”Dålig tv” finns inte

Alla som börjat med tv har fått lära sig det.

Det är fortfarande grundligt fel.

Det finns ingen story som definitionsmässigt är ”dålig tv”.

Det finns en massa andra saker:

• tv-medarbetare som någon gång fått lära sig att det finns ”dålig tv” och inte lärt om.
• Fantasilöshet som gör att ”dålig tv” förblir det enda alternativet kring vissa ämnen.
• Redaktioner som inte jobbar aktivt med kreativa processer kring sitt eget medium.
• Reportrar och arbetsledare som tycker juridik, demokrati och stamcellsforskning är tråkiga tunga ämnen och hellre vill skildra historier om djur, flyguppvisningar och galna bilförare.

Men ”dålig tv” existerar fortfarande inte.

Om man som tv-medarbetare vill återskapa föreställningen om ”dålig tv” bör man först besvara ett antal frågor.

Fråga nummer 1: Hade jag inte gjort Watergate?

Woodward och Bernsteins avslöjande är ett klassiskt exempel på ”usel tv” – Vita husets inblandning i ett inbrott vi inte har några bilder av. Möten vi inte bevistat, action som inte finns. Nu gjordes den av Washington Post. Skulle en tv-redaktion ha avstått?

Fråga nummer 2: Hade vi kastat IB-affären i papperskorgen?

Guillous och Bratts klassiska svenska scoop, om den hemliga byråns olagliga förehavanden. Även dessa bildlösa – åtminstone tills vi gett oss ut och fotat huvudpersonerna. Det gjordes av tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Skulle deras tv-edition ha avstått?

Fråga nummer 3: Saudiaffären? Avslöjades i radio men följdes upp i många inslag i tv. Borde vi inte ha gjort det?

Fråga 4: Telia? Startades och pågår just nu som mest i svt.

5, 6, 7, 8, 9, 10: Brommaavisningarna? Fallet Ulf? Quick? Den andra våldtäkten? Motalaskandalen? Jasaffärerna?…

I själva verket är svensk journalistik fylld av stories som är ”dålig tv”.

En hel del av dem har likväl gjorts i tv och visas i dag på journalistutbildningar. Eftersom de gjorts ändå – och förändrat världen och vunnit de största journalistpriserna.

När de gjorts där har upphovsmännen och -kvinnorna praktiserat den enda rimliga princip man kan följa: om storyn inte är tv så får vi göra tv utav den. Punkt.

Vägen dit kan vara krånglig och svår. Rekonstruktioner, arrangemang, grafik… Men det går att gå den.

Och i valet mellan en riktig story som vi måste tänka till några minuter för att kunna göra tv av, och en låtsasstory som vi måste tänka till för att försöka göra relevant, så vet jag vad alla riktiga journalister föredrar.

Allt annat är bara förevändningar för att inte orka försöka.

”Dålig tv” finns inte.