Vi har en stabil grundplattform för flexibla lösningar och prioriterar engagemang och kompetens för att optimera resursanvändningen och effektiviteten.
Visst är det vackert? Det kan väl vara något att ha med sig nästa gång man gör en delårsrapport?
Det finns en poäng med alla de där färgglada tangenterna
Jo, vi tjatar en del om kortkommandon här. Men det här är något annat. I de fall vi hittills diskuterat har det handlat om något som ger något extra utöver det vanliga sättet att arbeta. Grunden är fönster och ikoner – och sedan kan man komplettera det arbetssättet med kortkommandon som gör en snabbare och effektivare.
Men då det kommer till videoredigering skulle jag vilja hävda att det är annorlunda. Där är det knapptryckandet som bör vara standard – som man eventuellt kan komplettera med vissa muskommandon. I det fallet skulle jag hävda att det är missbruk att i första hand jobba med musen.
Och jo, jag erkänner, jag missbrukar musen ibland då jag klipper inslag. I mitt fall är skälet ofta att jag sitter vid en ny dator dit mina vanliga inställningar inte följt med. Men nu var det inte dåliga ursäkter vi skulle diskutera.
Det finns ju förmodligen en god anledning till de specialdesignade tangentborden med de färgglada knapparna. Man är beredd att betala någon tusenlapp extra för att bli påmind om alla de där knapparna. För att det är bättre så.
Som SVT-medarbetare är jag fostrad i Avid-världen. Den är rigid, med ordning och reda och idén att var sak har sin plats. Flyttar runt klipp gör man i Segment mode, förlänger klipp gör man i Trim mode, och så vidare. ”Lite tyskt”, har det beskrivit som.
Saker och ting kan ligga på olika knappar beroende på hur du valt dina inställningar, men j-, k- och l-tangenterna brukar man alltid kunna lita på. De spelar bakåt, pausar respektive spelar framåt. Flera tryck bakåt eller framåt ger snabbare hastighet. Med piltangenterna brukar man kunna hoppa en ruta åt gången.
Jag sätter in- respektive ut-punkter med i och o. Med q och w går jag till de valda in- respektive ut-punkterna. Se också till att kunna hoppa ett klipp åt gången. Med 1 och 2 kan jag hoppa 10 rutor åt gången. Och så har vi förstås Escape för att hoppa mellan Källfönstret och Timeline.
Man ska förstås inte lära sig en massa kortkommandon man aldrig använder. Men i fallet videoredigering, då man har ett specialtangentbord, med symboler på, behöver man ju inte balasta minnet på samma sätt. Snabbast blir man förstås på de kommandon som man använder så pass ofta att de fastnar i muskelminnet – men man har ju också god hjälp av att försöka förstå de symboler som sitter på tangenterna.
Ett bra exempel på enkla symboler är de för in- och utpunkter. De ser ju ut som hakparenteser. Har man fattat det, så är det ganska enkelt att lista ut att den tangent som innehåller två hakparenteser intill varandra sätter in- och ut-punkter kring det klipp som är markerat i Segment mode. Och att inveterade hakparenteser (ljus symbol på mörk bakgrund) betyder att man tar bort desamma.
En annan vettig symbolik är färgkoderna rött och gult. Då man markerar klipp kan man göra det med en gul eller en röd pil. Då man klipper ner något på timeline kan man göra det med en röd eller en gul pil. Det är lite lurigt att exakt sätta ord på skillnaden, men om man har med sig att rött skriver över medan gult gör ett hål och skjuter in det man jobbar med, så är man på god väg i sin förståelse. Det bästa är förstås att testa.
Om du vill ta tag i ditt liv och lära dig lite Avid-kortkommandon, så tycker jag också rödpilen i Segment mode är viktig, liksom mixar, Trim mode, vänster- och högertrim (både 1 och 10 rutor åt gången), klippa ner på Timeline, och markera respektive avmarkera spår. De sistnämnda tänker jag varje dag att jag ska bli bättre på.
Zoomar in och ut på timeline gör jag också relativt ofta (då jag kommer till jobbet i dag ska jag ta reda på hur man snabbzoomar till att passa in hela inslaget på Timeline!).
Och nu då jag ändå är inne på ämnet kommer jag att tänka på en gammal goding: Play to out. I min värld har den fallit lite i glömska, men den är fantastisk då man vill testa om ett klipp sitter.
Har du några favoriter? Vad har jag missat? Fan, det här kan man ju prata om hur länge som helst! 🙂
Det finns en del myter om vad det är att vara tydlig då man speakar. Tydlighet handlar ju om att den som tar del av inslaget ska begripa vad man vill ha sagt.
Ofta snöar vi in på själva texten. Vi funderar på om ett visst ord är begripligt eller inte. Är det för mycket av ett fackuttryck? Fattar bara akademiker? Eller bara bilmekaniker?
Men det handlar inte bara om orden. Det handlar om meningarna, och det handlar framför allt om hur vi säger dem, hur vi betonar, om det går upp eller ner, och så vidare.
Ibland får man för sig att det är svårt att förstå om vi talar för snabbt. Men en långsamt läst text, utan någon energi, ett monotont elände utan engagemang – är inte lätt att ta till sig. Den är bara trist. Och svårtillgänglig just därför.
I stället handlar det om att gasa och bromsa, och göra vettiga pauser. För om vi drar på rätt ordentligt då vi pratar om enkla saker, för att sedan sakta in, pausera, betona och verkligen visa med rösten hur de komplexa delarna hänger ihop – så har vi råd med båda.
Vi behöver inte rasa på i idiottempo genom hela texten, för att allt vi vill ha sagt ska få plats. Men vi ska inte heller tro att vi blir intressantare bara för att vi pratar långsamt.
Poängen är att vi måste gasa och bromsa samtidigt. Som cheferna brukar säga.
Jag brukar argumentera för att använda ljud i inslagen, soundbites, för att göra dem lite mer levande. Ett motargument man kan stöta på är att man inte har plats. Man skapar en motsättning mellan speakar och synkar, som anses stå för fakta, och soundbites och miljö – som bara anses vara ”form”.
Mot det finns det åtminstone två goda motargument.
För det första finns det ingen sådan motsättning. Formkänslan gör att du kan förmedla fakta med hjälp av soundbites och bilder. En rosa himmel bakom alla poliserna säger väl att ”det var vid en gryningsräd som polisen hittade bevisen”? Är det intressant om det var 2.000 eller 3.000 demonstranter? Nog ser man på bilderna att det var rätt många?
För det andra får de visst plats. För en hel del fakta är ganska värdelösa. Inte därför att de är fakta, utan därför att ingen minns den om inslaget i övrigt är för trist och dött. Hur lång tid tar det att säga ”Det var vid fyratiden i morse som poliserna slog till på Stora torget mitt i centrala Sundsvall”? (Jo, sådant där sägs.) Det tar förstås inte många sekunder, men det är ju i de termerna vi resonerar då vi säger att vi inte har plats. Vi kan visa bilderna lika länge, med atmosfärljudet uppdraget, och lägga en skylt där det står ”Stora torget Sundsvall”. Då har vi förmedlat samma information och gjort det på samma tid – men mera levande.
Så – sluta ljuga om att ni inte har plats för soundbites!
Crypto Party anordnas i Stiftelsen för internetinfrastrukturs lokaler på Söder i Stockholm
Den 16 februari är en lördag. På mitt schema står det att jag ska sitta ensam på jobbet och webba mellan 10 och 18. Om det inte vore på det viset, skulle jag försöka ta mig till Stockholm i stället. Då anordnas nämligen vad arrangörerna kallar Sveriges första Crypto Party. Du som vill skydda din identitet på nätet verkar hitta en hel del matnyttigt där.
Arrangörerna utlovar ”en spektakulär heldag fylld av föredrag, workshops och mingel”.
Det är verkligen en heldag med schema från 9 till 18. Bland annat står gratis digitalt självförsvar på agendan. Jag har tidigare skrivit om boken Digitalt källskydd som gavs ut i samarbete mellan Journalistförbundet och IIS, Stiftelsen för internetinfrastruktur (Som av en händelse arrangeras dagen i IIS:s lokaler.). Bland annat Sus Andersson, som var en av bokens författare, håller ett föredrag som följs upp av en workshop:
Ta med din egen dator och få hjälp att komma igång med de olika tekniker du som journalist behöver behärska för att kunna skydda dina källor. Här får du hjälp med att hitta och installera de program du behöver och en möjlighet att ställa alla dina frågor.
Men frågan rör inte bara journalister:
Även källor har god nytta av grunderna i digitalt källskydd. Vem vet när man behöver vända sig till en journalist med känslig information? Då kan det vara bra att veta hur man skyddar sig själv.
Det låter som en spännande dag! Hoppas något av det livestreamas!
Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.
Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.
Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:
Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.
Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.
Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.
Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:
Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.
Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.
I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.
Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:
Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.
Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.
Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.
”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller.
Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.
Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.
Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?
Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.
Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.
Härom dagen tog jag upp fördelarna med att tidigt formulera ett manus för att förstå strukturen, formulera storyn och finna svagheterna i det material man samlar in.
Då nämnde jag också att årets grävseminarium kommer att besökas av Luuk Sengers, en av upphovsmännen bakom SBI – Story Based Inquiry, en hel metod för att med storyn som utgångspunkt ”strukturera, researcha och presentera grävjobbet”.
För den som inte vill vänta till i mars finns det en hel del onlineresurser kring detta ämne. Själv har jag fastnat för en ebok som kan laddas hem gratis från den här sajten. Story-Based Inquiry: A Manual for Investigative Journalists heter den, författad av bland andra just Luuk Sengers. (Bland författarna finns förresten också den svenska undersökande journalistikens nestor, UG:s chef och grävseminariets general, den till synes överallt närvarande Nils Hanson!)
Det finns ju som vi alla vet få saker som är så spännande som att läsa bra texter om journalistisk metod, och den här lilla boken (88 sidor) innehåller en hel del av den varan.
88 sidor, luftigt redigererade med mellanrubriker och punktlistor. Kan skrivas ut av den skärmskeptiske, men mitt tips är förstås att ladda hem den till mobilen eller surfplattan. Eftersom den är i pdf-format kan den sedan enkelt läsas med ett stort antal appar (i Android t ex Aldiko eller Amazon Kindle).
Läs den! Och testa metoden i praktiken på nästa jobb!
Så ses vi sen i Göteborg i mars och jämför våra erfarenheter och ställer lite kloka frågor till Luuk Sengers.
Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.
Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.
Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.
Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.
Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.
Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.
Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.
Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.
