Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.
En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?
Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.
Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.
Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.
(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)
Dagens post ligger på en väldigt grundläggande nivå. Grund, skulle somliga säga.
Men det är för många ett reellt problem. Jag vet det av egen erfarenhet – och av en rad likartade iakttagelser genom många år på olika redaktioner.
Idéerna som aldrig blir stories därför att vikarien eller praktikanten aldrig lägger fram dem. Eller för att de läggs fram på ett sånt sätt att arbetsledaren som lyssnar inte fattar att det är en grej.
Att lägga fram sin egen idé utan att det hamnar fel är helt enkelt en liten konst, åtminstone för praktikanten eller vikarien som inte redan har en väl utvecklad relation till redaktionens arbetsledare.
Det gäller att varken förhäva sig så mycket att man gör bort sig (men inte fattar det förrän långt senare) – eller dämpar sig så mycket att man inte får redaktionen att fatta att man har en story.
Man vill ju framför allt inte påstå att något är en nyhet som inte är det. Den som någon gång varit med om det misstaget vet hur jobbigt det känns – trots att det inte är orimligt att inte alla journalister har järnkoll på precis varenda nyhet som någonsin gjorts.
Samtidigt vet jag också hur jobbigt det känns att se en idé förverkligas av en konkurrentredaktion – och inse att det var precis det där som jag tänkt göra, men som jag inte fick chefen att fatta att jag borde göra!
Mitt enkla råd är att börja med att fråga.
”Har vi gjort något på…?” är helt enkelt den bästa fråga en vikarie eller praktikant kan ställa till en redaktionell arbetsledare.
Den tydliggör att frågeställaren inte utgår från att man sitter på världens scoop – men skapar samtidigt nyfikenhet hos arbetsledaren. En någorlunda normalt funtad redaktionell arbetsledare kommer att vilja veta mer om vad som ligger bakom frågan, oavsett om ämnet redan avhandlats flera gånger om av redaktionen. Och även om nyheten inte är någon nyhet så kommer det aldrig att ligga dig i fatet att du frågade!
Se bara till att inte ställa frågan när arbetsledaren är stressad. En sändningsredaktör på svt är t ex helt fel person att fråga när det bara är minuter kvar till sändning (men kan vara den perfekta personen när sändningen är över). En stressad arbetsledare kommer i värsta fall att missuppfatta frågan, utgå från att du frågar om en tidigare gjord story, och avvisa din idé trots att du i själva verket hittat nästa steg i nyhetsutvecklingen.
Om du misstänker att du varit med om detta – testa igen med en annan arbetsledare, och försäkra dig om att vederbörande verkligen förstår vad som är det nya du tror dig hittat.
När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.
Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.
Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.
Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)
Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.
Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.
Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.
Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.
För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.
Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.
Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).
Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.
Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.
Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.
Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.
Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.
I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.
Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.
Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.
Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.
En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.
Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).
Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).
En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.
Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”
Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.
Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)
För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.
I dag har vi glädjen att än en gång (åter)publicera en post av Åsa Erlandson. Precis som den förra har denna gått i tidningen Journalisten, men precis som den förra så förtjänar denna vidare spridning.
Åsa Erlandson
Många av oss brottas med yrkesnoja: ”Journalist är inget riktigt yrke. Vem som helst kan väl ställa frågor och skriva.” Jag skulle till exempel aldrig kunna vikariera som hjärnkirurg, men hen skulle kunna vik:a för mig. Då är det nyttigt att öppna ögonen och se sig omkring. För nej – vem som helst kan inte skriva.
Några av skribenterna från helvetet:
* Floskelfyllt. Ni kom överens om ett personligt porträtt av den nya vd:n på företaget där man får veta mer om människan bakom chefsrollen. Drivkrafter, farhågor, intressen, kött och blod. Istället kommer en färglös drapa som lika gärna hade kunnat vara kopierad från företagets pressmeddelande. Vd förklarar att det ska bli ”en spännande tid”, att man står inför ”stora utmaningar” och att hon på fritiden gillar ”god mat och trevligt umgänge”. (Vem gör inte det?)
* Felstavat. Först tror du att det är ett nytt, stilistiskt grepp som den flerfaldigt prisbelönta skribenten har prövat. Sedan inser du att texten inte ens har passerat den grundläggande stavningskontrollen i Word. Är det verkligen den creddiga stjärnan som du anlitade som har skrivit det här? Eller är det dennes sjuårige son?
* För långt. Ingressen är egentligen en förkortad brödtext och brödtexten vill aldrig ta slut. Du beställde ”max 7000 tecken” och fick 20 000, samt en förhoppning från skribenten att du ska se det som en bonus: ”Intervjupersonen sade så många intressanta saker så jag tog med alltihop! Så kan du välja ut.”
* Svamligt. Vad handlar artikeln om egentligen? Den börjar trevande med krisen i äldrevården, hoppar strax till en lång utläggning om trångboddheten i 1920–talets Sverige, slirar iväg till intervjupersonens funderingar om vårt stressiga storstadsliv och landar i… Ja, vad landar allt detta i? Skribenten tänker liksom högt i texten. Istället för att tänka till innan.
* Byråkratiskt. ”Alla individer som anträffas ska få ett adekvat omhändertagande”. ”I nybyggnationen ska det bedrivas undervisningsverksamhet”. ”De ekonomiska ramarna tillåter inte det.” Istället för: ”De vi hittar ska tas om hand”, ”Det nya huset ska bli en skola” och ”Vi har inte råd.”
* Stjärnögt. Skribenten har noll distans till intervjupersonen som är ”en härlig tjej” med ”många strängar på sin lyra” och ”ständigt ett leende på läpparna” och som driver ett spa som gör ”underverk för kropp och själ”. Det märks verkligen att skribenten hade en toppendag när hen provade sig igenom alla bubbelpooler. Tyvärr blev texten inte lika toppen. Skribenten behöver dock inte oroa sig när du tackar nej: spa-anläggningen kommer garanterat vilja köpa in texten som pr-material.
Nej, alla är inte journalister, på samma sätt som att alla inte är fotografer. Det är ett hantverk och framför allt – ett riktigt yrke. Särskilt som journalistik är så mycket mer än att ställa frågor och skriva. Yrkesnojan är botad!
Om Ulf Lundell kan sägas mycket. En sak som kan sägas är att han tillhör den lilla kategori människor som är så kända och förväntas väcka så mycket känslor att deras åsikter definitionsmässigt anses ha nyhetsvärde.
Tidigare kom åsikterna från Lundell i sjok i långa romaner eller skivor med massor av låtar någon gång om året. Nu är publiceringen mer finfördelad i och med att Ulf Lundell börjat blogga. Han håller ett högt tempo och erbjuder en till synes outsinlig källa till rubriker. Han säljer bilen, han ogillar Melodifestivalen, han angriper journalister, han gillar Ernst…bloggen har på kort tid etablerat sig som ett av samtidens mest omtalade kulturella fenomen, åtminstone om man utgår från antalet rubriker på kvällstidningarnas nöjessidor/sajter.
Kvällstidningarna ja. Lundells relation till Aftonbladet och Expressen kan väl vänligt beskrivas som kritiskt symbiotisk (mer hårt som Krig & kärlek). Det blev stora rubriker när han offentligt avrättade några namngivna journalister, och härom dagen gick han till angrepp igen – och den här gången inte bara mot journalisterna på kvällstidningarna utan också mot journalistutbildningen. Samtidigt som han avslöjar att han själv en gång uppenbarligen kände en lockelse till journalistiken:
Likaså: i min ungdom, arbetslös och och hoppfull, gick jag till Arbetsförmedlingen på Hantverkargatan i Sthlm, satt mitt emot en dam vid skrivbord, jag sa: Jag vill bli journalist.
Och blev utskrattad. Japp. Utskrattad.
Det är pga av sånt man blir det jag är idag. Man tar inte hånskrattet.
Men…om det nu är, som jag hört, så förbannat svårt att komma in på journalisthögskolan, varför kommer folk ut som idioter?
Jodå, det finns väldigt bra och väldigt nyttiga journalister, jag känner flera, men ändå…hur har dom talanglösa idioterna kunnat ta sej in på AB:s och Expressens redaktioner?
Man kan fundera över hur allt varit i en annan tid och ett annat liv, där Ulf Lundell kommit in på journalisthögskolan. Man kan också konstatera att vi i så fall aldrig sett en blogg förvandlas till en helt egen serie i spalterna.
Jag gjorde min praktik på Aftonbladet en gång för länge sedan (nå, tidigt 90-tal, alltså en tid strax före internet men då kvällstidningarnas rubriker redan ofta bestod av…Ulf Lundell) och faller ofta in i ett spontant kvällstidningsförsvar bland public service-kollegorna på Gärdet. Visst gör Aftonbladet och Expressen ibland de dummaste och fånigaste grejer som synts till i svensk journalistik, men de gör ofta också de tyngsta och starkaste satsningarna inom en rad olika genrer och ämnesområden; inom såväl nyhetsjakt som granskning ligger de ofta flera steg före konkurrenterna, och deras förmåga till kraftsamling vid stora nyhetshändelser är imponerande.
Bevakningen av Ulf Lundells bloggande tillhör kanske inte de främsta fjädrarna i hatten för landets kvällstidningar.
Men Lundells utfall mot journalistutbildningar, journalister och kvällstidningar tillhör väl inte heller hans mest minnesvärda stunder.
Däremot var det lite kul att läsa att även han en gång lockats till yrket. Som ung och arbetslös alltså.
Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.
Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.
Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.
Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.
svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.
Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.
Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.
I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.
Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.
Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.
Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.
(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)
Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.
Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.
Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.
Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.
Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.
1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.
Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.
2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.
3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).
4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.
5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.
6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.
7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.
8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.
(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)
17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.
18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.
Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).
19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.
20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.
21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.
22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.
23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)
24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.
Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)
(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)
Den 20-21 mars är det dags för årets grävseminarium i Jönköping. Jag upprepar gärna min gamla rekommendation av seminariet som den bästa journalistiska vidareutbildning som finns att tillgå. Gräv saknar helt enkelt konkurrens när det gäller nivå och omfattning på både sakkunskapen och inspirationen.
Den som tror att seminariet bara är till för kvalificerade heltidsgrävare tror fel. Hade man bara vänt sig till den publiken hade man för länge sedan gått i konkurs; det finns helt enkelt inte så många heltidsgrävare att de kan finansiera ett årligt tvådagarsevenemang i detta land.
Gräv vänder sig i praktiken till alla journalister som vill vässa verktygen. Det kan handla om att förbättra intervjutekniken eller argumenten för att få ut offentliga handlingar, utveckla kunskapen om databaser eller dramaturgin i berättandet. Visst finns där en grundläggande tanke att journalistikens viktigaste uppgift är att granska makten, och att det är till detta våra verktyg i huvudsak ska användas – men det handlar inte alls enbart om de tunga tremånadersgräv som för de flesta journalister utspelas i en så fjärran verklighet att den närmast är mytisk.
Man möter inte sällan åsikten att Gräv är för dyrt. För fattiga frilansar, för slimmade redaktioner och för arbetslösa, pensionerade och allmänt utsatta journalister.
Jag håller med om att tusenlappar är tunga. Men samtidigt finns goda möjligheter att pressa kostnaderna för den som är lite förutseende. FGJ utlyser stipendier som kan sökas av både studenter och yrkesverksamma (sista sökdag i år är den 15 januari), stipendier från andra håll (t ex Journalistförbundet och Publicistklubben) bör rimligen kunna sökas för deltagande vid Gräv, rese- och boendekostnader kan minimeras genom tidiga bokningar och utnyttjande av kompisar som råkar bo på orten – och den som läser denna bloggpost på publiceringsdagen har fortfarande tid på sig att utnyttja årets speciella boka tidigt-rabatt.
Om man inte känner någon på den aktuella orten är det kanske läge att ändra på det. Kontakta grävorganisationen eller lokaltidningen, journalistutbildningen eller PK-distriktet. Sannolikheten att du hittar en kollega beredd att upplåta en soffplats en helg i mars är nog högre än många anar. (Eller gör en efterlysning i kommentarerna här nedan eller på vår Facebooksida, eller på Grävs FB-sida, eller på nån journalistgrupp på FB, eller…)
Detta med nya kontakter leder in på mitt viktigaste argument för Grävdeltagande; kunskapspåfyllnaden i all ära men kontaktskapandet kan vara räddningen för din yrkesmässiga framtid. För den som har en anställning kan det betyda ett spännande samarbetsprojekt som annars aldrig kommit till. För den utan jobb kan det faktiskt betyda att man knyter kontakter som ger nästa uppdrag eller anställning.
Den enda regeln är att du måste prata med folk. I synnerhet folk du inte känner. Hellre nån för mycket än nån för lite. En föreläsare med god kunskap inom ett ämnesområde som intresserar dig eller där du fått ett bra tips. En guldspadenominerad kollega som gjort något du gärna lånar metodik från. En reporter från redaktionen i grannkommunen som går på samma spännande föreläsning som du. En chef på den redaktion där du skulle vilja jobba.
Prata med dem! Presentera dig! Berätta om din journalistik!
Och vänta inte till klockan två på festnatten – då finns risk att du både får svårt att hitta den du ville snacka med, och i vissa fall också risk att du får svårt att framföra ditt budskap på ett sammanhängande sätt – utan utnyttja pauserna. Mellan varje föreläsning inträffar en paus. Om du spanat in en superföreläsning därnäst som du till varje pris inte vill missa, så ska du utnyttja pausen till att gå direkt till den lokalen. Men i alla andra fall ska du utnyttja pausen till att prata. Med dem du känner, med dem du träffat någon gång – och med dem du inte alls är bekant med. (Den före detta vice grävgeneralen i mig rekommenderar dock att ni långsamt börjar promenera mot rätt lokal när nästa programpunkt närmar sig, så schemat kan hållas.)
Och prata journalistik! Här är inget läge för small talk: diskutera tipsen från den senaste föreläsningen, dilemmat kring uppgifterna du inte får ut eller idén till ditt senaste projekt (förutsatt att personen framför dig inte jobbar på värsta konkurrentredaktionen).
För den som följer de enkla grundreglerna kan tusenlapparna i deltagaravgift visa sig vara synnerligen väl investerade pengar.
Om du jobbar på en redaktion så vill redaktionsledningen naturligtvis skicka dig på deras bekostnad. Om de av någon anledning inte initierar detta spontant så väck frågan om ni inte ska ta på allvar det som står i era policydokument – om en skarpare egen, mer agendasättande journalistik (jo, det står i väldigt många policydokument dessa tider). Påpeka också värdet av ett snabbt beslut: billigare tågbiljetter, bättre möjligheter att välja (billigare) boende osv.
Så ses vi i Jönköping – i pausen, i baren eller på nån lysande föreläsning!
Det händer med jämna mellanrum. Ibland gör det mig irriterad, oftare lite ledsen.
Man förstår att en kollega gått en lång omväg helt i onödan. Över ån efter vatten. Och/eller missat att hämta in det guld som hade gjort skillnad trots att det fanns inom räckhåll. Därmed bara fått loss en bråkdel av vad storyn kunnat vara.
En kollega jagar ärenden där människor gjort anmälningar till en tillsynsmyndighet – utan att söka i den databas redaktionen betalar dyra pengar för att ha tillgång till. En annan sitter och hämtar uppgifter från Bolagsverket som finns i årsredovisningar vi alla kan klicka fram direkt. En tredje gör en ambitiös granskning av hanteringen av ett kommunalt ärende med bara muntliga källor – trots att det finns drivor av offentliga handlingar i ärendet som säger betydligt mer om vem som gjort vad och när och varför.
Det handlar om kollegor som inte har koll på sin egen verktygslåda. Som inte vet vilka tjänster redaktionen har tillgång till, eller hur man söker i dem. Som inte begärt ut handlingar sedan journalistutbildningen och sedan dess förlorat reflexen att alltid göra det. Som helt enkelt inte känner till alla sina möjligheter, researchens fulla potential.
I någon mån befinner vi oss alla där. Jag får varje vecka nya insikter i fråga om var, när och hur man kan få ny information – eller en gammal bekant typ av information på ett enklare sätt.
Jag har nog aldrig jobbat på en redaktion där alla haft koll på allt. Men det ligger förstås både i redaktionens, ledningens och enskilda medarbetares intresse att så många som möjligt har så bra koll som möjligt – om inte annat så för att det är grymt ineffektivt och direkt ansvarslöst ekonomiskt att inte utnyttja tjänster som redaktionen betalar dyra pengar för.
Ett annat skäl är att en god kunskap om researchverktygen ökar den redaktionella integriteten. Du kan t ex självklart leta case genom att vända dig till intresseorganisationer eller pressavdelningar, men genom att hitta caset själv kan du göra en oberoende bedömning och känna dig hyfsat trygg med att vederbörande åtminstone inte är utvald eller fått instruktioner från en annan part.
För den som kommer till en ny redaktion finns bara en regel: ta reda på vad ni har! Och nöj dig inte med svaret från kollegan intill, utan fråga redaktionens tyngsta grävare eller skarpaste arbetsledare. Sannolikheten är stor att kollegan intill inte heller har koll.
Min erfarenhet är att redaktioner ofta är mer angelägna om att försäkra sig om att medarbetarna hanterar alla system för output än input. På sitt sätt är detta logiskt: om det inte landar ett inslag i sändningen eller en text hos kvällsredigeraren så hotas ju själva utgivningen.
Men om man missar spännande stories, eller tar onödigt lång tid på sig för att hitta en given story eftersom man inte har koll på sina egna verktyg – så hotas ju å andra sidan innehållet i det man skickar ut. Det blir färre intressanta historier från oss än från konkurrenten som vet hur man letar, helt enkelt.
Bland de ofta outnyttjade resurserna finns avgiftsbelagda databaser som Sirenarkivet, Retriever och Infotorg. Det är inte alls säkert att din redaktion har dem, och framför allt inte att man har dem alla. Men min poäng är att den eller de tjänster som redaktionen nu eventuellt har tillgång till ska vara en lika självklar del av din verktygslåda som någonsin telefonen eller redigeringsprogrammet.
Om du har en snål arbetsgivare, eller själv är en fattig frilans (notera adjektivvalen!), så har du i många fall också hyggliga fattigmansalternativ till ditt förfogande. Numera finns t ex en hel del sajter typ Allabolag som erbjuder gratis basinformation om företag (inklusive företrädare, alltså personerna man får ringa hem till när nyheten exploderar efter att växeln stängt) och bara för att du inte har tillgång till Sirenarkivet betyder det inte att de offentliga handlingarna är utom räckhåll – du måste bara begära ut dem direkt från myndigheten. (I vissa fall, som det i sammanhanget föredömliga Konsumentverket, finns rentav diarium på nätet.)
Slut på bortförklaringarna med andra ord; bara att ladda hem och börja granska!
Men allra först: gör en inventering av tillgångarna i din – och redaktionens – verktygslåda. För att åtminstone minimera risken för vandring över åar efter vatten, eller undersökningar som bara når bråkdelar av potentialen.
