Genom åren har jag gjort ett antal jobb om SJ. De har ofta handlat om förseningar.
Ett av de mer speciella handlade om att SJ skulle införa en ny restidsgaranti. Men att den var försenad. De hade lovat i årsredovisningen att införa den under året men det året hade nu gått och ingen restidsgaranti var på plats.
Jag hade bokat en intervju med en ansvarig chef som beklagade förseningen men också intygade att den snart skulle vara på plats.
Men varför hade garantin blivit försenad? Jag ställde om frågan med betoning på varför. Tills jag fick svar.
Det visade sig att förklaringen var ett papper. Som SJ tappat bort. En skrivelse från Konsumentverket som försvunnit, förklarade chefen.
Det blev en rätt underhållande intervju. När jag ställde en följdfråga om vad detta sa om ordningen på SJ sökte sig hans blick mot presspersonen som övervakade intervjun i andra änden av rummet.
Jag tyckte lite synd om honom. Men samtidigt förstod jag att det skulle bli en ganska rolig bit tv.
Många gånger efteråt har jag kommit att tänka på den där intervjun, när jag efteråt grämt mig över att jag missat – eller glatt mig åt att jag kommit ihåg – att försöka få svar på Men varför? när motparten bara velat svara på Men är det inte beklagligt?
Visst kan man inte alltid vara säker på att man får hela förklaringen, eller ens den helt sanna förklaringen bara genom att ställa frågorna. Bäst är förstås att kombinera frågeställandet med andra sorters research (i detta fall skulle jag t ex kunnat begära ut korrespondensen mellan SJ och Konsumentverket, från verket, där den borde varit helt offentlig). Men poängen kvarstår: förklaringar är något annat – och ofta intressantare – än ursäkter och beklaganden.
Man kan beklaga mycket här i livet. Jag kan be tusen gånger om ursäkt för att jag kommer för sent till ett viktigt möte, men svaret på frågan varför säger något mer om mig och mina prioriteringar. Var det verkligen stopp i tunnelbanan? Eller valde jag i själva verket att stanna extra länge på den där trevliga lunchen?
Eller hade jag kanske tappat bort ett viktigt papper?
I dag gör vi en insats för dig som känner dig osäker på din publicistiska identitet. Du kanske är ny i branschen eller står inför ett karriärmässigt vägval. Ska det bli produktplacerad feature de kommande åren eller indignerad granskning? Lockar kanske de raka nyheterna – men i så fall vilka?
Bjud dig själv på en stunds uppriktighet inför vårt självtest så ger vi dig svaret i slutet – definitionen av dig själv!
1) Du kommer till jobbet på morgonen och inser att det inte finns någon given arbetsuppgift för dig denna dag. Hur reagerar du?
A) Hurra, tid för egen research!
B) Hallå, ska inte jag få nåt?!!
C) Nån som hunnit fundera på lunch…?
2) Du får ett utlägg av chefen: kolla ett tips om korruption i tekniska förvaltningen. Vilket blir ditt svar?
A) Bara där? Jag tror trådarna leder längre…
B) Hm, har vi nån som är upprörd?
C) Det där gamla ryktet… Det har de haft problem med i flera år! Förvaltningschefen skojade om det på tennisen i helgen.
3) Utlägget ändras, du ska besöka en presskonferens där ortens stora företag presenterar en ny produkt. Ditt svar?
A) Nej.
B) När?
C) Vet du om de serverar lunch?
4) Du får i uppgift att handleda praktikanten en vecka. Vilka arbetsuppgifter förbereder du åt vederbörande?
A) 2000 poster ska dubbelkollas i Excel. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt viktigt.
B) 20 enkätröster ska tas in på stan. Det blir kul för praktikanten att känna att man gör nåt riktigt.
C) Två goda luncher ska tas in. Det blir kul.
5) Kollegan på webben har dragit lite för hårt på din rubrik, så ni riskerar att behöva rätta om den inte ändras. Vad gör du?
A) Mejlar kollegan. Kopia till chefen och övriga redaktionen. Påpekande om hur detta blir allt vanligare när den snabba klickjakten tar över faktakontrollen.
B) Går förbi kollegan och ber om en ändring vid tillfälle. Det är ju inte hela världen.
C) Ligger det nåt ute på webben?
6) Du blir ombedd att visualisera din publik. Vad ser du?
A) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Bob Woodward och Carl Bernstein.
B) En folkmassa som applåderar. Längst fram står ett par män som ser ut som Robert Redford som Dustin Hoffman.
C) En folkmassa som applåderar. Längst fram bjuder nån på tårta.
7) Sociala medier är för dig primärt:
A) Ett researchverktyg. Du närvarar enbart under något av dina 7 alias.
B) En kul grej där man kan lägga ut länkar till vänner och bekanta och snappa upp ett och annat nyhetstips. Lite jobb, lite allvar.
C) En kul grej där man kan lägga ut bilder av mat och kolla på snygga solnedgångar. Följer några fina whiskygrupper också!
8) Chefen bjuder in till etikseminarium. Varför kan du inte gå?
A) Upptagen med en smyginspelning med dold kamera. Dessutom vet jag redan att vi har stenhårda gränser mot bjudresor och skit.
B) Upptagen med en presskonferens som måste bevakas. Får bli en annan gång.
C) Upptagen med en spännande reportageresa som betalas av en hotellkedja. Dessutom vet jag redan att vi har hårda regler mot smyginspelningar och skit.
9) Strax före deadline ringer en mellanchef från kommunen som är orolig för vad intervjun ni gjort ska komma att sättas i för sammanhang. Vad svarar du?
A) ”Är detta ett försök till påverkan?” (Samtidigt som du kontrollerar att telefonens automatiska inspelning rullar.)
B) ”Vill du att jag ska läsa upp dina citat?”
C) ”Har du inte fått manus?”
10) Hur uppfattar du dina kollegor?
A) Gillar båda men B ser man bara till stressad på eftermiddagarna. Många dagsjobb där. C vill ofta äta lunch.
B) Gillar båda men A ser man bara till i början av veckan. Många researchtimmar där. C vill ofta äta lunch.
C) Gillar båda men båda borde ta bättre hand om sig. De hoppar över många luncher.
Facit:
Flest A: Din omgivning anser att ditt patos stigit dig åt huvudet. När du förstod det blev du mycket smickrad. Journalistik är på allvar, makten din fiende och pennan ditt vapen. Finns det något som får en att må bättre än den tryckta stämningen efter en hård ansvarsintervju?
Flest B: Du ser rader av nyheter omkring dig. De praktiskt taget kastar sig över dig. Ibland beklagar du dig över att du aldrig får tid att fördjupa dig i något ämne. Den gång din chef gav dig tre dagar till en story fick du emellertid publiceringsabstinens efter en timme. Du ringde några källor och bad dem blixtinkalla en presskonferens bara så du skulle få komma ut. I alla fall på webben.
Flest C: Du är en livsnjutare, en utforskare av det goda i tillvaron. För dig är journalistiken kanske inte ett kall – men den kan (och bör ibland) vara en kall pilsner på en varm uteservering! Och glöm inte att både glass och whisky kräver sina kunniga granskare.
Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.
Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.
Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.
Den unge mannens namn är Edward Snowden.
Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.
The Guinness is good.
Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.
Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.
Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”
– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…
Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.
Det finns metod-, strategi- och tekniktips som lämpar sig extra väl för den särskilda sorts jobb som görs under en valrörelse – valsatsning eller valbevakning elller valtema eller vad vi nu väljer att kalla det.
Tips som i bästa fall kan göra nytta både på den lilla och den stora redaktionen, på branschtidningen eller riksradioredaktionen – eller för den delen för frilansen som letar stories som gör sig bra i höstmörkret ett valår.
Det viktigaste tipset berättade vi om här härom dagen. Men nu kommer lite mer för den som vill fylla på med inspiration och idéer inför specialsatsningssammanträdet, upptaktskonferensen eller spånmötet:
1. Grunden
En första fråga som valredaktionen måste ta ställning till är fördelningen mellan ”ska”- och ”gjort”-journalistik. (”Så ska xx fixa yy” kontra ”Det har xx gjort för att fixa yy”.) I en valrörelse är det viktigt med båda delarna, men om politikerna själva får bestämma blir det gärna väldigt mycket ”ska” och ganska lite ”gjort”.
Från ett mer krasst väljarperspektiv kan ”gjort” ofta vara mer intressant. Om framtiden kan alla säga mycket, men om gårdagen blir det svårare att sväva ut. Vill man förstå skillnaden från ett reporterperspektiv kan den här posten möjligen vara behjälplig; den handlar om varför granskaren aldrig tittar framåt.
Och om ni vill att (åtminstone en del av) er valsatsning ska kunna kallas granskning kan det förresten vara läge att fundera igenom vad som i grunden skiljer granskningen från annan journalistik. Här har vi skrivit om just detta (med ett konkret exempel på varför det kan vara granskande journalistik att kolla en debatt från förra valrörelsen).
(Och glöm nu inte att även oppositionen kan och bör granskas. De kanske inte byggt några vägar möjliga att inspektera men deras förslag bygger på förutsättningar och uträkningar som kan ställas mot forskning och etablerad kunskap inom de aktuella områdena. Och om de inte haft makten i vår kommun kanske de haft det i grannkommunen; läge för ett samarbete över redaktionsgränserna för att visa hur motståndarlagets politik ser ut i praktiken?)
2. Granskning i praktiken
Konkreta tips om granskningar som är lätta att komma igång med finns här, och några ytterligare specialanpassade för sommarläget (men med flera punkter som lämpar sig för politik- och politikergranskning) hittar du här.
Tankar och tips om gräv ihop med publiken finns här respektive här, och den enklaste modellen för att skapa en enkät hittar du här.
(Tänk dock på att politiker blir överösta med enkäter ett valår. Gör dig och dem en tjänst och undersök om det finns något annat sätt att få fram informationen innan du börjar mejla eller ringa. Om du söker efter ett partis ståndpunkt kan den kanske enklare hittas på sajten eller i partimotioner i riksdagen – eller i den enkät din kollega gjorde i anslutning till reportageserien i våras?)
3. Jakten på nyheterna
Visst vill vi komma först även med de politiska nyheterna. Hur man hittar nyheter har vi tipsat om vid flera tillfällen: här 10 + 1 tips som fungerar, här sex tips särskilt anpassade till sommaren, här 25 nyhetskällor (som inte är tingsrätten), samt inte minst viktigt fem metoder för vässning av nyheterna man hittat.
Ja…och om du utöver detta vill ha fler tips så har vi några tips om det också.
(En liten varning dock för nyheter om så kallade utspel: de har en tendens att återanvändas av utspelaren. Därför bör du som minimum kolla åtminstone ert eget arkiv, fråga utspelaren samt göra en enkel googling innan du gör rubrik av ”ska”, ”vill” och ”föreslår”.)
Och på tal om Facebook så är det väl nu dags att fler än Sydsvenskan testar offentligheten kring politikernas Facebooktrådar (och sms, och DM på Twitter, med mera).
5. Koll på nätet
När politikerna skriver förhastade uppdateringar är det viktigt att kunna spara skärmen, oavsett om man jobbar i mobilen, på surfplattan eller på en traddator. Om sidan är raderad eller ändrad är det fint att veta att den kan vara sparad ändå (och ännu fler metoder här).
Med hjälp av metadata kan du hitta mer information om publicerade bilder eller dokument, med en smart gratistjänst upptäcker du om formuleringar är plankade från andra delar av nätet (en politikergranskning som förtjänstfullt upprepats flera gånger av andra redaktioner sedan svt gjorde den sommaren 2006) och så här ser du vem som står bakom en .se-sajt.
6. Intervjuer
Politikintervjun utgör ofta en utmaning även för den mest erfarna reportern: ett vant intervjuobjekt med informationsövertag och ibland starka incitament att vända frågeställningen till sin egen fördel – eller helt åt sidan.
Få saker är säkrare än att en valbevakning kommer att innehålla siffror. Opinionsundersökningar om allt från partisympatier till åsikter i sakfrågor och möjliga styrandekonstellationer.
Glöm inte bort att du vid bevakning av politiska sakfrågor inte alltid är så beroende av enskilda aktörers medverkan att allt måste vara uppbokat – det kan ofta vara mer värt att komma ut tidigare.
Om ditt mål för dagen är en presskonferens är mitt tips att du inte bara förbannar mörkret utan också funderar på hur du kan jobba lite smartare med de givna förutsättnignarna.
Lycka till med valsatsningar och valbevakningar! Om det finns tips vi missat (eller om du tycker att något av våra är helt bort i tok konstigt) så tveka inte att fylla på i kommentarerna!
(Och är du politiker och smygläser? Du är också välkommen att kommentera!)
Det är nog inte många som tänker på det men månadsskiftet juli-augusti tillhör årets bästa perioder för den som vill hitta nyheter om företag.
Bolagsverket beskriver det på sin hemsida: den sista juli är deadline för alla aktiebolag som har sista räkenskapsdag sista december, att lämna in årsredovisningen.
Detta betyder att vi plötsligt får tillgång till massor av spännande information om väldigt många företag.
Själv tog jag i år chansen att ta fram årsredovisningar för de bolag jag tidigare berättat om i olika granskningar av företag som tjänar pengar på att lova hjälp till arbetlösa. En relativt enkel grundresearch gav en rad nyheter på både tv och webb, både lokalt och på riksnivå, under en hel dag – med uppföljande debatt och reaktioner dagen därpå.
Sitter du på en lokalredaktion kan du vara säker på att det finns ett gäng lokala (eller lokalt intressanta) företag vars årsredovisningar tillgängliggörs just vid sommartorkans torraste tidpunkt. Motsvarande om du jobbar på en branschtidning eller annan specialredaktion, eller om du är frilans med ett eget bevakningsområde.
(På svt använder vi betaltjänsten Retriever för att snabbt söka och plocka hem årsredovisningar. Det finns också flera andra tjänster som säljer årsredovisningar på nätet – eller så kan man begära ut dem direkt från Bolagsverket.)
Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).
– Jag har besökt en by där det varit massor av strul när Telia klippte kabeln.
Min kollega Marit Israelsson på Västerbottensnytt – som jag tidigare samarbetat med i granskningen av jobbcoachföretag – hade ett mycket intressant material, och ville gärna samarbeta om ämnet – problemen när Telia ersatte traditionell fast telefoni i byar i glesbygden med nya lösningar via mobilnätet.
Jag såg framför mig ett möjligt samarbete kring ett intressant ämne, men samtidigt fanns det inte någon självklar riksvinkel. Varför var detta ett problem utanför den aktuella byn?
Allt som ett resultat av att jag flera år tidigare skrivit in en webbadress i ett sökfält.
För att ta det från grunden så har det förstås aldrig varit enklare än nu att hålla koll på sån information som myndigheter och andra samhällsaktörer vill få ut. Den sajt finns knappt där man inte kan prenumerera på pressmeddelanden och andra ”nyheter”, antingen via mejl eller RSS. Genom dessa kan man enkelt få ett flöde av uppdateringar – visserligen samma som alla andra får, och bara det aktören själv vill sprida, men ändå.
Samtidigt finns förstås en enorm mängd allmänna handlingar som aldrig når offentlighetens ljus eftersom de stannar inom myndighetens väggar. Som goda granskare kan vi begära ut dem med hänvisning till offentlighetsprincipen. Den vägen kan vi genomföra granskningar och hitta nyheter med fakta och formuleringar som i vissa fall avviker från den officiella bilden.
Men det finns också en tredje typ av dokument, på en slags mellannivå där myndigheten inte vill eller kan publicera som ett pressmeddelande, men inte heller vill eller kan hemlighålla det. Det kan handla om utvärderingar, rapporter, remissvar eller andra skrivelser. Ibland totalt ointressanta, ibland ganska intressanta för den specialintresserade – och ibland med riktigt stor nyhetspotential.
Det är dokumenten som publiceras på sidor som ”Övrigt”, ”Rapporter” eller ”Remisser”. Om vi pratar webbstruktur så ligger de oftast under ”Om oss” parallellt med ”Pressmeddelanden” eller ”Nyheter” på myndighetens eller organisationens sajt.
Men ofta – utan prenumerationsmöjlighet.
I de fall där du kan prenumerera så är det enkelt. Då startar du prenumerationen och får sedan dokumenten (eller länkar) i mejlen eller RSS-läsaren (gamla favoriten Google Reader finns ju inte längre, men konkurrenter som Reedly, Pulse eller Taptu har tagit över stafettpinnen).
Om inte sidan själv erbjuder en möjlighet till prenumeration så finns det två sätt du själv kan starta en sådan.
Tricket är enkelt: lägg in webbadressen som en Alert-sökning. Alltså bara adressen, inga sökord, ingenting mer.
Systemet är inte bombsäkert eftersom allt beror på när Google indexerar sajten nästa gång. Men om det handlar om ett ämne du bevakar över längre tid, och där ditt primära intresse är att hålla koll på om det dyker upp något intressant – inte att du måste vara först med en specifik rapport vid ett speciellt tillfälle – så fungerar det utmärkt.
Då kan det till exempel slumpa sig så att den ilskna byn med ny telefoni hittar sin självklara riks-komplettering i en rapport från Post- och telestyrelsen.
Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.
Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.
Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.
Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.
Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.
Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.
Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.
Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)
Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).
Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).
(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)
Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.
Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.
Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.
I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.
Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.
I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.
Jag tror att det är både rätt och fel.
Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.
Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.
Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.
Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.
Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).
Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.
För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.
Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.
Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.
Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.
Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.
Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.
Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.
(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)
Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.
Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…
Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis Hootsuite, Tweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!
Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!
Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.
I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.
Att få veta vilka som äger ett företag är inte alltid det lättaste. Åtminstone när det inte handlar om en enskild firma där organisationsnumret är synonymt med personnumret, eller ett bolag som gärna berättar om ägandet i öppna kanaler som är någorlunda lättillgängliga.
I svårare fall kan det löna sig att ladda hem eller beställa en årsredovisning (från t ex Bolagsverket eller Retriever Business) eftersom det där ofta anges ägare i anslutning till beslut om fördelning av årets vinst (aktieutdelning).
Aktiebolag har en skyldighet att hålla en aktiebok som vem som helst ska kunna ta del av. Antingen i företagets lokaler (mindre vanligt i praktiken att journalister gör det besöket) eller hos Värdepapperscentralen, som numera heter Euroclear (och jag vet uppriktigt sagt inte hur vanligt det är med journalistbesök där heller).
Min tidigare styrelsekollega i Föreningen grävande journalisterBosse Vikingson, upptäckte nyligen ett annat, och betydligt enklare sätt att kolla aktieinnehav i just börsbolag.
Finansinspektionen har nämligen ett öppet och sökbart så kallat insynsregister på nätet, där nyckelpersoner i bolagen, som kan tänkas få information som påverkar börskursen, måste anmäla sitt eget eller sina anhörigas ägande i bolaget, och uppdatera eventuella förändringar.
Eller som det står i myndighetens egen beskrivning: ”Insynsregistret innehåller uppgifter om börsbolagens insynspersoner och det innehav som de och deras närstående har av aktier och andra aktierelaterade finansiella instrument i bolaget.”
Registret uppdateras normalt vardagar vid 15-tiden enligt hemsidan, och tycks kunna vara en utmärkt källa, åtminstone så länge man vet vad det är och inte är.
Registret är alltså ingen komplett aktiebok, men kan vara ett bra sätt att snabbt få en bild av t ex styrelseledamöters eller chefers intressen i det egna bolaget – och eventuella förändringar av dessa. Alltså: om man vill veta om en viss ledningsperson över huvud taget har ekonomiska intressen i det det egna bolaget – och hur mycket – så kan registret ge en första bild. Däremot är det svårare att gå åt andra hållet: om man vill ha svar på vilka som äger aktier i ett specifikt bolag så riskerar svaret från registret att bli mycket ofullständigt.
Enligt kunnigare kollegor som jag rådfrågat, är registret inte alltid hundra procent tillförlitligt, det finns bl a risk att uppgifter släpar efter, så innan man publicerar uppgifter i ett reportage bör man söka bekräftelse på annat sätt. Men som del av en första grundresearch funkar det nog utmärkt.
Det finns framför allt ingen gratistjänst på nätet som ger motsvarande information.
Tack Bosse för tipset!
(Och ja, Fi i rubriken står alltså för Finansinspektionen om någon nu trott något annat.)
Sommaren kräver också skarpsynta journalister. Och arbetsledare.
Efter midsommar blir vi alla vikarier. Det vill säga sommarvikarierna tar plats på reporterstolarna – och även i många fall på arbetsledarplatserna. Folk som i vanliga fall jobbar som reportrar blir nu chefer för några veckor.
Själv har jag jobbat många somrar med vikarierande arbetsledare, och även hoppat in själv i rollen några gånger. Jag har sett både magplask och succéer – framgångsrecept och bakslagsstrategier. För reportrarna har vi tidigare beskrivit sommarvikariens gyllene regler. Men här nu för den inhoppande arbetsledaren: sju grundregler som räddar sommaren på nya stolen:
Regel nummer 1 utövas av många på ett formellt plan, men av betydligt färre på djupet och på allvar: Kräv idéer!
Motivet bakom detta är inte primärt att utveckla reportrarnas kreativa förmåga, inte heller att avlasta dig kreativt arbete (även om det är en trevlig bieffekt). Nej det viktigaste skälet att be om idéer från reportrarna är att det ökar sannolikheten att det kommer fram riktigt bra idéer! Hur briljant du och dina arbetsledarkollegor än brainstormar så kommer den rena mängden idéer att bli större om de kommer från fler håll – vilket i sig ökar sannolikheten för något riktigt bra.
Ett annat viktigt argument är att man minskar risken för tråkiga knäck. Den reporter som får ett utlägg kommer aldrig att uppamma samma energi som den som får möjlighet att förverkliga en egen idé. Även om storyn är exakt densamma.
Viktigt här är också kravställandet. Det handlar inte om att ”be om” eller ”uppmuntra” eller ”hålla dörren öppen för”. Hur många redaktioner låter jobbnärvaron enligt schemat vara något man ”ber om” eller leverans före deadline vara något man ”uppmuntrar”? Kollade fakta och korrekta citat vara något man ”håller dörren öppen för”?
Vi har tidigare skrivit om den förskräckliga hållningen att ”Vi ger visst resurser till grävande – om bara någon reporter kommer med en tillräckligt bra idé”, och detta är ungefär samma fråga. En redaktion är beroende av ett inflöde av idéer från sina medarbetare. Det gäller om möjligt än mer på sommaren då ”nyhetstorka” uppstår i form av färre pressmeddelanden från extrema aktörer. Därför ska egna idéer inte vara ett önskemål utan ett krav från den första dagen.
(Tänk på en skolminister eller nåt så glömmer du inte bort det – det är rätt att ställa krav!)
Regel nummer 2 är så enkel och avgörande att det är anmärkningsvärt hur många välavlönade chefer som inte lärt sig den än: Säg inte nej!
Bejaka den idé som reportern kommer med! Och gör det i synnerhetom det är en osäker sommarvikarie och också – och kanske inte minst – om idén är halvdålig.
Du kommer nämligen att ha alla chanser i världen att lotsa reportern rätt. Från det ögonblick du bejakat den första skissen kommer reporterns sinne att vara vidöppet för förslag på hur den ska förbättras.
(Vad som händer med sinnet på den sommarvikarie som möts av ett avmätt nej när hen samlat mod till att för första gången närma sig desken med en egen idé, det kan du ju fundera en stund på.)
Du behöver alltså alls inte älska idén för att bejaka den. Syftet med bejakandet är inte ett carte blanche åt en ofärdig tanke – det är att starta en sprudlande tankeprocess hos reportern. Och hos dig själv.
Regel nummer 3 som nog alla skriver under på i princip men som kan betyda väldigt många olika saker i praktiken varav en del direkt kontraproduktivt och destruktivt: Hjälp reportern att förvandla idén till något görbart!
Om du under punkt 2 fick skrämselhicka inför tanken på att bejaka sommarvikarien som den första dagen vill starta ett jättegräv om kommunens alla byggprojekt, så har du här din räddning. Just den idén hjälper du reportern att antingen avgränsa till ett eller flera kortare jobb (okej, vi börjar med ett bygge!) eller lägga upp som ett håltimmesgräv.
Den sistnämnda lösningen kan förvisso vara förrädisk. Repliken ”Det där kan du kolla på vid sidan om” leder oftast till att ingenting alls blir kollat – om din insats stannar där. Du måste förstås som en god arbetsledare hjälpa reportern att lägga upp en plan för sitt håltimmesgrävande, exempelvis med hjälp av en enkel Story Based Inquiry-modell: ni kommer överens om vilken arbetshypotesen är (”Om det är så här då har vi en story!”) och delar upp den i kontrollerbara beståndsdelar (”Kostnaden har ökat jämfört med ursprungsplanen”) som i sin tur landar i konkreta arbetsuppgifter (”Begär ut ursprungsplanen”).
Dessa konkreta arbetsuppgifter är sedan de håltimmesarbetsuppgifter (eller mer realistiskt: fem-minuter-medan-man-väntar-på-att-någon-ringer-tillbaka-uppgifterna) som du och reportern är överens om att hen ska utföra vid sidan av dagsjobben de kommande veckorna.
Ni bokar förstås också också ett avstämningsmöte en vecka framåt i tiden, för att se hur projektet fortskrider.
Om storyn är motsatsen till ett gräv – något vagt och luddigt utan ett uns av spänning – kanske förstärkningen måste ske åt det andra hållet. En tanke om att ”titta på det här med miljön” kräver precisering och skärpning. Vilken nyhet hoppas vi få fram? Hur lyder rubriken? Även här är din arbetsledarroll ovärderlig – och även här har du möjlighet att styra upp allt du själv kände tveksamhet inför när du bet dig i tungan för att inte säga nej till idén!
Om idén redan känns gjord blir din uppgift att växla upp den eller styra den i sidled: om man så sent som för ett halvår sedan granskade könsfördelningen i kommunens bolagsstyrelser så kanske ni nu ska undersöka om förklaringen som de ansvariga gav verkligen håller? Om ni redan gjort en rejäl genomgång av kommunens mest inflytelserika företagare så kanske det nu är dags att kartlägga idrottsföreningarnas dolda makthavare?…
Vad du än gör med idén så bör du ta med ett grundtips från Story Based Inquiry-modellen: en story är inte ett ämne, en story är inte en fråga. En story är möjligen svaret på en fråga – ett (eller flera) påstående(n) som ger nya uppgifter om världen och som (viktigt!) låter sig kontrolleras.
Din uppgift är att hjälpa reportern hitta fram till den hypotetiska storyn och därifrån komma vidare till arbetsuppgifterna – oavsett om nivån är ”slå ett kollsamtal för att se om inbrotten ökat” eller ”den stora granskningen av kommunens byggprojekt”.
(Samtidigt ska du akta dig för att malla in de vilda idéerna alltför hårt i redaktionens prydliga rutinrabatter. Vikariens idé kanske är lysande i sig själv även om den helt avviker från mallen – eller just därför. Försök testa tanken att en story behöver inte vara dålig bara för att den inte låter som alla andra stories du hört. Den är hisnande, jag vet, men ibland leder den till storverk.)
Lite som en parantes måste här också placeras regel nummer 4: Förstör inte för regel 1-3 genom att ge upp och komma springande med utlägg.
Visst, du har rätt att vara otålig. Vi ska få ut en tidning i morgon, eller en sändning i kväll, eller både ock och en webb hela tiden. Men om du släpper idéarbetet och går in med ett utlägg så riktar du också en tydlig signal till reportern och redaktionen: ”Egna idéer var bra i teorin men i praktiken så gäller lappen i handen.”
Det förrädiska är att ingen kommer att protestera. En lapp i handen är en riktigt bekväm lösning också för reportern som inte riktigt kommit igång med sin egen story. Framför allt eftersom den gör det möjligt att ta mindre ansvar för sitt jobb. Vi vet väl alla, handen på hjärtat, hur olika samtalen låter med fotografer, redigerare och andra kollegor när chefen ”tycker att vi borde åka på det här” jämfört med när man själv funnit storyn – och finner den angelägen därefter. Utlägget hanteras ofelbart lite lättvindigare, lite enklare och med lite mindre entusiasm (och i värsta fall noggrannhet) än den egna storyn. Bakom skillnaden finns delvis en ren självbevarelsedrift: om jag misslyckas med en story jag själv initierat så blir det mitt huvud som ryker vid utvärderingen. Om jag misslyckas med ett utlägg så var det…ett utlägg.
I avdelningen don’ts måste vi också lägga in regel nummer 5: Blanda inte ihop kritiska ifrågasättanden med en allmän dissighet. En god arbetsledare kräver förstås att reportern har belägg för sina påståenden, bemötanden från utpekade parter och en dramaturgi som håller för formatet. Men det är inte detsamma som att en bra bit in i arbetet börja ifrågasätta om storyn egentligen är någon story, ställa grundfrågor som visar att man varken hängt med eller litar på reportern – eller bara inta en vagt avvaktande eller passiv hållning inför materialet.
Enkelt uttryckt så ska frågan om storyn ska berättas besvaras i ett så tidigt skede som möjligt, så man sedan alltmer kan övergå till frågan hur storyn ska berättas.
Den arbetsledare som i ett sent skede måste ägna tid åt att ifrågasätta om storyn är en story har disponerat sin tid fel. Genom att inte göra detta ställningstagande i ett tidigt skede har vederbörande nu mindre tid för slutskedets verkligt viktiga ifrågasättanden: har vi hittat alla relevanta fakta, sökt alla personer, maxat publiceringsplanen osv?…
Naturligtvis betyder detta inte att du ska vara passiv under resans gång. I stället rekommenderar vi som regel nummer 6: Ligg på om det egna!
Utgå helt enkelt från att reportern är ungefär som du själv: jobbar gärna men helst med sånt som ger en omedelbar utdelning.
Det innebär att ett håltimmesgräv eller annat mer långsiktigt projekt (hej alla forskare och utredare som läser denna blogg: långsiktigt för journalister är alltså ”mer än en dag”) alltid riskerar att hamna längre ned på den mentala priolistan än det enkla dagsjobbet.
Bästa sättet att möta den obalansen är att skapa motsvarande incitament för det långsiktiga. Visst, reportern har varken moroten eller piskan av publicering om en timme – men du kan ge vederbörande en annan morot och piska i form av ditt spontana uppdykande vid skrivbordet, önskemål om skriftlig rapport före hemgång, feedback på den senaste researchen osv.
Genom någorlunda regelbundet återkommande avstämningar får du också en möjlighet att hjälpa till när något kört fast – och att styra om reportern som börjat traska åt helt fel håll. Du kanske märker att reportern ringer och ber om formella intervjuer när hen i själva verket borde söka efter fakta (eller tvärtom) och då kan du enkelt korrigera arbetsriktningen vid ett avstämningssamtal.
Regel nummer 7:Planera för utgörning! Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller egna idéer. En oerfaren reporter låter gärna researchen springa iväg åt flera olika håll samtidigt, och en osäker arbetsledare kan i värsta fall fylla på med ännu fler frågetecken bara för att vederbörande inte känner sig trygg i sin egen roll.
Men vi har inte evig tid för research – och platsen för publicering är begränsad. Någon måste sätta ned foten och säga att ”Nu har vi det vi behöver!” På sommaren är risken stor att vikarien är för osäker för att göra det – och alltså faller ansvaret på dig som vikarierande arbetsledare.
Om ni arbetar enligt Story Based-modellen behöver detta inte vara något dramatiskt. Då har ni under hela resans gång (lång eller kort) arbetat med en hypotetisk story som fått alltmer fasta konturer och förvandlats till en bekräftad story– som nu börjar likna ett råmanus för inslag eller text.
Om ni struntat i storybaserat-idéerna och jobbat mer ”fritt”, så kommer ni att ha ett mer svävande stoff att hantera. Då föreslår jag att ni sätter er ned med ett stort ark papper och ritar upp vad ni egentligen har – exempelvis enligt modellen Tingen-Ringen-Pilen– för att få ihop era lösa beståndsdelar till en fungerande berättelse.
Observera att även sommaren mår bra av en genomtänkt publiceringsplan. Ska verkligen alla artiklarna ut på en och samma dag? Är det inte bättre att dela upp avslöjandet, reaktionerna och den stora intervjun med den politiker som kan förväntas vilja ändra lagen? Eller ska man kanske dela upp på någon annan ledd; starta försiktigt men använda webben till att efterlysa publikens egna erfarenheter, och sedan använda dessa för artiklar dag 2 och 3? Eller göra en annan fördelning mellan webb och papper?…
Möjligheterna är oändliga, och jag tyckter generellt att många redaktioner undervärderar potentialen i sitt eget material. På sommaren finns det ju dessutom ett slags ekonomiskt värde (i meningen ”hushållande med resurser”) att till exempel sprida ut en egen reportageserie över flera dagar.
Dock behöver reportervikarien garanterat hjälp här; detta är ett område där hen inte alls kommer att ha samma förkunskap som du. Du känner redaktionen, publiken, rutinerna…dessutom behöver reportern avlastning för de sista faktakollarna, bemötandena och korrekturläsningar.
Vid alla större satsningar bör reportern vara närvarande på redaktionen under publiceringsdagarna för att hantera reaktioner, ifrågasättanden och uppföljningar. Som en god arbetsledare ser du förstås till att schemat gör detta möjligt.
Sammanfattningsvis är det min erfarenhet är att den vikarierande arbetsledaren kan göra stor skillnad under sommaren – genom att bejaka och utveckla de egna idéerna, och uppmuntra och hjälpa de osäkra reportervikarierna över hinder och förbi fallgropar. Fram till en publicering som får staten att skälva – eller åtminstone skakar om en stund mellan sommarstugorna.
