Häromdagen kunde du läsa om klipp- och klistra-journalistik här på Journalisttips, och Micke tipsade bland annat om programmet Ditto som utökar funktionaliteten för klippbordet i Windows.
Det praktiska med ett sådant program är ju att man kan ha flera klipp lagrade åt gången, i stället för att det man nyss klippte ut försvinner bort i tomma intet om man behöver kopiera något annat.
En störande sak med vissa sådana här program är att de är ett extra lager i stället för en utökning av klippbordet. Allt man klipper ut sparas visserligen genast där, men inklistringsproceduren är krånglig: Först väljer man ut det man vill klistra in och väljer att det är det som ska föras över till det vanliga klippbordet – först därefter kan man klistra in det med hjälp av Ctrl + V.
Den proceduren slipper man med Ditto. Så snart man använder det programmet kan man klistra in direkt från det.
Något jag verkligen föll för hos Ditto var dess speciella förmåga att kunna klisra in text oformaterad. Formaterad text från till exempel webben eller Word behåller sin formatering då man klistrar in dem i en del mejlprogram och vissa redaktionella system – där sedan möjligheten att enkelt ta bort alla formateringar är väl dolda eller obefintliga. Resultatet blir inte bara fult utan också oöverskådligt.
Det här irritationsmomentet har förmodligen inte bara jag löst genom åren genom att ha Anteckningar öppet – så att man kan klistra in den formaterade texten där, markera den, kopiera den igen, växla till det redaktionella systemet och därefter klistra in den igen. Onödigt arbete! Med Ditto kan man klistra in texten utan formatering med en enkel knapptryckning.
Och det fiffigaste av allt? Ditto finns i en portabel version (nedladdningslänk). Men hojta gärna till i kommentarerna om du hittar något program du gillar bättre i listan hos How-To Geek som länkas ovan.
Jag har en kollega som brukar säga att det finns tusen sätt att sänka en story, och att hon kan dem allihop.
Själv tvivlar jag på att hon talar sanning i det andra ledet, eftersom hon är en av de mest passionerade reportrar jag känner. Men kanske har hon några gånger haft anledning att tillämpa sina kunskaper när dagishämtningen eller fotbollslämningen så krävt.
(Eller – mer sannolikt – för att hon bokat ett möte med en hemlig källa i en ordentligt mycket viktigare story.)
Hursomhelst. Hon har rätt i att det finns en massa sätt att sänka en story och hur man än vill använda kunskapen så är den bra att känna till.
Praktikanter och färska vikarier tror ibland att alla redaktionella beslut baseras på mångårig kunskap och erfarenhet – ett slags objektiv nyhetsvärdering som man når efter tillräckligt många år i yrket. Det stämmer delvis men många gånger spelar också andra faktorer in. Den som inte tror mig uppmanas att försöka få en reporter med middagsplaner att gå igång på ett komplicerat tips vid 14.30-tiden på fredagseftermiddagen.
Kunskapen om hur man kan sänka stories är kanske allra viktigast för den reporter som vill komma igång med sin egen journalistik, och som måste räkna med att – åtminstone i början – baxa sina stories förbi flera skeptiska grindvakter i redaktionens mer eller mindre invecklade organisation. (Varje redaktion har som bekant minst två parallella organisationer: en formell och en informell. Undantagsvis sammanfallande.) Den reportern vinner mycket på att förstå vad man kan komma att möta – så vederbörande kan förbereda svar och motstrategier.
(Kunskapen kan förstås även nyttjas av en karriärinriktad reporter som saknar egen kompetens men ser möjligheter till framsteg medelst dissning av driftigare kollegor. I så fall blir mitt argument att det ändå är bättre att kunskapen är väl känd av alla parter.)
Praktikanter och nyutbildade bör läsa extra noga. De kan bli lätta offer när makthavare försöker utnyttja sitt informationsövertag till att sänka storyn. De har inte själva skaffat den berömda magkänslan, och blir därför ofta bortkollrade. Grundregeln är att det aldrig är någon höjdare att komma tillbaks till desken och försöka lägga storyn med argumentet att ”Kommunalrådet (vd:n/ordföranden etc) säger att det här inte är nåt konstigt.”
Självklart ska också påpekas att varje story både kan och bör granskas kritiskt och konstruktivt under både idé, research och utgörning, utan att det för den skull blir någon sänkning. Det speciella om man verkligen vill sänka handlar om ett avvaktande skeptiskt tonfall i kombination med frågeställningar som är svåra eller (helst) omöjliga att besvara under givna förutsättningar. Då lyfter du ifrågasättandet från att gälla detaljer i storyn till att gälla storyn i sig – alldeles oavsett substansen i din kritik.
Här således – 30 effektiva sätt att sänka stories:
”Men är vi verkligen säkra på det här?” – används med fördel när storyn är komplicerad och chefen stressad. Rädslan för en rättelse kan ofta slå ut längtan efter scoop.
”Men är det så konstigt egentligen?” – ett argument som alltså ofta används av makthavare, vars reflexsvar på ifrågasättanden alltid inleds med orden ”Det här är ju inget underligt…” En svarsstrategi som ibland når ända in på redaktionen.
”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.
”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.
”Men är det här så speciellt egentligen?” – används om stories som berör många människor.
”Men hur många berörs egentligen av det här?” – används om stories som berör få människor.
”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
”Skulle man inte behöva fler exempel?” – används om stories där vi bara har ett case (som tog en månad att övertala).
”Borde man inte koncentrera på en person?” – används om stories där vi har flera case.
”Ska vi verkligen göra sånt här?” – används om stories i ämnen redaktionen inte bevakat tidigare (lägg gärna till tonfall som antyder ”Kvällstidning”, ”Ekot” eller någon annan sorts journalistik ni inte vill ägna er åt).
”Har man inte sett det här några gånger nu?” – används om stories i ämnen redaktionen bevakat tidigare (lägg gärna till en formulering om att vi ju faktiskt pratat mycket om förnyelse i ämnesvalen).
”Men skulle man inte vilja ha några fler aspekter?” – används när storyn är rak och enkel.
”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.
”Behöver man inte åka dit?” – används när redaktionen har liten eller ingen resbudget.
”Vill man inte ha en siffra på det?” – används om stories där det är svårt eller omöjligt att få fram siffror.
”Men berör det här verkligen vanligt folk?” – används om stories med många elitpersoner (experter, makthavare etc) och elitdokument (utredningar, rapporter etc).
”Men är det här en nyhet?” – används om stories som saknar elitpersoner och elitdokument.
”Behövs det inte en tesdrivare?” – används om stories där ingen uttryckligen säger ”Det här är för djävligt!”, t ex en representant från en intresseorganisation.
”Blir inte det här propaganda för deras sak?” – används om stories där det finns en tesdrivare, t ex en representant från en intresseorganisation.
”Blir inte det här kampanjjournalistik?” – används om stories där vi själva är tesdrivare.
”Känns det inte lite svajigt?” – används om stories som andra redaktioner tagit fram.
”Har vi verkligen kommit ända fram?” – används om stories som vi själva tagit fram.
”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” – används om stories som inte innehåller mängder av röster.
”Borde man inte renodla?” – används om stories som innehåller mängder av röster.
”Känns det inte lite bildfattigt?” – används om stories som handlar om abstrakta ämnen som är svåra att bildsätta.
”Går man inte igång mer på den här grejen?” – används för att lyfta fram en alternativ story. (Kompletteras med fördel med antydningar om att många andra – vänner, familj, folk i sociala medier… – delar ens bedömning.)
”Men vill man inte höra NN?” – används om stories där NN inte är med.
”Är inte NN lite uttjatad?” – används om stories där NN medverkar.
”Var inte gårdagens jobb väldigt fullmatat?” – används om uppföljningar.
Vilka är dina bästa sätt att sänka en story? Dela med dig i kommentarsfältet.
The Internet Archive som Micke tipsade om häromdagen har en ny tjänst som gör det möjligt att i rörlig bild se de stora amerianska nyhetssändningarna. Arkivet sträcker sig bakåt till sommaren 2009. Det verkar inte vara några geografiska begränsningar i tjänsten, utan det går utmärkt att kolla på materialet i Sverige.
Sök i allt som sagt i de amerikanska tv-nyheterna sedan år 2009.
Men nyttan av en sådan enorm mängd information är förstås begränsad om den inte kompletteras med en fiffig söktjänst. Nu är det emellertid på precis det viset i det här fallet, och enligt Make Use Of innehåller databasen varenda ord som sagts i nyhetssändningarna sedan 2009. Det finns en enklare variant där man bara skriver in sina sökord, och en mer avancerad där man kan avgränsa med till exempel tv-kanal och ämnesval.
Med söktjänsten kan man begränsa på till exempel kanal och datum.
Vad kan man då hitta? Make Use Of sammanfattar:
CNN, Fox News and MSNBC’s broadcast schedule in its entirety is backed up here, as is every major network’s nightly news programs and news magazines. Even The Daily Show and The Colbert Report are completely searchable on this single site
Totalt handlar det om 350.000 nyhetsprogram från de senaste åren. Enligt Make Use Of lyfter sajtens grundare fram arkivets demokratifrämjande möjligheter i en intervju med New York Times. Inför valet är det tänkt att de röstberättigade ska ges möjligheten att kolla upp vad de olika kandidaterna sagt och gjort, och på så sätt få bättre förutsättningar att fatta ett välgrundat beslut.
En nackdel som lyfts fram med sajten är en begränsning som gör att man bara kan kolla på klippen i 30-sekunderssjok. Andra begränsningar är att det saknas nedladdningsfunktion och möjlighet att bädda in klippen. Däremot kan man få en direktlänk till valfritt 30-sekunderssegment.
För den som har en känsla av att den eller den amerikanske politikern har sagt det ena eller det andra torde detta vara en guldgruva. Eller för den som bara är intresserad av amerikanska tv-nyheter.
På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):
Vad är grejen?
Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.
Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
(…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)
Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?
Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!
Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.
Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?
Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.
Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.
Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”
Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.
På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)
Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.
Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.
Ambitionen att ge medarbetare enkel programvara kan lätt bakbinda dem. Det handlar förmodligen om en sammanblandning av ”lätt” och ”enkel” – man kan ju tänka sig en programvara som är lättanvänd utan att den för den sakens skull saknar viktiga funktioner.
För en tidningsreporter som plåtar själv kan det ju vara fint att ha möjligheten att till exempel dra lite i färgerna i bilderna om man från början är en skrivande journalist som någon satt en kamera i händerna på. Eller en webbreporter på en redaktion som tycker att ett ordentligt bildredigeringsprogram bara behövs på redaktörens dator.
Med hjälp av webbtjänsten Pixlr kan man göra enkel bildbehandlig för husbehov
Sådana här gånger sitter det fint med en bra webbtjänst. Då är man oberoende av IT-avdelningens nycker och har ett verktyg nära till hands då de som arbetsgivaren erbjuder inte lever upp till ens krav.
För enkel bildbehandling rekommenderar jag Pixlr. Tjänsten låter dig göra nödvändiga saker som att beskära, ändra storlek, lägga på skärpa etc – men också jobba med lager, lägga på texter, dra i färgerna och tona bilden.
Har man testat och lärt sig lite Photoshop på hemmafixarnivå hittar man allt man behöver i den här webbtjänsten. Och ofta handlar ju inte de där dagliga handgreppen på jobbet heller om mer än så (men berätta det inte för någon).
Nej, jag är ingen anhängare av copy/paste-journalistik, men själva kommandokombinationen copy/paste (kopiera/klistra in; Ctrl+C/Ctrl+V i Windows) är ju många gånger ganska nödvändig att ta till, inte minst i researchfasen när man sitter med mängder av uppgifter och citat från olika dokument, webbsidor och andra källor.
Samtidigt kan det vara enerverande tråkigt att sitta och klippa-klistra uppgift efter uppgift när ett stort antal ska tas över från en plats till en annan. (Jag vet att Elias tycker att man ska lära sig skriva program för ändamålet men en del av oss är inte framme där ännu.)
Copy/paste kräver ju nämligen en hundraprocentig singletasking. Man kan bara göra en sak i taget: 1) kopiera från det ena och 2) klistra in i det andra. Ägnar man sig åt multitasking och råkar kopiera något annat däremellan så försvinner urklippet spårlöst. Det vet många som försökt använda Ctrl + C som någon slags ”säkerhetskopiering” av till exempel ett mejl som man inte hunnit skicka eller spara.
Hela processen och dess problem blir naturligtvis ännu mer enerverande på mobilen eller surfplattan, där både copy och paste kan vara betydligt pilligare än på traddatorn.
Det är helt enkelt grymt irriterande att våra apparater bara kommer ihåg det senaste urklippet!
Som tur är finns det lösningar, både för mobilen, surfplattan och datorn,
Om vi börjar i Windows så har jag länge använt ett program som heter Ditto. Den sparar allt du kopierar och du kan således när som helst gå tillbaks till vilket som helst av dina tidigare urklipp. Jag skaffade programmet efter en rekommendation från Tommy K Johanssons blogg, och för mig har det hållit vad det lovat.
Som framgår av (suveräna sajten) alternativeTo så finns det också många alternativa lösningar, och däribland flera för Mac (till exempel ett som heter Jumpcut vilket i alla fall låter fint i tv-öron).
Till Androidtelefoner har jag själv testat Clipper med gott resultat. Gratisversionen sparar de 20 senaste urklippen, vill man ha obegränsat sparande finns en betalversion för 13 kronor. Det finns också flera alternativ som dyker upp om man söker på ”clipboard”. Som vanligt gäller det att kolla recensioner, snittbetyg och antal installationer (och gärna också externa recensioner) för att bedöma vad som kan vara intressant.
Precis som Ditto gör Clipper lagringen lokalt; den skickar alltså inte ut dina urklipp på nätet. Det är förstås en stor fördel från säkerhetssynpunkt men kan vara en nackdel rent praktiskt. Härom dagen såg jag att det kommit en lösning som påstås kunna synka urklippen från Android och Windows, men den har jag inte testat.
Hur det ser ut bland andra mobilsystem än Android har jag sämre koll på, men det saknas i alla fall inte appar som uppges göra samma sak för Iphone.
Har du goda tips på smarta urklippslösningar för dessa eller andra operativsystem? Dela med dig i kommentarsfältet!
I bloggposten Klipp dina ljudfiler gratis tipsade jag om ljudredigeringsprogrammet Audacity som är såväl gratis som mycket populärt. Det är det som alltid kommer på tal då någon vill slippa betala, men ändå vill klippa ljudfiler som inspelade telefonsamtal eller till och med radioreportage.
Den gången dök det samtidigt upp en omröstning på Lifehacker om vilket ljudredigeringsprogram som var bäst – och den vanns till slut av Audacity.
Men programmet passar inte alla. Det kan mycket väl vara så att Audacity sett till funktionaliteten slår sina gratiskonkurenter på fingrarna – men att gränssnittet av någon anledning kan uppfattas som ointuitivt, eller bara fult.
Glädjande nog presenterade nyligen sajten Make Use Of 6 Awesome Alternatives To Audacity For Recording & Editing Audio. Jag har inte tagit mig tid att testa programmen, men om man tittar på bilderna tycker jag flera av dem åtminstone är snyggare än Audacity.
Och till dig som har en Mac: Ge inte upp bara för att de första programmen är för Windows – Mac-varianterna kommer längre ner. Flera av dem fungerar också med Linux.
När jag i våras granskade de nya guldhandlarna på nätet stötte jag på sajten Guldkit som inte visade upp några priser men kunde ståta med ett antal mycket positiva kundrekommendationer. Där fanns inga efternamn men flera glada ansikten.
Var bilderna äkta? Jag prövade Googles bildsökfunktion och kunde snabbt se att så inte var fallet. Flera av kunderna kunde återfinnas på andra sajter i helt andra roller, bland annat ”Emma T” som verkade syssla med både inkontinensbehandling och skilsmässorådgivning.
Det var naturligtvis köpta bilder, vilket visade sig i en av träffarna.
Hur gör man då för att ”bildgoogla”? Börja med att högerklicka på den bild du är intresserad av. Markera ”Kopiera bildwebbadress”.
Gå sedan till Googles bildsökningssida och klistra in adressen (Ctrl + V) och klicka på frågetecknet. (Om du gör sökningen på Googles vanliga söksida så får du ett förslag om att testa bildsökning i stället.)
Sen kan du börja sondera bland träffarna. Du får både träff på bilder som Google uppfattar som ”visuellt liknande”, och på sajter som har just din bild (om såna finns).
Förutom granskning av misstänkta köpebilder kan bildsökningen bl a erbjuda en möjlighet för alla fotografer som misstänker att bilder utnyttjats på nätet utan tillåtelse. Den som letar efter bilder från samma fotosejour har också hyggliga möjligheter att hitta rätt med de ”visuellt liknande” träffarna.
Vill man bli lite nätfilosofisk kan man ju se en paradox – eller fullbordad cirkel – i att webbföretagens webbföretag Google nu gör det möjligt för fotografer att hitta de verk som spridits utan tillåtelse på den webb som så ofta beskrivits som omöjlig att överblicka.
Men även utan filosofi är bildsökning ett spännande och funktionellt verktyg i vår research.
Det är förstås ett stort ansvar att leva upp till mottot att erbjuda ”Världens nördigaste reporterblogg” – och ibland kan jag känna att jag tolkar den där nördigheten ganska mycket åt teknikhållet.
Men språket hör ju också ofta till journalistens favoritnördområden. Då min klass på journalistutbildningen i Sundsvall (Jour 00, om någon undrar) fick frågan om varför vi ville bli journalister var det i särklass vanligaste svaret: ”Jag älskar att skriva.”
Det främsta vapnet för språknörden: SAOL
Bibeln för oss språknördar är förstås SAOL, Svenska Akademiens ordlista (ni är väl med på att det är ”ie”? Och att det ska vara litet ”o” i ”ordlista”?). Och jag är fullt medveten om att det kanske inte är någon jättenyhet – men glöm inte att den finns på nätet. Ni som jobbar på tidning kollar säkert där dagligen, men vi etermediemänniskor som blir inslängda på webbpass med jämna mellanrum tänker kanske inte på det.
Var det då ingen i vår klass som inte älskade att skriva? Jodå, göra världen bättre genom att avslöja missförhållanden fanns nog också där. En formulering minns jag fortfarande: ”Jag vill öppna ögonen på folk. Och slita av dem ögonlocken om det behövs.”
Men mellan ögonlocksavslitningarna kan nog ändå länken ovan komma väl till pass ibland.
Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, frilansjournalist och konsult på bland annat SVT, till exempel i uppmärksammade experimentverkstaden Nyhetslabbet. Dessutom en av personerna bakom knytkonferensen Trollen och rollen.
Leo Wallentin
En kollega undrade härom dagen vem som stod bakom sajten politikfakta.se. På ”om oss”-sidan står, ganska intet-sägande, att ”Politikfakta är det vi heter. Vi tar reda på fakta – om politik”, och att ”[v]i har funnit att det finns ett mycket stort värde i att Politikfaktas granskare inte är offentliga. Intervjuer ger vi inte av praktiska och tidskrävande skäl.” På Facebooksidan beskriver de sig själva som en svensk motsvarighet till Pulitzerbelönade amerikanska politifact.com (från Tampa Bay Times).
Det allra första du ska göra om du behöver komma i kontakt med personen eller organisationen bakom en sajt (efter att ha tittat efter kontaktuppgifter i klartext på själva sajten då förstås) är att ta reda på vem som har registrerat domännamnet, alltså i det här fallet ”politikfakta.se”. Det är en koll som går på någon minut, och som ofta ger napp.
Varje dator som är uppkopplad till internet har ju ett ip-nummer, internets motsvarighet till ett telefonnummer, typ. Sveriges Radios webbserver heter till exempel 134.25.4.140. Skriv in 134.25.4.140 i webbläsaren så kommer du till Sveriges Radios hemsida. Domännamnen infördes i början av 1980-talet, för att kunna ha adresser till datorer som är enklare att komma ihåg, till exempel sverigesradio.se.
Organisationen som delar ut sköter administrationen av domännamn på internet heter Icann (om maktstriderna kring vem som ska administrera domännamn och IP-nummer på internet finns föresten många artiklar kvar att skriva). De har delegerat ansvaret till flera regionala organisationer, som i sin tur delegerat det till flera lokala organisationer. .se-domänen sköts exempelvis av den svenska Stiftelsen för Internetinfrastruktur.
De flesta administratörer av domännamn har en så kallad whois-tjänst, där man kan se vem som registrerat en viss domän. Hos IANA, den amerikanska organisation som på Icanns uppdrag sköter domännamnssystemet, finns en lista över alla toppdomäner, med information om vem som sköter dem, och var man hittar respektive whois-tjänst: https://www.iana.org/domains/root/db/
Har du en .se-domän går du till Stiftelsen för Internetinfrastrukturs hemsida, iis.se, knappar in domännamnet, ”politikfakta” i rutan ”sök efter ledigt domännamn”, och klickar på sök-knappen. På nästa sida får du veta att domänen registrerades den 11 mars 2011, via ett företag som heter one.com, och nu innehas av signaturen ”OneCom0001-28269”. Klicka på signaturen så får du veta, att bakom den döljer sig Olah Örtengren. (Gör du samma sak med journalisttips.se hittar du en Backa Elias Bondpä.)
Det finns bara en person med namnet Olah Örtengren, och söker vi lite på honom på nätet hittar finner vi en reklammakare som också driver bloggen Företagsam grön moderat, och borgerliga community-sajten Alliansens vänner. På sin Facebooksida skriver han också att han är ”faktagranskare på Politikfakta”.
En tjänst till ska nämnas: Alla de nationella toppdomänerna är ordnade under fem regionala myndigherer, så kallade RIR:er: AFRINIC för Afrika och Indiska oceanen, APNIC för Syd-, Ost- och Sydostasien samt Ocenien, ARIN för USA, Kanada och delar av Karibien, LACNIC för Latinamerika och delar av Karibien, samt RIPE NCC för Europa, Mellanöstern och Centralasien.
Hos alla dem kan man göra mer komplexa sökningar, t.ex. söka efter alla sajter registrerade hos en viss organisation, eller av en viss person. Å andra sidan kommer man, när det gäller sajter som drivs av privatpersoner, ofta inte längre än till webbhotellet den vägen. Du behöver ibland IP-nummer i stället för domännamn för att börja söka på RIR:erna whois-tjänster. Google på ”DNS IP”, så får du upp en massa sidor som översätter fram och tillbaka mellan domännamn och IP-nummer.
Sammanfattningsvis:
Leta rätt på whois-tjänsten för den aktuella toppdomänen, via IANA-listan
Sök efter kontaktpersoner där (notera att teknisk och administrativ kontakt ofta är kopplat till ett webbhotell eller liknande, snarare än den som faktiskt driver sajten.)
Leta eventuellt efter fler kontaktuppgifter via respektive RIR
Nu har vare sig Olah Örtengren på politikfakta.se, eller Backa Elias Bondpä på journalisttips.se, gjort någon större ansträngning för att dölja sina identiteter. Vill man bli svår att nå går det. Olika regler gäller för olika toppdomäner, men många toppdomäner tillåter att man registrerar sig via olika anonymiserings-ombud.
Vill man till exempel veta vem som registrerat avpixlat.info, via info-domänens whois-tjänst, så får man numera bara upp kontaktuppgifter till det kanadensiska bolaget Silent Register. (Söker man på Avpixlat.se på iis.se får man däremot fortfarande upp Kent Ekeroth som domäninnehavare.) När en person eller organisation aktivt försökt göra sig anonym på det här sättet får man ge sig in och leta ledtrådar på andra sätt. Några av dem ska jag gärna återkomma till i fler bloggposter!
