Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.
Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.
Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).
Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).
Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:
– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?
Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.
Hej Google!
Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.
Men ändå. Min story var bortitok fel.
Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.
Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.
För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.
Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?
Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.
Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…
HBO-serien The Newsroom är nu inne på sin tredje och sista säsong. Den första fick ett mycket blandat mottagande medan den andra (enligt min skarpa Wikipedia-research) blev något bättre mottagen av recensenterna. På IMDB har den just nu ett högt snittbetyg från användarna.
Själv håller jag med om en del av kritiken – till exempel att det tenderar att bli väl mycket tell don’t show där man låter huvudpersonerna hålla föreläsningar om hur saker ligger till i stället för att låta det framgå av handlingen, att en del av karaktärerna är mer än lovligt stereotypa och att det ibland dyker upp en ganska grund kritik av sociala mediers snabbhet och osäkerhet, som ställs mot en traditionell live-television som beskrivs som tryggheten och trovärdigheten själv. (Okej om de ställt det snabba tweetet mot en två månaders granskning, men live-tv…det känns som en konstruktion som tillkommit för att kunna kombinera kritiken mot de sociala medierna med en spännande direktsändnings-dramaturgi men en del av trovärdigheten försvinner tyvärr i samma ögonblick.)
Men. Jag gillar ju samtidigt serien också. Inte bara för den hiskeligt snygga (och visst, väldigt traditionella) vinjetten, och inte heller bara för de helt autentiska flash-blipparna (jag sätter inte ens citationstecken; de heter så) från Inews-datorerna som nästan gör det lite stressande att kolla serien med surroundljud – man förflyttas så att säga tillbaks till jobbet i samma ögonblick som de dyker upp – utan framför allt för att det ofta är ett riktigt spännande och välskrivet drama med rader av innehållsmässiga igenkännanden (förutom blippen).
I de två senaste avsnitten lyckas upphovsmannen Aaron Sorkin få med inte mindre än fyra riktigt realistiska journalistiska dilemman, som gör att det skulle funka som utbildnings- eller fortbildnings-tv på vilken journalistskola eller redaktionskonferens som helst.
1) En medarbetare har gjort aktieaffärerer baserade på vid tillfället ännu inte offentlig information – ett möjligt insiderbrott.
2) En annan har uppmanat en hemlig källa att ta fram superhemlig säkerhetsklassad information för att styrka sina uppgifter – ett möjligt spioneribrott.
3) En tredje råkar överhöra en myndighetschefs källskyddade telefonsamtal med en annan journalist på ett tåg och spelar in det och konfronterar chefen i fråga – som inser vad det betyder om formuleringarna skulle komma ut med hans namn intill.
4) En fjärde råkar skicka ut en osmaklig politisk elakhet från redaktionens officiella Twitterkonto – som hon omedelbart raderar men som förstås ändå hunnit fångas upp av en konkurrent.
Jag tänker inte spoila mer men alla fyra tvingas reflektera över sina handlingar och hitta mer eller mindre konstruktiva sätt att lösa situationen. (Och nej, allt har sannerligen inte nått fram till en lösning än.)
För mig är deras dilemman ett uttryck för seriens realistiska kvaliteter. Alla fyra är frågeställningar som journalister kan tänkas hamna inför. Också i Sverige.
1) När jag för snart tio år sedan flyttade från allmänreporterskapet på svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro, till en plats i ekonomireportergruppen på nyheterna i Stockholm, så blev jag noggrant uppmärksammad på regelverket kring möjlig insiderhandel.
Det är stängt förbjudet för en svt-anställd att handla med värdepapper på basis av information vi fått genom jobbet och som ännu inte är allmänt bekant. (Jo, journalister kan bli misstänkta för insiderbrott. Som kan ge tuffa straff.)
Det mest slående var nog att detta inte var ett regelverk för ekonomijournalister på svt – utan för alla anställda på svt. Ändå hade jag hunnit jobba ganska många år utan att ha koll på det (tack till min lyckliga stjärna att jag aldrig varit någon aktiehandlare).
Jag vet vad cheferna säger: du borde haft koll eftersom våra policydokument ligger på intranätet och det åligger dig som anställd att känna till dem. Så det är du själv som felat.
Min invändning att intranäten är och alltid har varit arbetslivets motsvarigheter till datorprogrammens användaravtal väger förstås fjäderlätt i sammanhanget, och tipset till en nybakad journalist blir förstås att genast ta reda på vad som gäller på din nya arbetsplats, även (och kanske i synnerhet) det som man inte pratar om till vardags utan bara hittar i användaravt…på intranätet.
2) Jag tänker inte ge mig på att bedöma sannolikheten för ett liknande scenario i Sverige. Mig veterligt har bara två svenska journalister dömts för spioneri och det var ganska länge sen: Jan Guillou och Peter Bratt efter IB-avslöjandena.
Det finns dock sekretess som är så sträng att meddelarfriheten sätts ur spel, och som ger alla möjligheter för ilskna ansvariga att efterforska källor. Och det kan vara brottsligt att ta del av hemliga uppgifter även om man inte är spion åt en främmande makt: brottet obehörig befattning med hemlig uppgift avser den som (”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”) ”obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet” (läs mer i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken).
Det är alltså långtifrån riskfritt att be källor plocka fram vilka bevis som helst med vilka metoder som helst, åtminstone inom känsliga områden som Sveriges försvar och säkerhet. Hur man än ser på risken för ett scenario som det i Newsroom så finns det gränser för hur långt lagen skyddar oss mot redaktionsrazzior och källjakt.
Vidare kan ju faktiskt källan begå brott till vilka man blir moraliskt medskyldig även om man aldrig riskerar åtal som mottagare. Själva informationsinhämtningen kan också i sig öka risken att källan avslöjas – och om vi bidragit till detta är det förstås lika illa, och olagligt, som om vi på annat sätt röjer vederbörande.
Förutom spioneri finns det ju också ett antal andra brott man kan göra sig skyldig till om man låter informationsjakten löpa alltför fritt. På samma sätt som vi kan åtalas för olaga intrång om vi tar oss in där vi inte är välkomna i köttvärlden så kan vi hamna inför rätta för dataintrång om vi går igång på Sigge–Sigge.
(Det mest kända exemplet då poliser stormat in på en redaktion var väl annars korruptionsåklagare Christer van der Kwasts jakt på krogkvitto hos TV4.)
Ett råd är alltså att ta ett ordentligt snack med en chef – och helst också (om chefen inte är det) några erfarna granskande kollegor – innan du uppmanar källan att börja leta dokument åt dig (eller börjar leta själv med metoder som tangerar lagens gräsmarker).
Jag tycker visserligen att vi ofta kan utnyttja våra källor mer än vad som görs, men när det handlar om ett agerande som riskerar avslöja eller i efterhand koppla samman personen med uppgifterna vi publicerar, så måste vi vara extremt försiktiga.
(Dock ska man tänka på att det ibland kan finns skäl och möjlighet att ta fram dokument som inte publiceras, något som kan vara lättare för källan men svårare för er. Det kan handla om en smoking gun som utgör ett entydigt bevis för att källan talar sanning, men som samtidigt setts av så få personer att källan avslöjas om ni publicerar det. Då kan ni använda dokumentet internt, kanske bara du och den ansvarige utgivaren känner till dess existens, för att bedöma källans trovärdighet. Betänk dock att ni aldrig – ens vid en dementikampanj som påstår att ni blivit lurade – kommer att kunna hänvisa till dokumentet för att styrka er publicering i offentligheten!)
3) är mycket enkel och går att översätta direkt. Om jag har ett samtal med en journalist under källskydd men en annan journalist råkar överhöra detta samtal så kan jag inte på något vis hävda att den senare skulle vara bunden av mitt avtal med den första. Det är med andra ord fritt fram att publicera även om det betyder att min identitet röjs.
En annan fråga är hur många journalister som i praktiken skulle driva en stenhård linje mot den stackars myndighetschefen. Mer realistiskt skulle nog de flesta av oss – precis som kollegan i Newsroom – ta en diskussion om hur man skulle kunna lösa läget. Jag kanske kan publicera nyheten, rentav med en helt öppen kommentar, utan att behöva publicera vartenda öppenhjärtlig formulering som aldrig var tänkt för offentligheten.
En sidofråga som dock bör tas på allvar gäller inspelningen. Är det okej att spela in ett samtal där man själv inte deltar? Strängt taget kan det definieras som olovlig avlyssning. Å andra sidan kanske det aldrig behöver bli känt att inspelningen finns – men då avhänder man sig också sitt starkaste bevis ifall pratkvarnen skulle förneka sina uttalanden.
(För tydlighets skull rekommenderar jag dock ingen att bryta mot lagen ☺)
4) Här är också översättningen ganska enkel: även i Sverige bör man avstå från att twittra personliga åsikter och elakheter från redaktionens officiella konto.
Åtminstone om man inte jobbar på en redaktion som ska ha en massa åsikter.
Jag ansvarade 2010 för svt:s officiella valkonto på Twitter, och råkade trycka fel när jag satt på en buss på Ekerö och slogs av de vidsträckta ängarna och skogarna så nära Stockholm.
Besöker Ekerö. Hade jag varit stadsplanerare hade jag sett utrymme till förtätning. skrev jag.
På Twitterkontot @svtvalet2010.
Det blev en snabb radering och en nervös väntan på samtalet från Dagens Media (eller möjligen tidningen Stadsbyggnad).
Det kom aldrig något samtal. Och tweetet som råkar gå iväg i The Newsroom är av en betydligt grövre karaktär.
Journalistik och sociala medier är inte alltid enkelt. Inte heller journalistik och spioneri, avlyssning och insiderbrott.
Men ett avsnitt av Newsroom kan vara ett utmärkt diskussionsunderlag för den som vill prata igenom frågetecknen och de möjliga klavertrampen och lagbrotten innan de dyker upp.
Vill man uttrycka det med inspiration från Ekerö så skulle man kunna säga att den gode utbildaren och samtalsledaren, precis som tv-dramturgen och manusförfattaren, i dessa fyra journalistiska dilemman helt enkelt ser utmärkta utrymmen till förtätning.
Uppdatering 141215: Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skickade mig en kommentar angående spioneri-risken, som han godkände att jag la ut på Facebook-tråden, vilket jag gjort.
Uppdatering 150120: För den som inte vill läsa Facebooktrådar så kommer här Nils Funckes initierade kommentar i en utvecklad version:
Reglerna om meddelarfrihet skrevs om efter IB affären så att det inte ska vara möjligt att åtala journalister för spioneri vid motsvarande fall.
Men en journalist kan trots allt åtalas och dömas för spioneri om:
Han eller hon anskaffar eller försöker anskaffa hemliga uppgifter om totalförsvaret eller betydelse för rikets säkerhet och vars röjande kan innebära skada eller men. Men avsikten med anskaffandet och publiceringen måste vara att gå främmande makt tillhanda. Bestämmelsen tar syfte på att rena landsförrädare inte ska kunna gömma sig bakom TF:s regler.
Om avsikten INTE är att gå främmande makts ärenden kan en journalist och utgivare dömas för obehörig befattning med hemlig handling om:
Man anskaffar/publicerar uppgifter som man visste om var hemliga och uppgifterna har betydelse för rikets försvar.
Brottet kan bedömas som grovt om:
Omständigheterna är försvårande t.ex. att publiceringen lett till stor skada/men för rikets säkerhet. Vid grova brott kan även meddelare och andra som medverkat till anskaffandet/publiceringen straffas.
Det finns även en bestämmelse om ovarsamhet med hemliga uppgifter. Dvs även om en journalist/utgivare anskaffar/publicerar men inte visste att uppgifterna var hemliga och av betydelse för försvaret kan de straffas. Förutsättningen är att rätten bedömer att de trots allt borde insett att uppgifterna var hemliga och betydelsefulla. Man får vara naiv men inte korkad för att uttrycka det enkelt.
Jag har inte kollat om JK prövat bestämmelsen och ev. inlett förundersökning/åtalat.
En mindre bra rubrik. Ansvarig reporter: M Grill Pettersson.
Ett standardråd till reportrar och redaktioner som vill komma igång med gräv och granskning är att undvika antingen/eller-jobb (alltså undersökningar där utfallet blir antingen jättestort eller ingenting alls) till förmån för mini/maxinivå-projekt (där det finns en lägstanivå som vi är säkra på att ta hem redan när vi börjar). Det är en gammal iakttagelse som fortfarande håller.
Orsaken är att man bör vara säker på utdelning när man börjar med något nytt, helt enkelt för att få en garanterad skjuts i starten.
Tipset om att kommunstyrelsens ordförande leder en hemlig djävulssekt må vara mer lockande än kartläggningen av miljöavgifterna, men kommer att kräva extrema resurser för att leda i bevis – samt att det måste vara sant för att det ska vara en story.
Om ordföranden inte leder en hemlig djävulssekt finns det liksom ingen given andrastory givet att allt annat är som det var förut. Men hur tråkiga miljöavgifterna än uppfattas så kan man alltid göra storyn om skillnaden mellan olika kommuner – eller hur avgifterna utvecklats över tid.
Dock har kommunalrådet och djävulssekten en självklar fördel när det ska skrivas rubriker. Man kan välja nästan vilken ordkombination som helst och folk kommer att vilja läsa storyn.
Detsamma gäller inte för skillnaderna i avgifter.
Det kan vara en jobbig insikt för många rubrikmakare men ”Stora skillnader mellan kommunernas miljöavgifter” rockar inte.
”Allt mer…” och ”Stora skillnader…” tillhör nyhetsjournalistikens standardformuleringar. De används ju inte bara om egna granskningar utan också om utomstående aktörers planterade stories (”Det visar en undersökning som organisationen NN gjort för att få in sitt namn på nyhetsplats” – eller hur vi nu brukar skriva).
Icke desto mindre är det rätt dåliga rubrikgrepp.
De ingår i samma grupp som ”Ny kritik mot…” och ”Starka reaktioner på…”: en kategori rubriker som på ytan berättar något dramatiskt som borde locka till läsning, men som i praktiken blir på tok för allmänna för att väcka något intresse över huvud taget. Åtminstone hos den som inte sedan tidigare har ett brinnande intresse för ämnet i slutet av rubriken (”…Migrationsverket” eller ”…klubbstyrelsen” eller vad det nu må vara).
Mitt tips är att alltid försöka leta efter det mer konkreta.
Ett direkt citat av typen ”De skapar tragedier” slår enligt denna logik ”Hård kritik mot…”.
”5 000 kronor dyrare slänga sopor i Övik” blir bättre än ”Stora skillnader mellan…”.
Och ”Fördubbling av…” är att föredra framför ”Allt fler…”.
Läs gärna igenom ditt eget manus en gång till med rubrikglasögonen på. Är det givet att rubriken ens ska handla om ökningen av antalet ärenden där myndigheten kritiseras för brister i insatserna mot våld inom familjen? (”Allt mer kritik mot…”) När vi i ett av dokumenten hittat formuleringen ”De såg bort när han började slå”?
Det finns några grundregler om rubriker som de flesta nog lär sig redan på journalistutbildningen. Den viktigaste är att en rubrik inte är en överskrift, ingen sammanfattning av artikelns innehåll.
Jag brukar beskriva rubriken (och i tv/radio löpformuleringen) som den mest nyfikenhetsskapande ordkombination som fortfarande är sann och som åtminstone i huvudsak handlar om den story som sedan återfinns i texten/inslaget.
Inom dessa ramar är fältet fritt att pröva sig fram. Kvällstidningarna prövar ofta mest och vildast – och landar ofta bäst men ibland väldigt fel. Dagstidningar och public service är oftast helt korrekta – och betydligt tråkigare.
I dessa klickjaktens tider bör vi kanske också säga några ord om vad strävan efter vidareklickningar gör för rubrikkonsten. Det enklaste svaret är att den får oss att vilja kittla nyfikenhetsnerven ännu mer – genom att berätta lite mindre.
Många redaktioner försöker i dag utelämna väsentlig information i rubriken, åtminstone på puffen på löpet eller i mobil-pushen, för att tvinga den nyfikne läsaren att klicka på länken. Man skriver inte ut att ”Hanna Stjärne blir ny vd för svt” utan ”Hon blir ny vd för svt”.
I linje med detta borde kanske ”Stora skillnader…” inte ersättas med ”5 000 kronor dyrare…” utan med ”Så mycket dyrare…”.
Hursomhelst är rubrikvalet (i praktiken valen eftersom det ska rubriceras både på artikel och löp, och kanske annorlunda på pappret eller i tv-sändningens textpuff) en del av storymakandet där en ganska liten extra tankemöda kan ge god extra utdelning.
På webben kan man ju också tillåta sig att ändra efter publicering. Testa olika varianter vid spridningen i sociala medier; om ni märker att en formulering blir en hit både på Facebook och Twitter så kan det vara anledning att fundera på om inte den formuleringen också vore den bästa tänkbara rubriken.
Så länge man inte slarvar med sanningshalten och täckningen i texten så är det bättre att ge en story en briljant rubrik en halvtimme efter publicering – än att låta den leva med en halvdålig ända in i den publicistiska evigheten.
När ni nu ändå gjort en granskning där ni följde standardrådet om en bra mini/maxinivå så vore det ju tråkigt om den inte nådde ut bara för att någon inte orkade fixa till rubriken.
I dag gör vi en insats för dig som känner dig osäker på din publicistiska identitet. Du kanske är ny i branschen eller står inför ett karriärmässigt vägval. Ska det bli produktplacerad feature de kommande åren eller indignerad granskning? Lockar kanske de raka nyheterna – men i så fall vilka?
Bjud dig själv på en stunds uppriktighet inför vårt självtest så ger vi dig svaret i slutet – definitionen av dig själv!
1) Du kommer till jobbet på morgonen och inser att det inte finns någon given arbetsuppgift för dig denna dag. Hur reagerar du?
A) Hurra, tid för egen research!
B) Hallå, ska inte jag få nåt?!!
C) Nån som hunnit fundera på lunch…?
2) Du får ett utlägg av chefen: kolla ett tips om korruption i tekniska förvaltningen. Vilket blir ditt svar?
A) Bara där? Jag tror trådarna leder längre…
B) Hm, har vi nån som är upprörd?
C) Det där gamla ryktet… Det har de haft problem med i flera år! Förvaltningschefen skojade om det på tennisen i helgen.
3) Utlägget ändras, du ska besöka en presskonferens där ortens stora företag presenterar en ny produkt. Ditt svar?
A) Nej.
B) När?
C) Vet du om de serverar lunch?
4) Du får i uppgift att handleda praktikanten en vecka. Vilka arbetsuppgifter förbereder du åt vederbörande?
A) 2000 poster ska dubbelkollas i Excel. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt viktigt.
B) 20 enkätröster ska tas in på stan. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt riktigt.
C) Två goda luncher ska tas in. Det blir kul.
5) Kollegan på webben har dragit lite för hårt på din rubrik, så ni riskerar att behöva rätta om den inte ändras. Vad gör du?
A) Mejlar kollegan. Kopia till chefen och övriga redaktionen. Påpekande om hur detta blir allt vanligare när den snabba klickjakten tar över faktakontrollen.
B) Går förbi kollegan och ber om en ändring vid tillfälle. Det är ju inte hela världen.
C) Ligger det nåt ute på webben?
6) Du blir ombedd att visualisera din publik. Vad ser du?
A) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Bob Woodward och Carl Bernstein.
B) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Robert Redford som Dustin Hoffman.
C) En folkmassa som applåderar. Längst fram bjuder nån på tårta.
7) Sociala medier är för dig primärt:
A) Ett researchverktyg. Du närvarar enbart under något av dina 7 alias.
B) En kul grej där man kan lägga ut länkar till vänner och bekanta och snappa upp ett och annat nyhetstips. Lite jobb, lite allvar.
C) En kul grej där man kan lägga ut bilder av mat och kolla på snygga solnedgångar. Följer några fina whiskygrupper också!
8) Chefen bjuder in till etikseminarium. Varför kan du inte gå?
A) Upptagen med en smyginspelning med dold kamera. Dessutom vet jag redan att vi har stenhårda gränser mot bjudresor och skit.
B) Upptagen med en presskonferens som måste bevakas. Får bli en annan gång.
C) Upptagen med en spännande reportageresa som betalas av en hotellkedja. Dessutom vet jag redan att vi har hårda regler mot smyginspelningar och skit.
9) Strax före deadline ringer en mellanchef från kommunen som är orolig för vad intervjun ni gjort ska komma att sättas i för sammanhang. Vad svarar du?
A) ”Är detta ett försök till påverkan?” (Samtidigt som du kontrollerar att telefonens automatiska inspelning rullar.)
B) ”Vill du att jag ska läsa upp dina citat?”
C) ”Har du inte fått manus?”
10) Hur uppfattar du dina kollegor?
A) Gillar båda men B ser man bara till stressad på eftermiddagarna. Många dagsjobb där. C vill ofta äta lunch.
B) Gillar båda men A ser man bara till i början av veckan. Många researchtimmar där. C vill ofta äta lunch.
C) Gillar båda men båda borde ta bättre hand om sig. De hoppar över många luncher.
Facit:
Flest A: Din omgivning anser att ditt patos stigit dig åt huvudet. När du förstod det blev du mycket smickrad. Journalistik är på allvar, makten din fiende och pennan ditt vapen. Finns det något som får en att må bättre än den tryckta stämningen efter en hård ansvarsintervju?
Flest B: Du ser rader av nyheter omkring dig. De praktiskt taget kastar sig över dig. Ibland beklagar du dig över att du aldrig får tid att fördjupa dig i något ämne. Den gång din chef gav dig tre dagar till en story fick du emellertid publiceringsabstinens efter en timme. Du ringde några källor och bad dem blixtinkalla en presskonferens bara så du skulle få komma ut. I alla fall på webben.
Flest C: Du är en livsnjutare, en utforskare av det goda i tillvaron. För dig är journalistiken kanske inte ett kall – men den kan (och bör ibland) vara en kall pilsner på en varm uteservering! Och glöm inte att både glass och whisky kräver sina kunniga granskare.
Och när en sorglig historia om en hemlös före detta fastighetskung får snabb social spridning följer svt:s Mittnytt upp med ett reportage med fler perspektiv, och tydliga ifrågasättanden av huvudpersonens historia.
Det fanns en tid när journalister aldrig berättade om osanningar och nyheter som inte höll. När ett rykte på stan, på skolan eller (så småningom) på nätet passerade obemärkt för tidningsläsare och radiolyssnare. Det var inte så att ryktet inte nådde redaktionen, eller inte blev kollat (om det var någorlunda anmärkningsvärt) men om resultatet blev negativt (i bemärkelsen att ryktet visade sig felaktigt) så publicerades i allmänhet inte ett ord i ämnet.
Jag vet, för jag har varit med om det.
Argument om att det kunde vara bra att berätta sanningen om ett rykte som uppenbarligen nått rejäl spridning, möttes med motargument att så länge vi inte själva publicerat någon felaktighet, så finns det heller inget att korrigera! Man kunde också hävda att en artikel riskerar bara att ge luft under vingarna åt ryktet – även om artikeln alltså skulle handla om att uppgifterna var felaktiga.
Samma princip tillämpades alltsom oftast också när konkurrenten haft ett häftigt spräck som visade sig vara en anka. Man ska inte bedriva polemik om nyheter, löd resonemanget – med en ibland outtalad, ibland explicit avrundning om att tänk om dom börjar granska oss tillbaka?!
Nu för tiden känns det där som en väldigt avlägsen hållning. Metros lysande Viralgranskaren har som grundidé att kontrollera märkliga historier som sprids i sociala medier – och lyfta fram osanningar lika mycket som bekräftelser (ja, mer!).
Ett av vår tids mest uppmärksammade reportage var Uppdrag gransknings svidande uppgörelse med ryktesspridningen kring våldtäktsfallet i Bjästa där en initial research om ett möjligt justitiemord (pojken oskyldigt dömd?) visade att sanningen var en helt annan (flickan dömd, inte minst i sociala medier) och där just detta inte blev ett argument för att lägga storyn, utan blev storyn. (Om du inte läst reportern Nicke Nordmarks gästblogg om dramaturgi hittar du den förresten här.)
P1-programmet Medierna har sedan flera år tagit som en av sina huvuduppgifter att kontrollera sanningen bakom uppseendeväckande historier där nyhetsredaktioner och specialmedier trampat fel. Ingen av de stora riksredaktionerna kan längre känna sig lugn efter klavertramp och slarvfel på det sätt man faktiskt kunde på 1900-talet. (Programmet har bland annat tagit upp fastighetskungen i Sundsvall.)
Men storyn bakom storyn återfinns alltså inte bara i mediegranskande specialprogram.
Vad gör journalisten när envar kan sprida en berättelse och nå tusentals andra på bara några sekunder? var en fråga som jag och många andra ställde oss när vi började ana utmaningen från de sociala medierna.
I dag vet vi att ett av de mest sympatiska svaren lyder: Vi kollar storyn och berättar vad vi kommer fram till!
Och det kan man förstås skratta åt att det tagit några år att komma fram till. Men framför allt kan man glädjas åt att vi nu har hittat dit.
På samma sätt som de sociala medierna i sina bästa stunder kan vara ett rasande korrektiv av en lomhörd tradjournalistik, och lyfta frågor som redaktionerna själva inte förmått fatta på egen hand (hej FRA), så kan den moderna journalistiken bli den lugna tillrättavisaren när rykten, halvsanningar och lögner formar folks världsbild i ogenomtänkta strömmar av delningar, retweets och gillanden.
Naturligtvis hänger utvecklingen ihop med det nya mediekunskapet och konkurrensen om verklighetsbeskrivningen. En Facebookstatus kan i dag nå större spridning än en tidningsartikel inom loppet av några timmar, och ingen redaktion kan längre låtsas att man lever i en helt annan verklighet än konkurrenten; man måste förhålla sig till varandras stories – åtminstone när även dessa når stor spridning via de sociala medierna. Det slappa förhållningssättet blir en enkel rewrite, det hedervärda innebär att man själv kollar storyn och försöker gå vidare på den om den håller.
Och om den inte håller – berättar om det!
Den vita skåpbilen och den hemlöse fastighetskungen är bara två av flera spännande exempel som visar att det inte handlar om någon tillfällig trend hos huvudstadsmedierna, utan en grundläggande öppning mot en (för många) helt ny genre: den öppna granskningen av andras nyheter, avslöjandet av osanna rykten och historier med hål. Framförda i sociala medier och/eller tradmedia.
(En speciell variant är ju när tradreportern tar upp ifrågasättandet på Facebook eller i annat socialt medium, och detta upptäcks av representanter för den första redaktionen. Då uppstår diskussioner som ibland kan bli rätt hetsiga, men nästan alltid är intressanta, i ett slags halvoffentligt mellanrum, om nyheters innehåll och värde.)
Det är en öppning som säkert på sitt sätt kan komma att innebära nya magplask (och rätt många turer att hålla ordning på när granskare ska granskas av granskare som sen…hej Koppargården och Carema och islamismen i Rinkeby!), men som i huvudsak ger oss en mer spännande och mångfacetterad journalistik – som får en viktig, nygammal roll av tradmodern factchecking i ett förändrat medielandskap.
Dagens gästbloggare är Jonas Edlund, nyhetschef på P4 Örebro med ett stort intresse för det nya medielandskapet och dess konsekvenser.
Jonas Edlund
Plötsligt brakade det bara till. En nyhetsrapportering om en skogsbrand i Sverige brukar sällan sträcka sig över länsgränsen. Kanske som ett kort nyhetstelegram i riksmedia, innan det svalnar.
Den här gången var det annorlunda. Branden i Västmanland kom att beskrivas i media som den värsta i modern tid. Jag kastade mig över nyhetsflödet och ville veta mer. Jag sökte i mina vanliga flöden; de stora sociala flödena som Facebook, Instagram, Twitter samt såklart de stora nyhetskällorna.
Kanske var det för att branden eskalerade under helgen, då nyhetsbemanningen är lägre än i veckorna, kanske var det för att det är semestertider, men hur det än var så upptäckte jag tidigt att de starkaste nyhetshistorierna, de som gav mig den bästa förståelsen för brandens omfattning, spridning och mänskliga tragedi, de fanns i de sociala flödena, och dessa var snabbast på att berätta. Direktrapportering, liverapportering, från de människor som befann sig mitt i katastrofens centrum.
Varför valde jag så snabbt de sociala flödena före de stora nyhetskällorna? Jag tror det berodde på att de berördas egna berättelser i de sociala flödena trumfade ut de stora nyhetskällornas rapportering. I det här fallet gav de mig allt jag behövde, vilket var 1) Direktrapportering mer eller mindre dygnet runt 2) Rapport om brandens spridning och vilka effekter den hade 3) De starka känsloberättelserna från berörda.
”Jaha”, tänker du kanske ”Det är väl just det som de stora nyhetskällorna ska leverera?” Absolut. Men en sådan bevakning som de berörda i de drabbade områdena själva skapade, det såg jag inte. I alla fall inte inledningsvis.
”Ja”, säger du som är insatt i debatten, det är bara ännu ett söndertjatat exempel på hur de sociala flödena kan trumfa ut de stora nyhetskällorna. Vara mer relevanta, relationella och reagera snabbare vid stora nyhetshändelser.
”Visst”, svarar jag. Inget nytt under solen. Men vad händer om vi drar slutsatser, och börjar fundera över hur vi ska bygga nyhetsmedierna med de verktyg som finns till hands idag?
Jag jobbar själv som nyhetschef på en lokal radiostation, P4 Örebro. Dagligen går mina tankar till hur vi ska fortsätta vara relevanta och skapa relationer med våra lyssnare. Jag är inte helt säker på att vi alltid når alla våra mål. Att vara konkurrenskraftig med lokala nyheter är ingen större utmaning i det medieklimat som råder idag; när många redaktioner drar ner eller avvecklas helt.
Men att bara vara konkurrenskraftig behöver inte innebära att vara relevant. Det är bara en tidsfråga innan det föds en stark lokal nyhetskonkurrent som omfamnar den enorma verktygslåda vi idag har för att göra relationell och relevant journalistik med publiken och nyhetshistorierna i fokus. Än sägs det saknas affärsmodeller för lokal journalistik av idag som möter publikens behov. Men jag är övertygad om att det bubblar av idéer, som snart kommer att sjösättas.
Kolla redan nu det senaste exemplet; Eljester; en automataggregerad tjänst, en enklare variant av nyhetstjänsten Omni. Snart bygger nästa nyhetsjournalistiska entreprenör vidare på lösningar av det slaget, och föder den lokala nyhetstjänst som kan vara relevant, skapa relation, få medborgare och makthavare att reagera och därmed skapar relevant journalistiskt resultat. Det kommer att revolutionera dagens lokala journalistik.
Det finns metod-, strategi- och tekniktips som lämpar sig extra väl för den särskilda sorts jobb som görs under en valrörelse – valsatsning eller valbevakning elller valtema eller vad vi nu väljer att kalla det.
Tips som i bästa fall kan göra nytta både på den lilla och den stora redaktionen, på branschtidningen eller riksradioredaktionen – eller för den delen för frilansen som letar stories som gör sig bra i höstmörkret ett valår.
Det viktigaste tipset berättade vi om här härom dagen. Men nu kommer lite mer för den som vill fylla på med inspiration och idéer inför specialsatsningssammanträdet, upptaktskonferensen eller spånmötet:
1. Grunden
En första fråga som valredaktionen måste ta ställning till är fördelningen mellan ”ska”- och ”gjort”-journalistik. (”Så ska xx fixa yy” kontra ”Det har xx gjort för att fixa yy”.) I en valrörelse är det viktigt med båda delarna, men om politikerna själva får bestämma blir det gärna väldigt mycket ”ska” och ganska lite ”gjort”.
Från ett mer krasst väljarperspektiv kan ”gjort” ofta vara mer intressant. Om framtiden kan alla säga mycket, men om gårdagen blir det svårare att sväva ut. Vill man förstå skillnaden från ett reporterperspektiv kan den här posten möjligen vara behjälplig; den handlar om varför granskaren aldrig tittar framåt.
Och om ni vill att (åtminstone en del av) er valsatsning ska kunna kallas granskning kan det förresten vara läge att fundera igenom vad som i grunden skiljer granskningen från annan journalistik. Här har vi skrivit om just detta (med ett konkret exempel på varför det kan vara granskande journalistik att kolla en debatt från förra valrörelsen).
(Och glöm nu inte att även oppositionen kan och bör granskas. De kanske inte byggt några vägar möjliga att inspektera men deras förslag bygger på förutsättningar och uträkningar som kan ställas mot forskning och etablerad kunskap inom de aktuella områdena. Och om de inte haft makten i vår kommun kanske de haft det i grannkommunen; läge för ett samarbete över redaktionsgränserna för att visa hur motståndarlagets politik ser ut i praktiken?)
2. Granskning i praktiken
Konkreta tips om granskningar som är lätta att komma igång med finns här, och några ytterligare specialanpassade för sommarläget (men med flera punkter som lämpar sig för politik- och politikergranskning) hittar du här.
Tankar och tips om gräv ihop med publiken finns här respektive här, och den enklaste modellen för att skapa en enkät hittar du här.
(Tänk dock på att politiker blir överösta med enkäter ett valår. Gör dig och dem en tjänst och undersök om det finns något annat sätt att få fram informationen innan du börjar mejla eller ringa. Om du söker efter ett partis ståndpunkt kan den kanske enklare hittas på sajten eller i partimotioner i riksdagen – eller i den enkät din kollega gjorde i anslutning till reportageserien i våras?)
3. Jakten på nyheterna
Visst vill vi komma först även med de politiska nyheterna. Hur man hittar nyheter har vi tipsat om vid flera tillfällen: här 10 + 1 tips som fungerar, här sex tips särskilt anpassade till sommaren, här 25 nyhetskällor (som inte är tingsrätten), samt inte minst viktigt fem metoder för vässning av nyheterna man hittat.
Ja…och om du utöver detta vill ha fler tips så har vi några tips om det också.
(En liten varning dock för nyheter om så kallade utspel: de har en tendens att återanvändas av utspelaren. Därför bör du som minimum kolla åtminstone ert eget arkiv, fråga utspelaren samt göra en enkel googling innan du gör rubrik av ”ska”, ”vill” och ”föreslår”.)
Och på tal om Facebook så är det väl nu dags att fler än Sydsvenskan testar offentligheten kring politikernas Facebooktrådar (och sms, och DM på Twitter, med mera).
5. Koll på nätet
När politikerna skriver förhastade uppdateringar är det viktigt att kunna spara skärmen, oavsett om man jobbar i mobilen, på surfplattan eller på en traddator. Om sidan är raderad eller ändrad är det fint att veta att den kan vara sparad ändå (och ännu fler metoder här).
Med hjälp av metadata kan du hitta mer information om publicerade bilder eller dokument, med en smart gratistjänst upptäcker du om formuleringar är plankade från andra delar av nätet (en politikergranskning som förtjänstfullt upprepats flera gånger av andra redaktioner sedan svt gjorde den sommaren 2006) och så här ser du vem som står bakom en .se-sajt.
6. Intervjuer
Politikintervjun utgör ofta en utmaning även för den mest erfarna reportern: ett vant intervjuobjekt med informationsövertag och ibland starka incitament att vända frågeställningen till sin egen fördel – eller helt åt sidan.
Få saker är säkrare än att en valbevakning kommer att innehålla siffror. Opinionsundersökningar om allt från partisympatier till åsikter i sakfrågor och möjliga styrandekonstellationer.
Glöm inte bort att du vid bevakning av politiska sakfrågor inte alltid är så beroende av enskilda aktörers medverkan att allt måste vara uppbokat – det kan ofta vara mer värt att komma ut tidigare.
Om ditt mål för dagen är en presskonferens är mitt tips att du inte bara förbannar mörkret utan också funderar på hur du kan jobba lite smartare med de givna förutsättnignarna.
Lycka till med valsatsningar och valbevakningar! Om det finns tips vi missat (eller om du tycker att något av våra är helt bort i tok konstigt) så tveka inte att fylla på i kommentarerna!
(Och är du politiker och smygläser? Du är också välkommen att kommentera!)
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.
Jag tror att det är både rätt och fel.
Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.
Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.
Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.
Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.
Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).
Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.
För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.
Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.
Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.
Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.
Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.
Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.
Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.
(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)
Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.
Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…
Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis Hootsuite, Tweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!
Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!
Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.
I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.
Jag föreläser då och då om hur man använder sociala medier i nyhetsjakt och granskning. En av de vanligaste frågorna kring Twitter är ”Hur kommer man igång?” och ett av mina bästa svar är ”Börja följa mycket folk”.
Min erfarenhet är att många nybörjare är alldeles för selektiva i urvalet av vilka de följer på Twitter. De uppfattar följandet som en markering, om inte en Facebook-vänskap så åtminstone en ”Intressant”-stämpel som minsann inte ska delas ut i onödan.
Och visst. Man ska väl inte följa konton som är ointressanta, men den där kräsenheten leder i väldigt många fall till att man helt enkelt inte kommer igång med Twitter. Helt enkelt därför att det inte händer tillräckligt intressanta saker i flödet. Helt enkelt för att man följer för få.
Om du inte har ett extremt behov av att framhäva din sociala exklusivitet så kommer du helt enkelt att hitta mycket mer kul, spännande och intressanta grejer på Twitter när du följer 100 konton än när du följer tio.
Nu när supervalåret är igång på allvar så gissar jag att många reportrar och redaktioner försöker skärpa sin bevakning av politik och politiker i sociala medier.
Där kan vi nu glädjas åt att sajten Makthavare hjälpt oss med en stor del av grundjobbet. De har satt ihop en hel rad intressanta och mer eller mindre heltäckande politiker-listor: riksdagsledamöter, partiledare, ledarskribenter…
Mina gamla kollegor på Tvärsnytt berättade härom dagen den förskräckliga historien om hur ett socialkontor i Västerås missat att kolla ett mejlkonto under ett helt år. Hundratals inkommande mejl hade blivit olästa, däribland anmälningar om barn som for illa.
Via Facebook fick jag höra att något liknande hänt på en public service-redaktion, och en person som jobbar på en stor myndighet påpekade att det nog kan ha hänt på många arbetsplatser.
På min egen byter vi just nu mejlsystem, och jag blir påmind om vilka gruppostlådor jag varit ansvarig för (till exempel matvalet/at/svt.se, en adress som sattes upp för att ta emot tips och reaktioner när jag, Malin Olofsson och Linda Kakuli i början av året granskande den offentliga maten). Och även om jag inte missat att kolla någon på ett helt år, så kan jag nog inte hävda att jag haft samma koll på dessa inboxar som på min personliga.
Det är bara att erkänna: de flesta av oss är bättre på att sprida efterlysningar och kontaktuppgifter, än på att städa upp när reportageserien är slut och redaktionsintresset svalnat. Parallellt med den lysande utveckling där redaktionerna flyttar ned från elfenbenstornen för att möta publiken med crowdsourcing-projekt och sociala medier-satsningar, så lär det här problemet inte minska.
På mina föreläsningar brukar jag fråga hur många som känner till att de har en andra inbox i Facebook. Som mest har hälften räckt upp handen, ofta betydligt färre.
Ändå har Facebooks dolda inbox varit känd ett bra tag; redan 2012 uppmärksammades den av Emanuel Karlsten på Ajour. Själv förstod jag hur den fungerar på ett ganska jobbigt sätt: efter att jag skickat FB-meddelanden till ungefär hundra personer som jag visste jobbat på ett visst företag – men inte fått ett enda svar. Inte ens ett ”Jag jobbar inte längre kvar”.
Då undersökte jag saken och förstod sammanhanget: skickar jag meddelanden till en Facebookanvändare som jag inte är vän med så hamnar det i den dolda inboxen. Som nästan ingen kollar.
När jag kollade min egen första gången hittade jag ett helt gäng jag borde ha sett för länge sen. Bekanta och obekanta. Och visst, flera var spam, men där fanns definitivt mycket jag hade velat upptäcka när det kom – och inte långt efteråt.
Min egen lösning blev att skapa en påminnelse i min att göra-app. Hade jag inte använt en sån hade jag skrivit in en påminnelse som ett återkommande event i min kalender. Nu får jag en påminnelse en gång varannan vecka – längre än så ska ingen behöva vänta som hört av sig på Facebook, även om de inte är mina vänner!
Och det får väl också bli mitt allmänna tips till reportrar och redaktioner som oroas för att hamna i samma läge som socialkontoret i Västerås med gamla glömda mejlboxar: skapa påminnelser! Utgå från att ni inte kommer att komma ihåg att hålla koll!
Och till redaktionsledningen: lita inte på att den person som just nu håller mejlkollen i huvudet kommer att göra en noggrann överlämning den dag hen slutar. Hen kan få en hjärtinfarkt, hen kan glömma. Skapa en rutin som är oberoende av personer. Lägg in en översyn åtminstone en gång i halvåret, så ni åtminstone är säkra på att ni har koll på de kontaktvägar som kommuniceras externt. Mejlkonton som inte längre kollas kanske ska besvaras med ett automatsvar som ger en (fungerande) hänvisning vidare?
Precis som för socialförvaltningen i Västerås handlar det inte bara om pinsamheten när det blir känt. Utan också – och viktigast – om risken att missa viktig information. I Västerås uppger de ansvariga nu att den viktiga informationen ändå nådde fram på andra sätt – men det hade kunnat sluta annorlunda.
Min avgående vd Eva Hamilton fick en gång en exklusiv intervju med dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman där den sistnämnda berättade om sitt alkoholmissbruk. Schymans dåvarande pressekreterare har efteråt avslöjat att man först ringde tv4, men sedan valde att gå vidare till svt – eftersom ingen svarade på fyran.
En nyhetsredaktion har inte råd att inte svara i telefon. Samma sak borde förstås gälla för inboxarna. På mejlen, på Facebook och överallt annars.
Uppdatering 140813: Då och då ser jag kollegor som på Facebook uppmanar folk att sprida efterlysningar och uppmanar möjliga case eller kontakter att ”inboxa mig”. Det kan ju vara ett bra sätt att nå nya kontakter men då blir det också ännu viktigare att ha koll på Facebooks dolda ”Övrigt”-inbox – eftersom det är där alla eventuella svar på efterlysningen hamnar, åtminstone från de man inte redan är vän med på FB!
Uppdatering 150514: På årets grävseminarium lärde den holländske nätfantomen Henk van Ess ut att du finns flera sätt att få meddelandet man skickar att trots allt hamna i ”rätt” inbox på Facebook:
1) Betala! Den som vill kan betala några kronor så fixar Facebook det. Följ länken som dyker upp tillsammans med informationsmeddelandet om att ditt meddelande annars kommer att hamna ”fel”. Om mottagaren inte är en kändis handlar det verkligen bara om ”några” kronor (under en tia), men man kan förstås ändå irriteras på Facebooks försök att slå mynt av medlemmarnas intresse av att kontakta varandra.
2) Gå med i samma grupp/er som din mottagare är medlem av.
3) Skicka en vänförfrågan. Känns antagligen lite konstigt om du inte har för avsikt att bli vän med personen men du kan ju alltid skriva i meddelandet varför du skickar den.
Uppdatering 150515: Lysande databasredaktören Helena Bengtsson, som nuförtiden jobbar på Guardian efter många år på svt, bidrar med ytterligare en klok komplettering om den vanliga mejlen:
”Jag skulle vilja addera att man bör ta en titt i sin spamfolder ibland. Jag hittade ett helt vanligt brev där i förra veckan, ett brev som jag borde ha läst och svarat på när det kom, för fyra veckor sedan. Idag är spamfiltren ibland lite för effektiva.”
