Vifta, le och var dig själv i speakerbåset, så blir det bäst.
Som ny tv-reporter är det en svår balansgång mellan att lära sig av dem som redan kan yrket och att tappa sin identitet.
För man vill ju så gärna göra rätt. Man vill vara professionell och seriös och låta som dem på tv-nyheterna. Problemet är bara att alla till slut låter likadant. Och för den som tänker sig det som något slags karriärboost kan det ju vara intressant att tänka på att storheterna ofta är personligheter med speciella särdrag som man minns.
Om man kört på i något slags mainstreamträsk under sina första år på jobbet, blir det nog lite kämpigt att vakna upp en vacker dag och plötsligt byta stil. Då är det nog enklare att bara var sig själv från början.
Då det gäller att vara sig själv tänker jag i det här fallet mest på språket. Som public service-reporter begränsas man förstås av – fullkomligt rimliga – ramar som saklighet och opartiskhet, men man kan låta engagerad på rösten, växla tonfall och stå för sin dialekt också inom dessa ramar. De gör ju bara utmaningen intressantare!
Det är klart att publiken kanske första och andra gången reagerar på din kraftiga dialekt. Det är klart att människor kanske hör av sig. Men det är också klart att de vänjer sig. Det är klart att om vi som journalister vill öka människors kunskaper om det samhälle och den värld de lever i – så tål de nog båda elementa som att människor på olika platser i Sverige pratar lite olika, och opinionsundersökningar, reporäntehöjningar och politiska skandaler.
Då du står där i speakerbåset – glöm då inte bort vem du är och hur du faktiskt pratar. Lägg till några småord i ditt manus, några ”så” och några ”men”.
Jag har hört några få människor som verkligen säger ”dock” och ”sådan” – men de flesta skulle ha börjat meningen med ”men” i stället, och faktiskt sagt ”sån”. Ingen tror att du är dum i huvudet (huvet!) för att du inte låter som en fackbok i statskunskap.
Vifta lite. Rör på armarna. Gestikulera. Och är nyheten positiv – le. Testa. Det hörs att man ler.
Och om du jobbar med TV – glöm inte det. Du behöver inte säga allt. Mer än du tror syns på bilderna.
När jag gjorde min praktik på den stora kvällstidningen råkade jag en gång göra ett kändis-enkät-samtal som blev extremt misslyckat. Mitt lättsamma tonfall möttes med tystnad och oförståelse av intervjupersonen – en känd skådespelare.
Först senare förstod jag att detta var dagen då hans stora förebild och mentor gått bort – helt fel dag för enkätfrågor i lättsamt tonfall.
– Låt alltid intervjupersonen sätta tonen för intervjun, sa den erfarne reportern mitt emot när jag förklarat vad som hänt.
Så rätt han hade.
Med några lätt räknade undantag (makthavaren som försöker skämta bort kritiska frågor) är det en alldeles lysande grundregel.
Vilka är dina bästa regler för en intervju? Berätta i kommentarsfältet.
Ett gäng presskontakter över hela landet skulle kontaktas för en e-postenkät, men det tog förstås emot lite för reportern då de 119 personerna stod listade på ett sätt som säkert är begåvat om det är en av dem man vill nå.
Vill man däremot mejla allihop så blir det ganska mycket handpåläggning – och förmodligen musarm – innan man tagit sig igenom hela listan. Det innebär att högerklicka på varje länk, spara e-postadressen i Urklipp, växla till e-postprogrammet, klistra in adressen i adressfältet, lägga till ett kommatecken och därefter växla tillbaka till webbläsaren igen. Och sedan upprepa den processen 119 gånger.
Och nog för att envishet är en journalistisk dygd, men det finns säkert bättre sätt att använda den på.
Använd i stället webbläsarens funktion för att visa den rena html-koden för sidan. I exempelvis Google Chrome högerklickar man och väljer ”Visa sidkälla”.
Menyvalet ”Visa sidkälla” i Google Chrome
I html-filen finns nu e-postadresserna i länktaggarna.
E-postadresserna framgår av html-koden
Men det är fortfarande alldeles för mycket jobb att gå igenom hela koden och kopiera adresserna därifrån. I det här fallet var också sökresultatet uppdelat på sex olika undersidor, för att alla de 119 namnen inte skulle listas på en gång.
Vi behöver html-koden från de sex olika delsidorna. Det är fortfarande handpåläggning – men 6 (sidor) är betydligt mindre än 119 (namn). Kopiera alltså html-koden för de sex delsidorna och klistra in alla i ett textdokument (till exempel i Anteckningar).
Därefter gäller det att lyckas extrahera själva e-postadresserna ur detta sammelsurium av information. Det perfekta verktyget för sådant arbete är reguljära uttryck. Man kan säga att det är ett språk som man använder för att beskriva texter. Reguljära uttryck finns inbyggda i många programmeringsspråk och flera textredigerare. I vårt fall använder vi programmet RegexBuddy som är specialgjort för arbete med reguljära uttryck. Det kostar drygt 250 kronor och finns inte i någon gratis testversion. Däremot skriver de att man får pengarna tillbaka om man inte är nöjd.
Gränssnittet i RegexBuddy
Klistra in koden i rätt ruta – så kan vi sätta igång och skriva in vårt reguljära uttryck! Det låter kanske avskräckande, men är inte så krångligt som det låter. Eftersom en e-postadress är något man ofta behöver känna igen i olika sammanhang, så finns ett sådant reguljärt uttryck redan färdigt i programmets bibliotek. I rutan nere till vänster finns fliken ”Library”. Scrolla ner i listan så hittar du e-postadresserna. Jag valde en som hette ”Email address: RFC 2822 (specific TLDs)”. Dubbelklickar du på den, så dyker den upp i rätt ruta, och nere till höger ser du att e-postadresserna valts ut. I rutan där du klistrat in html-koden är e-postadresserna markerade särskilt.
Sökresultaten listas dubbelt
Orsaken hittar vi i html-koden: varje e-postadress listas faktiskt två gånger: en gång som värde åt ett title-attribut och en gång som värde åt href-attributet. Om vi kollar lite noggrannare ser vi att adressen i det senare fallet alltid föregås av ”mailto:”. Knepet är alltså att till exempel se till att man bara får en träff de gånger då e-postadressen föregås av den texten.
Vi kan inte bara skriva in ”mailto:” före uttrycket för e-postadressen – i så fall skulle ju ”mailto:” ingå i sökresultatet, och poängen från början var ju att få adressen så ren som möjligt. Knepet är i stället att skriva in ”(?<=mailto:)” (utan citattecken!) allra först i det reguljära uttrycket. Det betyder att vi vill titta tillbaka och se om uttrycket efter ”?<=” finns före vår träff – och bara då vill vi ha sökresultatet. Frågetecknet indikerar att ett särskilt kommando följer, ”<” kan ses som en vänsterpil som pekar tillbaka, och likhetstecknet anger att det ska vara lika. (Vill vi i stället titta framåt, och kolla så att något står efter vår träff, släpper vi pilen och får i stället ”?=”.) Nu får vi bara enkla träffar.
Nu kan vi bara kopiera e-postadresserna från listan och klistra in dem där vi vill ha dem. Vill vi ha en lista där alla adresserna kommer på en rad och är separerade med kommatecken, använder vi bara en vanlig sök- och ersätt-funktion. Vi ska då ersätta tecknet för ny rad med ett kommatecken. Men hur ”skriver man in” ett ”Enter” i sökrutan i Anteckningar? Programmet är lite för simpelt för det, men i gratisprogrammet Notepad++ kan man använda särskilda koder för ändamålet. ”\r\n” är koden för ny rad i textfiler i Windows. Skriv in den, och välj att ersätta med kommatecken. Glöm inte att välja något av de utökade söklägena.
Sök- och ersätt-funktionen i Notepad++ klarar vissa koder
Klart! Om du känner till något bra gratisalternativ till RegexBuddy får du gärna höra av dig i kommentarerna.
Det verkar finnas en naturlag som alltid placerar de häftigaste upptäckterna vid den sämsta tänkbara tidpunkten.
Jag brukar i alla fall alltid hitta de mest spännande artiklarna på nätet just som jag måste stänga ned datorn för att åka ut på inspelning, eller just som redaktören kommer springande med en akut koll i ett helt annat ämne.
Vad göra?
Intressanta texter man hittar på nätet kan sparas på många olika sätt.
Man kan skriva ut dem, man kan copy/pasta dem till Worddokument, man kan försöka spara länkar eller lägga upp ett system för bokmärken…
Två av de smartaste verktygen heter Pocket (tidigare Read it Later) respektive Instapaper.
Båda gör ungefär samma sak: sparar inte bara länken utan även själva texten, därtill i ett läsvänligt format, och därtill lokalt (om du vill) på datorn och/eller mobilen/plattan.
Sparandet kan också det göras både på datorn och i mobilen. En fördel jämfört med till exempel Evernote är att hela texten sparas ned när man använder dela-funktionen i Android. (Hos Evernote sparas då bara en länk.)
Precis som i Evernote kan man använda taggar för att sortera sitt material, t ex efter ämnen eller personer man är intresserad av.
Generellt är Pocket och Instapaper enklare än Evernote och andra ”allätare” som vi tidigare skrivit om, i bemärkelsen mindre komplexa. Här handlar det om att spara texter man hittar på nätet, punkt. Men för det syftet funkar de väldigt bra.
Använder du dessa – eller andra – verktyg? Meddela oss i kommentarsfältet.
Screencast-o-matic är en gratis webbtjänst för skärminspelningar
Ofta filmar man av datorskärmar på redaktioner av fel anledning. I förra inlägget skrev jag om Youtubeklipp som man lika gärna kan ladda ner.
Är orsaken i stället att man vill visa något som sker på skärmen så finns det bra alternativ i skärminspelningsprogrammen. Lifehacker har gjort en utmärkt genomgång av fem bra alternativ.
Programmet som alltid vinner vid jämförelser i den här genren är Camtasia Studio – men det kostar rusktigt mycket pengar. I det ingår emellertid en redigeringsfunktion, där det finns gott om effekter för att till exempel zooma in en viss del av skärmen eller på andra sätt markera vad som är viktigt.
Flera av programmen är väl värda att testa, men det som kanske är intressantast för den som sitter på en redaktion med en ambitiös IT-säkerhetsavdelning är kanske webbtjänsten Screencast-o-matic där man i princip bara klickar på ”Start Recording” och sedan är igång. (Se bara till att du har Java installerat, annars fungerar det inte!)
Man kan välja en ljudingång för att kunna kommentera det man gör på skärmen – till exempel för en instruktionsvideo – och man kan ställa in precis vilken del av skärmen man vill spela in. Då man är klar får man möjligheten att ladda upp filen till Screencast-o-matic, till Youtube eller att ladda ner den till den lokala datorn.
Ett mycket smidigt alternativ. De aber som finns är att inspelningstiden är begränsad till 15 minuter (vilket kanske inte är ett jätteproblem om du är nyhetsreporter), att muspekaren omges av en stor gul ring som jag inte lyckats välja bort och att man får företagets logga längst ner i vänster hörn.
Den som vill gangstra kan förstås spela in en större del än man tänkt använda i tv och klippa bort loggan i redigeringen – men den fula gula ringen runt muspekaren återstår förstås ändå.
Man vet att det finns kortkommandon. Och man har någon gång sett en lång lista och kanske till och med tänkt att ”det där borde jag lära mig”.
Men det blir inte av.
Därför här: mina tio favoriter. Tio kortkommandon för Windows och webbläsare som garanterat underlättar journalistens (och alla andras) tillvaro vid datorn:
Ctrl + F: (alltså knappen ”Ctrl” och bokstavsknappen ”F”): betyder ”Find” och ger dig en sökruta. Med detta kommando kan du snabbt hitta det du letar även i romanlånga blogginlägg eller 500-sidiga statliga utredningar. Motsvarigheten på Mac är kringla + F.
Ctrl + T: öppnar en ny flik i webbläsaren.
Ctrl + Tab: hoppar framåt (åt höger) bland flikarna. (Håll in Shift – ”storbokstavpilen” – så hoppar den bakåt i stället.)
Ctrl + W: ”dödar” fliken du just nu befinner dig på.
Ctrl + Shift + T: öppnar den flik du just ”dödade”.
Ctrl + L: placerar markören i adressfältet, där du kan skriva in nästa webbadress eller (beroende på webbläsare) göra en sökning.
Alt + Tab: hoppar mellan dina öppna program och skrivbordet.
Har du egna favoriter? Fyll på i kommentarerna. (Och ni som sen sitter och väntar på vad det ska komma för kommentarer – ni vet förstås att ni trycker Ctrl + R för att uppdatera sidan!)
Jag är inte helt säker på att det handlar om någon konstnärlig poäng när det filmas av skärmar på tv-redaktioner hela tiden. Det är rent av möjligt att det handlar om att varken reportern eller fotografen vet något annat sätt att få med det där Youtube-klippet i sitt inslag.
Faktum är att det är skitenkelt. Nog finns det tillägg till webbläsare man kan använda sig av – och till och med riktiga program. Men sådan kreativitet brukar IT-säkerhetsavdelningar effektivt sätta stopp för. Därför tipsar jag i stället om den mycket enkla webbtjänsten Keepvid.
Antag att du hittat ett Youtubeklipp som du vill använda i ditt inslag, till exempel musikvideon ”Man måste förtjäna att bo kvar”.
Då du bestämt dig för vilket klipp du vill använda, kopierar du dess länk så att du har den med dig till tjänsten Keepvid.
Kopiera den aktuella URL:en till Urklipp
Med hjälp av tjänsten Keepvid är det sedan mycket enkelt att plocka hem klippet som en fil till din lokala dator. Klistra in URL:en i formuläret och klicka sedan på rätt nedladdningsknapp, det till säga den som hör till formuläret och inte den i annonsen.
Tjänsten Keepvid används för att ladda hem Youtubeklipp till den lokala datorn. Se upp så du inte klickar på fel ”Download”-knapp.
För att det hela ska fungera är det viktigt att du har Java installerat på din dator. (Om du inte har det, får du upp en länk och instruktioner.) Efter ett tag får du upp flera olika filer som du kan välja mellan, exempelvis en mp3-fil om du bara vill ha ljudet.
Klicka på rätt länk för att ladda hem det format du vill ha. Klicka in på annonslänkarna.
Välj det format som passar dig och ditt redigeringsprogram bäst (klicka på länkarna till vänster, inte på annonsknapparna till höger!), och lägg filen på något listigt ställe där du säkert hittar den sedan (till exempel i en katalog på nätverket som du kommer åt också från redigeringsdatorn, om du skulle sitta någon annanstans då du laddar hem den).
Grattis – du har räddat en fotograf från att dö av skärmfilmningstristess – en mycket god gärning! 🙂
I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:
Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.
Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.
Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:
1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).
2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).
3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).
I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.
Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:
När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.
I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)
Och det var ju dumt.
Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.
Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.
Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:
Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.
Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:
Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Som dessutom visar sig stämma:
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher
Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.
Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.
Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.
Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.
Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.
Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.
Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.
Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.
