Kategori: Arbetsmiljö

Sämsta sommarjobben – och hur du hanterar dem

Förbättra utsikterna.
Förbättra utsikterna.

Sommaren är här och med den sommarutläggen.

Ett sommarutlägg är enkelt uttryckt en story som ”spånats fram” av en vikarierande arbetsledare och som sedan lämnats över till en vikarierande reporter som den vikarierande arbetsledaren inte känner och därmed inte tilltror att hitta egna stories.

Eftersom reportern inte heller känner arbetsledaren så tar reportern för givet att sommarutlägget är en genomtänkt beställning utifrån professionella överväganden kring vilken som måste vara den bästa och mest relevanta storyn just nu. I själva verket är detta förstås en grav missuppfattning eftersom sommarutlägget i själva verket är en slags nödlösning, men eftersom reportern inte känner till detta kommer reportern att glatt svara ja på frågan om vederbörande kan ta sig an storyn, och inte ens överväga att föreslå de intressantare idéer som reportern hade med sig till redaktionen.

Sommarutlägget karakteriseras av en, ofta flera av följande faktorer:

– Det är en grej som gjorts hundratals gånger förut.
– Den är inte på något sätt, ens med de mest generösa kriterier, en nyhet som skulle passerat nålsögat vilken annan tid som helst på året.
– Det är strängt taget inte alls en nyhet.
– Vi har inga idéer om någon ny vinkel på denna uttjatade grej som inte är någon nyhet.
– Huvudargumentet från arbetsledaren att göra grejen är negativt, typ ”Vi måste väl” eller ”Vi har inget annat”.

Möjligen finns det metoder att göra något mindre dåligt av dessa de sämsta sommarjobben. Låt oss tipsa om dessa metoder utifrån fem typexempel på sommarutlägg.

Typexempel 1: ”Många träffades och trivdes”

Beskrivning: Redaktionen bevakar ett sommarevenemang typ allsångskväll eller välgörenhetsloppis. Reportern förväntas skriva en artikel som å ena sidan inte ska vara en recension (som avslöjar att allsångsledaren faktiskt sjöng falskt) men inte heller ett rakt referat (för då hade vi lika gärna kunnat publicera texten som arrangören själv skickade in).

Lösning (enkel): Alltsom oftast gör sig dessa reportage utmärkt som så kallade bildreportage. Det vill säga: minimal textmassa/speaker, maximalt med levande bilder/ljud från aktiviteter och människor. Kom bara ihåg att ta namn på alla!

Lösning (alternativ): Ställ frågor om sex och politik! Det kommer att överraska personerna du möter, ge spännande svar och du kommer att som första reporter någonsin leva upp till redaktionens tio år gamla devis ”Vi ska göra det oväntade”.

Typexempel 2: ”Sommarporträttet”

Beskrivning: Du förväntas porträttera en person (i bästa fall) eller en företeelse (i andra fall) genom ett möte där personen själv – eller företeelsens talesperson – förväntas vara den huvudsakliga källan till informationen i texten. ”Jaså, du tycker det är trevligt att komma tillbaks till Sverige och hembygden så här på sommaren?” ”Jaha, ni ser ett ökat intresse för kaféer som erbjuder ekologiska bakverk?”

Lösning (enkel): Hitta på små faktarutor med korta svar på frågor av typen ”Favoritartist?” för att kunna minimera brödtexten. Ofta kan svaren skrivas i förväg för att sedan bara stämmas av med intervjupersonen. (”Ted Gärdestad”.)

Lösning (alternativ): Gör riktig research och konfrontera intervjupersonen på allvar. Vill hen egentligen inte bara slippa betala skatt i Sverige genom att vara skriven i utlandet? Ser inte marknaden rent bedrövlig ut för sommarkaféer på landsbygden?

Typexempel 3: ”Hur här?”

Beskrivning: Redaktionen identifierar en riktig nyhet någon annanstans och vill ta sitt publicistiska ansvar och undersöka sakernas förhållande även här. Men tyvärr är det ju nu sommar och tidningen måste fyllas och varje reporter måste skriva flera artiklar per dag så det får göras på enklast tänkbara vis – genom att ringa upp de ansvariga och fråga om det är lika eländigt här som där. Svaret blir sällan ja.

Lösning (enkel): Gör en nyhet på hur bra det ser ut i vår kommun. Låtsas inte att du gjort en egen granskning men framhäv inte heller intervjupersonens roll som ansvarig för den verksamhet det handlar om – och att hen därmed naturligtvis är extremt jävig i frågan om det förekommer några allvarliga missförhållanden av den typ någon annan avslöjat någon annanstans.

Lösning (alternativ): Ta reda på hur kollegorna på den andra redaktionen gjorde sin undersökning och gör samma – eller skippa helt detta ämne och fokusera på att kolla det tips du redan har, om missförhållanden inom helt andra verksamheter. Om chefen börjar skrika om tomma sidor erbjuder du dig att bevaka dagens välgörenhetsloppis.

Typexempel 4: ”Sommarproblem”.

Beskrivning: De finns överallt, från algblomningen till sjukvårdsbemanningen. Vissa problem hör sommaren till helt enkelt. Men att ringa experter för att ställa frågor som inte bara de utan även du kan svara på i sömnen är ingen drömsituation för någon journalist (utom möjligen för den reporter som skriver ut svaren redan före intervjun).

Lösning (enkel): Erkänn att ”det kommer varje år” och gör det till en del av storyn. Ju större faksimiler från tidigare år (eller arkivröster i ditt inslag) desto mindre ny brödtext måste åstadkommas.

Lösning (alternativ): Ta det på allvar är ”det kommer varje år” och kolla upp vad de ansvariga lovade förra och förrförra året och för fem och tio år sedan, och ta reda på varför det inte blev så. Och nöj dig inte med svaren du får från pressavdelningen utan begär ut handlingarna i ärendet, och mejlkorrespondensen mellan handläggaren och övriga parter.

Typexempel 5: ”Trendspaningen”

Beskrivning: Definitionen på en trend skiljer sig mellan årstiderna, och på sommaren sjunker ribban rejält. Ofta räcker det med att någon som redaktionen inte omedelbart kan avvisa som galen påstår att något är en trend, för att dinosaurie-nervositeten ska ticka igång hos den vikarierande arbetsledaren (eller i normalfallet kanske mer rädslan för tomma sidor i tidningen) och kräva reportage i frågan.

Lösning (enkel): Lägg maximalt antal påståenden i munnen på intervjupersonen, eller gör tydliga hänvisningar till att det är intervjupersonens utsagor som formar texten. På så sätt flyttas ansvaret över och om framtiden nästa månad visar att det var bortitok fel att ens kalla detta en trend, då faller skuggan i huvudsak på intervjupersonen och inte på dig.

Lösning (alternativ): Undersök med hjälp av avancerade researchverktyg (Google) hur het trenden verkligen är. Kolla vad som skrivs i internationella tidsskrifter, på branschsajter och i sociala medier. Om kunniga personer där tycks ovetande om den nya trenden så föreslå att du ska konfrontera representanten vid det kommande intervjutillfället. Om din arbetsledare inte uppskattar idén så föreslå att texten helt enkelt skrivs i ”Min sommar”-formatet, alltså att trend-företrädaren skriver en egen text. Du kan göra välgörenhetsloppisen i stället.

Missa inte våra tidigare poster om sommarvikariens gyllene regler, hur man fixar egna nyheter i sommarvärmen och rentav grejar granskningar, hur man blir en bra sommar-arbetsledare och hur man (som reporter) undviker att bli helt umbärlig.

Framtid utan fax?

Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

Minns ni faxen?

Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

Sedan kom internet.

Och faxen försvann.

Från alla kontor.

Nästan.

Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

(Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

(Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

Också från myndighetssverige.

Gästblogg: Tricket som hjälper din story på sommaren

Om sommaren kan arbetsledarens enkla föreställning om ett somrigt reportage hjälpa din skarpa nyhet att få plats i spalter och sändningar. Marja Grill förklarar hur.

Släpp in lite solsken.
Släpp in lite solsken.

Nu är det den tiden på året igen – sommarplågedags. Och med sommarplåga menar jag såklart inte poplåtar, utan dessa återkommande sommarstories som våra arbetsledare är så förtjusta i.

Ja, jag pratar om algblomning, barkborrar, och ”campingtrenden”.

En säker utväg från att behöva göra knäck som man inte känner för är ju, som alltid, att komma med en bättre idé själv. I bästa fall, och om du jobbar systematiskt på att samla på dig tänkbara grejer under säsongen, så har du redan ett gäng idéer, tips, uppslag eller startade researcher som du kan sätta tänderna i när inflödet av självklara nyheter sinar. (Annars kan du läsa mer om hur du gör det här.)

De flesta arbetsledare är ju bara tacksamma över att en driftig reporter kommer med egna nyheter under sommartorkan. Men här kommer ett tips om du möter motstånd:

Använd dig av sommarplågorna! Finns det inte någon sommarkoppling till din story? Du kan hitta en! Kanske kan du spela in några av intervjuerna i skärgårdsmiljö? Eller så berör frågan om företagens roll också glasskioskägare? Storyn om vägsäkerhet berör såklart husvagnsturister och handlar det om miljö så drabbas kanske de som hänger på badstränder eller vandrar i fjällen?

Jag fick några tips som jag kollade upp för några år sen om hur otroligt dåliga arbetsvillkor guider har. Min arbetsledare var inte så pigg på en arbetsmiljöstory. Då sa jag ”Men, det blir jättefina bilder med sommarkänsla, med alla dessa turister som svärmar runt på stan nu”. Redaktören fick en inre bild av Slottsbacken full med japanska turister, och jobbet var insålt.

Marja Grill

Säpo stoppade studenter – pudlar

En pudel från Säpo.
En pudel från Säpo.

En gång i tiden var jag konsult och ville undersöka möjligheterna för en klient att etablera ett IT-företag i en mindre kommun i Örebro län.

Det gick väldigt bra. Kommunen svarade direkt och erbjöd besökstid, möte med kommunalrådet och inspektion av möjliga lokaler. Entusiasmen var överväldigande.

Tuffare var det för den journalist som parallellt försökte få ut e-postkommunikationen mellan konsulten och kommunen.

Det surrealistiska i sammanhanget var att den journalisten också var jag.

Jag deltog i ett öppenhetstest som Journalistförbundet arrangerade 2000 och som visade på stora brister i bland annat just hanteringen av e-post.

(Bland annat försökte ett kommunalråd locka en reporter på Länstidningen i Östersund att inte skriva om den aktuella e-postkonversationen genom att erbjuda förstatjing på den möjliga nyheten. ”Kan vi inte säga som så att du får första tjing på nyheten om det blir en etablering?” Detta alltså 16 år före Miljöpartisten och Aktuellt.)

Journalistförbundet arrangerade två såna här tester med tre års mellanrum. Jag deltog vid båda och tyckte de var mycket intressanta som temperaturmätare på det offentliga Sveriges inställning till offentlighetsprincipen.

Därför blir jag förstås glad åt att nu ett gäng JMK-studenter genomfört en liknande studie, med stöd av Journalistförbundet och Publicistklubben. Den presenterades härom dagen och kan läsas i form av dels en sammanfattande presentation, och dels en genomgång av resultaten myndighet för myndighet.

När det gäller just e-posten så tycks faktiskt läget ljusare än för 16 år sedan. I en stor del av fallen får studenterna ut de efterfrågade e-postloggarna, om än ofta med anmärkningsvärt lång handläggningstid.

(Och i och för sig pratar vi här bara om loggarna – alltså i princip inboxen – och inte om enskilda mejl.)

Två fall sticker ut:

  • Hos Alkoholsortimentsnämnden (jag visste inte ens att den fanns!) lämnas myndighetschefens e-postlogg inte ut eftersom chefen använder en privatadress som nu fortfarande efter flera veckor ännu inte lämnats ut. (Man undrar om chefen låtit sig inspireras av Hillary Clinton.)
  • Hos Polisens informationsenhet är personalen stressad och osäker, efterfrågar identiteten på studenterna och lämnar inte ut några handlingar alls vid första besöket. E-postloggen för informationsdirektören Unni Jerndal lämnas ut först efter 29 dagar. (Jerndal har stått i fokus för en infekterad skandal kring en tidigare barnporrmisstänkt chef inom polisen, och studenternas begäran berör delvis just denna skandal.)

Rapporten pekar också ut två undantag från det generellt godkända bemötandet vid besöken på myndigheterna. Det är inte vilka undantag som helst utan regeringskansliet, där vakterna lämnar felaktig information om var begärda handlingar förvaras (vilket registratorn senare får beklaga) och Säkerhetspolisen.

Hos Säpo avkrävs JMK:s student både legitimation och tidbokning. Vakterna verkar anställda av ett privat bolag och har ingen känsla för eller kunskap om offentlighetsprincipen.

Efter ett par veckors ytterligare diskussioner via mejl och telefon får man till slut ett mejl från en verksjurist vid Säpo, som konstaterar att ”myndigheten brustit i sina rutiner. Det stämmer att du skulle ha haft möjlighet att lämna in din begäran när du personligen var hos oss. Du borde ha fått information om varför du inte kunde få del av handlingen omedelbart.”

Juristen ber om ursäkt och förklarar att man nu ”initierat ett arbete med att se över myndighetens rutiner samt informera berörd personal för att säkerställa att liknande inte händer igen”.

Totalt fick studenterna svar från 87 av de 89 myndigheter de begärde uppgifter från. Men 14 ställde frågor de inte fick ställa om identitet och syfte med utlämnandet.

Studenterna granskade också myndigheternas kommunikationspolicys, och ger bara en enda myndighet godkänt – Justitieombudsmannen, JO.

I över hälften av myndigheternas policys nämns den grundlagsskyddade meddelarfriheten inte över huvud taget!

Också på andra sätt är genomgången av mediapolicys intressant. Mycket ute i myndigheter och kommuner verkar i dag handla om varumärkesvård. Personalen ses som ambassadörer och marknadsförare av den egna verksamheten, ett budskap som inte nödvändigtvis uppmuntrar till ett utnyttjande av den grundlagsskyddade rätten att meddela sig med en reporter när chefen brutit mot lagen eller verksamheten havererat.

Samtidigt kanske också en och annan mediapolicy ses över efter denna granskning.

JMK-studenternas öppenhetstest kan inte bara läsas som ett intressant nedslag i nuläget utan också som en spännande inspirationskälla. I flera fall begär studenterna ut uppgifter och handlingar som får åtminstone mig att tänka: Ja just det, det borde man kolla…

Och i många fall går det ju också, uppenbarligen, relativt enkelt att få del av dem.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.

Gör inte stories som spricker

image
Visst gör det ont... (Varför skulle annars chefen tveka?)

”Våra stories spricker inte.”

När någon i Trojkan sa orden så drog åhörarna efter andan.

För flera i lokalen lät det chockerande kaxigt och galet verklighetsfrämmande. Möjligen en utgångspunkt möjlig för en reportergrupp som redan på detta grävseminarium (för många år sedan) tillhörde världseliten inom sitt område, men inget som kunde kopieras av någon av de närvarande, andäktigt lyssnande kollegorna.

I själva verket handlade nog uttalandet från Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin om ett förhållningssätt som passar utmärkt för varje journalist – från den frilansfilmare som vill försöka leva på egna avslöjanden till den nyanlända praktikant som vill få göra åtminstone någon egen story under sina månader på tidningen. Enkelt uttryckt för varje reporter eller redaktion som vill komma igång med egna nyheter och egen granskning.

Du ska inte göra stories som spricker.

Invändningen är förstås självklar. Hur vet man vilken story som inte spricker? Och svaret är förstås att Det vet man inte!

…men man kan göra några saker som minskar sannolikheten radikalt för att sprickan ska uppstå först efter att chefen sagt ja till den vikta veckan.

Det handlar om att undvika ett av de i mina ögon vanligaste misstag som begås på redaktioner med liten erfarenhet av egna stories som ändå vill ta steget: avsättning av för mycket tid till för osäkra stories.

Visst. När ni gör ert tionde gräv, och får det helt sensationella tipset från den mycket trovärdiga källan, som det tar en månads koncentrerad arbetstid att kontrollera men som skulle vara fantastiskt häftigt om det stämde (och så fantastiskt att det skulle uppväga tomheten om det inte stämde), då kan det vara värt det.

Men inte annars. I alla andra fall blir det bara tomhet om det faller. Tro mig, jag har varit där, både som reporter och arbetsledare. Att tvingas lägga en story efter att ha fått en veckas eller en månads avsatt researchtid gör ont, även för den erfarne. För nybörjaren blir det ren ångest.

Det finns två möjliga utvägar. Den ena är att avstå från att försöka sälja in egna stories.

Den andra är att inte sälja in stories som spricker.

Det var det Trojkan pratade om på det där grävseminariet och det är det man ska ta med sig som praktikant eller vikarie.

Man säljer inte in stories som spricker. Man säljer bara in stories som kan komma mer eller mindre långt från den givna miniminivå som man redan säkrat. Den miniminivå som redan den håller verkshöjd som en alldeles utmärkt story, men som också har potential att utvecklas med lite avsatt dedikerad arbetstid från och med nu och fram till publicering.

Och det finns tre frågor man kan ställa som hjälper oss att komma till det där läget.

Fråga nr 1: Vad har gjorts tidigare? Fler satsningar än man tror dör en snabb och skamfull död när någon – som i bästa fall är reportern själv och i sämsta fall en skeptisk arbetsledare – gör den där snabba slagningen i Mediearkivet eller motsvarande och upptäcker att jaha, någon annan har redan upptäckt detta och tänkt att Det vore en bra story.

Detta behöver inte vara en dealbreaker utan är ofta möjligt att lösa med ändrad vinkel eller justerat perspektiv. Men det viktiga är att du som reporter gör den ändringen innan du presenterar ditt projekt för chefen som sitter på resurserna. Inte efteråt, eller under själva mötet med chefen i fråga.

Fråga nr 2: Vad avgör om detta är nåt? Vi har tidigare skrivit om vikten av att identifiera kärnan i det tips du får. De flesta tipsare har fått ett antal saker om bakfoten, men brukar samtidigt ha rätt om annat. Du ska förstå vilken uppgift som måste vara korrekt för att detta ska vara en story – den uppgift utan vilken det spricker.

Och det gäller både de tips du fått utifrån och den briljanta researchidé du och kollegan spånade fram på krogen i fredags. Er hypotetiska story har precis som tipset en kärna som måste hålla för att inte allt ska falla.

Fråga nr 3: Håller kärnan? Här ska du helt enkelt – så långt det är möjligt på de håltimmar som du har att utföra detta arbete på – få kärnan bekräftad, så du vid mötet med chefen vet att du har en bas som håller, en miniminivå som ger åtminstone en hållbar story. Den kan sedan vara utvecklingsbar åt fem olika håll, och inkludera en hel rad av okontrollerade påbyggnadshypoteser, men kärnan ska hålla för att motivera den investering du ber chefen om även om du inte hittar en enda grej till under den återstående researchen.

Du ska i en grundläggande mening vara hemma, åtminstone i en enplansvilla som du vet inte kan rasa ihop. Sedan kan ni drömma om att kunna bygga en skyskrapa men det är en annan fråga.

För en nybakad reporter skulle jag säga att detta element är så avgörande att du hellre ska vänta en vecka med att väcka frågan om tid till ett grävprojekt, tills du fått ett definitivt svar på kärnans hållfasthet, än att gå till chefen med en story som fortfarande riskerar att spricka i grunden.

För den nybakade reportern är sannolikt fråga 2 den mest skrämmande av dessa tre. Söka i arkiv (1) klarar vi nog och metoder för att kontrollera uppgifter (3) har vi förhoppningsvis lärt oss en rad på journalistutbildningen. Men hur vet man vilken bit som gör en story till en story?

Det jobbiga svaret är att du aldrig kan vara säker. Olika redaktioner gör olika bedömningar, och vi har tidigare skrivit om vikten av att lära sig redaktionens storykod. Men det finns en genväg som brukar funka i de flesta väderlekar: skriv rubriker!

Den uppgift i tipset eller idén som enkelt låter sig formuleras som en rubrik som du känner skulle kunna toppa redaktionens sajt, sändning eller papper – den uppgiften utgör den kärna som du ska anstränga dig stort för att kontrollera de närmaste dagarna.

Du har igen det tusenfalt sen, när du haft det där mötet med chefen och kan börja jobba på din vikta vecka. Eller halvdag eller helår eller vad det nu blir i slutänden.

Du vet att det du har håller, och att allt från nu bara kan bli ännu bättre – eller åtminstone ännu mer intressant.

Det är en ganska skön känsla.

Jämförelsen som hjälper dig hitta sparverktyget

image
Paniken.

Vad gör du när du hittar den lysande läsningen men inte har tiden till hands?

Jag brukar ofelbart dyka på nätets intressantaste reportage, debattartiklar, tekniktester och politikanalyser just som deadline närmar sig för att lämna hemmet om man ska hinna lämna barn på förskolan, tunnelbanan når hållplatsen där man bör gå av för att inte missa jobbet eller klockan slår för att man måste rusa iväg på den viktiga inspelningen.

Det tycks helt enkelt finnas ett omvänt samband mellan nätfyndens kvalitet och tiden man har till förfogande för läsning omedelbart efter upptäckten.

Vi har tipsat tidigare om tjänster som ”äter allt” och som kan fånga upp all typ av journalistisk research. Verktyg som Evernote och Trello sväljer enkelt både länkar, texter, foton och filer av allehanda slag – och erbjuder därtill både checklistor och påminnelser på särskilda datum.

De är verktyg utmärkta för vilket journalistiskt projekt som helst. Men däremot är de inte idealiska för läsning.

Där heter hundkonkurrenterna Instapaper och Pocket. Även dessa har vi skrivit om tidigare men nu kan vi också tipsa om lite vägledning för dig som inte kunnat välja.

Om jag minns rätt är Instapaper sprungen från en äppeldoftande teknikmiljö medan Pocket har sin grund i PC-världen. Men i dag är båda odiskutabelt starka på (som det heter) alla plattformar.

Och det är just det som är grejen här. Du ser texten i datorn men får tid att läsa den på surfplattan. Och när du sitter på flygplanet med mobilen som enda räddning, jobbigt placerad i kontaktlöst flygläge, så gläds du åt att alla artiklar finns lokalt nedladdade och därmed läsbara så länge batteriet räcker. (Och det räcker ju länge i flygläge.)

Det handlar om tjänster som hjälper dig att både spara texter för senare läsning, behålla dem för framtida behov när de är lästa, och organisera dem så du kan hitta semesterinspirationen när du känner för det och jobbresearchen när den lusten faller på.

Organisering och annat görs lite olika, och Lifehacker har här publicerat en utmärkt jämförelse mellan tjänsternas respektive styrkor och svagheter (båda har bägge).

Om du fortfarande jobbar med bokmärken eller utskrifter eller använder nån annan metod som inte fungerar särskilt bra kan jag varmt rekommendera ett försök med något av dessa smarta verktyg.

(Tänk bara på att gå hela vägen och installera dem överallt där du möter nätet. Ta den tid som krävs för att installera och förstå. Båda har både appar och knappar; du vill inte behöva fundera på hur du ska göra när du dyker på den där fantastiska artikeln och tiden inte finns att läsa. Då finns den nämligen inte heller till app-fix.)

Därför är nya ägare en usel räddning för journalistiken

image

Lokal journalistik gör mig ofta väldigt glad. Så gott som dagligen dyker det upp grymma granskningar, rika reportage och personliga porträtt i mina sociala flöden.

Samtidigt kan jag också ibland bli väldigt ledsen över lokal journalistik. Tidningen man hittar på pizzerian i det lilla samhället där man stannar på väg genom landet, lokalradiosändningen man råkar få in på bilstereon, sajten man surfar vidare på efter att ha läst den där godbiten som dök upp på Facebook…

Det som gör mig ledsen är tidningarna, sändningarna och sajterna som bara består av enkla bollar.

Ni vet nog vilken typ av stories jag menar. De kan kallas raka puckar eller snabba knäck också, och dess viktigaste kännetecken är de inte innehåller ett enda element som publiken inte kan få någon annanstans.

Ett annat kännetecken är att de ofta kommer från en arbetsledare som introducerar dem med orden ”Jag vet att du håller på med nåt annat men…”

De kan ibland till och med beskrivas som dagens räddning eftersom vi annars skulle fått tomma sidor/sändningsuppehåll/svartruta…

Men på grund av det första kännetecknet så är de tyvärr inte alls någon räddning. Tvärtom.

Tre klassiska exempel:

De tar över värdshuset. Intressant förstås att få veta vilka de nya ägarna är. Men också en nyhet som värdshusets nya ägare själva sprider så mycket de kan – på Facebooksidan, via skyltar och annonser.

Ny satsning ska minska våldet. Ett lovvärt projekt där pengar satsas på ett angeläget syfte. Men man kan läsa om det både på kommunens hemsida och i idrottsföreningens veckobrev.

Han vann talangtävlingen. En mycket trevlig nyhet för den musikintresserade delen av publiken. Men den sprids förstås också av vinnaren själv på Instagram – och av företaget som arrangerade tävlingen, komplett med en videoupptagning av hela tävlingen på Youtube.

Detta är alla stories som självklart har ett nyhetsvärde för en lokal publik, och som kan berättas på ett bra sätt i alla möjliga format. Men det är tyvärr också nyheter som i sig faktiskt inte motiverar journalistikens existens. Och för varje gång de görs ut som ”snabba knäck” kommer de obönhörligen att bli allt mindre nödvändiga för publiken – som enkelt nås av både basfakta och mer fördjupad information via andra kanaler.

Varje gång en redaktion väljer att avbryta arbetet med kollen av det där spännande men lite krångliga tipset, eller idén om den egna undersökningen, eller tanken på den unika reportageserien, till förmån för en av de där ”enkla bollarna”, så knaprar man också bort en bit av sin egen relevans.

Det händer tveklöst också i riksmedia, det är jag den förste att medge. Men det blir tyvärr sällan så sorgligt tydligt som i den där tidningen på pizzerian som bara består av nya ägare, projektmiljoner och tävlingsvinnare. Inte någon enda story som – och nu är jag hård – inte hade kunnat skrivas av de inblandade personerna själva.

Jag vet att många där ute nu spontant ropar i kör om usla resurser och slimmade scheman. Och jag vet att de har rätt i att detta ger dåliga förutsättningar för ett bra arbete.

Men jag vet också att man även på slimmade redaktioner gör ett val, och framför allt gör ledningen det, av vilken verksamhet man vill lägga sina små resurser på.

Och då är de ”enkla bollarna” en farlig frestelse. En tidning fylld av nya ägare – och inte ett ord om varför de förra gick i konkurs och hur Arbetsförmedlingen kunde plöja ned så mycket bidrag i verksamheten och hur de kunde få behålla det där utskänkningstillståndet trots alla incidenter på lördagskvällarna, och… – den tidningen dubblerar information som redan finns tillgänglig, men missar att manifestera sin egen nödvändighet.

Visst, den andra sortens stories tar tid. Oavsett om vi pratar granskningar, egna nyheter eller engagerande personporträtt. Man kommer att behöva kraftsamla för att få fram dem. Kanske låta en reporter springa på samtliga ”enkla bollar” under några dagar, och dra lite överdrivet mycket på några halvtaskiga bilder på mittuppslaget, för att en annan reporter ska få tid att ta fram den unika storyn som ingen annan berättar.

Men den storyn kommer den tredje dagen att ge redaktionen ett existensberättigande och en relevans i det lokala samhället som man aldrig kan nå hur många nya ägare man än presenterar.

När jag blir ledsen över tidningen på pizzerian tänker jag att detta kanske är kraftsamlingen. Jag råkar se den tidning där man tillfälligt drar ned på ambitionerna för att i morgon eller övermorgon slå världen med häpnad.

De stories som med jämna mellanrum dyker upp i flödet visar ju att det finns ett gäng redaktioner som faktiskt klarar av tricket att trots slimmade förutsättningar göra grym egen journalistik som berättar saker man inte får veta på annat håll.

En erfarenhet är också att dessa redaktioner får fler egna, unika ”raka puckar” att göra ut de dagar man inte har något stort avslöjande att publicera. De egna storiesarna ger alltid en bonus i form av givna fortsättningar och möjliga uppföljningar – och inte sällan ett gäng potentiella nyheter i tipskorgen, från folk som uppfattar reportern och redaktionen som allvarligt menande i sitt uppdrag.

Tänk på det nästa gång du får höra att storyn om värdshusets nya ägare blir morgondagens räddning. Den räddar oss kanske i morgon – men vad gör vi i övermorgon?

De tusen frågornas fälla

image
Ibland måste man välja.

Att ställa frågor utgör på många sätt journalistikens kärnverksamhet. Oavsett om vi jobbar som refererande, nyhetsjagande eller granskande reportrar så utför frågeställandet själva fundamentet i verksamheten. Vi har svårt att ens föreställa oss hur den journalistik skulle se ut som inte ställde några frågor.

Samtidigt är vår tid begränsad – på jorden såsom på arbetet – och journalistiken kräver också mer av oss än frågeställande; idéarbete, inläsning, redigering, tidrapportering…

För den som vill hitta egna nyheter eller bedriva egen granskning gäller det att förstå värdet av att inte bara ställa frågor – utan söka svar. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Genom åren har jag sett rader av exempel på – och själv gjort mig skyldig till – ett allmänt frågeställande som inte alls lett arbetet framåt, utan i värsta fall sinkat hela arbetsprocessen.

Vi är som journalister fenomenalt duktiga på att komma på nya frågor om sånt som vore intressant att veta. Och om nyheter eller granskning handlat om ”allt som är intressant att få veta” och om detta dessutom vore möjligt att enkelt få svar på, så hade det inte varit något problem med detta.

Men tyvärr är tillvaron inte så enkel. Både nyhetsjakt och granskning är mycket mer precisa än vad man i förstone kanske förstår.

Visst, en nyhet eller en granskning kan handla om vad som helst. Men det betyder inte att alla svar på alla frågor skapar en nyhet eller leder en granskning framåt.

De meningslösa frågorna kan rufft delas in i två kategorier:

1) Frågor som går att besvara men som inte har någon betydelse för din story.

2) Frågor som skulle leda din story framåt men som inte går att besvara.

Observera att båda kategorierna kan låta superintressanta. Ofta mycket mer spännande än frågorna som går att besvara och leder storyn framåt.

Ponera att du som nyhetsreporter ska bevaka skandalen med en kommunal chef som använt kommunens kontokort till privata utgifter. På morgonmötet flödar tankarna om hur detta skulle kunna följas upp under dagen.

– Hur ser säkerhetssystemen egentligen ut hos kortföretagen? frågar någon.

– Man vill ju veta vad det betyder för majoritetens chans att klara valet! säger en annan.

– Hur stora summor handlar det egentligen om? undrar en tredje.

Av dessa tre frågeställningar väljer en förnuftig reporter att koncentrera sig på den tredje. Den första är utredningsbar men sannolikt helt irrelevant – eftersom det här rimligen handlar om kommunens rutiner kring sina kort och inte kortföretagens. Den andra frågan är jätteintressant men troligen helt omöjlig att besvara – eftersom det är flera år kvar till valet och det inte gjorts några lokala opinionsmätningar efter att skandalen briserade.

Visst, frågan om konsekvenserna för väljaropinionen kan tas med till redaktionsledningens möte då man kan ta ställning till om tidningen borde beställa en egen opinionsmätning för att kunna besvara den aktuella frågan, och tanken att undersöka kortföretagens säkerhetssystem kan vara en kandidat till redaktionens nästa konsumentgranskning, att ta ställning till vid nästa spånmöte om nästa månads satsningar. Men för dagsreporterns uppföljning av kommunens kortskandal är de gravt underlägsna den tredje frågan – som är både relevant för den aktuella storyn och förmodligen hyggligt möjlig att få svar på över dagen.

Meningslösa frågor brukar allt som oftast ställas av två sorters journalister: de som inte har någon erfarenhet av yrket och de som inte behöver ta ansvar för den vidhängande arbetsinsatsen. Typexemplet är en kollega som jobbar med något helt annat men som gillar att ”tänka högt” vid morgonmötet, eller arbetsledaren som missförstått chefsutbildningens kreativitetsmoment (och som inte heller är den arbetsledare som har ansvar för dagens slutprodukt).

De finns två tillfällen där risken för meningslösa frågor är större än annars. Antingen som i exemplet: morgonspån kring ”hur vi går vidare” på en given dagsnyhet – eller så när redaktionen som aldrig jobbat med granskande journalistik bestämt sig för att vinna en guldspade genom att låta två reportrar jobba en hel vecka med en research.

När vi pratar granskning så närmar vi oss en av hörnstenarna i den fantastiska Story Based Inquiry-metoden: en granskning innebär inte att en reporter tar reda på så mycket som möjligt om det ämne. Inte heller att samma reporter ställer så många frågor som hen hinner med om samma ämne. En granskning börjar med att reportern (i bästa fall i samråd med en klok arbetsledare) sätter upp en hypotes som sedan delas upp i kontrollerbara beståndsdelar, vilka sedan undersöks med metod/er som hela tiden korresponderar med innehållet i hypotesen. I en sådan process utesluts stegvis irrelevanta och obesvarbara frågor av sig själva.

Om hypotesen handlar om att förskolan har dålig koll på farorna i barnens utemiljö så ska metoden inte innehålla en enkät till kommunens grundskolerektorer. (Hur intressanta frågor man än kan tänkas ställa till dem.) Om metoden består i en systematisk genomgång av förskolornas avvikelserapporter så kommer ni inte att kunna besvara frågan om hur stort ett eventuellt mörkertal är. (Hur häftigt det än vore att få svar.)

Vi är journalister. Sätt en av oss i ett rum och rummet kommer på tre minuter att innehålla 437 superintressanta frågor. Föreställ dig sedan hur den mekanismen påverkar ett random morgonmöte med fler än en journalist närvarande.

Hade vi arbetat med oändliga resurser i ett evighetslångt tidsperspektiv så kanske vi hade kunnat fånga upp alla intressanta frågor vi kan tänkas komma på. Men för de flesta av oss ser verklighetens villkor radikalt annorlunda ut.

Därför gäller det att med jämna mellanrum ignorera den kreativa kollegan på mötet, eller aktivt argumentera emot den fritänkande chefen.

Tyvärr måste vi göra vissa val i jobbet.

Att ställa frågor är stort. Att söka svar är större. I alla fall för den reporter som vill komma framåt med sin story under givna resurser.