oktober 2012 – Sida 2 – Journalisttips

Vad var grejen?

På min journalistutbildning i Sundsvall på 90-talet fick man lära sig att det finns en grundfråga som var viktigare än alla andra – den fråga som varje journalist enligt legendariske läraren Pelle Sundberg bör bära med sig på en lapp i bakfickan (eller var det rentav två lappar att ha i bägge bakfickorna?):

Vad är grejen?

Den är frågornas fråga på redaktionerna eftersom svaret avgör om, och i så fall hur, den aktuella storyn ska göras.

Ett upplopp skakar staden? Det låter som en grej.
Kommunstyrelsen har varit på lyxresa? Det också!
Nytt reklamerbjudande från stora prylbutiken? Knappast…
(…men om det öppnar en ny elektroniklada mitt emot? Och vi kan förvänta oss priskrig? Hmm…)

Och när man sedan bestämt sig: är det kommunstyrelseresans pris som är grejen? Eller att man bröt mot sina egna representationsregler? Eller att man ägnade resan åt att diskutera besparingarna inom äldreomsorgen?

Det finns klassiska historier om folk som missar grejen. En av de äldsta torde vara den om reportern som kom tillbaks från bevakningen av högmässan och förklarade att det inte skulle bli någon artikel. – Varför då? frågade redaktören. – Nej, det blev ingen högmässa. – Varför då? – Nej, prästen dog i predikstolen!

Förmågan att hitta grejen är förstås ännu viktigare när man sysslar med egen journalistik. När ingen konkurrent eller PR-konsult formulerat nyheten åt en, när man själv ska berätta vad som är det nya och viktiga. Ofta krävs det dessutom inte bara att man hittar grejen – utan också att man kommer ihåg den i flera dagar, veckor eller månader. Det kan vara lättare sagt än gjort.

Min erfarenhet är att även mycket erfarna reportrar och redaktioner kan glömma bort vad som är grejen. Det sker ganska lätt när man jobbat en tid med en story, t ex i ett grävprojekt. Var det verkligen så anmärkningsvärt med den där resan kommunstyrelsen gjorde? Är det nån grej över huvud taget?

Jag har under årens lopp sett många historier gå bort sig i ändlösta omvinklingar. Inte därför att folk velat förstöra självklara nyheter. Utan därför att de glömt vad som var grejen.

Mekanismen är egentligen grundläggande psykologisk: vi har lättare att ifrågasätta vår egen story än konkurrentens – helt enkelt eftersom vi känner den utan och innan, inklusive alla dess svagheter och frågetecken. Dessutom är vi nyhetsmänniskor, och den grej vi hörde talas om i går förvandlas snabbt (bokstavligt talat) till yesterday’s news – trots att den fortfarande inte nått en enda människa utanför redaktionen.

Mitt viktigaste tips är att dokumentera de ögonblick då du hajar till. Då du själv tänker ”Åh fan…”

Skriv ned när det hände och varför. Skriv ned och spara till de där tillfällena då tvivlen kommer. Din upplevelse när du själv hajar till ligger nämligen betydligt närmare läsarens/lyssnarens/tittarens, än din egen tre dagar senare. Du reagerar när du har den färska blicken, du dissar när du tycker du sysslar med gamla nyheter.

På samma sätt bör du också inför en granskning dokumentera vad det är du faktiskt föresätter dig att undersöka; vilka frågor du hoppas få svar på. När du hållit på ett tag kommer du nämligen tveklöst att ha kommit på fjorton nya frågor – och kan enkelt missa att du faktiskt fått svar på de där första frågorna som en gång var jätteviktiga. I nio fall av tio har du i det läget faktiskt en story. (Och visst, svaren på fråga 4-14 kanske föranleder ett gäng bra fortsättningar/uppföljningar på din story men det är en annan historia.)

Om du skrivit upp att du skulle kolla hur mycket resan kostade, och att du tänkte ”Åh fan…” (eller ”Shit…” eller ”OMG…”) när du fick ut dokumentet med siffran, då kan du känna dig rätt säker på att du har en grej – hur mycket din egen och andras osäkerhet än skapat myror i huvudet under resans gång.

Då har du svaret på frågan på lappen i byxfickan, hur osäker du själv och kollegorna än hunnit bli. Och oavsett om du pluggat i Sundsvall eller inte.

Slipp skämmas för dina usla bilder

Ambitionen att ge medarbetare enkel programvara kan lätt bakbinda dem. Det handlar förmodligen om en sammanblandning av ”lätt” och ”enkel” – man kan ju tänka sig en programvara som är lättanvänd utan att den för den sakens skull saknar viktiga funktioner.

För en tidningsreporter som plåtar själv kan det ju vara fint att ha möjligheten att till exempel dra lite i färgerna i bilderna om man från början är en skrivande journalist som någon satt en kamera i händerna på. Eller en webbreporter på en redaktion som tycker att ett ordentligt bildredigeringsprogram bara behövs på redaktörens dator.

Med hjälp av webbtjänsten Pixlr kan man göra enkel bildbehandlig för husbehov

Sådana här gånger sitter det fint med en bra webbtjänst. Då är man oberoende av IT-avdelningens nycker och har ett verktyg nära till hands då de som arbetsgivaren erbjuder inte lever upp till ens krav.

För enkel bildbehandling rekommenderar jag Pixlr. Tjänsten låter dig göra nödvändiga saker som att beskära, ändra storlek, lägga på skärpa etc – men också jobba med lager, lägga på texter, dra i färgerna och tona bilden.

Har man testat och lärt sig lite Photoshop på hemmafixarnivå hittar man allt man behöver i den här webbtjänsten. Och ofta handlar ju inte de där dagliga handgreppen på jobbet heller om mer än så (men berätta det inte för någon).

Spara klippet!

Klipp ut, klistra in, klipp ut, klistra in…

Nej, jag är ingen anhängare av copy/paste-journalistik, men själva kommandokombinationen copy/paste (kopiera/klistra in; Ctrl+C/Ctrl+V i Windows) är ju många gånger ganska nödvändig att ta till, inte minst i researchfasen när man sitter med mängder av uppgifter och citat från olika dokument, webbsidor och andra källor.

Samtidigt kan det vara enerverande tråkigt att sitta och klippa-klistra uppgift efter uppgift när ett stort antal ska tas över från en plats till en annan. (Jag vet att Elias tycker att man ska lära sig skriva program för ändamålet men en del av oss är inte framme där ännu.)

Copy/paste kräver ju nämligen en hundraprocentig singletasking. Man kan bara göra en sak i taget: 1) kopiera från det ena och 2) klistra in i det andra. Ägnar man sig åt multitasking och råkar kopiera något annat däremellan så försvinner urklippet spårlöst. Det vet många som försökt använda Ctrl + C som någon slags ”säkerhetskopiering” av till exempel ett mejl som man inte hunnit skicka eller spara.

Hela processen och dess problem blir naturligtvis ännu mer enerverande på mobilen eller surfplattan, där både copy och paste kan vara betydligt pilligare än på traddatorn.

Det är helt enkelt grymt irriterande att våra apparater bara kommer ihåg det senaste urklippet!

Som tur är finns det lösningar, både för mobilen, surfplattan och datorn,

Om vi börjar i Windows så har jag länge använt ett program som heter Ditto. Den sparar allt du kopierar och du kan således när som helst gå tillbaks till vilket som helst av dina tidigare urklipp. Jag skaffade programmet efter en rekommendation från Tommy K Johanssons blogg, och för mig har det hållit vad det lovat.

Som framgår av (suveräna sajten) alternativeTo så finns det också många alternativa lösningar, och däribland flera för Mac (till exempel ett som heter Jumpcut vilket i alla fall låter fint i tv-öron).

Till Androidtelefoner har jag själv testat Clipper med gott resultat. Gratisversionen sparar de 20 senaste urklippen, vill man ha obegränsat sparande finns en betalversion för 13 kronor. Det finns också flera alternativ som dyker upp om man söker på ”clipboard”. Som vanligt gäller det att kolla recensioner, snittbetyg och antal installationer (och gärna också externa recensioner) för att bedöma vad som kan vara intressant.

Precis som Ditto gör Clipper lagringen lokalt; den skickar alltså inte ut dina urklipp på nätet. Det är förstås en stor fördel från säkerhetssynpunkt men kan vara en nackdel rent praktiskt. Härom dagen såg jag att det kommit en lösning som påstås kunna synka urklippen från Android och Windows, men den har jag inte testat.

Hur det ser ut bland andra mobilsystem än Android har jag sämre koll på, men det saknas i alla fall inte appar som uppges göra samma sak för Iphone.

Har du goda tips på smarta urklippslösningar för dessa eller andra operativsystem? Dela med dig i kommentarsfältet!

Klipp gratis även om Audacity inte duger

I bloggposten Klipp dina ljudfiler gratis tipsade jag om ljudredigeringsprogrammet Audacity som är såväl gratis som mycket populärt. Det är det som alltid kommer på tal då någon vill slippa betala, men ändå vill klippa ljudfiler som inspelade telefonsamtal eller till och med radioreportage.

Den gången dök det samtidigt upp en omröstning på Lifehacker om vilket ljudredigeringsprogram som var bäst – och den vanns till slut av Audacity.

Men programmet passar inte alla. Det kan mycket väl vara så att Audacity sett till funktionaliteten slår sina gratiskonkurenter på fingrarna – men att gränssnittet av någon anledning kan uppfattas som ointuitivt, eller bara fult.

Glädjande nog presenterade nyligen sajten Make Use Of 6 Awesome Alternatives To Audacity For Recording & Editing Audio. Jag har inte tagit mig tid att testa programmen, men om man tittar på bilderna tycker jag flera av dem åtminstone är snyggare än Audacity.

Och till dig som har en Mac: Ge inte upp bara för att de första programmen är för Windows – Mac-varianterna kommer längre ner. Flera av dem fungerar också med Linux.

Emmas T:s många identiteter – så googlar du bilder

När jag i våras granskade de nya guldhandlarna på nätet stötte jag på sajten Guldkit som inte visade upp några priser men kunde ståta med ett antal mycket positiva kundrekommendationer. Där fanns inga efternamn men flera glada ansikten.

Var bilderna äkta? Jag prövade Googles bildsökfunktion och kunde snabbt se att så inte var fallet. Flera av kunderna kunde återfinnas på andra sajter i helt andra roller, bland annat ”Emma T” som verkade syssla med både inkontinensbehandling och skilsmässorådgivning.

Det var naturligtvis köpta bilder, vilket visade sig i en av träffarna.

Hur gör man då för att ”bildgoogla”? Börja med att högerklicka på den bild du är intresserad av. Markera ”Kopiera bildwebbadress”.

Gå sedan till Googles bildsökningssida och klistra in adressen (Ctrl + V) och klicka på frågetecknet. (Om du gör sökningen på Googles vanliga söksida så får du ett förslag om att testa bildsökning i stället.)

Sen kan du börja sondera bland träffarna. Du får både träff på bilder som Google uppfattar som ”visuellt liknande”, och på sajter som har just din bild (om såna finns).

Förutom granskning av misstänkta köpebilder kan bildsökningen bl a erbjuda en möjlighet för alla fotografer som misstänker att bilder utnyttjats på nätet utan tillåtelse. Den som letar efter bilder från samma fotosejour har också hyggliga möjligheter att hitta rätt med de ”visuellt liknande” träffarna.

Vill man bli lite nätfilosofisk kan man ju se en paradox – eller fullbordad cirkel – i att webbföretagens webbföretag Google nu gör det möjligt för fotografer att hitta de verk som spridits utan tillåtelse på den webb som så ofta beskrivits som omöjlig att överblicka.

Men även utan filosofi är bildsökning ett spännande och funktionellt verktyg i vår research.

Öppna ögonen på folk – rättstavat

Det är förstås ett stort ansvar att leva upp till mottot att erbjuda ”Världens nördigaste reporterblogg” – och ibland kan jag känna att jag tolkar den där nördigheten ganska mycket åt teknikhållet.

Men språket hör ju också ofta till journalistens favoritnördområden. Då min klass på journalistutbildningen i Sundsvall (Jour 00, om någon undrar) fick frågan om varför vi ville bli journalister var det i särklass vanligaste svaret: ”Jag älskar att skriva.”

Det främsta vapnet för språknörden: SAOL

Bibeln för oss språknördar är förstås SAOL, Svenska Akademiens ordlista (ni är väl med på att det är ”ie”? Och att det ska vara litet ”o” i ”ordlista”?). Och jag är fullt medveten om att det kanske inte är någon jättenyhet – men glöm inte att den finns på nätet. Ni som jobbar på tidning kollar säkert där dagligen, men vi etermediemänniskor som blir inslängda på webbpass med jämna mellanrum tänker kanske inte på det.

Jag har länkat till en del andra språkresurser i inlägget där vi listade vanliga felstavade ord.

Var det då ingen i vår klass som inte älskade att skriva? Jodå, göra världen bättre genom att avslöja missförhållanden fanns nog också där. En formulering minns jag fortfarande: ”Jag vill öppna ögonen på folk. Och slita av dem ögonlocken om det behövs.”

Men mellan ögonlocksavslitningarna kan nog ändå länken ovan komma väl till pass ibland.

Gästblogg: Vem står bakom sajten?

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, frilansjournalist och konsult på bland annat SVT, till exempel i uppmärksammade experimentverkstaden Nyhetslabbet. Dessutom en av personerna bakom knytkonferensen Trollen och rollen.

En kollega undrade härom dagen vem som stod bakom sajten politikfakta.se. På ”om oss”-sidan står, ganska intet-sägande, att ”Politikfakta är det vi heter. Vi tar reda på fakta – om politik”, och att ”[v]i har funnit att det finns ett mycket stort värde i att Politikfaktas granskare inte är offentliga. Intervjuer ger vi inte av praktiska och tidskrävande skäl.” På Facebooksidan beskriver de sig själva som en svensk motsvarighet till Pulitzerbelönade amerikanska politifact.com (från Tampa Bay Times).

Det allra första du ska göra om du behöver komma i kontakt med personen eller organisationen bakom en sajt (efter att ha tittat efter kontaktuppgifter i klartext på själva sajten då förstås) är att ta reda på vem som har registrerat domännamnet, alltså i det här fallet ”politikfakta.se”. Det är en koll som går på någon minut, och som ofta ger napp.

Varje dator som är uppkopplad till internet har ju ett ip-nummer, internets motsvarighet till ett telefonnummer, typ. Sveriges Radios webbserver heter till exempel 134.25.4.140. Skriv in 134.25.4.140 i webbläsaren så kommer du till Sveriges Radios hemsida. Domännamnen infördes i början av 1980-talet, för att kunna ha adresser till datorer som är enklare att komma ihåg, till exempel sverigesradio.se.

Organisationen som delar ut sköter administrationen av domännamn på internet heter Icann (om maktstriderna kring vem som ska administrera domännamn och IP-nummer på internet finns föresten många artiklar kvar att skriva). De har delegerat ansvaret till flera regionala organisationer, som i sin tur delegerat det till flera lokala organisationer. .se-domänen sköts exempelvis av den svenska Stiftelsen för Internetinfrastruktur.

De flesta administratörer av domännamn har en så kallad whois-tjänst, där man kan se vem som registrerat en viss domän. Hos IANA, den amerikanska organisation som på Icanns uppdrag sköter domännamnssystemet, finns en lista över alla toppdomäner, med information om vem som sköter dem, och var man hittar respektive whois-tjänst: https://www.iana.org/domains/root/db/

Har du en .se-domän går du till Stiftelsen för Internetinfrastrukturs hemsida, iis.se, knappar in domännamnet, ”politikfakta” i rutan ”sök efter ledigt domännamn”, och klickar på sök-knappen. På nästa sida får du veta att domänen registrerades den 11 mars 2011, via ett företag som heter one.com, och nu innehas av signaturen ”OneCom0001-28269”. Klicka på signaturen så får du veta, att bakom den döljer sig Olah Örtengren. (Gör du samma sak med journalisttips.se hittar du en Backa Elias Bondpä.)

Det finns bara en person med namnet Olah Örtengren, och söker vi lite på honom på nätet hittar finner vi en reklammakare som också driver bloggen Företagsam grön moderat, och borgerliga community-sajten Alliansens vänner. På sin Facebooksida skriver han också att han är ”faktagranskare på Politikfakta”.

En tjänst till ska nämnas: Alla de nationella toppdomänerna är ordnade under fem regionala myndigherer, så kallade RIR:er: AFRINIC för Afrika och Indiska oceanen, APNIC för Syd-, Ost- och Sydostasien samt Ocenien, ARIN för USA, Kanada och delar av Karibien, LACNIC för Latinamerika och delar av Karibien, samt RIPE NCC för Europa, Mellanöstern och Centralasien.
Hos alla dem kan man göra mer komplexa sökningar, t.ex. söka efter alla sajter registrerade hos en viss organisation, eller av en viss person. Å andra sidan kommer man, när det gäller sajter som drivs av privatpersoner, ofta inte längre än till webbhotellet den vägen. Du behöver ibland IP-nummer i stället för domännamn för att börja söka på RIR:erna whois-tjänster. Google på ”DNS IP”, så får du upp en massa sidor som översätter fram och tillbaka mellan domännamn och IP-nummer.

Sammanfattningsvis:

Leta rätt på whois-tjänsten för den aktuella toppdomänen, via IANA-listan
Sök efter kontaktpersoner där (notera att teknisk och administrativ kontakt ofta är kopplat till ett webbhotell eller liknande, snarare än den som faktiskt driver sajten.)
Leta eventuellt efter fler kontaktuppgifter via respektive RIR

Nu har vare sig Olah Örtengren på politikfakta.se, eller Backa Elias Bondpä på journalisttips.se, gjort någon större ansträngning för att dölja sina identiteter. Vill man bli svår att nå går det. Olika regler gäller för olika toppdomäner, men många toppdomäner tillåter att man registrerar sig via olika anonymiserings-ombud.
Vill man till exempel veta vem som registrerat avpixlat.info, via info-domänens whois-tjänst, så får man numera bara upp kontaktuppgifter till det kanadensiska bolaget Silent Register. (Söker man på Avpixlat.se på iis.se får man däremot fortfarande upp Kent Ekeroth som domäninnehavare.) När en person eller organisation aktivt försökt göra sig anonym på det här sättet får man ge sig in och leta ledtrådar på andra sätt. Några av dem ska jag gärna återkomma till i fler bloggposter!

Leo Wallentin

Gillar du Journalisttips? Prenumerera via mejl eller RSS. Och följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Uppdaterat 130602: Informationen från IIS kommer att strypas rejält från sommaren 2013. Leo Wallentin reder ut begreppen i denna post.

Uppdaterat 130813: Nu verkar det åter vara möjligt att begära ut namn på privatpersoner. Kolla kommentarerna från Anders Nyman i Leos post.

Ägna söndagen åt scraping

Lär dig en mängd olika metoder för att samla ihop data från webben

I dag tipsar jag om några intressanta resurser för oss som är nyfikna på datajournalistik och webscraping.

Webscraping handlar om att samla ihop data som presenteras på webbsidor, och se till att få den samlad i ett vettigt format så att vända kan vända och vrida på den, för att hitta mönster och kanske nyheter. Jag har tidigare skrivit om hur jag bar mig åt för att samla ihop ett stort antal e-postadresser till presskontakter från en sida där adresserna bara var länkade, inte stod utskrivna. Efter ett tips kunde jag senare visa ett ännu enklare sätt med hjälp av Chrome-tillägget Scraper.

Mannen som ledde in mig på rätt står, frilansjournalisten Jens Finnäs, har nu skrivit en mycket pedagogisk genomgång av Scraper som jag varmt kan rekommendera för den som är nyfiken på ämnet. Han utgår från en lista på webben över ledamöterna i Sveriges riksdag, och får med enkla medel in ledamöter med partibeteckning och kontaktuppgifter i ett kalkylark.

Att samla in data från nätet med hjälp av Googles kalkyblad har Leo Wallentin skrivit om i en ganska omfattande bloggpost på svenska. Han undersöker med hjälp av scraping vilka historiska personer som får äran att bli hedrade på Googles förstasida med jämna mellanrum. Jag gjorde något likande häromveckan i då jag postade Organisera webbdata i ett kalkylark.

Visst blir man inspirerad? Den lilla ansträngningen man behöver göra för att förstå koncepten betalar sig mångfalt i det repetitiva apgöra man slipper göra med de här metoderna.

Den som vill snöa in ordentligt kan ta sig en titt på e-boken Scraping for Journalists. Författaren Paul Bradshaw har givit boken den snärtiga undertiteln ”How to grab data from hundreds of sources, put it in a form you can interrogate – and still hit deadlines”, vilket borde ge en vink om vad det handlar om. Jag har börjat med den och tycker att det känns som om författaren träffat helt rätt.

Så såg sidan ut – förut

Inför valet 2010 gjorde jag en granskning av en Centerpartistisk riksdagskandidat med en märklig hemsida.

Det var en helt öppen hemsida med mängder av konspirationsteorier, bland annat om att judar skulle ligga bakom 11 september-attackerna och Förintelsen.

Eftersom han fått plats på Stockholmscenterns riksdagslista två val i rad – alltså även 2006 – så ville jag förstås veta hur länge sidan funnits och hur den sett ut, i synnerhet som han själv marknadsfört den i Centerns interna informationsmaterial.

Kandidaten själv berättade att han hållit på sedan 2002 men jag ville inte bara ha hans utsaga. Och jag ville veta hur den sett ut.

Här kom tjänsten Wayback Machine väl till pass. Den sparar ”ögonblicksbilder” av webbsidor från hela världen, och har man tur har den råkat fånga just den sida man i dag är intresserad av.

I detta fall hade den det. Kandidatens sajt var uppsnappad många gånger, ända tillbaks till startåret 2002, och det visade sig också att den hade sett i stort sett likadan ut under alla dessa år. Formuleringarna om de judiska konspirationerna hade t ex funnits med från start.

Wayback Machine sparar inte alla sajter, och det kan gå lång tid mellan nedslagen på de den följer. Men exemplet med Centerkandidaten visar att det kan vara väl värt att göra ett försök även med små och till synes obskyra sidor.

Det som sparas är inte en ren bildfil utan ofta kan man följa länkar åtminstone ett steg från huvudsidan. Samtidigt som bilder och videofiler ofta saknas, av utrymmesskäl.
(Andra kul exempel kan vara t ex svt:s webb från 1996 eller Föreningen grävande journalister från 2002 – med reklam för att nästa års grävseminarium hålls i Göteborg…)

Och ni trodde Iphone var först... — Från svt.se anno 1996

Wayback Machine är för övrigt bara en del av jätteprojektet archive.org som även samlar andra mediatyper t ex texter, video och livekonserter (!). Ett paradis för arkivnörden således.

Har du gjort fynd på den historiska webben? Dela med dig i kommentarsfältet!

Hitta tillbaka till platser du besökt

Jag fortsätter här på temat från i förrgår, som handlade om att hitta tillbaka till sidor vi besökt tidigare. Då var problemet att vi hade råkat stänga en flik av misstag – och enkelt kunde öppna den igen.

Då påminde jag också om webbläsarhistoriken som det är lätt att glömma bort att den finns. Problemet med den är att man kanske rensat den – eller att man helt enkelt sitter på en annan dator då man vill komma åt den där sidan. Den där sidan som hade med något visst att göra – och som man är säker på att man sett förut.

Med SeenBefore kan man begränsa sina sökresultat i Google till sådana man besökt tidigare

Det ska erkännas att jag inte själv prövat tjänsten i dagens tips. Och då jag skulle testa inför författandet av det här blogginlägget – så visade det sig att tjänsten blivit så populär att man inte längre kan registrera sig. Men de bygger ut för fullt, och tar emot nya medlemmar endara dagen. Jag hörde om tjänsten i poddcasten Webbradion där man vittnar om dess förträfflighet.

Hur som helst – surfa in på SeenBefore och bekanta dig med tjänsten som gör att de sökresultat du får upp är sådana du besökt tidigare.

Scenariot är alltså att du sitter och gör research, googlar och hittar något som verkar lite halvintressant, men det var ett stickspår, så du fortsätter med det du egentligen höll på med. Vis av erfarenhet en vecka senare inser du att det var det där som du tidigare trodde var ett stickspår – som är grejen! Men du har din vana trogen raderat historiken i din webbläsare (alternativt sitter du vid en annan dator). Det är då SeenBefore gör nytta. Den kommer nämligen ihåg vilka sidor du besökt tidigare, och väljer bland dem då du googlar.

Tanken är alltså att du kommer ihåg ungefär vad du sökte på, eller någon formulering från den där sidan som kommit tillbaka till ditt minne – och att du googlar efter det, men i stället för att få de sedvanliga tio tusen träffarna, så får du i stället ett urval som baserar sig på det du redan besökt. Om du vill alltså – annars fungerar det som vanligt.

På sin sida förklarar utvecklarna hur tjänsten ska användas. Enligt utvecklarna själva älskar de min integritet över allt annat etc etc, men surfar du efter något du skäms över eller bedriver riktigt känslig research ska du kanske fundera en vända extra. Förstås.