Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.
Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.
Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.
Den unge mannens namn är Edward Snowden.
Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.
The Guinness is good.
Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.
Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.
Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”
– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…
Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.
Det finns metod-, strategi- och tekniktips som lämpar sig extra väl för den särskilda sorts jobb som görs under en valrörelse – valsatsning eller valbevakning elller valtema eller vad vi nu väljer att kalla det.
Tips som i bästa fall kan göra nytta både på den lilla och den stora redaktionen, på branschtidningen eller riksradioredaktionen – eller för den delen för frilansen som letar stories som gör sig bra i höstmörkret ett valår.
Det viktigaste tipset berättade vi om här härom dagen. Men nu kommer lite mer för den som vill fylla på med inspiration och idéer inför specialsatsningssammanträdet, upptaktskonferensen eller spånmötet:
1. Grunden
En första fråga som valredaktionen måste ta ställning till är fördelningen mellan ”ska”- och ”gjort”-journalistik. (”Så ska xx fixa yy” kontra ”Det har xx gjort för att fixa yy”.) I en valrörelse är det viktigt med båda delarna, men om politikerna själva får bestämma blir det gärna väldigt mycket ”ska” och ganska lite ”gjort”.
Från ett mer krasst väljarperspektiv kan ”gjort” ofta vara mer intressant. Om framtiden kan alla säga mycket, men om gårdagen blir det svårare att sväva ut. Vill man förstå skillnaden från ett reporterperspektiv kan den här posten möjligen vara behjälplig; den handlar om varför granskaren aldrig tittar framåt.
Och om ni vill att (åtminstone en del av) er valsatsning ska kunna kallas granskning kan det förresten vara läge att fundera igenom vad som i grunden skiljer granskningen från annan journalistik. Här har vi skrivit om just detta (med ett konkret exempel på varför det kan vara granskande journalistik att kolla en debatt från förra valrörelsen).
(Och glöm nu inte att även oppositionen kan och bör granskas. De kanske inte byggt några vägar möjliga att inspektera men deras förslag bygger på förutsättningar och uträkningar som kan ställas mot forskning och etablerad kunskap inom de aktuella områdena. Och om de inte haft makten i vår kommun kanske de haft det i grannkommunen; läge för ett samarbete över redaktionsgränserna för att visa hur motståndarlagets politik ser ut i praktiken?)
2. Granskning i praktiken
Konkreta tips om granskningar som är lätta att komma igång med finns här, och några ytterligare specialanpassade för sommarläget (men med flera punkter som lämpar sig för politik- och politikergranskning) hittar du här.
Tankar och tips om gräv ihop med publiken finns här respektive här, och den enklaste modellen för att skapa en enkät hittar du här.
(Tänk dock på att politiker blir överösta med enkäter ett valår. Gör dig och dem en tjänst och undersök om det finns något annat sätt att få fram informationen innan du börjar mejla eller ringa. Om du söker efter ett partis ståndpunkt kan den kanske enklare hittas på sajten eller i partimotioner i riksdagen – eller i den enkät din kollega gjorde i anslutning till reportageserien i våras?)
3. Jakten på nyheterna
Visst vill vi komma först även med de politiska nyheterna. Hur man hittar nyheter har vi tipsat om vid flera tillfällen: här 10 + 1 tips som fungerar, här sex tips särskilt anpassade till sommaren, här 25 nyhetskällor (som inte är tingsrätten), samt inte minst viktigt fem metoder för vässning av nyheterna man hittat.
Ja…och om du utöver detta vill ha fler tips så har vi några tips om det också.
(En liten varning dock för nyheter om så kallade utspel: de har en tendens att återanvändas av utspelaren. Därför bör du som minimum kolla åtminstone ert eget arkiv, fråga utspelaren samt göra en enkel googling innan du gör rubrik av ”ska”, ”vill” och ”föreslår”.)
Och på tal om Facebook så är det väl nu dags att fler än Sydsvenskan testar offentligheten kring politikernas Facebooktrådar (och sms, och DM på Twitter, med mera).
5. Koll på nätet
När politikerna skriver förhastade uppdateringar är det viktigt att kunna spara skärmen, oavsett om man jobbar i mobilen, på surfplattan eller på en traddator. Om sidan är raderad eller ändrad är det fint att veta att den kan vara sparad ändå (och ännu fler metoder här).
Med hjälp av metadata kan du hitta mer information om publicerade bilder eller dokument, med en smart gratistjänst upptäcker du om formuleringar är plankade från andra delar av nätet (en politikergranskning som förtjänstfullt upprepats flera gånger av andra redaktioner sedan svt gjorde den sommaren 2006) och så här ser du vem som står bakom en .se-sajt.
6. Intervjuer
Politikintervjun utgör ofta en utmaning även för den mest erfarna reportern: ett vant intervjuobjekt med informationsövertag och ibland starka incitament att vända frågeställningen till sin egen fördel – eller helt åt sidan.
Få saker är säkrare än att en valbevakning kommer att innehålla siffror. Opinionsundersökningar om allt från partisympatier till åsikter i sakfrågor och möjliga styrandekonstellationer.
Glöm inte bort att du vid bevakning av politiska sakfrågor inte alltid är så beroende av enskilda aktörers medverkan att allt måste vara uppbokat – det kan ofta vara mer värt att komma ut tidigare.
Om ditt mål för dagen är en presskonferens är mitt tips att du inte bara förbannar mörkret utan också funderar på hur du kan jobba lite smartare med de givna förutsättnignarna.
Lycka till med valsatsningar och valbevakningar! Om det finns tips vi missat (eller om du tycker att något av våra är helt bort i tok konstigt) så tveka inte att fylla på i kommentarerna!
(Och är du politiker och smygläser? Du är också välkommen att kommentera!)
– Gör ingen ny satsning! Kör vidare på de gamla! Det är ju nu man kan få svar!
Den kloka kollegan svarade snabbt på min fråga om vilken som var den bästa valsatsningen man kunde göra som redaktion eller enskild reporter. Och hen har förmodligen rätt – den egna satsning ni gjorde i våras har förmodligen flera frågetecken som aldrig blev uträtade eftersom ansvariga politiker höll sig undan eller svarade oklart. Nu är det valrörelse, då är det dags att ställa saken på sin spets. För eller mot en lagändring? Ja eller nej till mer resurser?
Jag har jobbat som reporter i valrörelser sen sent 90-tal både lokalt och på riksnivå, och varit delaktig i både allmän bevakning och riktade satsningar, och har upprepade gånger slagits av hur mycket tillgängligare den politiker är i augusti-september som inte kunde medverka i november eller januari.
Valrörelsen är politikens motsvarighet till börsjättarnas bolagsstämmor; ett tillfälle då vd:ar och styrelseordföranden faktiskt måste göra sig tillgängliga och svara på frågor, dessutom berätta hur man tänkt sig framtiden. Ett tillfälle då man menar sig rentav vara tillgänglig för allmänheten (aktieägarna) och därmed inte heller rimligen kan stänga dörren i ansiktet på nyfikna journalister – ens när dessa vill ställa kritiska frågor om jobbiga ämnen.
Så vårt viktigaste tips till er som nu sitter och spånar valsatsningar måste bli just detta: stanna till ett ögonblick innan ni ägnar hela konferensen åt att ”tänka nytt”. Fundera i stället igenom vilken egen satsning (granskning, artikelserie, nyhetsfördjupning…) som inte fick svar från alla politiskt ansvariga när ni gjorde den tidigare under året (eller i fjol eller förrfjol) – och fyll igen de luckorna nu.
Vad säger partierna egentligen om idrottsklubbens ekonomi – kommer man att fortsätta pumpa in pengar i förlustboet? Hur ställer sig utskottets ledamöter till den kontroversiella lagtolkningen som myndigheten gjort? Vad ska hända med det omdiskuterade industriområdet, med lärarlönerna och med landsortsbiblioteken den kommande mandatperioden?
Man kan diskutera fördelningen mellan ”ska”-journalistik (”Så ska xx förbättra yy”) jämfört med ”gjort”-journalistik (”Så lite har xx gjort för att förbättra yy”), vilket vi bland annat diskuterat i denna post, men om man nu ska ägna sig åt den förstnämnda sortens journalistik så borde ”ska”-svaren åtminstone i första hand beröra de ämnen som ni har koll på och funnit relevanta innan ni började ta hänsyn till partiernas agendor.
När ni fyllt igen de luckorna kan det vara dags att gå vidare. Och till detta kommer vi att återkomma snabbare än ni anar!
Det är nog inte många som tänker på det men månadsskiftet juli-augusti tillhör årets bästa perioder för den som vill hitta nyheter om företag.
Bolagsverket beskriver det på sin hemsida: den sista juli är deadline för alla aktiebolag som har sista räkenskapsdag sista december, att lämna in årsredovisningen.
Detta betyder att vi plötsligt får tillgång till massor av spännande information om väldigt många företag.
Själv tog jag i år chansen att ta fram årsredovisningar för de bolag jag tidigare berättat om i olika granskningar av företag som tjänar pengar på att lova hjälp till arbetlösa. En relativt enkel grundresearch gav en rad nyheter på både tv och webb, både lokalt och på riksnivå, under en hel dag – med uppföljande debatt och reaktioner dagen därpå.
Sitter du på en lokalredaktion kan du vara säker på att det finns ett gäng lokala (eller lokalt intressanta) företag vars årsredovisningar tillgängliggörs just vid sommartorkans torraste tidpunkt. Motsvarande om du jobbar på en branschtidning eller annan specialredaktion, eller om du är frilans med ett eget bevakningsområde.
(På svt använder vi betaltjänsten Retriever för att snabbt söka och plocka hem årsredovisningar. Det finns också flera andra tjänster som säljer årsredovisningar på nätet – eller så kan man begära ut dem direkt från Bolagsverket.)
Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).
– Jag har besökt en by där det varit massor av strul när Telia klippte kabeln.
Min kollega Marit Israelsson på Västerbottensnytt – som jag tidigare samarbetat med i granskningen av jobbcoachföretag – hade ett mycket intressant material, och ville gärna samarbeta om ämnet – problemen när Telia ersatte traditionell fast telefoni i byar i glesbygden med nya lösningar via mobilnätet.
Jag såg framför mig ett möjligt samarbete kring ett intressant ämne, men samtidigt fanns det inte någon självklar riksvinkel. Varför var detta ett problem utanför den aktuella byn?
Allt som ett resultat av att jag flera år tidigare skrivit in en webbadress i ett sökfält.
För att ta det från grunden så har det förstås aldrig varit enklare än nu att hålla koll på sån information som myndigheter och andra samhällsaktörer vill få ut. Den sajt finns knappt där man inte kan prenumerera på pressmeddelanden och andra ”nyheter”, antingen via mejl eller RSS. Genom dessa kan man enkelt få ett flöde av uppdateringar – visserligen samma som alla andra får, och bara det aktören själv vill sprida, men ändå.
Samtidigt finns förstås en enorm mängd allmänna handlingar som aldrig når offentlighetens ljus eftersom de stannar inom myndighetens väggar. Som goda granskare kan vi begära ut dem med hänvisning till offentlighetsprincipen. Den vägen kan vi genomföra granskningar och hitta nyheter med fakta och formuleringar som i vissa fall avviker från den officiella bilden.
Men det finns också en tredje typ av dokument, på en slags mellannivå där myndigheten inte vill eller kan publicera som ett pressmeddelande, men inte heller vill eller kan hemlighålla det. Det kan handla om utvärderingar, rapporter, remissvar eller andra skrivelser. Ibland totalt ointressanta, ibland ganska intressanta för den specialintresserade – och ibland med riktigt stor nyhetspotential.
Det är dokumenten som publiceras på sidor som ”Övrigt”, ”Rapporter” eller ”Remisser”. Om vi pratar webbstruktur så ligger de oftast under ”Om oss” parallellt med ”Pressmeddelanden” eller ”Nyheter” på myndighetens eller organisationens sajt.
Men ofta – utan prenumerationsmöjlighet.
I de fall där du kan prenumerera så är det enkelt. Då startar du prenumerationen och får sedan dokumenten (eller länkar) i mejlen eller RSS-läsaren (gamla favoriten Google Reader finns ju inte längre, men konkurrenter som Reedly, Pulse eller Taptu har tagit över stafettpinnen).
Om inte sidan själv erbjuder en möjlighet till prenumeration så finns det två sätt du själv kan starta en sådan.
Tricket är enkelt: lägg in webbadressen som en Alert-sökning. Alltså bara adressen, inga sökord, ingenting mer.
Systemet är inte bombsäkert eftersom allt beror på när Google indexerar sajten nästa gång. Men om det handlar om ett ämne du bevakar över längre tid, och där ditt primära intresse är att hålla koll på om det dyker upp något intressant – inte att du måste vara först med en specifik rapport vid ett speciellt tillfälle – så fungerar det utmärkt.
Då kan det till exempel slumpa sig så att den ilskna byn med ny telefoni hittar sin självklara riks-komplettering i en rapport från Post- och telestyrelsen.
Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.
Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.
Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.
Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.
Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.
Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.
Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.
Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)
Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).
Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).
(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)
Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.
Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.
Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.
I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.
Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.
I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.
Att få veta vilka som äger ett företag är inte alltid det lättaste. Åtminstone när det inte handlar om en enskild firma där organisationsnumret är synonymt med personnumret, eller ett bolag som gärna berättar om ägandet i öppna kanaler som är någorlunda lättillgängliga.
I svårare fall kan det löna sig att ladda hem eller beställa en årsredovisning (från t ex Bolagsverket eller Retriever Business) eftersom det där ofta anges ägare i anslutning till beslut om fördelning av årets vinst (aktieutdelning).
Aktiebolag har en skyldighet att hålla en aktiebok som vem som helst ska kunna ta del av. Antingen i företagets lokaler (mindre vanligt i praktiken att journalister gör det besöket) eller hos Värdepapperscentralen, som numera heter Euroclear (och jag vet uppriktigt sagt inte hur vanligt det är med journalistbesök där heller).
Min tidigare styrelsekollega i Föreningen grävande journalisterBosse Vikingson, upptäckte nyligen ett annat, och betydligt enklare sätt att kolla aktieinnehav i just börsbolag.
Finansinspektionen har nämligen ett öppet och sökbart så kallat insynsregister på nätet, där nyckelpersoner i bolagen, som kan tänkas få information som påverkar börskursen, måste anmäla sitt eget eller sina anhörigas ägande i bolaget, och uppdatera eventuella förändringar.
Eller som det står i myndighetens egen beskrivning: ”Insynsregistret innehåller uppgifter om börsbolagens insynspersoner och det innehav som de och deras närstående har av aktier och andra aktierelaterade finansiella instrument i bolaget.”
Registret uppdateras normalt vardagar vid 15-tiden enligt hemsidan, och tycks kunna vara en utmärkt källa, åtminstone så länge man vet vad det är och inte är.
Registret är alltså ingen komplett aktiebok, men kan vara ett bra sätt att snabbt få en bild av t ex styrelseledamöters eller chefers intressen i det egna bolaget – och eventuella förändringar av dessa. Alltså: om man vill veta om en viss ledningsperson över huvud taget har ekonomiska intressen i det det egna bolaget – och hur mycket – så kan registret ge en första bild. Däremot är det svårare att gå åt andra hållet: om man vill ha svar på vilka som äger aktier i ett specifikt bolag så riskerar svaret från registret att bli mycket ofullständigt.
Enligt kunnigare kollegor som jag rådfrågat, är registret inte alltid hundra procent tillförlitligt, det finns bl a risk att uppgifter släpar efter, så innan man publicerar uppgifter i ett reportage bör man söka bekräftelse på annat sätt. Men som del av en första grundresearch funkar det nog utmärkt.
Det finns framför allt ingen gratistjänst på nätet som ger motsvarande information.
Tack Bosse för tipset!
(Och ja, Fi i rubriken står alltså för Finansinspektionen om någon nu trott något annat.)
Sommaren kräver också skarpsynta journalister. Och arbetsledare.
Efter midsommar blir vi alla vikarier. Det vill säga sommarvikarierna tar plats på reporterstolarna – och även i många fall på arbetsledarplatserna. Folk som i vanliga fall jobbar som reportrar blir nu chefer för några veckor.
Själv har jag jobbat många somrar med vikarierande arbetsledare, och även hoppat in själv i rollen några gånger. Jag har sett både magplask och succéer – framgångsrecept och bakslagsstrategier. För reportrarna har vi tidigare beskrivit sommarvikariens gyllene regler. Men här nu för den inhoppande arbetsledaren: sju grundregler som räddar sommaren på nya stolen:
Regel nummer 1 utövas av många på ett formellt plan, men av betydligt färre på djupet och på allvar: Kräv idéer!
Motivet bakom detta är inte primärt att utveckla reportrarnas kreativa förmåga, inte heller att avlasta dig kreativt arbete (även om det är en trevlig bieffekt). Nej det viktigaste skälet att be om idéer från reportrarna är att det ökar sannolikheten att det kommer fram riktigt bra idéer! Hur briljant du och dina arbetsledarkollegor än brainstormar så kommer den rena mängden idéer att bli större om de kommer från fler håll – vilket i sig ökar sannolikheten för något riktigt bra.
Ett annat viktigt argument är att man minskar risken för tråkiga knäck. Den reporter som får ett utlägg kommer aldrig att uppamma samma energi som den som får möjlighet att förverkliga en egen idé. Även om storyn är exakt densamma.
Viktigt här är också kravställandet. Det handlar inte om att ”be om” eller ”uppmuntra” eller ”hålla dörren öppen för”. Hur många redaktioner låter jobbnärvaron enligt schemat vara något man ”ber om” eller leverans före deadline vara något man ”uppmuntrar”? Kollade fakta och korrekta citat vara något man ”håller dörren öppen för”?
Vi har tidigare skrivit om den förskräckliga hållningen att ”Vi ger visst resurser till grävande – om bara någon reporter kommer med en tillräckligt bra idé”, och detta är ungefär samma fråga. En redaktion är beroende av ett inflöde av idéer från sina medarbetare. Det gäller om möjligt än mer på sommaren då ”nyhetstorka” uppstår i form av färre pressmeddelanden från extrema aktörer. Därför ska egna idéer inte vara ett önskemål utan ett krav från den första dagen.
(Tänk på en skolminister eller nåt så glömmer du inte bort det – det är rätt att ställa krav!)
Regel nummer 2 är så enkel och avgörande att det är anmärkningsvärt hur många välavlönade chefer som inte lärt sig den än: Säg inte nej!
Bejaka den idé som reportern kommer med! Och gör det i synnerhetom det är en osäker sommarvikarie och också – och kanske inte minst – om idén är halvdålig.
Du kommer nämligen att ha alla chanser i världen att lotsa reportern rätt. Från det ögonblick du bejakat den första skissen kommer reporterns sinne att vara vidöppet för förslag på hur den ska förbättras.
(Vad som händer med sinnet på den sommarvikarie som möts av ett avmätt nej när hen samlat mod till att för första gången närma sig desken med en egen idé, det kan du ju fundera en stund på.)
Du behöver alltså alls inte älska idén för att bejaka den. Syftet med bejakandet är inte ett carte blanche åt en ofärdig tanke – det är att starta en sprudlande tankeprocess hos reportern. Och hos dig själv.
Regel nummer 3 som nog alla skriver under på i princip men som kan betyda väldigt många olika saker i praktiken varav en del direkt kontraproduktivt och destruktivt: Hjälp reportern att förvandla idén till något görbart!
Om du under punkt 2 fick skrämselhicka inför tanken på att bejaka sommarvikarien som den första dagen vill starta ett jättegräv om kommunens alla byggprojekt, så har du här din räddning. Just den idén hjälper du reportern att antingen avgränsa till ett eller flera kortare jobb (okej, vi börjar med ett bygge!) eller lägga upp som ett håltimmesgräv.
Den sistnämnda lösningen kan förvisso vara förrädisk. Repliken ”Det där kan du kolla på vid sidan om” leder oftast till att ingenting alls blir kollat – om din insats stannar där. Du måste förstås som en god arbetsledare hjälpa reportern att lägga upp en plan för sitt håltimmesgrävande, exempelvis med hjälp av en enkel Story Based Inquiry-modell: ni kommer överens om vilken arbetshypotesen är (”Om det är så här då har vi en story!”) och delar upp den i kontrollerbara beståndsdelar (”Kostnaden har ökat jämfört med ursprungsplanen”) som i sin tur landar i konkreta arbetsuppgifter (”Begär ut ursprungsplanen”).
Dessa konkreta arbetsuppgifter är sedan de håltimmesarbetsuppgifter (eller mer realistiskt: fem-minuter-medan-man-väntar-på-att-någon-ringer-tillbaka-uppgifterna) som du och reportern är överens om att hen ska utföra vid sidan av dagsjobben de kommande veckorna.
Ni bokar förstås också också ett avstämningsmöte en vecka framåt i tiden, för att se hur projektet fortskrider.
Om storyn är motsatsen till ett gräv – något vagt och luddigt utan ett uns av spänning – kanske förstärkningen måste ske åt det andra hållet. En tanke om att ”titta på det här med miljön” kräver precisering och skärpning. Vilken nyhet hoppas vi få fram? Hur lyder rubriken? Även här är din arbetsledarroll ovärderlig – och även här har du möjlighet att styra upp allt du själv kände tveksamhet inför när du bet dig i tungan för att inte säga nej till idén!
Om idén redan känns gjord blir din uppgift att växla upp den eller styra den i sidled: om man så sent som för ett halvår sedan granskade könsfördelningen i kommunens bolagsstyrelser så kanske ni nu ska undersöka om förklaringen som de ansvariga gav verkligen håller? Om ni redan gjort en rejäl genomgång av kommunens mest inflytelserika företagare så kanske det nu är dags att kartlägga idrottsföreningarnas dolda makthavare?…
Vad du än gör med idén så bör du ta med ett grundtips från Story Based Inquiry-modellen: en story är inte ett ämne, en story är inte en fråga. En story är möjligen svaret på en fråga – ett (eller flera) påstående(n) som ger nya uppgifter om världen och som (viktigt!) låter sig kontrolleras.
Din uppgift är att hjälpa reportern hitta fram till den hypotetiska storyn och därifrån komma vidare till arbetsuppgifterna – oavsett om nivån är ”slå ett kollsamtal för att se om inbrotten ökat” eller ”den stora granskningen av kommunens byggprojekt”.
(Samtidigt ska du akta dig för att malla in de vilda idéerna alltför hårt i redaktionens prydliga rutinrabatter. Vikariens idé kanske är lysande i sig själv även om den helt avviker från mallen – eller just därför. Försök testa tanken att en story behöver inte vara dålig bara för att den inte låter som alla andra stories du hört. Den är hisnande, jag vet, men ibland leder den till storverk.)
Lite som en parantes måste här också placeras regel nummer 4: Förstör inte för regel 1-3 genom att ge upp och komma springande med utlägg.
Visst, du har rätt att vara otålig. Vi ska få ut en tidning i morgon, eller en sändning i kväll, eller både ock och en webb hela tiden. Men om du släpper idéarbetet och går in med ett utlägg så riktar du också en tydlig signal till reportern och redaktionen: ”Egna idéer var bra i teorin men i praktiken så gäller lappen i handen.”
Det förrädiska är att ingen kommer att protestera. En lapp i handen är en riktigt bekväm lösning också för reportern som inte riktigt kommit igång med sin egen story. Framför allt eftersom den gör det möjligt att ta mindre ansvar för sitt jobb. Vi vet väl alla, handen på hjärtat, hur olika samtalen låter med fotografer, redigerare och andra kollegor när chefen ”tycker att vi borde åka på det här” jämfört med när man själv funnit storyn – och finner den angelägen därefter. Utlägget hanteras ofelbart lite lättvindigare, lite enklare och med lite mindre entusiasm (och i värsta fall noggrannhet) än den egna storyn. Bakom skillnaden finns delvis en ren självbevarelsedrift: om jag misslyckas med en story jag själv initierat så blir det mitt huvud som ryker vid utvärderingen. Om jag misslyckas med ett utlägg så var det…ett utlägg.
I avdelningen don’ts måste vi också lägga in regel nummer 5: Blanda inte ihop kritiska ifrågasättanden med en allmän dissighet. En god arbetsledare kräver förstås att reportern har belägg för sina påståenden, bemötanden från utpekade parter och en dramaturgi som håller för formatet. Men det är inte detsamma som att en bra bit in i arbetet börja ifrågasätta om storyn egentligen är någon story, ställa grundfrågor som visar att man varken hängt med eller litar på reportern – eller bara inta en vagt avvaktande eller passiv hållning inför materialet.
Enkelt uttryckt så ska frågan om storyn ska berättas besvaras i ett så tidigt skede som möjligt, så man sedan alltmer kan övergå till frågan hur storyn ska berättas.
Den arbetsledare som i ett sent skede måste ägna tid åt att ifrågasätta om storyn är en story har disponerat sin tid fel. Genom att inte göra detta ställningstagande i ett tidigt skede har vederbörande nu mindre tid för slutskedets verkligt viktiga ifrågasättanden: har vi hittat alla relevanta fakta, sökt alla personer, maxat publiceringsplanen osv?…
Naturligtvis betyder detta inte att du ska vara passiv under resans gång. I stället rekommenderar vi som regel nummer 6: Ligg på om det egna!
Utgå helt enkelt från att reportern är ungefär som du själv: jobbar gärna men helst med sånt som ger en omedelbar utdelning.
Det innebär att ett håltimmesgräv eller annat mer långsiktigt projekt (hej alla forskare och utredare som läser denna blogg: långsiktigt för journalister är alltså ”mer än en dag”) alltid riskerar att hamna längre ned på den mentala priolistan än det enkla dagsjobbet.
Bästa sättet att möta den obalansen är att skapa motsvarande incitament för det långsiktiga. Visst, reportern har varken moroten eller piskan av publicering om en timme – men du kan ge vederbörande en annan morot och piska i form av ditt spontana uppdykande vid skrivbordet, önskemål om skriftlig rapport före hemgång, feedback på den senaste researchen osv.
Genom någorlunda regelbundet återkommande avstämningar får du också en möjlighet att hjälpa till när något kört fast – och att styra om reportern som börjat traska åt helt fel håll. Du kanske märker att reportern ringer och ber om formella intervjuer när hen i själva verket borde söka efter fakta (eller tvärtom) och då kan du enkelt korrigera arbetsriktningen vid ett avstämningssamtal.
Regel nummer 7:Planera för utgörning! Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller egna idéer. En oerfaren reporter låter gärna researchen springa iväg åt flera olika håll samtidigt, och en osäker arbetsledare kan i värsta fall fylla på med ännu fler frågetecken bara för att vederbörande inte känner sig trygg i sin egen roll.
Men vi har inte evig tid för research – och platsen för publicering är begränsad. Någon måste sätta ned foten och säga att ”Nu har vi det vi behöver!” På sommaren är risken stor att vikarien är för osäker för att göra det – och alltså faller ansvaret på dig som vikarierande arbetsledare.
Om ni arbetar enligt Story Based-modellen behöver detta inte vara något dramatiskt. Då har ni under hela resans gång (lång eller kort) arbetat med en hypotetisk story som fått alltmer fasta konturer och förvandlats till en bekräftad story– som nu börjar likna ett råmanus för inslag eller text.
Om ni struntat i storybaserat-idéerna och jobbat mer ”fritt”, så kommer ni att ha ett mer svävande stoff att hantera. Då föreslår jag att ni sätter er ned med ett stort ark papper och ritar upp vad ni egentligen har – exempelvis enligt modellen Tingen-Ringen-Pilen– för att få ihop era lösa beståndsdelar till en fungerande berättelse.
Observera att även sommaren mår bra av en genomtänkt publiceringsplan. Ska verkligen alla artiklarna ut på en och samma dag? Är det inte bättre att dela upp avslöjandet, reaktionerna och den stora intervjun med den politiker som kan förväntas vilja ändra lagen? Eller ska man kanske dela upp på någon annan ledd; starta försiktigt men använda webben till att efterlysa publikens egna erfarenheter, och sedan använda dessa för artiklar dag 2 och 3? Eller göra en annan fördelning mellan webb och papper?…
Möjligheterna är oändliga, och jag tyckter generellt att många redaktioner undervärderar potentialen i sitt eget material. På sommaren finns det ju dessutom ett slags ekonomiskt värde (i meningen ”hushållande med resurser”) att till exempel sprida ut en egen reportageserie över flera dagar.
Dock behöver reportervikarien garanterat hjälp här; detta är ett område där hen inte alls kommer att ha samma förkunskap som du. Du känner redaktionen, publiken, rutinerna…dessutom behöver reportern avlastning för de sista faktakollarna, bemötandena och korrekturläsningar.
Vid alla större satsningar bör reportern vara närvarande på redaktionen under publiceringsdagarna för att hantera reaktioner, ifrågasättanden och uppföljningar. Som en god arbetsledare ser du förstås till att schemat gör detta möjligt.
Sammanfattningsvis är det min erfarenhet är att den vikarierande arbetsledaren kan göra stor skillnad under sommaren – genom att bejaka och utveckla de egna idéerna, och uppmuntra och hjälpa de osäkra reportervikarierna över hinder och förbi fallgropar. Fram till en publicering som får staten att skälva – eller åtminstone skakar om en stund mellan sommarstugorna.
Under åren som journalist har jag gjort enormt många dåliga intervjuer. Ibland så dåliga att jag blir generad när jag i efterhand lyssnar på dem.
Men jag har också gjort ett antal ganska bra intervjuer. Om jag utgår ifrån de som blivit bra hittar jag några metoder som jag tar med mig.
1. Var väl förberedd och koncentrerad. Intervjun är ditt kraftfullaste verktyg. Fundera inte bara på frågorna utan också på vad intervjupersonen kan komma att svara på dina frågor.
Ibland kan jag se det som ett parti schack. Om du kan förutse intervjupersonens nästa drag är du med i matchen.
Det finns ingenting som säger att du behöver redovisa i förväg för intervjupersonen allt du vet. Det gäller speciellt för ansvarsintervjuer med makthavare. Ett skriftligt dokument, en kommunal handling eller något liknande som du tagit ut och lägger fram för intervjupersonen under intervjun kan vara effektfullt.
2. Lyssna och formulera följdfrågor. Be intervjupersonen att bli konkret. ”Hur menar du?” ”Vad betyder det i klartext?” ”Vad tycker du om det?”
I en intervju beskrev SD:s ledande politiker i Filipstad hur hans parti, till skillnad från andra partier, ville bevara den svenska kulturen. Det blev en given följdfråga:
”Vad tänker du på då?”
Efter en stunds tysnad svarar han: ”fornminnen” och efter ytterligare en stunds tystnad ”… och till exempel julafton och midsommarfton”.
”Vilket hot ser du mot de högtiderna från de andra partierna?”
”Nej det är väl inget större hot….men…”
Han har nu lämnat politiken.
3. Ha några få tydliga grundfrågor som du håller fast vid ända tills du får svar. Men använd en vänlig ton även om intervjupersonen inte svarar på dina frågor. Ställ istället om frågorna och låt intervjupersonen prata till punkt.
I Karlstad räknar Sverigedemokraterna med att dubbla antalet röster och kanske få en vågmästarroll i kommunfullmäktige.
”Vilket block tänker ni stödja och söka samarbete med om ni får en vågmästarroll?”
”Vilken politik vill du och ditt parti driva om ni får ett riktigt inflytande i kommunpolitiken?”
Det har beskrivits som en skandalintervju eftersom hon inte kunde svara på någon av frågorna. Det var självklart att publicera den eftersom kommunpolitik också handlar om förtroende.
Intervjun fungerade tack vare att jag hade en ton i frågorna som var lågmäld utan minsta antydan till aggressivitet.
Hon lämnar nu alla sina politiska uppdrag.
4. Ställ öppna frågor. Det är grundprincipen. Men jag har en känsla av att makthavare ibland utnyttjar journalistens öppna frågor för att svara på något helt annat än frågan.
Då, i vissa fall, kan en ja- eller nejfråga vara helt avgörande för ett bra resultat.
Jag har till exempel ställt samma fråga till tre olika kommunalråd, inför kommunala folkomröstningar, om skolnedläggningar:
”Tänker du/ni rätta er efter resultatet i folkomröstningen”.
Om intervjupersonen fortfarande inte väljer att svara på frågan blir det väldigt tydligt.
På samma sätt kan man ställa avgörande ja- och nejfrågor om allt möjligt om man misslyckas med de öppna frågorna, som man förstås alltid börjar med:
”Om du nu tycker så, tänker du rösta mot ditt parti i riksdagen?”, ”Vad betyder det, tänker ni skjuta till extra pengar till verksamheten eller inte?”, ”Efter det här misstaget, tänker du avgå eller ej?”
5. Hjälp intervjupersonen lite på traven att formulera svaret. Om du är väl förberedd vet du i stort vad han/hon tycker. Ställ dig själv frågan: Hur formulerar jag frågan för att intervjupersonen ska ge mig det kraftfulla svar jag vill ha.
Nyligen rapporterade jag om en politisk konflikt i en liten västvärmländsk kommun. En person som hade förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna, deklarerade att han tänkte ställa upp för det lokala lilla missnöjespartiet i kommunalvalet, men ändå stå kvar som medlem i sitt gamla parti som han stödde ideologiskt.
Partidistriktets ordförande intervjuades. Hade jag frågat: ”Är du kritisk till honom och det han gör” hade jag förmodligen fått nöja mig med svaret: ”Ja, jag tycker inte allls om hur han agerat” eller någonting liknande.
Istället ställde jag frågan:
”Det finns dom i ditt parti som tycker att han borde uteslutas. Hur rimligt tycker du det är att en medlem i Socialdemokraterna ställer upp i valet för ett annat parti?”
Svaret blev:
”Det är helt orimligt. Man kan inte representera två partier samtidigt. Frågan om uteslutning kommer säkert upp”.
Men här finns en etisk dimension. Du får förstås inte bidra till att förvanska vad en person står för eller säger.
Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.
För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.
Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.
Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.
Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.
Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.
Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.
Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.
2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.
Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.
Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.
Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!
