Månad: november 2012

Frågor vi gillar – del 3

”Berätta!”

Den frågan kan dels vara ett sätt att slå igång flödet hos den som har en historia att berätta, som kan framföras kronologiskt och kanske till och med gör sig bra i denna form – låt säga en berättelse från ett ögonvittne till en dramatisk händelse.

Men frågan passar också sällsynt bra för att hantera sånt vi faktiskt inte är intresserade av att höra över huvud taget.

Nämligen intervjupersonens inövade ramsa. Den som låter helt mekanisk och just inövad. Den som är sprängfylld med information som säkert har relevans bland personens arbetskamrater eller chefer – men knappast betyder något alls för den vidare krets som din publik utgör.

Varje intervjuperson har ett message track. Det handlar om att acceptera och hantera det.

Begreppet message track används främst i samband med medieträning – och i diskussioner om medieträning som gått för långt. Bosse Ringholm eller Tobias Billström som upprepar sig som papegojor.

(Resonemanget bakom upprepningen är enkelt: om intervjupersonen svarar samma sak på i stort sett alla frågor, så blir det svårt att inte ta med formuleringen i inslaget eller artikeln – helt enkelt eftersom det inte finns så mycket annat att välja på.

Och vi får ju ändå bara plats med 20 sekunder. Och jag har ju ändå med min tough sounding fråga. Och intervjupersonen gör väl egentligen bort sig som inte svarar på den.

…och alla andra självbedrägerier vi ägnar oss åt för att försöka komma undan det faktum att vi inte kom förbi deras message track.)

Men den goda nyheten är att de flesta message track-användare faktiskt inte är några papegojor! Den där inövade ramsan kommer i de flesta fall inte alls att upprepas 15 gånger, på bekostnad av riktiga svar. Men vi som intervjuar måste förstå att det är information som intervjupersonen tycker är viktig att få med, åtminstone en gång, i intervjun. Och att vi har en hel del att vinna på att låta dem få ur sig den.

Och ett effektivt sätt är alltså att just låta dem prata av sig. Öppna intervjun med ett ”Berätta!” Eller ”Vilket är ert budskap i dag?” eller ”Vad är det ni har gjort här?”

Låt dem säga det! Jag lovar att de flesta människor efter denna start kommer att vara betydligt mer mottagliga för dina riktiga frågor – och beredda att besvara dem. Avslappnade, tillmötesgående, svarsamma. (Alldeles oavsett de psykologiska faktorer som gör ”papegojan” till en obekväm figur också för utövaren.)

Även om de flesta har en ramsa så har de flesta inte skapat den för att dölja något. Utan för att komma ihåg några viktiga grejer.

Ibland är detta några skarpa formuleringar som gör sig fint i ditt reportage.

Men det kan alltså också vara saker som är totalt ointressanta för dig. En uppräkning av vilka kollegor som också ingår i teamet. Vilken institution som gjort arbetet möjligt. Hur gott samarbetet varit med näringslivets aktörer.

Du tänker inte ta med detta i ditt reportage. Eller så tänker du ta med det i en speaker eller faktaruta. Men du förstår samtidigt att detta är information som din intervjupersonen finner angelägen att få ur sig. För att kunna sova gott nästa natt – eller kanske oftast för att med trovärdighet kunna framhålla för chefen (eller kollegorna, eller finansiären) att ”Jag sa det faktiskt i intervjun!”

En information som intervjupersonen legat vaken hela natten för att öva in – och svettats över tanken att missa.

Okej, men låt dem då säga det. Framhålla det rentav! Ordentligt, först i intervjun! Ge dem den tid de behöver. Försäkra dig om att de fått med allt.

Min erfarenhet är att denna öppna dörr är en betydligt effektivare väg förbi ett inövat message track, än att ignorera eller försöka ta strid med det.

Efteråt kan du ju börja ställa dina riktiga frågor. De flesta kommer att svara, lugna och nöjda som de är med att ha vara förbi den viktiga ramsan.

(Och om det visar sig att du hittat en sån där sällsynt papegoja? Ja då får du helt enkelt hantera det – genom att göra upprepningen så tydlig för publiken att den faktiskt faller tillbaka på intervjupersonen. Det kräver bara lite redaktionellt mod att inse att upprepningen är storyn – eller i vart fall just blivit en viktig del av den.)

Varning för minustjädrar

Min vän matteläraren har ett skarpt mediekritiskt öga (tack för bilden!). Men då vi journalister går loss och försöker räkna är det ju ofta som att släppa in en elefant i en porslinsaffär. Det behövs inget skarpt öga. Vem som helst som känner en elefant (eller journalist) fattar hur det kommer att gå.

Och resultatet kan det minsta skolbarn tolka.

1000-procentig minskning! Det här är en snackis!
1000-procentig minskning! Det här är en snackis!

Ofta blir det ändå rätt. Men de gångerna blir det ofta rätt för att reportern haft vett att fråga någon som kan räkna – inte tack vare egna meriter.

Det tokiga i den här tidningen är tjädrarna. Vi tar det enkelt och steg för steg. Vi hade 10.000 fåglar från början. De minskade till 1.000. Nu kan vi tänka på två sätt:

Antingen kan vi tänka att det nu återstår 1.000 av de 10.000. 1.000 av 10.000 är helt uppenbart 10 procent. Vi vet alltså att återstoden av fåglarna är 10 procent. Vi kan säga att ”bara 10 procent av tjädrarna i Storbritannien finns kvar” (och så måste man förstås sätta in det i något slags tidskontext, så vi vet vad vi har att utgå ifrån). Hur som helst: om återstoden är 10 procent – vad är då de andra 90 procenten upp till 100 procent? Det är det som är minskningen. ”90 procent av tjädrarna försvann.”

Det andra sättet man kan tänka på är att om det i dag återstår 1.000 av de ursprungliga 10.000 tjädrarna, så är alltså minskningen i antal 9.000. Det råder det knappast några tvivel om. Nu vet vi alltså hur stor minskningen är i antal. Men hur stor är den i procent? Vi dividerar även nu delen med det hela, och får 9.000 / 10.000 = 0,9 = 90 procent. Och de 10 procent som återstår upp till 100 procent, är, som vi konstaterade då vi resonerade från andra hållet, förstås återstoden.

100 procent är ju helheten. 1.000 procent är alltså mer än helheten. Om vi drar bort mer än vad vi har, så hamnar vi alltså på minus. Säg till om du hittar några minustjädrar i Storbritannien. Då jävlar har du ett scoop!

Frågor vi gillar – del 2

”Hur då?”
Intervjugurun Björn Häger brukar framhålla den som världens bästa fråga.
Han brukar berätta underhållande hur radioprogramledaren kan ha den hängande på väggen för den händelse man faller in i den berömda intervjudvalan. När man väcks med ett ryck och inser att intervjupersonen tystnat – så tittar man bara upp på väggen och…

”Hur då?”

Funkar alltid.

Men användningsområdet är förstås större än så.

I den förklarande expertintervjun tvingar ”Hur då?” fram ytterligare en nivå av förklaring.

I intervjun med personen som drabbats av ett tufft besked kan ”Hur då?” hitta de äkta känslorna bakom den första mer neutrala formuleringen.

I den ansvarsutkrävande tillsvarsintervjun blir ”Hur då?” både ett vapen mot plattityder (”Vi ser kontinuerligt över verksamheten.”) och en möjlighet för intervjupersonen att reda ut eventuella oklarheter.

Det är bara att hålla med Björn Häger. De två orden är ett intervjutekniskt guldägg – eller kanske en Schweizerkniv?

(Björn har många andra bra tips också, kolla in hans blogg om journalistik och specialsajt för intervjuteknik.)

Dra känslomediet till sin spets

Det sägs ju att tv är ett känslomedium. Det sägs också att vi inte ska ha fakta i synkar då vi gör våra nyhetsinslag. I stället, menar man, är det vi som journalister som är experter på att förenkla, begripliggöra och paketera faktan aptitligt, och därför gör den sig bättre i våra speakar.

I så fall finns våra intervjupersoner mest till för att reagera på olika besked, med glädje, sorg och bestörtning.

Det finns säkert olika skolor. Och det är väl inte helt omöjligt att det handlar om en glidande skala, där allt möjligt avgör var det är lämpligt att hamna från gång till annan.

Kanske har du en så pedagogisk ämbetsman att det vore idiotiskt att försöka formulera problemet vassare i en speaker? Kanske är du en så korkad reporter (eller behärskar just det här ämnet så dåligt) att det är bäst att låta andra sköta snacket, och fylla speakarna med plattityder som inte kan bli fel?

Hur som helst. Om det nu ska göras ett inslag helt enligt den här modellen, så skulle man ju kunna granska sitt råmaterial på ett lite annorlunda sätt. I stället för att lyssna igenom vad som sägs – stäng av ljudet och titta på intervjun! Eller snabbspola igenom den.

På det viset ser man snabbt vilka delar som ska vara med: då han brister ut i ett asgarv, då hon slår näven i bordet, då hon börjar flaxa med armarna, då hans unge kommer fram och kräver att intervjun ska avbrytas.

Jag tror modellen ger levande och minnesvärda inslag. Men jag vet också att vi gör många inslag om viktiga ämnen där det finns andra kvaliteter som är viktigare. Dessutom får vi bara med de ytliga känsloyttringarna, det yviga och tydliga.

Bussföraren som var förbannad över den gropiga vägen i ett litet samhälle i Ångermanland och som sammanbitet och klurigt önskade en maskin som kunde spela in vibrationerna i förarsätet och som senare skulle kunna spela upp dem för vägdirektören hade knappast låtit sig fångas på det här sättet. Han var ändå mycket minnesvärd.

Men som experiment kan det väl fungera? Åtminstone för att påminna sig själv om ett annat sätt att se på sitt material.

Frågor vi gillar – del 1

Den som inte har små barn kanske inte omedelbart får någon sång på hjärnan när man pratar om journalistikens grundfrågor.

Men för alla som någon gång sett Richard Scarrys Hurra för Kalle är det svårt att undvika.

Serien har ett musikaliskt tema som i princip består av de frågor som brukar betecknas som grundfrågorna – exempelvis när begreppet journalistik förklaras i Wikipedia.

Vem, vad, var, när, varför och hur.

Det är frågorna som vi lärt oss att journalistiken ska besvara. Helst ska alla få svar redan i den enklaste notis. En cyklist (vem) skadades lindrigt (vad) vid torget (var) i morse (när) sedan hon halkat med cykeln (hur) efter att ha väjt för en lastbil (varför).

Det är grundfrågor som fortfarande håller – såväl för den nervösa praktikanten vid livets första polisringning (Okej, ett inbrott…öh…) som för den jätteerfarne redaktören som försöker begripa hur mycket information regeringen egentligen gett oss i fråga om den där märkliga skandalen (Okej, har de ens sagt vem som skulle bygga den där vapenfabriken? Eller har de ens sagt vad det var som skulle byggas?…).

Ett lackmustest för öppenhet eller en checklista för den osäkre. Kedjan med de sex håller fortfarande.

(Och föräldralediga reportrar som hunnit bli lite ringrostiga…får alltså minnesstöd så fort de råkar slå på Barnkanalen – tack för det svt!)

Fick du inte heller gå?

Missade du också till ditt stora förtret knytkonferensen Himmel & helvete nu i helgen? Jag skrev om den tidigare då den utannonserades och hoppades att få gå. Nu blev det inte så.

Men vi som inte var där verkar ha en ny chans. Jag vet inte om det gäller alla programpunkterna, men ett helt gäng intressanta programpunkter hittar man på Bambuser.

Jag bloggade tidigare om då gratisboken om Digitalt källskydd gavs ut. Den presenterades till exempel av Journalistförbundets Pär Trehörning och Petra Jankov Picha (en av författarna).

Så – vet du inte vad du ska använda din lediga söndag till, så finns det lite inspiration här.

Följ Facebook – ännu enklare

Härom dagen tipsade jag om att man kan använda tjänsten Netvibes för att följa öppna Facebookuppdateringar om ett visst ämne.

Funktionellt men med en tröskel för dem av oss som inte redan är igång med Netvibes.

Och om du i stället använder en RSS-läsare (t ex Google Reader) så fick jag ett nytt tips. På Twitter av Stefan Ronge.

Sajten Tifsoft.

Jag har testat, och den är mycket enkel. Skriv sökordet, sök, kopiera adressen till sidan du hamnar på (flödet), klistra in i RSS-läsaren, klart!

(Om du vill fräscha upp Google Reader-kunskaperna har du ju Elias guide här.)

Tifsoft dras med två språkproblem: man får inte med å, ä och ö i flödet, och att söka på ord som är vanliga på flera språk ger många träffar på dessa (detta är alltså ett sammanhang där ”många träffar” inte är något bra).

Bristen på å, ä och ö är ett mindre problem. Om RSS-flödet är svårläst kan man ju alltid klicka sig fram till originalposten.

Den andra frågan är knivigare. Stefan föreslår en lösning med Yahoos tjänst Pipes, men om poängen var att förenkla så…

Tipsa gärna om fler lösningar i kommentarsfältet!

Uppdatering 140108: Nu finns ju inte Google Reader längre, men RSS-tekniken är inte utdöd för det. Alternativ listas exempelvis här. Ett tips om Feedly fick vi när vi efterfrågade allmänna apptips här.

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 2

I förrgår skrev jag om vikten av att förstå varandras arbetsuppgifter. Då förklarade jag varför sändningsproducenten är så beroende av inslagets sluttid, och vikten av att reportern förstår vad sluttiden på inslaget egentligen handlar om.

I dag är det svensktextarnas och översättarnas tur. Ofta har de glädje av att få bara intervjubiten du ska använda i inslaget i god tid innan inslaget är klart. Det sker säkert ofta då man själv är osäker på vad som sägs, men det ger ju dem även annars möjligheten att göra själva översättningen och inskrivningen – så att det enda som återstår då inslaget är klart är själva detaljen med att tajma textremsan.

Översättarna kan tidigt behöva en hint om du intervjuat någon som pratar ett ovanligt obegripligt språk. Titeln översättare betyder inte att de själva kan alla språk, utan de tvingas ofta ringa tolkar som lyssnar på materialet på telefon. Att det finns dopesheets på utrikesmaterialet betyder inte att allt som står där är sant. Där finns ofta en engelsk översättning, men den kan vara lögn.

Jag har fått mejl från landsmän till människor i inslag med påpekandet att översättningen sa exakt motsatsen till det de faktiskt sa (regeringskritik – regeringsstöd). Förklaringen: Översättaren hade ringt tre tolkar utan att få svar, givit upp och gått på dopesheetet i stället.

Men problemen kan finnas närmare. Som mas har jag betydligt lättare för att förstå norska än danska, vilket kanske gör mitt val av Malmö som arbetsort lite udda. Mina fem första dagar här intervjuade jag danskar tre av dem. Inslaget skulle förstås textas och skickades till översättarna. Efter en stund ringde de och frågade mig om jag förstod vad som sas. Och jag lämnade över luren till redigeraren som hjälpt mig att välja ut synkbitar.

Svensktextare klarar sin stress genom att tjuvkika i våra manus i det redaktionella systemet under dagen. På så vis kan de förbereda sin text under dagen. Enligt dem själva kollar de av inför sändningen att speakern inte förändrats, i så fall ändrar de i sin text.

Det här är alltså argumentet mot att sitta och skriva sitt manus i Word. Du förstör arbetsdagen för en arbetskamrat. Argumentet emot är att det riskerar att bli fel i rutan om man någon gång under dagen har en felaktig version av speakern i det redaktionella systemet och någon ovan svensktextare tar den och sedan inte dubbelkollar inför sändningen.

En kompromiss för den nervöse reportern kan ju vara att ringa svensktextaren och prata ut om sina tvivel, så att det inte uppstår några missförstånd. De är ju ändå experter på att hitta kärnan och komprimera. Kanske kommer svensktextaren på den där perfekta formuleringen som du sökte? Slå en signal – du kanske får en ny vän! 🙂

Logga inte!

I min serie ”inten som chockar journalistsverige” (tidigare om att man inte ska ringa folk, och att man inte ska boka upp folk) har vi nu kommit fram till punkten loggning av intervjuer.

Alla som någonsin gjort en inspelad intervju har gjort det. Loggat. Skrivit ned vad som sägs och vid vilka tidskoder. Ibland gör man det enkelt med stödord för att man lätt ska hitta i materialet, ibland tar man någon bit noggrannare för att den ska bli text i en webbartikel – och ibland loggar man 45 minuter intervju ordagrant för att man jobbar på Uppdrag granskning.

Hursomhelst. Det finns olika anledningar att logga en intervju. En är för att den ska bli sökbar, så man nästa dag eller tre månader eller tre år senare lätt hittar det där svaret där makthavaren påstår att man absolut inte känner till något mail om Saudiarabien.

Denna referensloggning är helt lovvärd och ska uppmuntras – liksom vi i dagens digitala, bandlösa tidsålder bör försvara traditionen att faktiskt spara originalintervjuer (något som tycks bli mer och mer komplicerat för varje nytt teknikskifte).

Nej jag talar om loggningen som görs för dagsjobbet, mellan inspelning och manus. När reportern efter hemkomst (eller i bilen) kollar igenom alla synkarna och antecknar vad som sägs var. Eller åtminstone ”dom bra grejerna”. Så man vet vad som finns när man ska börja skriva manus.

Den där arbetsordningen är både ineffektiv och kreativitetshämmande. På flera olika sätt:

  1. Den tar onödigt mycket tid.
  2. Du får onödigt mycket anteckningar.
  3. Du ger dåliga intervjubitar en uppmärksamhet de inte förtjänar – och riskerar att de därmed slinker med in i ditt manus.
  4. I sämsta fall blir hela din inslagsdramaturgi styrd av i vilken ordning du råkade ställa dina frågor.

Tro mig, jag har sett det hända gång på gång.

Det smartare sättet är i stället att börja med storyn. Hur vill du berätta din historia? Starten, slutet, kurvan däremellan?

Börja där, och skriv ett enkelt förstamanus. Eller ännu hellre: gör ett storyboard.

Där skriver du in de bästa intervjubitarna från minnet. Den där roliga grejen i slutet. Den tuffa biten där du ställer makthavaren till svars. Den där sekvensen då experten vänder sig om och kollar i pärmen.

Det är bitarna du minns som är riktigt bra. De har fastnat i ditt minne och kommer att fastna i tittarnas. Allt det övriga kan man ha eller mista.

Det vill säga: man kan ha eller mista det som intervjubitar. De kanske innehåller viktiga faktauppgifter som måste finnas med i inslaget av andra skäl. I så fall kanske de kan få plats i en speaker, påa eller ava. Det märker du när du nu kollar igenom intervjun. Vilket du gör – men efter att du skrivit ditt manus/storyboard.

Då kollar du med två riktlinjer i huvudet:

  • Vilka var de där bitarna som jag ville ha?
  • Finns det några faktabitar, eller bemötanden, eller annan information, som måste finnas med i inslaget trots att de inte dök upp i de intervjubitar jag kom ihåg?

Med denna arbetsmetod vinner du flera fördelar:

  1. Du slipper lägga så mycket tid på meningslös loggning.
  2. De bitar du jobbar med fyller en funktion – antingen ska de in i inslaget eller så innehåller de information som ska med.
  3. Du slipper risken att tråkiga synkbitar hamnar i ditt tv-inslag eftersom du någon gång – när du inte hade koll på berättelsen – råkade markera dem som ”intressanta”.
  4. Du låter storyn styra synkbitarna, inte tvärtom!

Om det sedan handlar om en intervju som du kommer att behålla – kommunalrådets löften om vad som kommer att hända efter en valseger, eller den där utsagan om att det absolut inte finns något mail om Saudiarabien – då återuppstår plötsligt argumenten för en referens-loggning. Och den bör göras snarast och noggrant – men kanske inte just nu när du stressar med dagsjobbet.

(Och när du gör det så finns det förresten appar som underlättar arbetet.)

Hur loggar du? Fyll på i kommentarsfältet!

Arbetskamraterna i slutet av sändningskedjan tackar dig – del 1

Det är ett jäkla meck att få ihop en nyhetssändning. Men med en tydlig rollfördelning där var och en går in och gör sin uppgift varje dag så går det oftast ihop sig på slutet.

Men vissa arbetsuppgifter vi har är mer eller mindre obegripliga. Skälet är ofta att vi inte vet vad våra arbetskamrater ägnar sig åt. På stora arbetsplatser är det förstås omöjligt att lära känna alla – och helt begripa vad de har för funktion. Men att man själv inte förstår poängen med något behöver ju inte betyda att det är onödigt.

Sändningsproducenter, undertextare och översättare sitter ofta i en utsatt position. De sitter tidsmässigt närmare tittaren än exempelvis reportern. Och då reportern gör sitt oerhört viktiga inslag om sitt superintressanta specialämne som måste ut, så är det lätt att glömma dem som kommer efter i kedjan.

Men för sändningsproducenten är det viktigt att namnskyltarna är inskrivna i rätt ordning i varje sändning. Och att förprogrammeringen av dem är gjord. För det är reportern, inte sändningsproducenten, som vet namnet på alla gymnasietjejscase som reportern träffat under dagen. Är alla skyltar inskrivna i rätt ordning så går det till och med att reda ut det där manuellt under en direktsändning. Men man gör helst inte det där på måfå.

Slutligen är tiden oerhört viktig i kontrollrummet. Och den är viktig på ett sätt som kanske inte är alldeles enkelt att inse om man inte suttit där. Överallt i systemet kan man enkelt se hur lång själva videofilen är, men det är inte den tiden vi behöver räkna för att verkligen få sändningens sluttid på slutraden. I kontrollrummet behöver man veta exakt hur långt in i inslaget det är vettigt att klippa ut i sändningen. Är det exakt på slutordet? Hur många sekunders vågskvalp passar? Var i musiken ska vi mixa ut? Om slutordet är ”mångmiljonbelopp”, men politikern två sekunder senare stänger igen en dörr efter sig, och det är det du tänker dig som inslagsslut, så är det ju den tiden som ska stå.

Sedan ska förstås videofilen vara några sekunder längre än det tänkta inslag, för att det ska finnas möjlighet att ”dragspela” lite i sändningen, om programledaren läst lite snabbare än det var tänkt. Därför kan man efter slutordet ange hur många sekunder som återstår av videon, så det står klart vilken mixmån som finns. Varje gång du skriver ”+0” eller ”+1” här har du gjort ett dåligt jobb.

Det finns alltså några personer efter dig i sändningskedjan som du bör tänka på som exemeplvis reporter. Att du är klar betyder inte att jobbet är klart.