Månad: november 2012

Fiske i Facebook – problem uppstått och löst

Har du hört talas om Youropenbook.org? Det var en sajt där man kunde söka bland öppna statusuppdateringar på Facebook. Perfekt för den reporter som snabbt ville hitta folk med åsikter, tankar och erfarenheter i vitt skilda ämnen. Ofta slogs man av hur öppet folk uttryckte sig även i kontroversiella eller känsliga ämnen. Jag hittade en gång en sjukvårdsanställd som just sagt upp sig i protest mot den usla vården. Hon fanns där med namn och allt, enkelt kontaktbar. Sökordet jag använt var ett av de fiffigaste – och läskigaste – som finns.

Men en dag var Youropenbook borta. Många sörjde med ilska och frustration. Nu hade vi ett researchverktyg mindre i de sociala medierna.

Härom veckan upptäckte jag emellertid att sökmöjligheten i dag faktiskt finns inne i Facebook. Den som gör en sökning där och tar fram listan med ”Alla resultat” hittar ett gäng avgränsningsmöjligheter i spalten till vänster – däribland just ”Öppna uppdateringar”, som såvitt jag förstår ger just de resultat som den öppna boken tidigare gjorde.

Men det stannar inte där. Jag visade detta vid en föreläsning på Mittuniversitetet – och fick då av studenten Stefan Looström veta den för mig mycket glädjande nyheten att man nu till och med kan prenumerera på en sökning.

Jag har tidigare beskrivit fördelarna med att kunna ”fiska i framtiden” med Google Alerts, men nu finns alltså motsvarande möjlighet från Facebook.

Jag skriver ”från” eftersom själva uppdateringarna med denna lösning kommer i ett annat verktyg: Netvibes.

Netvibes är ett slags kluster eller löpsedel för olika slags uppdateringar – sociala medier, RSS, sökningar, mejl… – och jag har själv aldrig jobbat med det.

Men möjligheten att fiska i framtidens Facebookuppdateringar lockar onekligen. Och det känns kul att de nya möjligheterna är mer utvecklade – med just möjligheten att permanenta sökningen i Netvibes – än den gamla tjänsten som försvann.

Finns det andra sätt att skapa sökningar för framtiden från öppna Facebookuppdateringar? Dela med dig i kommentarerna!

(Vilket det där sökordet var? ”Chefen” förstås.)

Ta goda råd – från rätt personer

Det finns minst lika många åsikter om hur ett riktigt bra tv-inslag ska göras som det finns reportrar. Och fotografer. Och redigerare. Därför kan man få många goda råd om man ber om tips från sina arbetskamrater. Man kan lära sig en hel del.

Att använda sig av all den erfarenhet och klokskap man har runt omkring sig är ett utmärkt sätt för den som vill utvecklas och bli bättre. Särskilt värdefullt är det förstås då man är alldeles ny och hamnat på sin första praktikplats.

Men det kan ha en baksida. Om man inte riktigt vet var man själv står för och vad man själv gillar, så blir råden en urvattnad soppa till slut. Den ena säger att det viktigaste med din speaker är att du läser med engagemang och energi, medan den andre säger att det viktigaste är att du läser långsamt och tydligt så att också den mest lomhörda pensionär kan uppfatta budskapet.

Det är möjligt att det går att kombinera, men innan man vet hur, så riskerar till slut alla välmenta råd att mest bli förvirrande. Men det är ju inte så att dina ena kollega är klokskapen själv, medan den andra trots 30 års erfarenhet inte begripit ett dugg. Snarare är det förstås så att båda hittat sätt att arbeta som passar deras personligheter: deras röst, deras temperament, deras berättarstil, deras specialområde.

Du behöver behärska flera områden, genrer och berättarstilar. Men framför allt behöver du behärska dig själv. Så att du vet vem du ska fråga. Om du faktiskt ägnat lite tid åt att titta på programmet som görs av redaktionen där du ska göra praktik – så har du förmodligen reagerat på en viss reporters sätt att göra inslag och snappat upp sådant som du gillar. En aggressiv intervjustil, ett engagerat sätt att speaka, ett makalöst bildberättande. Då är det ju den arbetskamraten du ska söka upp och be om råd.

Om du vet vad det är du gillar, så är det lättare enklare att veta hur du ska värdera alla kloka råd du får. Du ska förstås inte avfärda någon, det ligger nog något i det mesta du får höra, men en del kanske passar dig bättre och annat sämre.

På min praktik bad jag tre personer om råd med inslaget jag höll på med. Efteråt kände jag mig lite lätt förtvivlad eftersom råden spretade åt olika håll och eftersom jag så gärna ville vara alla jag frågat till lags. Då är det bra att veta var man står själv.

 

Boka mindre!

Härom veckan skrev Elias ett läsvärt och uppskattat inlägg om att göra tv-inslag över dagen.

Jag skriver under på det mesta han tar upp men kompletterar gärna med en viktig punkt:

Strunta i att boka upp en massa folk! Åk i stället!

Så här:

Majoriteten av de dagsjobb som görs på en nyhetsredaktion handlar om frågor, inte om personer.

Det vill säga: striden handlar inte om kommunalrådets framtid utan om förslaget att bygga om torget.

Visserligen är kommunalrådet ofta en given medverkande i inslaget om det nya förslaget (eller den politiska striden, eller det tuffa budgetläget…). Men om vi rannsakar oss själva så är hen sällan oersättlig.

Hur gör vi storyn om kommunalrådet är på semester? Vi gör den förstås ändå, men med andra politiker. Kanske något nytt ansikte från oppositionen, eller ett ansikte mer än vanligt från ”vanligt folk” på stan. Eller en bibliotekarie. Eller en mackägare.

Vi löser det ju om folk är borta. Så därför är det bara dumt att binda upp allt på att de ska vara där.

Om redaktören skulle skrika högt om just kommunalrådet går det alltid att lösa med en telefonare hemma på redaktionen senare på dagen.

Den tiden kommer ni att ha. Ni kommer att ha tre timmar på eftermiddagen som ni sparade in på förmiddagen genom att åka ut vid tio i stället för efter lunch.

Ni kommer kanske att ha ett material som ser lite annorlunda ut än om ni jobbat på det vanliga sättet. Bilderna lite snyggare till exempel – eftersom det fanns tid över att sätta upp stativet och göra de klassiska torgexteriörerna på förmiddan lite lugnt och genomtänkt, medan ni väntade på att alla ni sökt skulle ringa tillbaka.

Och det kom kanske t o m med med en bibliotekarie och en mackägare – och nån ny stjärna från oppositionen – som alla hade jätteintressanta tankar om ombyggnaden av torget, men som aldrig kommit med om ni stannat på redaktionen tills ”alla” var inbokade.

I så fall hade ni nog fortfarande inte ha kommit iväg. För kommunalrådet var ju på semester.

Så blir du en mindre usel fotograf

Det finns flera TV-journalister som gått från det rena reporterskapet till att också lära sig plåta – och som har gjort det jättebra. Men många av oss videojournalister plåtar inte regelbundet, så vi får aldrig in någon riktig rutin. Och resultatet blir ofta därefter.

Mycket av kunskapen har man lyckats få in i huvudet. Men bristen på kontinuitet gör att den aldrig riktigt kommer ut i fingrarna. Vi glömmer saker som vi egentligen vet att är självklarheter. Vi tar skärpa som kameran ändrar eftersom den står på auto. Vi glömmer att loda om stativet då vi flyttat kameran. Vi flyttar oss till ett annat ljus och glömmer att vita om.

Och vi tyckte ju att det såg så skarpt ut på displayen…

I går blev vi skickade på kurs. Det var en bra genomgång med erfarne fotografen Mats Lundblad på Malmö-TV – och vi fick många aha-upplevelser. Som jag uppfattade det hade han de här vettiga käpphästarna:

Använd aldrig auto. Autofunktionen missuppfattar ofta läget och ställer in kameran fel. Ofta gör den att man överexponerar en smula. Man kan möjligen använda autobländaren som en utgångspunkt för sina egna inställningar. Den hamnar ju ändå hyfsat rätt, och sedan kan man utgå från det värdet, ställa om till manuell igen, och se till att det blir helt rätt. Autofokus kan man också använda temporärt. Zooma in, ta skärpan med hjälp av ”Push Auto”-knappen, och zooma ut igen.

Och då man ställer in bländaren: Använd dig av zebra-funktionen. Vår lärare Mats brukade nöja sig med en zebra, och ha den inställd på 95 procent. Eftersom displayen ser olika ut i olika ljus, och dessutom kan har en ljusstyrka som kan ställas om, så vet man aldrig riktigt vad man får genom att titta i den. Med zebran får man verkligen veta, rent tekniskt, hur nära man är att överexponera. Så man vet var gränsen går.

Oroa dig inte så mycket för skärpan. Vi fick lära oss att ovana fotografer ofta ställer in skärpan i tid och otid. Budskapet var att det förstås är viktigt på tajta bilder, men att det ofta görs i onödan då vi jobbar med vidare bilder. Eftersom det står i displayen hur långt bort skärpan ligger, så kan vi lite grovt använda oss av det värdet i stället för att zooma in på ett löv 5 meter bort, ställa in skärpan exakt på det, och sedan zooma ut hela vägen igen. Ställ på 5 meter. På ett ungefär. Det blir skarpt.

Oerfarna fotografer håller också på och vitar om hela tiden. I stället för att vita om så fort det blir någon liten skiftning i ljuset, så bör vi bestämma oss för vad som är huvudljus och kalibrera efter det. Då får vi också en kontinuitet i bilderna. Det är klart vi ska vita om ifall vi växlar från inomhus- till utomhusmiljö. Men om vi rör oss lite grand i ett rum är skillnaderna i färgtemperatur dels motiverade, dels så små att de knappt märks.

Våga röja loss. Det känns tryggt med stativ. Och vi måste ta fasta skott som vi kan klippa till, åtminstone är det bra att ha dem för att sejfa. Och vi ska ta fasta snyggt ljussatta synkar som säkert går att använda. Men vi ska också våga frigöra oss från stativet. Vi ska mygga upp folk, hänga på och skapa scener som kan bli en egen berättelse i våra inslag. Så att bilderna, inte bara speakern, berättar historien.

Det finns bara två olika sorters synkbilder. Det är lite grovt, men det gäller ju att renodla. Ofta tar vi synkbilder som är jättefula. De är varken bu eller bä. Men Mats menade att vi har två val. Antingen är vi i en riktigt läcker miljö som säger mycket om historien och som verkligen tillför något till berättelsen. Då myggar vi upp synkpersonen och tar en riktigt vid bild där vi ser mycket av miljön och där det finns gott om plats för den som intervjuas att gestikulera och ta plats. Eller så har landstingets informatör tryckt in oss i ett förfärligt konferensrum. Då ser vi till att få ett så kort skärpedjup som möjligt så att vi slipper se eländet i bakgrunden. Då lyfts intervjupersonen fram och blir det viktiga. Ta fram dem så mycket som möjligt från bakgrunden, men ha tillräckligt med utrymme att backa med kameran så att det finns zoomutrymme att skapa kort skärpedjup med.

Det är värt att släpa på en lampa. Även om vi är videojournalister så jobbar vi på min redaktion oftast i team. Då är det inte så mycket extra jobb att få med den där lampan. Och den gör mycket med synkbilden. Vi kan sätta ljuset från rätt håll i stället för att smälla på lampan som sitter på kameran rakt framifrån. Blir vi inkastade i det där konferensrummet utan fönster med utomhusljus och bara lampor uppifrån, så får vi annars intervjupersoner med becksvarta ögonhålor. Vårt jobb är inte att skönmåla verkligheten – men knappast heller att göra människor fulare än vad de är.

I dag åkte jag och en annan videojournalist ut tillsammans. Fulla av inspiration tog vi med oss en lampa för att kunna ljussätta polisen vi skulle träffa riktigt snyggt.

Men batteriet och sladden till lampan vet fortfarande ingen av oss vart de tog vägen.

Sju tips om crowdsourcing

Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.

Jag har varit med om några försök i denna genre: en granskning av Fas 3 i fjol och en av guldhandlare i våras – samt just nu en av mer eller mindre aggressiva försäljare.

Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂

Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:

1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.

En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.

För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)

2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!

3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.

Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.

4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?

Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.

5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”

Det blev en lång kväll.

6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.

7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.

Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!

Låt webben göra jobbet

Journalistyrket handlar ofta om snabba puckar och ont om tid. Samtidigt är det en massa administrativt som man förväntas hantera mellan alla brandkårsutryckningar. Inte minst kräver våra datorer och våra webbtjänster sin beskärda del av vår uppmärksamhet.

Men varför inte låta webben arbeta för oss i stället för mot oss? Sajten Make Use Of har gett ut två handböcker om automation på webben, Web Automation, Part 1, och Web Automation, Part 2.

Man måste registrera sig för deras nyhetsbrev eller gilla deras sajt för att komma åt nedladdningslänken. De har också många andra handböcker i datorrelaterade ämnen. Jag vill inte påstå att jag har läst de här två, men vill ändå tipsa eftersom innehållet verkar så spännande. Så här skriver Make Use Of om innehållet för de respektive delarna:

1:

  • Using filters and rules to automatically manage your email
  • Automatically unsubscribing from newsletters
  • Automating repetitive replies to save time
  • Automating posts on social media, and when that is or isn’t okay
  • Scheduling social media posts in advance
  • Analyzing your social media followers
  • Monitoring the web automatically with custom RSS feeds and notifications

2:

  • Automate repetitive tasks in your browser using macros
  • Fillin forms quickly
  • Setting up the ultimate to-dolist
  • Easily collect and properly format citations
  • Send articles to your Kindle, quickly
  • Set up custom RSS feeds
  • Automatically back up your Gmail account
  • Back up your cloud-hosted data automatically
  • UseWappwolf to automate your cloud
  • Automatically back up and manage your web site
  • Publish posts on your blog to social networks automatically

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

  • Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
  • Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
  • När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
  • Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
  • Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
  • Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Så behåller du dina hemligheter

Om man tänker ha hemligheter sparade på sin dator, gör man bäst i att ha dem krypterade. Så länge man har koll på maskinen kan det kännas säkert, men då man glömmer den på bussen eller får den stulen, känns det kanske inte lika roligt.

Kryptering låter kanske stort, svårt och tekniskt, men behöver inte vara så krångligt. Med hjälp av gratisprogrammet True Crypt skapar man enkelt en krypterad enhet på datorn. Då man skrivit in sitt lösenord får man upp en ny enhet, ungefär som då man stoppar in ett usb-minne, som man kan jobba mot precis som vanligt. Men då den inte är aktiverad med hjälp av lösenordet, är alla dina hemlisar i stället en enda vanlig fil på hårddisken, vars innehåll är en enda oreda som inte går att komma åt.

Börja med att ladda hem True Crypt och installera programmet.

På True Crypts startsida kan man exempelvis välja att montera och avmontera krypterade volymer, eller skapa helt nya
På True Crypts startsida kan man exempelvis välja att montera och avmontera krypterade volymer, eller skapa helt nya

Med hjälp av knappen Create Volume på startsidan kan vi skapa en helt ny volym. Det kan göras på mer eller mindre komplicerade sätt.

Har vi en partition eller hel hårddisk över så går det bra, men vi kan också skapa vår nya volym på en fil
Har vi en partition eller hel hårddisk över så går det bra, men vi kan också skapa vår nya volym på en fil

Det första valet rekommenderas för oerfarna användare, så vi tar väl det. Då får vi också möjligheten att skapa en dold volym (ifall vi till exempel skulle bli utpressade), men jag är lite naiv och tog den vanliga varianten. I nästa steg väljer vi var vi vill lägga filen som ska innehålla vår hemliga volym. Vi får också döpa den till något (kanske hellre ”recept – mjuk pepparkaka” än ”hemligt” som jag tog). Glöm inte filnamnstillägget ”tc”.

I fönstret man därefter får upp får man välja mellan olika krypteringsalgoritmer. Du som har djupare kunskap inom området får gärna komma med inspel. För mig tyckte jag det dög med AES som ”may be used by U.S. government departments and agencies to protect classified information up to the Top Secret level”. 🙂

I nästa steg får man välja hur stor man vill att volymen ska vara. (Där får man också information om att man kan skapa en dynamisk filcontainer, det vill säga att filen tar upp den plats som behövs och inte mer. Det skrev genom att man bockar i en ruta lite senare i processen. I det fallet kommer det här värdet att vara den dynamiska filcontainerns maxstorlek. Men en fil som växer och krymper dynamiskt blir också märkbart långsammare.) Här gäller det ju att du själv har något begrepp om vad du tänker spara på enheten. Är det rena texthemlisar behöver den kanske inte vara så stor, men har du smygfilmat i hd då någon full statssekreterare pussar någon journalist, så krävs förstås mer utrymme.

Väljer du ett kasst lösenord här och skriver det på en post it-lapp som du sätter på skärmen så spelar det ingen roll hur bra komprimeringsalgoritm du valde tidigare
Väljer du ett kasst lösenord här och skriver det på en post it-lapp som du sätter på skärmen så spelar det ingen roll hur bra komprimeringsalgoritm du valde tidigare

Därefter kommer det stora och svåra: att välja ett vettigt lösenord. Fuska inte här, för då är ju allt annat jobb förgäves. Men gör det samtidigt inte så svårt att du måste skriva ner lösenordet på en lapp och lägga intill datorn. Lurig avvägning. Kraven är höga här. Jag valde ett lösenord på 15 tecken, och blev genast uppläxad av programmet som undrade om jag verkligen ville använda ett kort lösenord. (Nu skäms jag lite för att jag svarade ja.)

Nu återstår bara att formatera den nya enheten (genom att klicka på Format-knappen). Innan man klickar på Format har man dock möjlighet att veva runt med musen ett tag, för att på så vis generera slumptal åt programmet. Då formateringen är klar, får man sedan möjligheten att skapa flera volymer om man vill det (kanske en för texter och en annan för videor?).

Då är det bara att gå tillbaka till programmets startsida, välja en enhetsbokstav man tycker om (och som inte är upptagen av något annat), välja den fil vi nyss skapade (med hjälp av Select File) och sedan klicka på Mount. Man kan tänka att man tar en enhet och monterar den på en enhetsbokstav så att det går att komma åt den. För att komma åt enheten behöver man nu bara ange sitt lösenord. Har man glömt det – ja, då är det kört. Då du är klar med dina hemlisar – kom då i håg att välja Dismount i samma fönster. Då försvinner enheten bort i tomma intet, och kvar finns bara den krypterade filen.

 

 

Sök smartare

Googlesökningar är ett av våra viktigaste arbetsverktyg, men de leder oss inte alltid dit vi vill. Ibland kan det bero på att den information vi söker inte finns på nätet – eller i vart fall inte indexerats av Google – men minst lika ofta drunknar den bland irrelevanta träffar. De flesta av oss bläddrar inte igenom 30 sidor med träffar utan nöjer oss med att kolla den första, andra och kanske tredje sidan.

Tyvärr gör ju inte Google den sökning vi önskar utan den vi skriver in, och om dessa skiljer sig alltför mycket kommer du aldrig att finna det du söker.

Ett bra steg på vägen är att börja använda Googles avancerade sökning. Namnet avskräcker nog många i onödan; det handlar inte om någon raketforskning, programmering eller formler. Det handlar om att göra din sökning lite mer lik din önskan om vad som ska hittas.

Avancerade sökningar nås antingen genom den särskilda sidan eller genom att man gör olika tillägg i sin vanliga sökning. När man får sina sökresultat dyker det också upp en del avancerade alternativ i vänsterspalt – mer om det nedan.

En mycket vanlig avancerad sökning använder många av oss redan varje dag när vi skriver ”Mikael Pettersson” i stället för Mikael Pettersson. Genom citattecknen ber vi Google att söka efter hela frasen i stället för orden var för sig. Du slipper träffar som bara innehåller Mikael eller Pettersson, båda orden måste finnas med och i den ordningen dessutom.

Ett annat enkelt tillägg är minustecknet. ”Backa Elias Bondpä” -Journalisttips ger träffar som handlar om Elias men inte innehåller denna bloggs titel. (Elias har för övrigt ett betydligt mer sökvänligt namn än jag. På gott och ont :-))

En riktigt funktionell avgränsning är att du kan be Google att söka bara under en viss domän eller sida, från toppdomäner som .se till undersidor som svt.se/nyheter. Om du inte orkar gå till Avancerad-sidan skriver du site: i sökrutan, med adressen direkt efter utan mellanslag. Exempelvis ”Mikael Pettersson” site:svt.se.

Många sajter har förstås egna ”interna” sökmotorer men inte sällan visar sig Googles site:-sökningar bättre – eller i vart fall ger de andra träffar än sajtens egen. (Kolla t ex vad som dyker upp om du jämför Googles ”Mikael Pettersson” site:svt.se med en ”Mikael Pettersson”-sökning på svt.se.)

Olika avancerade alternativ kan kombineras. Om jag t ex vill se träffar på ett visst ämne som inte kommer från svt.se skriver jag -site:svt.se (alltså med minustecken).

En avgränsning som kan göra underverk i jakt på intressanta dokument är Filtyp. Du kan exempelvis välja att söka enbart pdf-filer, Worddokument (doc) eller Powerpoint-presentationer (ppt). Snabbkommandot i sökrutan heter filetype:.

Låt säga att du gör research om kommunernas arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Begreppet ensamkommande fungerar bra som sökord (eftersom det i princip endast används i detta sammanhang) men du får problem med antalet träffar.

En vanlig googling på ordet ensamkommande ger 694 000 träffar. Säkert en hel del relevanta myndighetsdokument, kartläggningar och kontaktuppgifter – men det är uppblandat med väldigt, väldigt mycket annat.

Du vet att länsstyrelserna ska ha koll på kommunernas arbete med ensamkommande, och bestämmer dig därför för att fokusera sökningen ditåt. De svenska länsstyrelserna samlas alla under adressen lansstyrelsen.se. Alltså gör du sökningen ensamkommande site:lansstyrelsen.se.

Du får nu strax över 3 000 resultat. Fortfarande väldigt många men alla härrör från en myndighet där många dokument kan tänkas vara intressanta och relevanta för din research.

Vi väljer nu att begränsa typen av dokument. pdf-filer utgör ofta ”tyngre” sorters dokument – rapporter, beslut, protokoll etc – än vanliga webbtexter, och därför skriver vi Ensamkommande site:lansstyrelsen.se filetype:pdf.

Antalet träffar minskar nu till 624, pdf-filer som publicerats på länsstyrelsernas sajter och innehåller begreppet ensamkommande.

Vi gör nu en sista grej. I träfflistans vänsterspalt trycker vi på ”Fler verktyg” och väljer en tidsavgränsning: ”Senaste året”.

Resultat: 144 träffar. Där du bland annat hittar kartläggningar, minnesanteckningar och utbildningsdokumentation från det senaste året – varav flera gissningsvis innehåller både fakta och kontaktpersoner som kan vara till nytta i din research.

På kort tid har vi alltså tagit oss från 694 000 träffar till 144 – och gjort ett urval som blir betydligt mer relevant utifrån vårt behov. Vi har rejält minskat skillnaden mellan vårt önskemål och vår sökning.

Du kan också göra ett antal andra avgränsningar i Google, som till exempel efter språk och region. Du kan också be Google att söka efter siffror inom ett visst intervall, eller att hitta sidor som ”liknar” eller länkar till den sida du är intresserad av. (Länkar är intressanta för att t ex bedöma om en sida är seriös: väljer myndigheter, kommuner och seriösa organisationer att länka till en viss sajt så ökar förstås trovärdigheten jämfört med om det bara är sajtens ägare som länkar till den från sin privata blogg.)

Avgränsningarna funkar inte alltid klockrent men ofta tillräckligt bra för att smalna av ett gigantiskt sökresultat. Du gör helt enkelt din sökning lite mer lik ditt önskemål om vad Google ska hitta.

Har du egna goda erfarenheter (eller dåliga) av de avancerade sökalternativen? Dela med dig i kommentarsfältet!

Rädd för datafel? Skaffa hittepådator!

Det fanns en tid då människor med allvarlig min talade om att de fått ”datafel”. Sedan lärde sig samma människor lite mer, fast de lärde sig fel igen, knackade på själva datorlådan och talade om att det var något skit med hårddisken.

Försöker du verkligen? Du vill lära dig mer, men är lite rädd för datafel? Kanske har du tänkt att du vill installera Linux, eller att du vill surfa på några skumma sidor (research), men är rädd för att få in virus i datorn. Eller så vill du helt enkelt installera något nytt program (kanske för att recensera?) eller bara testa någon grej, men du har en arbetsstation du är nöjd med som den är, och du känner dig inte tillräckligt trygg som datoranvändare för att ta några risker (även om du kan tycka att det vore lite kul).

Då är det ingen dum idé att skaffa en hittepådator. I ditt vanliga system installerar du ett program som låtsas att det är en dator. Du får själv hitta på vilka prestanda den ska ha. Sedan installerar du ett operativsystem på den, och kan jobba i det i ett eget litet fönster. Där kan du hitta på allt möjligt dumt, och då hittepådatorn svämmar över av virus och installationer som gått snett – ja, då raderar du den bara. Och din vanliga dator – själva värddatorn – ja, den vet ingenting.

Virtualisering kallas det för, och det finns många programvaror man kan använda sig av. Jag har testat VirtualBox från Oracle med gott resultat. För oss glada amatörer fungerar det fint med gratisversionen.

Man skapar en hittepådator som man är nöjd med, och för att sedan kunna använda den behöver du ett operativsystem. Linuxvarianterna är bra då man bara ska testa saker, eftersom de dels är lika användarvänliga som allt annat nu för tiden, dels är helt kostnadsfria. De populäraste varianterna är Ubuntu och Linux Mint.

Det klassiska sättet att installera ett operativsystem på är ju att stoppa in en dvd-skiva i läsaren och starta om datorn. I hittepå-världen duger det med en hittepå-dvd, det vill säga en diskavbild, vanligen en iso-fil. Det är en fil som bit för bit avbildar den aktuella skivan. Olika varianter av Linux, som de ovan, distribueras som iso-filer. Och som av en händelse kommer det att visa sig att VirtualBox kan läsa sådana filer, och starta hittepå-datorerna från dem.

Redan då du gjort installationen kommer du att hitta en rad verktyg du kan använda dig av, till exempel en webbläsare (som du nu utan dåligt samvete kan lusa ner med allehanda tillägg) och en kontorssvit. Och har du valt en Linuxdistribution så brukar det aldrig vara långt bort till exempelvis en Python- eller Ruby-installation. För den journalist som känner att det vore spännande att lära sig programmera, så brukar de språken dyka upp. (Och så brukar det dyka upp länkar till The Bastards Book of Ruby också.)

Lycka till! Hör gärna av dig och berätta vad du använder din hittepådator till!