Världens nördigaste reporterblogg
Det har blivit dags för ett nytt avsnitt av Scrapingskolan. I denna sjunde del går vi igenom hur man använder gratisverktyget OutWit Hub för att scrapa sajter på innehåll.
Finessen är att programmet kan använda sig av de next-länkar som finns på vissa sidor då ett långt sökresultat presenteras uppdelat på ett antal sidor. I stället för att man manuellt måste klicka sig vidare mellan sidorna, så automatiserar programmet den processen.
Sjunde delen av Scrapingskolan är uppdelad i två avsnitt:
Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.
Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.
Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)
En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).
Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.
Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).
Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.
Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.
Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).
Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.
Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.
Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.
Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!
Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.
Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).
Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).
Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!
Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.
Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.
Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))
Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.
Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.
För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.
Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.
SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!
Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.
En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.
Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.
God fortsättning på det nya journaliståret!
En bloggpost från tv4-reportern Lisah Silfwer påminner mig om något mycket grundläggande och angeläget som alla nog inte har koll på. I alla fall inte lika bra som Lisah.
Hur gör man för att få tips?
Jag brukar säga att den viktigaste skillnaden mellan den journalist som får massor av tips och den som inte får några tips är att den första ber om dem. Ni anar inte hur många reportrar som faktiskt inte uttryckligen efterfrågar tips från människor man möter – och som sedan uppgivet konstaterar att det inte finns ”nånting” att gå vidare på när chefen frågar vilken story man har på gång.
Om det är svårt att komma ihåg ”Be alltid om tips” så kommer här en mer utvecklad checklista – tolv tips på hur du får tips:
1) Be om dem IRL! (Eller i köttvärlden som det också heter.) Gör det när du möter folk, intervjupersoner i jobbet eller bordsgrannar på kalas, människor du möter i levande livet. Så fort tillfället känns någorlunda naturligt (okej, du behöver inte överrumpla busschauffören) så förklara att du gärna vill veta vad som händer inom vederbörandes område. Ett enkelt ”Hör av dig!” räcker ofta långt. Med ett visitkort kommer du ännu längre; om du inte har något så be att få sms:a dina kontaktuppgifter – och gör det sedan så snart som möjligt med en påminnelse om din önskan.
2) Be om dem i din journalistik! Gör till vana att avsluta webbtexten med en efterlysning: Vet du mer om det här? Hör av dig till… Fundera på om inte tv-inslaget ska avannonseras med en uppmaning till tittarna att dela med sig av sina berättelser. Eller det kanske är läge för en tips-trailer rentav? Kopplad till det särskilda ämnet – eller mer generellt.
3) Be om dem på nätet! Ja, förutom er egen sajt så finns förstås mängder av arenor där du kan tydliggöra din längtan efter tips: Facebook (både din personliga sida och redaktionens – och varför inte den där diskussionstråden som handlar om det spännande ämnet du bevakar?), Twitter, Instagram, Youtube…
Inget hindrar att du gör efterlysningar i forum eller kommentarsfält hos andra heller. Granskar du ett stort företag utifrån en aspekt som just nu diskuteras på bolagets Facebook-sida? Kasta dig in i diskussionen och be folk höra av sig till dig med egna erfarenheter! Har det kommit igång en intensiv diskussion i kommentarsfältet under branschtidningens artikel? Gör din efterlysning där!
Och viktigt: glöm inte bort forum och forumliknande diskussionssajter! En diskussionstråd på Flashback eller Familjeliv kan ge dig precis de kontakter du behöver för att begripa ett ämne. Eller en mer specialiserad sajt: envar med minsta intresse av operativsystemet Android håller förstås koll på sajten Swedroid och dess forum. På Jobinside.se skriver folk av sig om sina arbetsgivare. (Men se upp – på en sån sajt kan man också utgå från att konkurrenter försöker svartmåla varandra genom att utge sig för att vara varandras anställda.)
4) Kolla dem! Ja tips kollar man naturligtvis för att eventuellt publicera resultatet om det visar sig att tipset var sant — eller om man hittar något annat lika intressant — men kollandet ökar i sig också chansen att få nya tips, även i de fall då kollen visat att det inte var någon story (eller minst lika vanligt: att den uppseendeväckande nyheten inte var möjlig att belägga).
Tipskollande är förstås ett alldeles eget hantverk, som vi tidigare avhandlat i flera poster (bland annat om hur man ska utnyttja tipsaren maximalt och att sökandet efter den verifierbara kärnan är den metod med vilken man hanterar det faktum att tipsare nästan aldrig har helt rätt — eller helt fel), men poängen här är alltså att kollen i sig sporrar tipsaren. Även om du dumpar tipset efter kollen så har du visat att du tog det på allvar, vilket får tipsaren att förstå att du är en seriös reporter värd att återkomma till.
5) Köp inte strunt! När du kollar tipset finns det många saker att tänka på, men den viktigaste är regeln att inte acceptera bludder. Du kanske har kollat sakförhållandena och fått dem bekräftade i huvudsak, du kanske rentav fått en hel eller halv bekräftelse från den person som bär ansvar för att det ser ut som det gör. Men när du i nästa led börjar ställa dina ansvarsutkrävande frågor så kan du vara säker på att ingen makthavare kommer att acceptera premissen att det bekräftade sakförhållandet är ett missförhållande – eller över huvud taget kan tänkas ha något nyhetsvärde. En dramatisk ökning är alltid en naturlig variation, ett krismöte med facket är en del av ett helt normalt samarbete och den försvunna miljonen har redan hanterats helt enligt rutinerna och kommer inte att få någon betydelse över huvud taget. Var så säker.
Jag påstår inte att dessa förklaringar alltid saknar relevans, men väl att de ofta vid närmare granskning visar sig tillhöra kategorin bortförklaringar, inte sällan med det uppenbara syftet att göra reportern osäker på innebörden i det nyss bekräftade. Den osäkerheten kan du väl låta sänka din egen story, om du har en masochistisk läggning och inte gillar att bedriva självständig granskande journalistik. Men du har inte råd att låta den osäkerheten sänka den story du fått av en tipsare som gett dig sitt förtroende. Varken du eller din redaktion har råd med det.
När du granskar ett tips är det tvärtom extra viktigt att du inte köper struntsvar och låtsasförklaringar. Inte bara för att det är dig ovärdigt som yrkesmänniska – utan därför att det kommer att påverka din möjlighet att få fler tips från tipsaren. Om vederbörande uppfattar dig som en lättstyrd vindflöjel som viker sig inför minsta motstånd, och glömmer vad som var nyheten i samma ögonblick som en makthavare låtsas att det inte är någon nyhet – då kan du vara säker på att nyhetskranen från den tipsaren stängs av för all framtid.
Om tipsaren å andra sidan uppfattar dig som en seriös reporter som inte bara kollar sakuppgifterna utan också genomskådar bortförklaringarna, då växer respekten även i de fall du i slutänden väljer bort storyn.
(En enkel grundregel brukar vara att redan före förklaringen fundera igenom vilka ”förklaringar” som teoretiskt skulle kunna förta nyhetsvärdet av själva grejen. Okej om det verkligen inte försvunnit några pengar – men slutar det verkligen vara en nyhet bara för att myndigheten startat en utredning om saken? Visar inte det tvärtom på allvaret i situationen? En testfråga till makthavaren kan ibland vara: ”Så detta är inget ni tar särskilt allvarligt?”)
6) Återkoppla! Näst efter ”Be om dem!” är detta det kanske mest fundamentala tips-tipset. Och ett som det slarvas mycket med. Självklart upplyser vi tipsaren om vad som händer! Lämnade du tipset vidare till en chef eller kollega? Berätta vart det tog vägen. Kollade du men misslyckades med att få det bekräftat? Låt tipsaren få veta (kanske har det öppnats nya möjligheter till bekräftelse sedan ni hade ert första samtal). Har du fått tipset bekräftat men köpt förklaringen? Då testar du förstås förklaringen på tipsaren (som helt säkert hört den själv hundra gånger, och kan ge dig en match om motargumentens motargument).
Vi är ofta riktigt bra på återkoppling när det gäller tips som ger utdelning – om inte annat så ser ju tipsaren själv resultatet när reportaget kommer! – men ofta är återkopplingen än viktigare när det inte blir omedelbar nyhetsbingo.
Viktigt är också att inte fega. Låtsas inte att du ”håller på och kollar” på nånting som du inte kollar på – åtminstone inte om du inte tänkt kolla på det under den närmaste veckan eller (maximalt) månaden. Och när du skriver avslutningsbrevet (Tyvärr så…), avstå helt från den klassiska ”Det är inte du – det är jag”-argumentationen. Om du förklarar för din tipsare att redaktionen ”inte mäktar med” att undersöka tipset så säger du också att redaktionen inte vill ha så kvalificerade tips framöver. Signalen blir förstås att man i stället bör försöka hitta en redaktion som ”mäktar med”. Och det kommer garanterat inte att vara din!
7) Lämna vidare! Du kommer inte att ha tid att kolla alla tips. Åtminstone inte från den dag du börjat få ett visst flöde. Det betyder inte att du måste börja skicka tillbaks dem okollade och att de därmed ska gå din redaktion förbi. Nej, använd dina chefer och dina kollegor; gissningsvis kommer det att finnas åtminstone någon eller några reportrar kvar som inte har händerna fulla av egna stories även efter att du själv fått snurr på verksamheten. Då är det väl mycket bättre att de kollar något av dina kvalificerade tips än att de ska börja springa på dåliga utlägg eller pressmeddelanden!
Utnyttja således chefer och kollegor om tipsfloden blir dig för omfattande. Men följ grundregeln om återkoppling: var tydlig mot tipsaren med att du lämnar vidare (om det handlar om källskyddade uppgifter behöver du dessutom vederbörandes godkännande för att överlämna till en kollega!) och lämna också kontaktuppgifter så tipsaren själv kan höra av sig direkt till kollegan för att höra vad som händer.
(En mindre lyckad variant, som jag själv tillämpat alltför många gånger, är att erbjuda sig att ”hålla koll” och återkoppla även efter att tipset lämnat ens egna händer. Det är dubbelfel eftersom du frånhänder dig makten över kollen, samtidigt som du inför tipsaren behåller ansvaret – och inför dig själv det dåliga samvetet när ingenting händer.)
8) Ge tips! Väldigt få reportrar jobbar på redaktioner där allt är intressant. På den stora riksredaktionen framstår den lokala skandalen som en bagatell och lokalredaktionen som får förhandskunskap om den statliga utredningen har ingen nytta av den när den inte berör den egna kommunen. Det är inget konstigt men behöver inte betyda att tips som hamnar fel inte kan hamna rätt.
Och du kan vara den som fixar det. Få reportrar blir så uppskattade bland kollegor på andra redaktioner som den som vidarebefordrar tips. Jag har själv utmärkta relationer till kollegor på massor av håll i journalist-Sverige (och en och annan utanför landets gränser) just på grund av denna logik. Den som tipsar andra får tips tillbaka. Jag erkänner gärna att jag kunnat göra ut rader av riksnyheter i både Rapport och Aktuellt som ursprungligen baserats på tips som lämnats till helt andra redaktioner, helt enkelt eftersom kollegor valt att vidarebefordra dem till mig.
En gammal grundregel funkar utmärkt i detta sammanhang, lätt reviderad för sammanhanget: du ska tipsa dina kollegor på det sätt du vill att de ska tipsa dig. (Då gör de nämligen det, jag lovar!)
9) Berätta för publiken! Varje gång Sveriges radio avannonserar en nyhet med att ”den här nyheten kom till efter ett tips till Radioleaks”, så svär jag över att radions smarta krypterade tipstjänst Radioleaks sannolikt kommer att få tio nya tips som annars hade kunnat komma till mig.
Att berätta att tips ger resultat är nästan lika viktigt som att berätta att man vill ha tips. För var tar de vägen? Genom att berätta vilka stories som kommit ur tipsfloden ger du en tydlig signal till lyssnare, läsare och tittare: det lönar sig att tipsa vår redaktion! Vi förvaltar tipsen!
Naturligtvis ska offentliggörandet aldrig bli så detaljerat att det riskerar källskyddet, men ”…kom till efter ett tips”-formuleringen håller sig i de flesta fall helt säkert på rätt sida om den gränsen.
10) Vidga ditt kontaktnät! Det kan framstå som en självklarhet men är det inte alltid. Sverige har ett antal reportrar som är suveräna på att möta människor på gatan (en Janne Josefsson eller Sverker Olofsson får tips bara de stiger utanför tv-huset) och andra som hanterar internet och sociala medier med stor briljans. Vi har politikreportrar med grymma källor i maktens korridorer och kriminaljournalister som har både polisers och bovars förtroende. Men hittills har jag inte mött någon reporter som hanterar alla dessa kontaktytor med samma lätthet.
På ett sätt är det helt naturligt att den ena källans öppning stänger den andra. Jag har själv märkt att olika informationsflöden stängts av när man börjat granska den samhällsaktör som står bakom dem. Oavsett om det är en myndighet, en organisation eller ett företag så minskar deras intresse av vänliga, lättsmälta och exklusiva nyhetstips när mottagaren bedriver en hård granskning av verksamheten, det får man leva med. (Det kallas integritet.)
Däremot tror jag att nätsurfaren ofta kan bli bättre på att utveckla kontaktnäten i köttvärlden, liksom den reporter som är duktig på att gagga till sig stories över telefon sällan har något att förlora på att också starta ett Twitterkonto för ytterligare kommunikation.
Vilka är dina vita fläckar på kontaktkartan? Vilken samhällssektor gör dig helt ställd? Om du inte är specialreporter (och ibland även då) kan det vara nyttigt att rannsaka sig själv kring dessa frågor med jämna mellanrum. (Och helst också göra något åt svaren.) (Börja t ex med vår genomgång av nyhetskällor som inte är tingsrätten.)
11) Gör dig nåbar! Jag vet att det långtifrån är självklart att man ska finnas tillgänglig på mejlen på sin semester, eller att tipsaren ska kunna nå en på mobilen även på söndagseftermiddagen när man är ledig.
Men en sak vet jag med säkerhet: den tipsare som inte får tag på dig på söndagseftermiddagen kommer inte att vänta till måndag morgon med att höra av sig. Inte om tipset är akut.
Jag har fått tillräckligt många fantastiskt bra tips på konstiga tider och udda platser, för att förespråka en hög grad av tillgänglighet också utanför arbetstid och jobbnummer.
Och vad viktigare är: jag har mött en så stor förståelse – både från tipsarna vars tips kunnat vänta till måndag, och från kollegorna som fått ta över det akuta tipset på söndagskvällen – att det egentligen aldrig blivit något problem för mig.
Eller rättare sagt: fördelarna har övervägt.
Och ja visst, detta är individuellt och det finns uppenbara risker med tillgänglighetshetsen och även journalister har rätt till sin fritid. Men för det mesta går det att hitta lösningar som gör att man blir tillgänglig på rätt nivå för de personer som vill komma i kontakt med en. Man kanske inte behöver ha jobbmobilen igång dygnet runt – men man kanske kan lämna ut sitt privata nummer till sina allra bästa tipsare, och be dem att skicka ett sms när de har något på gång?
12) Var vänlig! Alltid! Och tacksam! Allra mest när det inte blev nånting. Få saker stämplar en reporter som en snäsig avvisning eller ett överlägset tonfall. Det är vi som ska vara tacksamma mot att tipsaren hör av sig – inte tipsaren som ska tacka för att vi behagar lyssna. Den journalist som inte förstår det grundläggande förhållandet bör ta sitt yrkesval under allvarligt övervägande. (Sitter du upptagen när de ringer? Be dem återkomma eller hänvisa till en kollega.)
Egentligen handlar tipsodling om en enda sak: att placera dig själv i hjärnan hos så många människor som möjligt som tänker tanken ”Det här borde man tipsa en journalist om”. Och att sedan göra avståndet mellan den tanken och dig själv så kort som det bara är möjligt.
Det häftiga är också att om du i dag inte får några tips, eller bara något enstaka, så kommer redan tillämpningen av något eller några av de ovanstående tipsen att leda till en explosion i din tipsflod.
Och om de inte gör det så får du lova att höra av dig. Då är du nämligen ett journalistiskt unikum, och då har jag lovat att tipsa en kompis som jobbar på tidningen Journalisten…
Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.
Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.
Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…
Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.
Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.
Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.
Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.
På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.
För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.
Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.
Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!
Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.
Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?
Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.
En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.
Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.
Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.
Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.
I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.
Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.
Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.
(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)
I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.
Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.
För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.
För att sammanfatta i en liten trestegsraket:
1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)
2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)
3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)
Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.
Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.
På en tv-redaktion i Örebro fanns på det tidiga 2000-talet ett stående uttryck.
TSMGG.
Det betydde ”toksynk med Göran Gunnarsson” och var den nödlösning man tog till när alla andra dagsjobb fallit – för att få ett jobb klart till den galet tidiga deadline då inslagsbandet skulle skickas med tåg till Västerås för att hinna komma med i kvällens sändning.
Hur lite som än hänt kunde man alltid intervjua Örebropolisens presstalesperson Göran Gunnarsson, som alltid kunde leverera några bra säj om den senaste blåljusnyheten. (Gunnarsson var som talesperson både trevlig och kunnig, och hade en sällsynt bra kontakt med journalister, så bra att han efter pensionering fått huvudrollen i en serie brottsåterblickar hos stadens andra tv-redaktion).
Ofta argumenterar jag för att man som reporter ska lära sig hitta sina egna nyheter. Ja, rentav göra sina egna granskningar. Granskningar ger nyheter och nyheter ger uppslag till granskningar. Med ett väl utvecklat eget nyhetsarbete kan redaktionen vara trygg i förvissningen att det inte behöver hända något jättespännande varje dag för att vi ska få till spännande sändningar (tidningar, webbar osv). Och vi behöver inte göra dåligt rekade nödutryckningar för att rädda dagen.
Samtidigt kan det vara bra att veta hur man gör. Du kanske hamnar på redaktionen som inte gillar tanken på ett eget nyhetsarbete, där det ses som en vinst att varje dag börjar med ett blankt papper som måste fyllas, där nödutryckningen värderas högst (eller åtminstone inte så lågt att det motiverar några insatser).
I så fall är det bra att ha koll på hur man gör. Utryckningsnyhetslogiken. Den annalkande deadlinens absoluta korrelation med den sänkta ribban för nyhetsvärde och inslagskvalitet. Journalisttips vill hjälpa alla med allt. Så därför här – tio nödnyheter att ta till när allt annat fallit:
1) Utspelet. Den opinionsbildare är inte född som inte är beredd att tycka till en gång till. Om ett nytt ämne – som du ringer upp och frågar om. (Eller om ett gammalt ämne, men kanske med lite större tryck än tidigare. Upprördheten har ju knappast minskat och uteblivna förändringar kan också vara nyheter!)
Om personen till äventyrs är motsträvig har du laddat upp med frågor vars svar garanterat renderar rubrik: ”Är det här inte allvarligt?”, ”Borde inte nånting göras?” eller varför inte ”Vilken är din egen skuld i detta?”
2) Varningen. Det finns mycket som är farligt. Är det inte en utveckling ni rapporterat om de senaste dagarna så kan det vara en nyhet någon annanstans ifrån som plötsligt får relevans också för ert bevakningsområde. För ni har ju en expert. Eller åtminstone en organisation engagerad i dessa frågor. Eller som i alla fall har frågan som ett av flera områden man försöker hålla koll på. Och framför allt: som man är beredda att varna för!
Om organisationen till äventyrs inte vill göra någon kraftfull varning ska du fråga vad de tror ”om utvecklingen får fortsätta”. Ty inför hypotesen öppnar sig avgrunden. Gör den inte det så kolla om du ringt rätt organisation (Jägarförbundet var visst MOT detta, Naturskyddsföreningen FÖR…).
3) Det ratade pressmeddelandet. Alla vet att nyheters värde förändras. Det som var ointressant klockan tio på förmiddagen kan ha vuxit till halv fyra på eftermiddan. Det behöver inte ens ha tillkommit några nya faktorer (bara fallit ifrån andra idéer). Däremot ska det gärna ha anlänt en pigg kvällsreporter, ovetande om den tidigare bedömningen. (Arbetsledare: försök förbereda bra svar på frågor som ”Men varför åkte ni inte på presskonferensen vid lunch om det här var så viktigt?” och ”Varför är pressmeddelandet knyckligt och hoptejpat?”)
4) Tipset. Alla tips bör kollas. Ofta har tipsaren missförstått något. Ofta är missförhållandet inte glasklart. Men då finns alltid utvägen att fråga om inte ansvarigt företag/myndighet/organisation brustit i kommunikationen. Det är de nämligen alltid snabba att erkänna att de gjort (eller åtminstone ”kanske” gjort) – vilket du visserligen läst nånstans är en falsk pudel men du inser samtidigt att detta trots allt är en slags bekräftelse och kör hårt på det du har (med bara en timme kvar).
5) Hur här? En klassiker som kan göras mer eller mindre bra. I detta fall ska den framför allt göras snabbt. Så släpp grävambitionerna och ring direkt till chefen! Eller pressisen om det går fortare! Varför skulle de inte berätta uppriktigt om de också har en mutkultur liknande den som just avslöjats i Göteborg? Chefen om någon borde ju veta.
Och glöm nu inte att även en dementi är en nyhet i denna genre. ”Efter Göteborgsskandalerna: Ingen mutkultur här!” är en rubrik så god som någon.
6) Glädjeämnet. Gamla textreklamregler är ofta överspelade i dag. I synnerhet när i dag blivit sen eftermiddag. Hade inte konditoriet fått nya ägare? På något sätt är väl det ändå en angelägen information för medborgarna. Och oj – de satsar på en ny profil? Och kommer även att vara närvarande i sociala medier? Nu närmar vi oss löpet med stormsteg mina vänner!
7) Reaktionen. Blev konkurrenten lite sur när ni i går gjorde löp och mittuppslag på konditoriets nya ägare? Har Coffee House by Janne varit på nätet sedan 2011? Okej, då är det bara att kasta sig ut igen (eller ta det på telefon; de kanske kan skicka några bilder?). ”Cyberkonkurrens bland kondiskungar” funkar väl i dag?
8) Vinnaren. Den ort finns inte som inte har en nylig framgångssaga. Skoleleven som varit iväg och gjort succé i dans-DM, fotbollslaget som vann Rädda barnens lokala insamlingsstafett eller puben som kom trea i Årets fejkbrittiska bokhylla? Vinnare är alltid tacksamma intervjuobjekt som gärna glömmer att tidningen ignorerade tävlingen när den faktiskt ägde rum för en månad sedan. (Och som mer än gärna mejlar några glada privatbilder från prisutdelningen – efter att du förklarat att redaktionen tyvärr tappat bort de som kom för en månad sedan ”i framkallningen”.)
Om det gått så lång tid sedan tävlingen att det snart är dags för nästa? Grattis, då har du en än mer aktuell vinkel: ”Taggad!”
9) Oklarheten. Väldigt många frågor går att få svar på. Men väldigt många går inte att få svar på på en timme. Detta kan förstås hanteras på olika sätt av olika journalister. Vissa viker sig för maktens arrogans och väntar till nästa dag då frågan kan få ett svar. Men du väljer den tuffa linjen: du avslöjar den allvarliga kunskapsluckan hos kommunens enda kvardröjande handläggare: ”Oklar omfattning av missförhållanden” funkar som rubrik.
I texten behöver du inte hänga ut tjänstemannen mer än nödvändigt. Du kan rentav låta vederbörande förbli anonym. Och i så fall bör du också, för källans skull, vara noggrann med att undvika citat som skulle kunna identifiera vederbörande. Som till exempel ”Men varför frågar ni mig om detta? Jag jobbar ju på en helt annan förvaltning.”
10) TSMGG. Eller vad nu din polispressis har för initialer. Något blåljusmässigt har alltid hänt. Och om inte så har polisen nyligen startat ett nytt projekt. Eller håller på att implementera nya spännande rutiner. Eller gett sig ut på sociala medier. Polisens presstalespersoner är ofta experter på att ge flermeningssvar även när ingenting finns att berätta, så självklart kommer de också att vara din räddning när du inser att det bara är en halvtimme kvar till deadline.
Du fixar det igen.
Och du kanske inte är helt säker på att det är sant. Och du påstår absolut inte att det är relevant. Men det blev i alla fall en nyhet i dag också.
Har vi missat någon nödnyhet? Fyll på i kommentarerna!
Det tillhör yrkets tidigaste insikter. Man skulle kanske kunna säga livets tidigaste.
Man är inte expert på allt. Det finns väldigt många människor som kan väldigt mycket mer än en själv om det mesta.
Visst försöker vi lära oss. I skolan, på universitetet, på kvällskursen eller på nätet. Men i de flesta fall tvingas vi medge att vi inte hamnar allra högst upp på kunskapsstegen.
Åtminstone inte inom alla ämnen.
Som journalist får man vara glad om man lyckas nå en högre kunskapsgrad inom en handfull ämnesområden under en yrkeskarriär. Grävande journalister och rena specialreportrar når ibland nivån där man faktiskt kan lika mycket som områdets experter. Där man blir en av områdets experter.
De flesta av oss får leva med en klassisk formulering: vi kan lite om mycket. Vi har hygglig koll på många olika ämnen, men djup expertkunskap om få eller inga.
Det är därför vi behöver experter. Det är därför vi vill komma i kontakt med kunskapen. Experterna blir vår genväg till den mest kvalificerade ämneskunskapen inom ett visst sakområde.
Ofta en trevlig genväg. Forskare och utredare är för det mesta vänliga och intresserade av att dela med sig av sin kunskap. De flesta blir rentav lite smickrade när en journalist ringer upp och vill veta vad de har att berätta.
Det finns några enkla sätt för att ta reda på vilka som kan tänkas vara experter inom ett visst område (och på köpet få veta vad de kommit fram till):
Google Scholar är Googles sökmotor för forskning. Den länkar till vetenskapliga texter från hela världen, däribland en hel del från Sverige. Om själva rapporten eller avhandlingen inte finns tillgänglig i fulltext brukar där ändå finnas en sammanfattning och (viktigast just nu) namnet på skribenten.
Uppsatser.se är en svensk sajt som samlar examensuppsatser, dvs enklare akademiska texter vilka naturligtvis bör tas med en betydligt större nypa salt än till exempel en avhandling. Men icke desto mindre kan du här få tips om kunniga personer som även efter uppsatsen fortsatt intressera sig för ämnet och kan tänka sig ha viktiga bidrag till din research. (Och om inte annat kan uppsatsens referenser vara en liten guldgruva för fortsatt letande efter tyngre texter.)
Forskning.se är en sida som drivs av ett gäng forskningsmyndigheter och -stiftelser, och som syftar till att presentera forskning i populär form. En sökning där gör ofta att du hittar rättare än vid en allmän googling på samma begrepp.
Under sajten finns också den smått fantastiska tjänsten Expertsvar, där man som journalist når informationsansvariga på samtliga svenska universitet och högskolor med mejlens hastighet; en tidigt ställd fråga där kan spara oceaner av tid för ditt researchprojekt.
Sedan är det bara att erkänna att man ibland hittar allra mest rätt bara genom att göra en smart googling. Till exempel genom att kombinera sitt eget ämnesord med begrepp som ”forskare” eller ”professor”. En sådan sökning i de mediearkiv man har tillgång till kan också snabbt visa vilka som uttryckt sig medialt i tidigare sammanhang. (Var dock vaksam på att den mest publicerade experten inte nödvändigtvis alltid är den kunnigaste. Även forskarsamhället innefattar medborgare som springer så fort de ser en journalist – och hinner ikapp.)
Glöm inte heller att det kan finnas fantastiska experter utan formell forskartitel. Många myndigheter och organisationer har egna analys- och utredningsavdelningar där det kan sitta människor med enorm sakkunskap. De bör naturligtvis bedömas kritiskt utfrån sitt partsintresse men kan givet detta lämna värdefulla bidrag till din research. Plockar du med dem i ett inslag eller en artikel är det förstås viktigt att du är tydlig mot publiken med varifrån de kommer.
När vi väl fått tag på experten gäller det att kombinera några ibland konfliktande intressen:
Mina enklaste råd är dessa:
1) Är du helt novis inom ett ämne, acceptera detta. Helst ska du ha läst på åtminstone lite grann (även en tjock avhandling har en sammanfattning) och om det inte funnits tid till detta ska du vara öppen med din okunskap.
2) Samtidigt bör du i detta läge vara noggrann med att inte ta en experts ord för givna. Vetenskapsjournalisten Therese Bergstedt skrev i en klok gästpost om vikten av att efterhöra en second opinion när man rapporterar om vetenskapliga resultat.
3) Är du lite kunnigare inom ämnesområdet gäller lite andra regler:
Du kanske känner till forskarens viktigaste budskap sedan tidigare, och är även bekant med invändningarna som kommit från andra håll. Du har själv efter åratals bevakning eller en längre granskning börjat få en förståelse för systemfelen inom det ämnesområde forskaren undersökt.
Du närmar dig enkelt uttryckt (om än från en ödmjuk lekmannaposition) en egen expertkunskap.
I detta läge har jag tidigare uppfattat att journalister använder två alternativa strategier. Den ena är att fylla sina frågor med stora mängder bakgrundsfakta för att markera sin egen kunskapsnivå inför intervjupersonen. (Detta är av någon anledning vanligt inom kulturjournalistiken.) Den andra strategin är att göra precis tvärtom: spela novis och ”våga ställa de riktigt dumma frågorna” trots att man egentligen vet bättre.
När jag läste den fantastiska granskningshandboken Story Based Inquiry fick jag tips om en tredje strategi, som jag sedan dess försökt praktisera med mycket gott resultat: du kan inleda samtalet öppet och med enkla frågor, men när experten väl börjat berätta kan du gradvis fylla på dina frågeställningar med mer och mer egen kunskap. Mot slutet till och med testa de hypoteser du själv kommit fram till om vad som är grundproblemet inom ämnesområdet (om du nu jobbar med en problemorienterad journalistik).
På detta sätt blir samtalet i bästa fall ett växande tankeutbyte, där huvudpersonen (experten) får en växande respekt för din ambitionsnivå, och samtidigt ett incitament att möta dina frågor på en annan nivå än den mest grundläggande. Samtidigt som du undviker det läge som kan uppstå om du inleder intervjun med en minutlång avhandling om intervjupersonens arbete: att intervjun bara blir en bollning mellan dina teser och expertens bekräftelser eller dementier.
Naturligtvis är alla personer olika, alla situationer och alla intervjuer. Ett bakgrundssamtal skiljer sig från en formell, inspelad intervju osv. Men min erfarenhet är ändå att alla experter uppskattar när diskussionen med journalisten kan växlas upp till en lite högre nivå.
Då kommer du att kunna räkna med uppriktiga reaktioner på dina egna tankar och analyser – inklusive ett tydligt ”Stopp och belägg!” om dina slutsatser skulle vara på väg alldeles bortitok.
Vi behöver experter för att förstå. Och rätt ofta också för att förstå vad vi inte förstått.
Visst är det en sanning som vi alla känner till om vi bara tänker efter.
Tipsaren har alltid rätt. Och tipsaren har alltid fel.
Jag har uppskattningsvis tagit emot några tusen tips i mina dagar. Aldrig har jag stött på ett som varit helt igenom korrekt ned till sista stavelsen. Å andra sidan skulle jag inte heller våga påstå att något varit hundra procent fel. Där finns alltsom oftast bitar av sanning, också hos rättshaverister och foliehattar.
Okej, det finns tips som är stolliga. Eller som i vart fall kräver en orimlig arbetsbörda att undersöka. Dem rekommenderar jag inte att man går vidare med.
Men de allra flesta tipsen rör sig i ett betydligt mer svårnavigerat landskap runt möjligt, märkligt och osannolikt.
Och huruvida tipset är en story eller inte kan sällan avgöras genom någon slags helhetsbedömning. En sådan riskerar att bli för snäll om du förförs av de bitar som råkar vara korrekta, eller för hård när du upptäcker felaktigheterna. Och framför allt riskerar du att helt missa kärnan.
Mitt tips är att försöka vaska fram den kärna i tipset som om den är korrekt, utgör en story. Och utan vilken det inte är det.
Tipset kan ju nämligen vara fullt av spännande detaljer om hur personalärendet hanterats – men om det inte handlar om kommunalrådets son är det bara ett personalärende bland andra. Och visst kan det vara lite pikant att tjänstemännen gick på ett möte hos företaget – men om företaget inte bjöd på champagne så minskar korruptionsmisstanken radikalt. Och visst kan det vara kittlande att myndigheten gjort ett register över medborgare – men om de inte har den etniska bakgrund som tipset gör gällande blir det svårt att hävda ett case.
När har vi ett case? När finns det en story? Svaret ser naturligtvis olika ut på olika redaktioner, men de flesta journalister brukar ändå kunna skilja den uppenbara rubriken (intressen, påannonsen…) från den omöjliga.
Det är den där uppenbara formuleringen du ska leta efter i det stora krångliga tipset. (Den är tyvärr inte alltid uppenbar förrän du hittat den.) Faktorn som gör storyn – och utan vilken det egentligen inte finns någon story.
När du väl identifierat den faktorn ska du börja söka efter bekräftelse (!). Något som i sin enklaste form består av att den kritiserade motparten medger sakförhållandet.
Facket och arbetsgivaren kan vara totalt oense om orsakerna till att det blivit kaos i rutinerna – men ingen förnekar att det blivit kaos. Regeringen och oppositionen kan ge helt olika bilder av hur man ska värdera den nya siffran i budgeten – men båda parter erkänner att siffran är högre än fjolårets. Myndigheten intygar att man nu avsatt stora resurser till att komma till rätta med bristerna i det hårt kritiserade kösystemet – men kan inte ljuga om vilka problem man haft fram till nu.
Om den ansvariga parten blånekar till det som skulle vara storyns kärna står du inför en utmaning: att antingen acceptera att du inte kommer längre (och eventuellt missar en skandal) eller fundera över andra möjliga vägar att ta reda på sanningshalten. Ibland leder ju summan av stödbevisning i och med din fortsatta granskning (intern dokumentation, fler trovärdiga vittnesmål, en utredning från en extern part…) till att vi publicerar anklagelser även mot ett nekande. Ibland kommer du ingen vart.
Min poäng här är att vi i många fall kan komma betydligt längre bara genom att identifiera storyns kärna. Att kolla ett tips behöver inte (i alla fall inte i det första skedet) handla om att försöka kolla femton olika påståenden. Det räcker med det påstående utan vilket det inte är någon story.
Om det påståendet stämmer spelar det mindre roll att tipsaren fått tre andra uppgifter om bakfoten – och vice versa.
I en granskning jag gjorde för länge sen stod min utredning still i flera veckor därför att tipsaren fått en lokal om bakfoten. Visst hade det hänt det som hänt och visst var det en uppseendeväckande nyhet – som efter publicering fick allvarliga konsekvenser för inblandade – men det hade inte hänt i det rum tipsaren trodde.
Tipsaren har alltid rätt och tipsaren har alltid fel. Uppgiften för den noggranna och effektiva reportern är att hitta den verkliga storyn också om den omges av brus – och släppa icke-storyn också när den lyfts upp av femton fina fakta i detaljerna.
Ett nytt avsnitt av Scrapingskolan är äntligen klart! Och det var verkligen på tiden!
I samband med en kurs på Fojo försvann prestationsångesten för att få ur mig ett nytt avsnitt. I stället byttes den ut mot inspiration – som är en mycket bättre drivkraft.
Det är så roligt att träffa människor som tittat in här och inse att människor faktiskt läser och har glädje av bloggen. Att föreläsaren avslöjade att han ägnat sin föräldraledighet åt att titta igenom Scrapingskolan var helt avgörande för att den här delen kommer just nu.
Här går vi igenom hur man använder Google Refine för att samla ihop information som finns på ett antal webbsidor vars adresser är konstruerade utifrån en speciell mall – till exempel genom en id-kod som finns listad på annan plats.
I bokens exempel handlar det om skolor vars id-nummer finns i Excel-fil på nätet. Den del i webbadressen som unikt identifierar varje skolsida är uppbyggd med hjälp av det speciella id-numret.
Kolla igenom i lugn och ro – och njut av det längsta avsnittet av Scrapingskolan så här långt! (Det är därför det är uppdelat i två delar.)
Särskilt du, Daniel Olsson – tack för inspirationen! Och kursansvarige, Per Nygren! Och alla klasskamrater!
Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.
Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.
Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).
Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?
Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.
Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.
Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:
– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?
Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.
– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?
Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.
– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?
Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.
– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?
De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”
– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?
Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.
Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.
De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.
Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!
revision, inom redovisning den granskning i efterhand av ett företags eller annan organisations redovisning och förvaltning som görs i syfte att ge upplysning om redovisningens tillförlitlighet och om ledningens sätt att förvalta organisationen.
vision (lat. vi’sio ’syn’, ’uppenbarelse’, av vi’deo ’se’), inom religionsvetenskapen en spontant uppträdande eller i extasen framkallad synupplevelse av en verklighet som av visionären tolkas i religiösa termer.
(ne.se)
– Vi borde gå igenom vad politikerna vill!
– Ja, eller vad de gjort.
I den korta dialogen över kaffebordet blottlades en av journalistikens viktigaste gränslinjer. Den mellan den nyhetsjournalistiken och den granskande journalistiken.
Gränslinjen går helt enkelt alltid – just nu.
Granskaren tittar bakåt, nyhetsreportern framåt. För den sistnämnde finns massor av nyheter i framtiden. För granskaren är där tomt.
Känn på rubrikerna: ”Så vill valvinnaren skapa nya jobb”. ”Brottsofferjour kan läggas ned”. ”Nytt projekt ska lyfta förorten”.
Det kan vara jättebra nyheter. Helt hedervärda stories. Stories som handlar om saker som kan hända i framtiden. Inget fel på dem. Men man ska inte blanda ihop dem med granskande journalistik.
Granskaren använder i stället backspegeln. ”Så gick det med valvinnarens jobblöfte”. ”Politikerna svek brottsofferjouren”. ”Förortsprojektet blev ett fiasko”.
Granskning ägnas definitionsmässigt åt det som varit. Granskning är till sin natur bakåtblickande.
Detta beror inte på någon nostalgisk nerv, utan på praktiska begränsningar. Framtiden låter sig svårligen undersökas – åtminstone på samma nivå som gårdagen.
Att kartlägga politikers visioner inför ett val kan vara ett utmärkt och hedervärt journalistiskt projekt. Men visionerna låter sig inte så lätt kontrolleras mot verkligheten. Det är svårt att göra revision på en vision. Det går inte riktigt förrän efter att den blivit verklighet. Eller skulle ha blivit det.
Granskande journalistik handlar i grunden om att ställa orden mot verkligheten. En förutsättning är att det finns en verklighet att ställa orden emot. Ord mot ord kan vara intressant journalistik, men är sällan granskning. (Möjligen om den ena partens ord har tyngd av sanning: vetenskaplig auktoritet, stöd från andra källor osv.)
Mitt tips inför det kommande årets politikbevakning blir därför: gärna vision, men också en rejäl revision!
Kolla inte bara vad de lovar i valet. Kolla vad de lovade i förra valet! Och ställ det mot hur det blev! Kasta dig in i statistiken, granskningsrapporterna och årsredovisningarna. Och låt de gamla visionerna vara din ledstjärna! Se dig som en politikens frivillige revisor – den som kollar om det blev som de sa. Och upplyser väljarna om resultatet.
Och även kartläggningen av årets visioner kan faktiskt ibland göras granskande – till exempel genom att du undersöker vilka faktaantaganden som finns inbyggda i visionen. (”Hallå, er jobbsatsning förutsätter att pengar plockas från fyra andra vällovliga verksamheter, och det utan att det finns någon forskning som stödjer påståendet att detta leder till fler jobb!”)
Vill du ha inspiration så kolla några av de utmärkta factchecking-satsningar som gjordes av svenska medier runt förra valet (t ex Sveriges Radios sanningsmätare, som senare fick ett slags uppföljare i sanningsgranskande programmet Detektor).
När du sedan slitit ut dig av att gå igenom sanningen om sysselsättningen, vårdplatserna och företagsklimatet i länet de gångna fyra åren, och initierat konfronterat ansvariga politiker med resultatet – då kan du belöna dig själv med något enklare.
Då ringer du tillbaks till politikern och frågar ”Vad tänker ni göra efter valet då?”