Osäker inför publiceringen av det stora grävet – eller för den delen av den snabba vardagsgranskningen? I dag lär Marja Grill (som tidigare skrivit om fem vardagsgräv du kan starta i dag, och vars föreläsningar från Grävseminariet 2015 finns att kolla hos Utbildningsradion) ut den hittills oöverträffade metoden att säkra en granskning.
Vad heter det egentligen?
”Jag ska ut på en resa i ett av världens mest jämställda länder.”
Så började jag ett reportage i Uppdrag Granskning en gång, och jag gick vidare med att rada upp att vi har en jämställd regering och riksdag, och kvinnlig tronföljd.
Så kom stunden då manuset skulle gå igenom LBL, line-by-line-genomgången, och redaktören fick se de siffror jag tagit fram om manliga och kvinnliga ministrar, riksdagsledamöter och Sveriges ställning i OECD:s mätningar av jämställdheten i olika länder. Men det hon frågade mig var: ”Har vi verkligen kvinnlig tronföljd? Heter det så, egentligen? För det är ju inte bara kvinnor som kan ärva tronen?”
På Uppdrag Granskning lärde jag mig mycket, men det jobbigaste var nog detta, att granska varje liten faktabit med lupp. Vi blev alltid anmälda till Granskningsnämnden för radio och tv. Det var tufft, särskilt de första gångerna. För det är psykiskt påfrestande att bli ifrågasatt i långa advokatbrev, och det hände faktiskt att advokaterna ringde mina intervjupersoner i efterhand och sedan påstod till Granskningsnämnden att dessa ändrat sig.
Men det gav mig en dyrbar erfarenhet, och det är att alltid vara förberedd. När du gjort egen, viktig journalistik så måste du räkna med att behöva försvara den mot attacker. För det krävs en metod för att säkerställa och samla belägg på ett systematiskt sätt. Jag lärde mig också vikten av LBL, line-by-line-metoden. Det är en faktagranskningsmetod som vår legendariske chef Nils Hanson införde på UG och som är grunden till att de nu kan köra med helt öppna manus på sin webb. Det är en metod som låter enkel, men kan vara nog så svår.
Det handlar helt enkelt om saklighet. Att kunna källhänvisa alla faktapåståenden.
Här kommer metoden steg för steg. Jag har kokat ner den lite för att den ska kunna användas på nyheterna, där jag jobbar idag.
1. Skriv ner dina källor längst ner på manuset/kollen, eller i fotnötter i dokumentet under arbetets gång. Är t ex siffran tagen ur en rapport, skriv för enkelhets skull upp sidnumret också. Spara så klart också ner den i en mapp.
2. Stryk under alla fakta i ditt manus. Då menar jag verkligen alla. Namn, orter, miljöbeskrivningar, siffror. Allt, allt, allt. De som verkar vara de enklaste och mest självklara kan vara de svåraste.
3. Ha alla dokument och hela bandet, särskilt med ansvarsutkrävande intervjuer, tillgängliga innan du börjar genomgången.
4. Nu kommer det viktiga och hårda arbetet. Gå igenom allting med din redaktör, rad för rad, line by line, och visa dina källor till samtliga faktauppgifter och citat. Låt inte redaktören nöja sig med att du svarar att du har kollat, be henom se eller kontrollräkna själv.
5. Bemötanden! Dubbelkolla, bemöts varje påstående? Har kritiserad part fått svara på all kritik? Är citaten hederligt återgivna?
6. Finns det logotyper, onödigt våld, smygfilmat material eller rättighetskyddat material som inte är ert? Gå igenom och diskutera.
7. Glöm inte helhetsbilden. Rycks något ur sitt sammanhang? Håll dig undan från att antyda sådant som du inte kan belägga fullt ut.
Har ni på ett seriöst och metodiskt sätt klarat ut allt detta, då är du i land med ditt reportage.
Grattis!
Hur gick det då med formuleringen om den kvinnliga tronföljden? Det heter egentligen full kognatisk tronföljd, fick jag lära mig, men i regeringens proposition 1977/78:71 står det ändå ”kvinnlig tronföljd”.
Sommaren går mot sitt slut men fortfarande kommer det gissningsvis att göras en handfull sommarporträtt till innan höstrutinerna tar över – eller åtminstone besökas ett antal sommarevenemang med tillhörande intervjuer med artister, utställare och besökare.
Kort sagt: som reporter kommer du att ställas inför ytterligare ett antal intervjuer där frågorna inte är helt givna, och inte heller tillhör den direkt ansvarsutkrävande kategorin.
När tänkte du senast ”nu skiter jag i allt, flyttar till Indien, börjar med yoga och gifter mig med en hajfiskare”?
Det är en helt fantastisk fråga. Om inte annat så för att den får ett svar som inte är ”???”
Ett personporträtt får gärna innehålla den där sortens frågor. Det får gärna intervjun på sommarmarknaden också. Eller inför allsången på stortorget.
Vi vet alla att det är lätt att hamna i självklarheter när man tänker ut frågor till en intervju. Annika Norlin – som förutom låtskrivare och sångerska bland annat jobbat som journalist – beskrev kritiskt i sitt Sommarprogram hur personjournalistik ofta handlar om att bekräfta den bild man redan fått genom att läsa de gamla artiklarna (”Du är lite tokig du, berätta om det!”).
Hon har tveklöst en poäng, och om man vill komma ut ur den helt förutsägbara fyrkantens förbannelse så kan ett instrument faktiskt vara den helt galna frågan. Frågan som fullständigt flyttar fokus och ger möjlighet att öppna helt nya dörrar.
Ägna fem minuter åt att tänka ut den sortens frågor nästa gång du förbereder den där sortens intervju. (Och meddela gärna hur resultatet blev.)
Om du har helt slut på fantasi kan du alltid stjäla nån annans.
Facebook är en både välutnyttjad och outnyttjad journalistisk resurs.
Välutnyttjad i så måtto att vi alla blivit rätt duktiga på att söka folk via sajten. Åtminstone söka i bemärkelsen skriva in ett namn i sökrutan och trycka ”Sök” och sedan botanisera bland de sökresultat som förhoppningsvis kommer upp.
Det är en utmärkt metod så länge man är ute efter människor, organisationer, företag osv som har döpt en Facebooksida efter sitt rätta namn. Och där man redan vet namnet.
Facebooks interna sökning tycks prioritera taggar, dvs ord kopplade till en sidas namn, t ex ”Mikael Grill Pettersson” och ”Journalisttips” för att hitta till våra respektive sidor. Inget märkligt med det, och om avsikten är att hitta mig eller hitta oss så kan detta vara fullt tillräckligt. (Tänk dock på att det inte är någon bra idé att sedan skicka ett direktmeddelande i Facebook, eftersom detta riskerar hamna i ”den andra inboxen”.)
Men du kan ju också vilja hitta folk från andra hållet. Leta efter den person vars namn du inte känner men vars egenskap eller erfarenhet du är intresserad av (”på väg till X-orten”, ”gillar Y-partiet”, ”har varit med om Z-upplevelser” osv). Vi har tidigare skrivit om smarta ord man kan använda för att söka efter en viss typ av poster i sociala medier, t ex människor som befinner sig på en viss ort där något dramatiskt utspelat sig, och självklart kan man söka med den logiken även på Facebook.
Här tycks dock sammansatta formuleringar inom citationstecken fungera bättre än enstaka ord. Den reporter som t ex letar personer som befinner eller befunnit sig i Norge, eller är på väg dit, knackar helt enkelt in sökbegreppet ”på väg till Norge” i Facebooks sökruta. Träffarna delas av Facebook självt in i ett antal kategorier, och det för dig mest intressanta kommer att vara ”Posts from friends and groups” och ”Public posts”, vilka dyker upp under ”Pages” i träfflistan. Detta är alltså vanliga poster som gjorts på medlemmars personliga sidor eller i grupper. Om någon i ditt kontaktnät skrivit att de är på väg till Norge, eller om någon utanför ditt kontaktnät skrivit det i en öppen uppdatering, så kommer du att hitta det här.
Observera att du kan (och i många fall bör) välja ”Most recent” i stället för ”Top posts” för sorteringen av ”Posts matching”; du är gissningsvis mer intresserad av en så sen post som möjligt än av den post som genom åren skapat mest uppmärksamhet.
(Och för tydlighets skull: alla begrepp här kommer att stå på svenska för den stora del av er som gissningsvis har svenska som Facebook-språk :-))
Grundtanken är förstås att vi vid sökformuleringen inte bara tänker på vad vi söker efter, utan också tänker på hur den som beskrivit det vi söker gissningsvis skulle formulera sig. En grundregel som är bra för alla slags sökningar för övrigt.
Avslutningsvis en liten varning för Facebooks mobilappar, som inte riktigt verkar ge samma mängd träffar vid internsökningarna. Om du bara har en mobil enhet till hands kan det vara mödan värt att i stället testa en site:-sökning hos Google i vanliga webbläsaren.
Vi har tidigare skrivit om site-sökningens funktion; genom att skriva site:journalisttips.se i sökningen (före eller efter sökordet/begreppet och ev andra avgränsningar) så avgränsar man sökningen till vår domän. Även när domänen har en egen sökmotor kan det vara värt att testa en site:-sökning helt enkelt eftersom Google ofta hunnit indexera så mycket mer och bättre av en sajt att sökjätten ligger före sajten själv.
I detta fall, när den mobila Facebookappen ger alldeles för få träffar på vår ”på väg till Norge”-sökning, så kör vi helt enkelt en site:-sökning på Facebook. Vi googlar ”På väg till Norge” site:facebook.com och hittar bland träffarna sedan – förhoppningsvis – de spännande publika posterna.
PS: I går fyllde Journalisttips tre år. Läs födelsedagsposten från i fjol, den håller fortfarande. Inklusive att vi vet att sajten är rätt svåröverskådlig. Tipsa oss gärna om lösningar i kommentarsfältet. DS
Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.
En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?
Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.
Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.
Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.
(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)
Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.
Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.
Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.
Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.
Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.
Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.
Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!
Mitt enkla råd är att börja med att fråga.
”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.
Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!
Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.
Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.
När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.
Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.
Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.
Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)
Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.
Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.
Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.
Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.
För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.
Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.
Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).
Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.
Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.
Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.
Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.
Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.
I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.
Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.
För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.
Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.
Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.
Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.
Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…
Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.
Vi har tidigare tipsat om Googles avancerade sökningar, som nog är det enskilt enklaste lyft man kan göra om man vill komma längre i sin allmänna sökmetodik.
Snabbt kunde man konstatera att den där sidan för Twitter-universumet nog utgör ett lika stort lyft som Googles avancerade sökningar för den allmänna sökmetodiken.
Ett enkelt sätt att hitta den avancerade söksidan – om man inte kommer ihåg eller har tillgång till adressen – är att göra en sökning med Twitters vanliga sökfunktion på en dator. Då dyker en länk till avancerad-sidan upp under More options på resultatsidan.
Twitters avancerade sökning är ett lysande lyft när man som journalist använder Twitter i input-läge, alltså för att förstärka möjligheten att hitta det man söker, vid snabb eller långsam research.
För den som vill förstärka sin output på Twitter (ja, jag vet att input/output är en banal indelning, och att samtalet förstås är minst lika viktigt som båda) rekommenderas ett besök på sidan Twitter Analytics. Eller för att uttrycka det mer exakt: man får rekommendera en aktivering av Twitter Analytics (som inte samlar in någon information förrän du bett om det), och sedan ett återbesök när tjänsten hunnit samla in lite data.
Den som haft en blogg har säkert stött på Google Analytics, som är Googles tjänst för bloggare som vill veta mer om hur sidan möter sina läsare. Twitter Analytics är motsvarigheten bland tweetsen: man får på ett överskådligt vis reda på hur många impressions och engagements varje tweet skapat (det förstnämnda betyder att tweetet susat förbi på någons skärm, det sistnämnda att någon faktiskt agerat, klickat på en länk osv), hur ens konto utvecklat sig den gångna månaden (antal tweets, antal följare osv), detaljer om ens följare med mera.
En liten guldgruva för den som vill förstå vad som funkar och inte, och skapa sig en bild av sin följarskara, visserligen med rätt trubbiga mått men ändå betydligt fler än vad som erbjuds annars. Du kan bli positivt överraskad av att du skapat mer engagemang än ditt låga följarantal gav dig anledning att tro – eller sucka besviket över att dina mängder av följare inte agerar mer utifrån allt det viktiga du berättar för dem.
Nästa steg – att göra något av resultaten – är dock upp till dig själv.
Då och då får jag frågan hur man håller koll på om en sajt förändras. Det kan handla om en sajt där man vet att det dyker upp intressanta nyheter med jämna mellanrum, men det saknas möjlighet att prenumerera på uppdateringarna, eller om en sajt där man kan misstänka att viktiga bitar kan komma att ändras t ex i samband med ens egen publicering men utan att sajten själv kommer att slå på stora trumman om förändringen.
Ett typexempel kan vara när du berättat om ett företags oskäliga villkor eller vilseledande marknadsföring. Då vill du veta om man vidtar några förändringar av de kontroversiella formuleringarna på sajten – samtidigt som företaget du granskat inte givet kommer att vilja upplysa dig om dessa förändringar.
Fram till nu har jag hänvisat folk till mer eller mindre krångliga RSS-lösningar (som Page 2 RSS som vi skrev om här) eller till en enkel men inte bombsäker Google Alerts-variant (här).
Men härom veckan blev jag varse om att det finns en tjänst som nog slår båda de där varianterna i både enkelhet och pålitlighet.
I år hade jag för första gången möjlighet att besöka det amerikanska IRE-seminariet. IRE står för Investigative Reporters and Editors och är den amerikanska motsvarigheten – och förebilden – till svenska FGJ, Föreningen grävande journalister, och IRE-seminariet är därmed den amerikanska motsvarigheten till Grävseminariet.
Det hela fungerar alldeles oerhört enkelt. Du skriver in vilken adress du vill ha koll på, och du skriver in din mejladress. Sedan får du ett mejl vid varje upptäckt förändring, och en länk till en sida som tydligt markerar borttagen och tillagd text. Som regel kollas adressen en gång per dygn.
Du kan välja om du vill bli uppmärksammad på varje förändring eller bara större ändringar. Om du väljer att bli uppmärksammad på allt så kommer du att märka att sidan verkligen identifierar även små förändringar (vilket man också påpekar i sin FAQ-sektion), exempelvis ändringar av dagens datum eller av länkar till andra sidor.
Mark Horvit avrådde från användning av denna tjänst på nyhetssidor, eftersom dessa förändras så mycket hela tiden, men för den journalist som jobbar med mediekritik eller bara har ett oproportionerligt stort intresse av andras journalistik kan metoden faktiskt rekommenderas. Jag testade den på några specifika artiklar där jag misstänkte att redaktionen skulle komma att göra förändringar i själva texten, och dessa uppmärksammades förstås direkt av ChangeDetection – även om man också fick en hel del ”skräp-ändringar” på köpet.
Den sid-övervakning du beställer kan bli en del av ChangeDetections öppna monitoring-bibliotek, men bara om du kryssar i den rutan vid beställningen.
Du kan också ange att ett visst ord ska finnas med i den nya (eller borttagna) texten, en funktion som kan vara sällsynt värdefull för journalister med särskilda bevakningsområden (vilket Journalism.co.uk förtjänstfullt visar här).
Man erbjuder också en möjlighet att skriva in två separata webbadresser för att lokalisera skillnader – till exempel mellan två versioner av samma sida.
Tjänsten tycks ha varit igång sedan 1999 och har en ganska enkel utformning. Den lockar inte med någon flashig grafik eller häftiga ljudslingor, men verkar leverera det den lovar vilket ger en guldstjärna i min bok.
Mark Horvit tipsade också om en annan tjänst inom samma härad, nämligen Freze.it, som gör det möjligt att spara ned ett ”arkiv” av en given sajt. Dvs den sparar inte bara en skärmdump (som vi förstås redan kan göra själva både i mobilen och vid datorn) utan sparar koden bakom i ett arkiv som du får en länk till efter beställning.
Denna tjänst har jag inte hunnit testa själv, men enligt Mark Horvit är den användbar vid de tillfällen då man vill spara en mer grundlig (och omfattande) dokumentation från en sajt – som också ger andra möjligheter än en skärmdump att exempelvis följa länkar och återskapa sajtstrukturer i efterhand.
Alla journalister jobbar under olika arbetsvillkor. På den slimmade tidningen eller lokalradiostationen kan varje reporter förutsättas leverera tre-fyra jobb på en dag (ännu mer om vi pratar notiser och telegram) medan en tung granskningsredaktion eller ett ambitiöst magasin kan tillåta slagtider på flera månader (då i och för sig förhoppningsvis också högre krav ställs på både omfång och kvalitet). Min erfarenhet är att reportrar på de förstnämnda redaktionerna ofta drömmer om att få mer tid – medan arbetsledare på de senare arbetsplatserna muttrar om att man borde kunna bedriva verksamheten mer effektivt.
Också inom en redaktion kan spannet vara stort. Vissa dagar måste alla reportrar slita för dagen för att ”fylla tidningen” eller ”rädda sändningen”. Andra dagar finns utrymme att låta någon jobba framåt, så man tre dagar från nu ska ha en riktigt bra egen nyhet, granskning eller satsning som gör det värt att under några dagar ha skött dagsbevakningen ett huvud kortare än vanligt. Inte sällan försöker man också avsätta åtminstone någon del av resurserna till en riktigt ambitiös granskning – eller åtminstone ”serie” eller ”tema” – där produktionen kan få pågå (av och till) under riktigt lång tid.
Det ambitiösa långjobbet pågår tills det är färdigt. Förväntningarna kan vara frustrerande höga och problemen många under resans gång – men tiden anpassas i grunden efter innehållet.
Dagsjobbet å andra sidan, har givna tidsmässiga ramar som innehållet måste underordnas. Om man inte får konkurrentens nyhet bekräftad med egna källor så måste man credda generöst. Om den ansvariga politiken bara finns tillgänglig på telefon så får det bli en telefonintervju i tv-inslaget, även om alla är överens om att det blir tråkig tv. Å andra sidan kan ett innehålls- och formmässigt busenkelt jobb hyllas på morgonmötet dan därpå, bara för att alla vet att det gjordes under stressade omständigheter.
I långkoket får innehållet styra publiceringen, i dagsjobbet får deadline styra innehållet. Min erfarenhet är att den allra svåraste genren faktiskt kan vara jobbet som ligger mitt emellan – tredagarsjobbet. Det kan ibland vara tvådagars- och ibland fyradagars, men grundtanken är i alla fall ”en dag för research, en för insamling och en för utgörning”.
Tre dagar är så lång tid att man inte kan förvänta sig applåder bara för att ha ”fått ihop nåt”. Men samtidigt inte så lång tid att man kan invänta den perfekta intervjupersonen eller den ultimata scenen – eller för den delen hoppas hinna göra den totala kartläggningen.
Du har inte tid att göra en ordentlig granskning, men kan samtidigt inte komma undan med att göra en ripoff på konkurrentens story. Tredagarsjobbet ställer helt enkelt krav på egen journalistik under rätt tuffa förutsättningar, och kräver egentligen en mer distinkt metod än både dagsjobbet och långkoket. (I dessa båda format brukar man dessutom kunna räkna med mer aktiv hjälp från arbetsledare, i det ena fallet för att hen måste fylla dagen, i det andra fallet för att vederbörande inte vill behöva skämmas när resultatet av Den Stora Satsningen väl publiceras.)
Vad kan man då göra för att öka chansen att lyckas med tredagarsformatet? Jag har kommit fram till ett antal grundregler som åtminstone minskar risken för ett totalt misslyckande:
1) Ha ett eget nyhetsflöde! Ett tredagarsjobb låter sig svårligen göras på den nyhet som konkurrenten har dag 1. Och den riskerar bli väldigt tråkig om den bara formuleras som någon slags ”fördjupning” av dag 1-nyheten. Det är inte heller särskilt inspirerande att behöva bygga storyn på den där i och för sig ”exklusiva” undersökningen som en intresseorganisation gjort och som dina kritiska granskarögon egentligen redan genomskådat.
Bäst är förstås att du i stället har helt egna nyheter, och riktiga nyheter! De kan mycket väl utgå från en dag 1-nyhet men då ska du ha en story så bra att den inte bara känns som en sen uppföljning tre dagar senare.
Hur man hittar nyheter har vi skrivit om tidigare men en enkel ledstjärna är att tillämpa det så kallade nyhetshjulet, där man hela tiden siktar på nästa steg i en given kedja av händelser.
Man kan också satsa på ett granskande element, men detta bör i så fall vara av en mycket avgränsad karaktär. Du kommer inte att hinna kartlägga sjuksköterskebristen i alla tre länen – men möjligen ställa fjolårets utfästelser om tydliga förbättringar mot den faktiska utvecklingen på ett specifikt sjukhus.
2) Formulera storyn tidigt! Jag gillar ju den så kallade Story Based Inquiry-metodiken skarpt när det gäller ambitiösa granskningar, och en grunddel kan med fördel användas även i tredagarsstoryn: genom att tidigt formulera din hypotetiska story på ett sätt som gör den begriplig för både kollegor, arbetsledare och intervjupersoner, så minskar du risken radikalt för kaos och besvikelser i slutet av processen.
Precis som i de längre projekten fungerar metoden också utmärkt för att komma fram till vad du faktiskt kan utlova. Skriv ned storyn som en dubbelt så lång ingress/påa, och gå sedan igenom påståendena du vill ha med ett och ett. Har du hållit dig till sådant du på dessa tre dagar rimligen kommer att hinna kontrollera eller har du svävat iväg med formuleringar som du egentligen inte har en chans att verifiera? I så fall är nu ett bra tillfälle att stryka dessa så inte du själv och din chef skapar helt felaktiga förväntningar på vilken nyhet man kan se fram emot på den tredje dagen.
(Extra varning för allt som indikerar ökningar eller minskningar; ”allt fler”, ”vanligare”, ”mer än nånsin”… Om dessa siffror inte redan är givna kan du stå inför stora metodproblem de kommande dygnen, och det kan vara klokare att helt stryka formuleringen om den kvantitativa utvecklingen från din hypotetiska ingress.)
3) Säkra intervjupersoner tidigt! Dokumentnördar som jag må tycka vad vi vill – det blir ofta sanslöst tråkiga reportage om det inte finns några levande människor som säger saker. Drabbade som berättar om sina upplevelser, experter som förklarar sammanhangen och ansvariga som ställs till svars för sakernas förhållande. Dessa bör du försöka hitta så tidigt som bara möjligt! Att börja jaga dem dag 3 är ofta sällsynt dumt och dömt att misslyckas. Ringer du dem redan dag 1 får du två tidsmässiga fördelar: den tveksamme får några dagar på sig att fundera (och du några dagar att övertala vederbörande) och ni får betydligt fler alternativ att välja bland när ni ska hitta en tid för att träffas.
4) Stanna i tid! Inse att researchen för detta jobb inte kan pågå i 2,5 dagar. I så fall får du för kort tid till utgörningen. Du ska förstå vad du behöver men också när du hittat det. Använd med fördel Filter-redaktören Mattias Göranssons gamla regel och se repet som en byrå som måste fyllas. När du fått två bra scener är det bara resursslöseri att leta en tredje som du ändå inte kommer att få plats med. Då är det bättre att lägga tid på en annan av lådorna.
5) Begränsa dig inte för hårt! Du kan bedriva research fast du börjat göra inspelningar. Du kan tillåta dig nya idéer ända fram till publiceringen. Visst är det viktigt att ta hänsyn till förutsättningarna (förra tipset!) men du nu ska samtidigt göra något mer än det snabba enkla. Ribban ska ligga lite högre, och ett tredagarsprojekt är inte ett dagsjobb med längre fikapauser. Däremot bör du tänka igenom exakt vad du ska lägga kraften på: om du ger dig den på att gå till botten med att faktakolla en siffra så kommer du inte att samtidigt hinna göra tio olika intervjuer med drabbade. Koncentrera dina krafter – det kommer att synas i slutresultatet!
6) Krävs det mer? Kräv mer tid! Om du i början av den tredje dagen inser att detta riskerar bli riktigt riktigt dåligt, till form eller innehåll eller både ock, om du tvingas göra ut det nu, men kan bli något helt fantastiskt om ni ger det tre dagar till – då bör en klok arbetsledare ge dig dessa tre dagar. Men arbetsledare kan sällan läsa tankar, så se till att upplysa vederbörande om saken! En kompromiss kanske kan vara att bryta ut en ”rak puck” ur materialet, för att sedan fortsätta med den riktigt tunga delen nästa vecka?
Har vi missat några tips på hur man får till den där egna nyheten som är mer än ett dagsjobb men samtidigt inte får den stora satsningens resurser? Fyll på i kommentarerna!
