Mikael Grill Pettersson – Sida 14

Gästblogg: Tio tips för att hitta en polisanmälan

Hur hittar man en polisanmälan när man inte vet exakt vem som anmält var? Fler än en reporter har drabbats av höggradig frustration inför den frågeställningen, men det finns vägar som inte alla känner till. De beskrivs här av Peter Jonriksson, som är lärare på Mittuniversitetets journalistprogram med ansvar för grävande journalistik och samhällsjournalistik. Peter har en bakgrund som kriminalreporter och samhällsreporter på Sundsvalls Tidning och Mittmedia research, och har tidigare gästbloggat om myndigheters mörkningsiver.

För det mesta är det ingen konst att få information om och ur en polisanmälan – eller åtminstone så mycket information som polisens presstalesperson eller vakthavande befäl anser att du ska ha.

Varje morgon ringer ännu landets kriminalreportrar ”på Dygnslistan”, även om allt fler redaktioner begränsar rutinbevakningen till inlägg på polisens hemsida eller Facebook.
När ett allvarligt brott är färskt är det också enkelt att skilja ut anmälan bland de tusentals som upprättas av poliser varje dag i vårt land. Den här lilla tipslistan handlar i stället om när det är lite besvärligare. När uppgifterna är vaga eller gamla, när du behöver kolla substansen i ett tips, veta mer om en enskild händelse eller kolla om en person är skum.

Som i all research gäller det att veta var man ska leta, vilka regler som gäller, och vilka sökbara fakta man behöver för att hitta fram till det man vill veta. Först några ord om hur det funkar:

K-nummer och RAR
Varje polisanmälan får ett unikt diarienummer. Anmälningarna samlas i ett slags diarium i databasen RAR (Rationell Anmälnings Rutin) som alla poliser har tillgång till via sin dator. Dygnslistan, som polisen dagligen skickar till landets redaktioner är en utskrift från RAR.

Ett K-nummer kan se ut så här: 2200-K1276-14
2200 är den fyrsiffriga länskoden, i detta fall Västernorrland. K1276 är löpnumret och -14 visar årtalet. Detta exempel är alltså den 1276:e polisanmälan i Västernorrland 2014.

K-numret alltså viktigt, och något du hela tiden frågar efter och noterar. Det är det bästa av sökbara fakta i detta sammanhang. Då är det enkelt att begära ut rätt polisanmälan, eller be att få veta vem som är förundersökningsledare så du kan ställa frågor till henom.
Förundersökningsledare är en polis tills dess en skäligen misstänkt identifierats. Då går en åklagare in som ”FU-ledare”. En fin sak med K-numret är att det följer med genom hela rättsprocessen. Ärendet får nya diarienummer hos åklagarmyndigheten och domstolarna, men de K-nummer som rättsfallet omfattar finns sökbart genom hela rättskedjan.

Du kan be vilken polisman som helst att söka i RAR åt dig. Men det kan av olika anledningar visa sig besvärligt eller olämpligt. Då kan du alltid ringa till ”K-diariet”. Det är polisanställda som har till huvudsaklig uppgift att underhålla och hålla ordning i RAR. Tidigare fanns ett K-diarium på varje läns polismyndighet. Detta kan komma att ändras nu när polisen omorganiserar till en rikstäckande myndighet.

Lite om sekretess hos polisen
Alla reportrar som sökt fakta hos polisen vet att myndigheten ofta hänvisar till sekretess. Ofta helt befogat för att skydda brottsoffer och den pågående brottsutredningen. Men det händer också att polisen hänvisar till sekretess för att det är enklare, eller för att kontrollera bilden av den egna verksamheten.

Polis och åklagare har ett mycket starkt lagstöd för sekretess när det gäller enskildas integritet. (OSL 35kap 1§)

Detta ska inte förväxlas med den så kallade Förundersökningssekretessen, som alltså ska skydda uppgifter som kan försvåra polisens arbete. (OSL 18kap 1§)

Här råder så kallat rakt skaderekvisit, den svagare sekretessen. Dessutom upphör sekretessen om en utredning läggs ner eller om åtal väcks.

RAR som sökverktyg
Anmälningarna i RAR innehåller betydligt fler uppgifter om ett misstänkt brott än vad som printas ut på dygnslistan. Det är dessa sökbara fakta som du kan använda för att snäva in en sökning. Här kommer tio tips på hur du kan göra:

1. Brottsrubricering: I RAR noteras den brottsrubricering som verkade rimligast för den polis som upprättade anmälan. Ibland ändras rubriceringen när en förundersökningsledare tittat närmare på fallet, men den ursprungliga rubriceringen i RAR blir kvar. Om den anmälan du söker gäller ett ovanligt brott kan en sådan här sökning räcka. Om det gäller stöld, misshandel eller andra mängdbrott behöver du fler sökbara fakta för att avgränsa.

2. Brottskod: För statistik och forskning räcker det inte med brottsrubriceringar. Därför har polisen ett fyrsiffrigt kodsystem (kolumnen brk på dygnslistan) som beskriver brottet mer i detalj. 5011 är exempelvis ringa narkotikabrott, eget bruk medan 5005 är narkotikabrott, innehav för försäljning. Om du vet mer om vad som ska ha hänt kan du alltså använda brottskoderna för att avgränsa din sökning. En komplett översättning av koderna finns hos BRÅ. Där kan du läsa varför brottskod 1901 verkligen är värd att kolla upp för en nyhetsreporter.

Dessa brottskoder är utmärkta för den reporter som vill kolla utvecklingen för ett visst brott i ett visst område över tid. Var stjäls det flest cyklar i din stad? Var blir flest människor misshandlade av personer de inte känner?

3. Brottsplats: Noteras i RAR som adress, och ibland som geografiska koordinater. Det innebär att allt du vet om län, kommun, postnummer, gata eller postlådor kan avgränsa din sökning eller ge en direkt träff.

4. Brottstid: En exakt eller uppskattad tid för brottet anges alltid i RAR. Ju mer exakt tidsangivelse du har, desto bättre avgränsning av din sökning.

5. Anmälare: Namn och kontaktuppgifter på den som gjort anmälan finns alltid noterad i RAR. Vet du vem som gjort anmälan kan det ge direkt träff om det är en privatperson. Många gånger görs polisanmälningar av andra myndigheter. Det räcker ofta bara till avgränsning, men öppnar samtidigt en annan fenomenal möjlighet – det innebär att det finns ett formellt ärende på den myndigheten. Där finns en handläggare att prata med, eller rentav en formell skriftlig handling som du kan begära ut.

6. Målsägare: Det vill säga brottsoffret. Identiteten finns alltid noterad i RAR, men skyddas som sagt av stark sekretess.

Men redan brottsoffrets ålder och kön kan vara värdefullt för att avgränsa sökningen. Därför bör du heller aldrig låtsas om att du har en uppgift om ett brottsoffers identitet. Då lägger polisen locket på.

Om brottsoffret däremot är ett företag eller en myndighet brukar polisen bedöma att uppgiften kan lämnas ut.

7. Utredande enhet: Finns noterat i RAR. Om du tror dig veta ungefär vad som hände, ungefär var, och ungefär när kan du räkna ut vilken enhet inom polisen som kanske vet något om fallet. Är det ett ordningsbrott eller fylleri är det sannolikt att endast ordningspolisen (ingripandeenheten) vet något om det. Är det ett något allvarligare brott, men fortfarande av mängdkaraktär är det troligen närpolisens utredare som jobbat med fallet. De allra grövsta brotten hanteras av kriminalpolisen. De har ofta specialrotlar för narkotikabrott, ekonomiska brott, sexualbrott eller brott mot barn. Ring runt och fråga, det kan ge dig sökbara fakta som du kan använda som avgränsning vid sökning i RAR.

8. Vilka andra var där?: Om du fått en händelse beskriven för dig, ta en funderare om vilka fler som borde varit närvarande. Ordningsvakter? Servitriser? Ambulanspersonal? Bärningsbil? Låssmed? Taxi? Grannar? Anhöriga? Socialtjänsten? Hotellstäderskan? Använd fantasin och inventera potentiella källor. Ofta vid större insatser jobbar flera myndigheter tillsammans. Vid razzia på ett företag har ofta personal från Kronofogden, Skatteverket och någon tillsynsmyndighet varit med. Om någon person blivit skadad vid händelsen har denne sannolikt förts till akuten. Här finns stark sekretess, men du kanske kan få tidpunkt och summariska uppgifter om skador.

9. Andra myndigheters databaser: Åklagarkammaren har ett datoriserat diarium liknande polisens RAR. Om du får veta vem som är åklagare i fallet eller datum när åklagare inledde förundersöknning kan du hitta ditt K-nummer i åklagarens datasystem. Åklagarbeslut är alltid offentliga, men till skillnad från de flesta andra myndigheter tillåter många åklagarkammare inte att man söker på enskildas identitet. Ett oskick som borde granskas av JO. Här hittar du bland annat också strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och beslut om att väcka åtal.

Tingsrätten och andra domstolar använder sig av datasystemet Vera, som är det ojämförligt bästa systemet för självständig research inom rättsväsendet. Om ditt case är gammalt, eller om någon är häktad eller åtalad i ärendet, kan du söka på personnamn. Brottsutredningarna som inlämnats som bevisning i samband med åtals väckande innehåller förutom den fullständiga polisanmälan mängder med information om de inblandade. Här finns förhör, tekniska undersökningar, fotografier, ljudupptagningar, bilder, personutredningar, utdrag ur belastningsregistret och mycket annat. Så mycket att det förtjänar en egen bloggpost.

Kronofogden kan också leda dig till ett rättsfall. Om en person har en skuld till följd av ett brottmål så finns domstolens målnummer noterat. Sök dig bakåt därifrån. Så snart en myndighet av något slag varit involverad i det händelseförlopp du fått beskrivet, så kan du söka efter noteringar och sökbara fakta hos dem.

10. Blåljusen: Polisens patruller dirigeras från kommunikationscentralen, där ett vakthavande befäl vanligen leder det ”minutoperativa arbetet”. De noterar varenda polisjobb i en databas som heter STORM. För varje jobb upprättas en ”Händelserapport”, HR på polisspråk. Dessa HR är allmän handling och sorterade så att de är sökbara med i stort sett samma uppgifter som finns i RAR. Ett HR kan variera från en kort notering om en icke hittad påkörd katt, till ett dygnslångt händelseförlopp i samband med stora olyckor eller grova brott. Om en polisanmälan upprättas så noteras ofta K-numret även i STORM. Händelserapporterna kan man alltså begära ut. Även om de också måste sekretessprövas så kan de ge dig viktiga uppgifter om tidpunkt, plats och hur polisen jobbade.

Räddningstjänsten upprättar insatsrapporter när de rycker ut till händelser, liksom även ambulansen. De kan också vara värda ett försök när det verkar befogat.

Till sist några varnande ord om polisanmälningar. Kom ihåg att vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Existensen av en polisanmälan bevisar inget, och betyder inget mer än att ett brott påstås ha begåtts. Ju längre polisen jobbar med fallet, desto mer detaljerad och nyanserad blir bilden av fallet. Inte ens när åtal väcks är det något annat än ett påstående från åklagaren, och en fällande dom är inget annat än en bedömning gjord av en domare och några nämndemän. Det kan ofta kännas frustrerande att inte kunna slå fast vad som verkligen är sant. Den kloke reportern nöjer sig med att rapportera det som bevisligen hänt: Någon har polisanmälts och påstås ha begått brott. Åklagaren påstår efter utredning att personen har begått ett brott, och domstolen anser att han är skyldig och ska i fängelse. Lägg ansvaret där det hör hemma – på rättsväsendet.

Glöm inte att alltid så snart som möjligt redogöra för den misstänktes syn på anklagelserna, och att läsa domskäl noga innan du drar slutsatser utifrån en tingsrättsdom. Principerna om källkritik gäller även gentemot dem som ska haffa och straffa de allra värsta förövarna. Som reporter är du inte polisens hejarklack, och du sätter dig inte i respekt genom att vara en lydig megafon. På sin höjd kan du uppnå status som ”användbar”.

Låt inte din längtan efter en saftig kriminalstory leda till att du demoniserar och kränker brottsdömda. Bygg inte heller yrkeskriminellas varumärke och främsta vapen – deras skrämselkapital.

Peter Jonriksson

Du tror det är en avancerad metod – i själva verket använder du den redan

Det är några saker som slår mig när jag pratar om Story Based Inquiry med kollegor på min egen eller andra redaktioner.

Framför allt att den är mer mytologiskt omtalad än praktiskt tillämpad. Numera har ganska många hört talas om den, men betydligt färre har koll på vad den handlar om. Ännu färre har läst den 88-sidiga bok som förklarar grunden, och/eller sett någon av skaparnas kurser eller föreläsningar.

Det är synd. I mina ögon – och baserat på min egen erfarenhet – är Story Based Inquiry en betydligt mer lättillgänglig metod än vad de flesta nog anar.

Jag skulle rentav hävda att många journalister redan tillämpar en av metodens grundprinciper i det dagliga arbetet. Men utan att veta om det och inom en annan typ av journalistik.

Föreställ dig en vanlig dag i nyhetsfabriken. Konkurrenttidningen påstår i topp på förstasidan att det är klart att det blir en ny idrottshall. Du får artikeln av en arbetsledare som ber dig kolla grejen.

Du läser igenom texten. Du ser att formuleringarna mildras från rubrik till ingress till brödtext. I själva verket är det ”i princip” är klart för den nya hallen efter att Socialdemokraterna på ett möte i går eftermiddag beslutat att stödja förslaget.

Men det formella beslutet ska fattas av kommunfullmäktige först om två veckor, och Vänsterpartiet kan faktiskt fortfarande stoppa projektet; partiet sätter ned foten först till helgen.

När du läst artikeln till slutet förstår du att allt inte var så glasklart som rubriken påstod, och som din arbetsledare uppfattade saken. Du börjar ringa till de inblandade parterna och får snart veta att det även finns frågetecken kring både finansiering och tidsplan – frågetecken som gör Vänsterpartiets vice ordförande direkt tveksam till projektet. När du berättar om detta för Socialdemokraternas kommunalråd förstår du att vederbörande kommer att slå en signal till Vänsterpartisten. Det som i konkurrentrubriken var klart verkar snarare vara ett upplägg för en tuff förhandling.

Du skriver en story, som handlar om det. ”Efter ja från S: Allt klart för ny sporthall” hos konkurrenten blir alltså hos er ”Trots grönt S-ljus: V tvekar om sporthallen”.

Du tror det är ett vanligt dagsjobb. Men i själva verket har du just tillämpat en av grundprinciperna i Story Based Inquiry.

Du har nämligen inte börjat din research med ett blankt papper. Utan med en hypotetisk story.

Denna gång var den formulerad av konkurrentens rubrikmakare. När du gör SBI är den formulerad av dig själv.

Den här gången var den lite felaktig och fick korrigeras. Nästa gång kanske huvudtesen visar sig stämma.

Inom SBI jobbar du sannolikt med fler källor, och oftast inte bara muntliga. För den här nyheten räckte det med några samtal.

Stora skillnader alltså, men en grundläggande likhet i att arbeta utifrån en hypotetisk formulering – som sedan förändras under researchens gång.

Ibland kanske hela tesen spricker. Det kan hända i ett dagsjobb och det händer vid ambitiösa undersökningar. Men oftare handlar det om förändringar: en story är annorlunda än man först trodde, och får formuleras om under resans gång.

Och det är just det: vi formulerar om storyn under resans gång.

När vi jobbar över dagen med att kolla konkurrentens nyhet så är det precis det vi gör, ofta i intimt samspel mellan reporter och arbetsledare – som naturligtvis vill veta om det blir någon story från dig och hur den i så fall låter.

(Ibland blir ni oense om ifall det där du hittar är en story eller inte. Din ribba har ibland ett visst samband med din önskan att sluta arbetsdagen i rimlig tid för att hinna hämta på dagis. Arbetsledarens ribba korrelerar ibland väldigt exakt med det övriga nyhetsläget; om det är tunt i övrigt så stiger intresset för vad-du-än-kan-få-loss. 30 sätt att sänka en story skrev vi om här.)

SBI handlar i grunden om att anlägga samma perspektiv på din granskning. Att inte reka planlöst utan utgå från åtminstone en enkel hypotes – och en formulerad hypotes.

Denna kan sedan delas upp i mer eller mindre verifierbara delhypoteser, och i takt med att du undersöker sakernas förhållande kommer dessa att strykas, förändras eller bekräftas. Du mejslar fram en story medan du gör din resarch – inte strax före deadline.

Alla som någon gång gjort ett dagsjobb vet hur orimligt det vore att börja fundera över vad storyn egentligen handlar om tio minuter före publicering. Story Based Inquiry-metoden lär oss att samma insikt går att tillämpa på kvalificerad, undersökande journalistik.

När satsningen får en tvilling

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

Skolboksgranskningen visar vinsten

Samtidigt som redaktionscheferna just nu sitter och funderar på om, och i så fall i vilken utsträckning, man ska skicka folk till årets grävseminarium i Jönköping, så visar Dagens Nyheter ett lysande exempel på den undersökande journalistikens slagkraft.

Den här gången handlade det varken om kvitton, polisregister eller IT-säkerhet. Nej, DN:s undersökning handlade om könsfördelningen i läroböcker. Det faktum att kvinnorna i så stor utsträckning lyser med sin frånvaro till och med i skildringen av 1900-talet blev en av veckans riktiga snackisar, med uppföljningar och reaktioner hos rader av andra redaktioner.

Om uttrycket tillåts så var det ett skolboksexempel på kraftfullt genomslag för egen, agendasättande journalistik. Och ett lysande arbete inom ett kanske inte helt givet granskningsämne. Ett ämne som lika gärna hade kunnat granskas av en intresseorganisation som sedan erbjudit DN den färdiga undersökningen som underlag för en nyhetsartikel eller till ett utspel på DN Debatt.

De lösningarna hade på ett sätt varit enklare för redaktionen. Och på ett plan: billigare. Det tar betydligt mindre arbetskraft att skriva en artikel om någon annans undersökning än att göra den själv. För att inte tala om att publicera en färdig debattartikel.

Ändå tror jag DN vinner mer på att ha gjort jobbet själva. ”Billigast” är i detta sammanhang inte ”mest ekonomiskt”.

Fördelarna är inte bara de publicistiskt uppenbara: att de kan känna sig säkrare på materialet och slipper känna sig som megafoner för en intresseorganisation.

Utan också krasst kommersiella.

Hade undersökningen gjorts av en organisation så hade DN:s varumärke möjligen nämnts en handfull gånger på morgonen – fram till att övriga redaktioner hunnit få egen kontakt med intresseorganisationen.

Sedan hade resten av dagen varit organisationens. Och resten av omnämnandena.

Nu måste i stället varje konkurrent som vill följa upp undersökningen, från Morgonekot till kvälls-Aktuellt, uttryckligen nämna att det är DN som gjort den. Som suttit och räknat. Som hittat siffrorna som får politikerna att reagera, sociala medier att koka och förlagen att pudla.

Sett ur riktigt krassa varumärkesperspektiv bör detta vara ganska svårslagbart.

DN:s undersökning var kanske ett lyckokast. Men det brukar också av någon anledning vara de bäst förberedda som får de flesta lyckokasten.

Det finns få ställen där det är lättare att få idéer till nya undersökningar (ämnen, metoder och utförande) än på grävseminariet.

Det bör redaktionscheferna fundera på när det nu är dags att ta ställning till om, och i så fall i vilken utsträckning, man ska skicka folk till Gräv 15 i Jönköping.

25 favoriter från ’14

Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

8) I sommarens början ~~läxade vi upp~~ inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)

Så gör du för att maxa Gräv (och gå billigare)

För tio år sedan - Gräv 05 i Helsingborg — För tio år sedan – Gräv 05 i Helsingborg

Den 20-21 mars är det dags för årets grävseminarium i Jönköping. Jag upprepar gärna min gamla rekommendation av seminariet som den bästa journalistiska vidareutbildning som finns att tillgå. Gräv saknar helt enkelt konkurrens när det gäller nivå och omfattning på både sakkunskapen och inspirationen.

Den som tror att seminariet bara är till för kvalificerade heltidsgrävare tror fel. Hade man bara vänt sig till den publiken hade man för länge sedan gått i konkurs; det finns helt enkelt inte så många heltidsgrävare att de kan finansiera ett årligt tvådagarsevenemang i detta land.

Gräv vänder sig i praktiken till alla journalister som vill vässa verktygen. Det kan handla om att förbättra intervjutekniken eller argumenten för att få ut offentliga handlingar, utveckla kunskapen om databaser eller dramaturgin i berättandet. Visst finns där en grundläggande tanke att journalistikens viktigaste uppgift är att granska makten, och att det är till detta våra verktyg i huvudsak ska användas – men det handlar inte alls enbart om de tunga tremånadersgräv som för de flesta journalister utspelas i en så fjärran verklighet att den närmast är mytisk.

Man möter inte sällan åsikten att Gräv är för dyrt. För fattiga frilansar, för slimmade redaktioner och för arbetslösa, pensionerade och allmänt utsatta journalister.

Jag håller med om att tusenlappar är tunga. Men samtidigt finns goda möjligheter att pressa kostnaderna för den som är lite förutseende. FGJ utlyser stipendier som kan sökas av både studenter och yrkesverksamma (sista sökdag i år är den 15 januari), stipendier från andra håll (t ex Journalistförbundet och Publicistklubben) bör rimligen kunna sökas för deltagande vid Gräv, rese- och boendekostnader kan minimeras genom tidiga bokningar och utnyttjande av kompisar som råkar bo på orten – och den som läser denna bloggpost på publiceringsdagen har fortfarande tid på sig att utnyttja årets speciella boka tidigt-rabatt.

Om man inte känner någon på den aktuella orten är det kanske läge att ändra på det. Kontakta grävorganisationen eller lokaltidningen, journalistutbildningen eller PK-distriktet. Sannolikheten att du hittar en kollega beredd att upplåta en soffplats en helg i mars är nog högre än många anar. (Eller gör en efterlysning i kommentarerna här nedan eller på vår Facebooksida, eller på Grävs FB-sida, eller på nån journalistgrupp på FB, eller…)

Detta med nya kontakter leder in på mitt viktigaste argument för Grävdeltagande; kunskapspåfyllnaden i all ära men kontaktskapandet kan vara räddningen för din yrkesmässiga framtid. För den som har en anställning kan det betyda ett spännande samarbetsprojekt som annars aldrig kommit till. För den utan jobb kan det faktiskt betyda att man knyter kontakter som ger nästa uppdrag eller anställning.

Den enda regeln är att du måste prata med folk. I synnerhet folk du inte känner. Hellre nån för mycket än nån för lite. En föreläsare med god kunskap inom ett ämnesområde som intresserar dig eller där du fått ett bra tips. En guldspadenominerad kollega som gjort något du gärna lånar metodik från. En reporter från redaktionen i grannkommunen som går på samma spännande föreläsning som du. En chef på den redaktion där du skulle vilja jobba.

Prata med dem! Presentera dig! Berätta om din journalistik!

Och vänta inte till klockan två på festnatten – då finns risk att du både får svårt att hitta den du ville snacka med, och i vissa fall också risk att du får svårt att framföra ditt budskap på ett sammanhängande sätt – utan utnyttja pauserna. Mellan varje föreläsning inträffar en paus. Om du spanat in en superföreläsning därnäst som du till varje pris inte vill missa, så ska du utnyttja pausen till att gå direkt till den lokalen. Men i alla andra fall ska du utnyttja pausen till att prata. Med dem du känner, med dem du träffat någon gång – och med dem du inte alls är bekant med. (Den före detta vice grävgeneralen i mig rekommenderar dock att ni långsamt börjar promenera mot rätt lokal när nästa programpunkt närmar sig, så schemat kan hållas.)

Och prata journalistik! Här är inget läge för small talk: diskutera tipsen från den senaste föreläsningen, dilemmat kring uppgifterna du inte får ut eller idén till ditt senaste projekt (förutsatt att personen framför dig inte jobbar på värsta konkurrentredaktionen).

För den som följer de enkla grundreglerna kan tusenlapparna i deltagaravgift visa sig vara synnerligen väl investerade pengar.

Om du jobbar på en redaktion så vill redaktionsledningen naturligtvis skicka dig på deras bekostnad. Om de av någon anledning inte initierar detta spontant så väck frågan om ni inte ska ta på allvar det som står i era policydokument – om en skarpare egen, mer agendasättande journalistik (jo, det står i väldigt många policydokument dessa tider). Påpeka också värdet av ett snabbt beslut: billigare tågbiljetter, bättre möjligheter att välja (billigare) boende osv.

Så ses vi i Jönköping – i pausen, i baren eller på nån lysande föreläsning!

Ny chans: serien att kolla ikapp under ledigheten!

Vi har tidigare tipsat om dokumentärserien Amerikas fördolda stater, om övervakningsskandaler, politiska intriger och journalistik.

Förra gången tog vi upp det (numera) bevingade uttrycket The Guinness is good, som användes när reportrarna från The Guardian meddelade chefen att Edward Snowden verkade vara den han utgav sig för att vara.

Den här gången kan vi väl nämna turerna när jätten New York Times efter påtryckningar från Bush-regeringen avstår så länge från att publicera avslöjanden om massövervakning, att reportern börjar förbereda en bok där allt ska avslöjas – inklusive tidningens undfallenhet mot makten…

Jag erkänner gärna att mitt intresse för frågorna som dryftas i den här dokumentären förmodligen är ovanligt stort. Men jag slås också av hur många frågeställningar som inte bara handlar om övervakning, underrättelstjänster och politiska prioriteringar – utan också om journalistik och publicistiska överväganden. Inte alltid i efterhand smickrande för de inblandade.

Dokumentärserien plockades av rättighetsskäl bort från SVT Play en tid efter sändningarna i höstas, och kommer att göra så även denna gång.

Men ett antal dagar har man på sig att kolla – åtminstone om man läser denna post vid publiceringen eller under de närmast följande veckorna.

I bästa fall har man rentav dagar kvar på julledigheten som med fördel kan ägnas åt denna lysande thriller. Den är som en blandning av West Wing och Homeland, fast i verkligheten.

(Och på tal om Edward Snowden: om någon till äventyrs missade min kollega Carolina Jemsbys exklusiva intervju med den amerikanske visselblåsaren, så finns bitarna samlade här.)

Zooma med en tumme

Det finns små tips och det finns stora tips. Och så finns det små tips som kan få stor betydelse i väldigt specifika situationer.

Om du någon gång haft problem med att zooma i en Google Maps-karta eller på en webbsida i Chrome i mobilen eftersom du inte haft händerna fria för att kunna ”nypa” eller ”öppna” med två fingrar så kan detta vara ett sånt tips.

Du kan nämligen zooma i både kartorna och på webben utan att behöva mer än en tumme.

Tricket är att dubbelklicka med tummen – och hålla kvar den på andra klicket. Då kan du sen dra tummen upp eller ned för att zooma.

Fungerar som sagt i Google Maps och mobila Chrome. På både telefoner och plattor med alla nyare versioner av Android. Kanske också annorstädes – testa gärna och rapportera i kommentarerna.

Så. Slut på meddelandet.

Använder du din verktygslåda?

Det händer med jämna mellanrum. Ibland gör det mig irriterad, oftare lite ledsen.

Man förstår att en kollega gått en lång omväg helt i onödan. Över ån efter vatten. Och/eller missat att hämta in det guld som hade gjort skillnad trots att det fanns inom räckhåll. Därmed bara fått loss en bråkdel av vad storyn kunnat vara.

En kollega jagar ärenden där människor gjort anmälningar till en tillsynsmyndighet – utan att söka i den databas redaktionen betalar dyra pengar för att ha tillgång till. En annan sitter och hämtar uppgifter från Bolagsverket som finns i årsredovisningar vi alla kan klicka fram direkt. En tredje gör en ambitiös granskning av hanteringen av ett kommunalt ärende med bara muntliga källor – trots att det finns drivor av offentliga handlingar i ärendet som säger betydligt mer om vem som gjort vad och när och varför.

Det handlar om kollegor som inte har koll på sin egen verktygslåda. Som inte vet vilka tjänster redaktionen har tillgång till, eller hur man söker i dem. Som inte begärt ut handlingar sedan journalistutbildningen och sedan dess förlorat reflexen att alltid göra det. Som helt enkelt inte känner till alla sina möjligheter, researchens fulla potential.

I någon mån befinner vi oss alla där. Jag får varje vecka nya insikter i fråga om var, när och hur man kan få ny information – eller en gammal bekant typ av information på ett enklare sätt.

Jag har nog aldrig jobbat på en redaktion där alla haft koll på allt. Men det ligger förstås både i redaktionens, ledningens och enskilda medarbetares intresse att så många som möjligt har så bra koll som möjligt – om inte annat så för att det är grymt ineffektivt och direkt ansvarslöst ekonomiskt att inte utnyttja tjänster som redaktionen betalar dyra pengar för.

Ett annat skäl är att en god kunskap om researchverktygen ökar den redaktionella integriteten. Du kan t ex självklart leta case genom att vända dig till intresseorganisationer eller pressavdelningar, men genom att hitta caset själv kan du göra en oberoende bedömning och känna dig hyfsat trygg med att vederbörande åtminstone inte är utvald eller fått instruktioner från en annan part.

För den som kommer till en ny redaktion finns bara en regel: ta reda på vad ni har! Och nöj dig inte med svaret från kollegan intill, utan fråga redaktionens tyngsta grävare eller skarpaste arbetsledare. Sannolikheten är stor att kollegan intill inte heller har koll.

Min erfarenhet är att redaktioner ofta är mer angelägna om att försäkra sig om att medarbetarna hanterar alla system för output än input. På sitt sätt är detta logiskt: om det inte landar ett inslag i sändningen eller en text hos kvällsredigeraren så hotas ju själva utgivningen.

Men om man missar spännande stories, eller tar onödigt lång tid på sig för att hitta en given story eftersom man inte har koll på sina egna verktyg – så hotas ju å andra sidan innehållet i det man skickar ut. Det blir färre intressanta historier från oss än från konkurrenten som vet hur man letar, helt enkelt.

Bland de ofta outnyttjade resurserna finns avgiftsbelagda databaser som Sirenarkivet, Retriever och Infotorg. Det är inte alls säkert att din redaktion har dem, och framför allt inte att man har dem alla. Men min poäng är att den eller de tjänster som redaktionen nu eventuellt har tillgång till ska vara en lika självklar del av din verktygslåda som någonsin telefonen eller redigeringsprogrammet.

Om du har en snål arbetsgivare, eller själv är en fattig frilans (notera adjektivvalen!), så har du i många fall också hyggliga fattigmansalternativ till ditt förfogande. Numera finns t ex en hel del sajter typ Allabolag som erbjuder gratis basinformation om företag (inklusive företrädare, alltså personerna man får ringa hem till när nyheten exploderar efter att växeln stängt) och bara för att du inte har tillgång till Sirenarkivet betyder det inte att de offentliga handlingarna är utom räckhåll – du måste bara begära ut dem direkt från myndigheten. (I vissa fall, som det i sammanhanget föredömliga Konsumentverket, finns rentav diarium på nätet.)

Det senaste tillskottet i gratislådan tipsade alltid alerte Smålandsgrävaren Bosse Vikingson mig om härom dagen: söktjänsten hitta.se har börjat publicera årsredovisningar utan kostnad.

Slut på bortförklaringarna med andra ord; bara att ladda hem och börja granska!

Men allra först: gör en inventering av tillgångarna i din – och redaktionens – verktygslåda. För att åtminstone minimera risken för vandring över åar efter vatten, eller undersökningar som bara når bråkdelar av potentialen.

Sämsta intervjutekniken – nu i alla fall rolig!

Ibland måste man ompröva gamla föreställningar.

Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.

Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).

– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.

Detta var en mycket speciell intervjuteknik.

Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.

Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.

Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.

Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.

60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.

(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)

Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.

Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.

För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.

Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.

För de var inte längre enstaviga!

Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.

Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.

– They stole your car?
– They stole my car!

Osv…

Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.

Och numera – framförd av intervjupersonen själv!

Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.

Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.

Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.

Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.