Kategori: Tankar

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Hjälp oss att bli bättre

Vi är mycket nyfikna på vad ni som följer Journalisttips tycker om vårt arbete med bloggen.

Jag är också mycket angelägen om att kunna visa för examinatorn på kursen Datajournalistik för yrkesverksamma på Södertörns högskola att jag löst uppgiften som går ut på att göra en webbenkät.

Därför ber vi er att ta några minuter och fylla i den här enkäten om vår blogg. Vi har lagt ner många timmars gratisjobb på att skriva och göra videomaterial, så det är ett mycket billigt pris. 😉

Vill du själv göra en webbaserad enkät (skitfort)? Läs inlägget Gör en enkät skitfort.

Häng upp granskningen på korset

Två håll

Nej, det har ingenting med religion att göra.

Men korset är en bra figur för att visa de två perspektiv som krävs för att en granskning ska kännas både spännande och relevant.

Längs den horisontella linjen hittar vi den stora bilden, systemfelen och siffrorna. Längs den vertikala skär vi oss ned i detaljerna: det konkreta caset – människan, händelsen, ärendet…

Ofta koncentrerar vi oss så hårt på det ena att vi missar det andra. Det tar tid och kraft att få fram ”hela bilden”; enkätsvaren från kommunerna, databasen från myndigheten, miljonerna från årsredovisningarna.

Lätt då att tänka lättare när vi ska konkretisera. Ta ett case som bara får berätta, där vi inte går till botten med ärendet, begär ut alla handlingar, ställer orden mot verkligheten och konfronterar de ansvariga.

Granskningen av caset ger ett tydligt mervärde. Som minimum får du en tydlig illustration till dina stora siffror. Men det kan också visa sig att sakerna är åt skogen inte bara i princip och i största allmänhet – utan också i just detta fall! Du har inte bara upptäckt ett systemfel och luckor i myndighetsutövningen – du har upptäckt felaktigheter, misskötsel och lögner i ett alldeles särskilt fall!

Och motsatt förstås. När man grävt ned sig så djupt i hanteringen av det enskilda fallet att man kan slå fast att här begåtts ett övergrepp mot en enskild familj – då gäller det att inte tappa skärpan när fonden ska målas mot vilken historien får allmänintresse. Hur ser den större bilden ut? Vilka är bristerna i kontroll och uppföljning som gör att detta blir möjligt? Vem tjänar på att det är möjligt – och hur mycket?

På samma sätt även här mervärdet: att t ex granska summorna visar hur enskilda fel varit direkt lönsamma för de inblandade företagen, eller att kommunen kunde spara pengar på bristande säkerhet. Eller att andra kommuner har liknande brister. Eller att det finns en lucka i lagen. Det blir en makro-nyhet som hjälper historien om de enskilda bristerna. Sammanhanget stärker storyn.

(Samtidigt ska förstås också ”den andra leddens” granskningsresultat ifrågasättas med självkritiska kontrollglasögon. Helst i form av en ordentlig ”line-by-line”-genomgång. Caset som ”känns bäst” ska kollas tuffast. Forskaren som stödjer din tes ska rannsakas mest. Slarvar vi med det har vi vips en begäran om rättelse, en anmälan och i värsta fall en fällning hos granskningsnämnden eller PON. En detalj som blev fel, ett motargument som glömdes bort. Slarv betalar sig. Noggrannhet lönar sig.)

Visst finns det case som i sig själva är så urstarka att de kan bära en hel story. Enskilda fall som är uppseendeväckande trots att de är unika – eller just därför. Åtminstone vid en första anblick. Granskningarna av Osmo Vallos död eller fallet Thomas Quick är två exempel på case-fokuserade gräv där det inte behövdes någon fond av tusen liknande ärenden för att de skulle skapa enorma vågor på samhällshavet. Men båda kom också relativt snart att väcka viktiga frågor om systemfel inom rättsväsendet. Granskningarna fick en horisontell dimension.

På motsvarande sätt finns det kanske mängd-avslöjanden som är stannar i historieböckerna även utan att man minns detaljerna. ”Skandia-skandalen” eller ”Trustorhärvan” är två exempel där enskilda händelser och namn ligger i skuggan av omfattningen och systematiken. Men den som minns hur det såg ut när det begav sig vet att även dessa var fyllda av anmärkningsvärda detaljer – som journalisterna framgångsrikt lagt stor möda på att belägga. (Samtliga exempel plockade från den här listan.)

Och ska vi vara uppriktiga så har de flesta granskningar inte det hisnande enskilda fallet eller totalsiffran som slår dig av stolen av egen kraft. I de flesta fallen behöver det ena det andra.

När svt i fjol granskande jobbcoachbranchen blev det där väldigt tydligt. Vi reagerade själva mest på stora utbetalningar, höga vinstnivåer och bristande kontrollsystem. Men det människor oftast kommer ihåg från granskningen är filmvisningar och popcorn, fotbad och djurövningar.

Å andra sidan: det hade gjorts flera uppseendeväckande granskningar förr av meningslösa aktiviteter för arbetslösa. Men få hade ställt detta mot ersättningsbeloppen, vinstnivåerna och kontrollsystemen. Siffrorna och strukturerna skapade nyheter och genomslag i andra medier – detaljerna gav minnesbilder åt tittare och läsare.

En annan gång är kanske den stora bilden väl känd men det konkreta fallet blir ändå helt upprörande. När vi härom veckan kunde berätta om importmaten i skolor och äldreomsorg var många ganska väl bekanta med den stora bilden (”ungefär hälften importeras”) men få hade koll på läget för enskilda produkter (”bara fyra av hundra äpplen kommer från Sverige”).

Ja, det är bökigt att leta, granska och dubbelkolla både i det stora och det lilla. Det blir idéarbete, research, intervjuer och line-by-line-kontroller på två ledder om man gör det på riktigt. Men tänk på plusvärdet (ja, man kan se korset som ett plus). Ditt case får ett sammanhang som ger din enskilda historia en plats i debatten, och din sammanställning får en konkretion som gör att människor minns och återberättar ditt avslöjande.

Mest nytta gör nog korset när du känner att något saknas. När du har en lucka i din story som gör att den inte känns brännande och angelägen. Dra då upp linjerna och placera in dina punkter. Kanske har du lagt dig för platt längs horisontlinjen? Eller bara gått ner dig vertikalt? Fundera kring om nästa fråga kanske ska ställas på andra ledden.

Ibland kan det bli frälsningen för din granskning. Även om vi fortfarande inte pratar religion.

Fem sätt få ändringen ur vagnen

Bloggen Pick the Brain erbjuder en snabbkurs i hur man håller sina nyårslöften, som mest handlar om träning men nog är minst lika tillämplig på den som föresatt sig att utveckla sin egen journalistik. Jag är inte säker på att råden är så unusual som författaren hävdar, men då jag inte sett någon översättning till svenska journalistvillkor tar jag mig härmed an uppgiften (med en mycket fri tolkning av ordet ”översättning”).

1) Försök hitta inre motivation i stället för att pressa dig. Det låter lite flummigt men författaren exemplifierar med att det är dumt att försöka åstadkomma något man egentligen inte gillar (t ex en viss träningsform); det är för många dömt att misslyckas. I stället bör man hitta något relaterat men som man helt enkelt tycker är kul.

Grävande journalistik associeras ofta med kvitton och hemliga dokument. Känns det dödstråkigt? Då kanske du ska leta efter andra saker att undersöka. En helt öppen crowdsourcing om villkoren för nattarbetare kanske är din grej? Eller en genomgång av fula försäljningsmetoder i köpcentrumet? Eller en enkät om lokalpolitikernas erfarenheter av sociala medier? Fortfarande en tydlig strävan efter att hitta nya fakta, berättelser och samband – men på ett sätt som känns dig lustfyllt snarare än tvunget.

2) Sätt igång en positiv snöboll. Rådet handlar om att skaffa nya vanor som är så galet enkla att det blir en nästan skrattretande barnlek att utföra dem. Inte 30 minuters träning utan tre, typ.

För journalisten som vill börja söka egna nyheter kan det handla om att skicka ett mejl om dagen. Ett mejl om dagen till någon av kommunens förvaltningar med en standardiserad önskan att få ta del av förvaltningschefens mejlbox. Eller vilka sorters avvikelserapporter som rutinmässigt kommer in från verksamheterna. Eller hur mycket pengar man under fjolåret la på internrepresentation och inköp av konsulttjänster.

Visst har du en långsiktig ambition att sedan gå vidare med enskilda mejl, rapporter eller utgiftsposter. Men det är en senare fråga, det blir nästa veckas skrattretande enkla rutin: att pricka för tre mejl att begära ut. I dag var det den här och den är över nu. Nu kan du ta en kopp kaffe!

3) Skapa vanor – inte ansträngningar. Det här handlar om att vanor helt enkelt är svårare att välja bort än en enskild ansträngning. Men för att vanan ska bli en vana måste den hakas upp på något – en trigger. Som förslagsvis är en vana som du redan har: en daglig rutin på nivån av tandborstning.

Som reporter kanske du alltid har en daglig vandring till postfacket, en kaffepaus på eftermiddagen eller en uppstart av datorn på morgonen. Detta kan vara den redan existerande rutinen att haka på för ditt samtal till källan, mejl till myndigheten eller läsning av ytterligare några sidor i den där utredningen du fick i förra veckan.

4) Automatiserat ansvarsutkrävande. Ja, ansvarsutkrävande brukar journalister sätta högt och i detta fall riktar vi det mot oss själva. Men på den ganska enkla nivån ”Du har väl inte glömt din målsättning?”

Det kan handla om att få med en kompis på den nya rutinen – och där kompisen för in ett element av socialt umgänge i det som annars bara skulle ha varit en ensam uppoffring.

Men enligt författaren funkar det också med helt omänskliga påminnelser. Alltså ”inte nödvändigtvis en kompis som är människa”. Du kan till exempel använda en påminnelsetjänst som Memotome för att få påminnelser skickade till dig själv. Eller sätta ett larm på mobilen med en tydlig uppmaning vid samma tidpunkt varje dag eller vecka.

5) Skjut inte upp glädjen! Skribenten vänder sig mot vår kulturellt impregnerade föreställning att glädjen kommer när man kommit i mål. I stället bör man försöka vara glad hela tiden under resans gång – kanske just åt de små steg man tar eller tagit. Glädjen i sig ökar sannolikheten att projektet fullföljs!

För reportern kan det handla om att ibland faktiskt våga ta ut segrar i förskott. Tillåt dig att jubla efter det där researchsamtalet där någon gjort ett häpnadsväckande påstående – trots att du vet att det återstår rader av kontroller innan något kan publiceras. Berätta för kollegorna på lunchen hur du fått landstinget att svänga om de tidigare hemligstämplade dokumenten. Kosta på dig en Facebookuppdatering om att ”Äntligen låg pdf:en i mejlboxen”. Och så vidare.

Sammanfattningsvis tolkar jag tipsen som att det handlar om att sänka ribban för sin egen belöning, och att förvandla sådant som skulle kunnat vara torftig ensam plikt till social (eller kvasisocial) underhållning. (Ja, underhållning med ett i vårt fall viktigt innehåll förstås!)

Just som jag skrivit klart denna post beklagar jag mig högljutt över att klockan passerat midnatt och att det därmed dykt upp tio nya poster på min att göra-lista i mobilen.

”Det är ju mindre än en varannan timme” svarade den mycket kloka personen intill mig.

Och visst. Så kan man ju se det. Och det är nog ganska klokt det också.

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Så minns du namnen

Det är väl bara att erkänna på en gång. Rubriken lovar för mycket. Men att hålla reda på namn och titlar är viktigt i journalistyrket, och det är möjligt att klara det utan att ha ett särskilt bra minne.

Man brukar få höra att man antingen har lätt för att komma ihåg ansikten eller namn, men sällan både och. Jag är kass på bägge. Första dagen på min långa praktik avslöjade jag mig då jag trodde att jag redan hälsat på en ny kollega, och hon förklarade för mig att det är ett säkert tecken på att man är ointresserad av andra människor. Kanske var det denna människoväns sätt att få praktikanten att känna sig väl till mods på sin nya arbetsplats?

Intresset för vad andra människor har att säga kan förstås vara så starkt att man glömmer bort små detaljer som deras namn. Då finns det några bra knep att ta till:

  • Be alltid intervjupersonen att presentera sig då kameran rullar. Förutom att man faktiskt får alla uppgifter man behöver på ett ställe, så får man även ett extra tillfälle att kolla ljudnivån.
  • Fråga (nästan) alltid hur namnet stavas. Ofta finns goda möjligheter att stava fel. Gustavsson finns det åtminstone fyra varianter av (v eller f, ett eller två s). Tor kan ha ett h. Det finns en Mattias, såväl som en Mathias och en Matthias.
  • Bryter intervjupersonen så illa att du vill att den skriver ner sitt namn för att verkligen få det rätt, se då till att du vet vem din anteckning gäller. Numrera till exempel enkätpersonerna, eller beskriv utseendet: ”blond, blå tröja, ring i näsan”.
  • I det förra fallet är det en mycket god idé att inte lite tillfälligt skriva in beskrivningen i namnskyltarna så att man kan hålla ordning då man klipper och flyttar runt på folk. Det man eventuellt skulle vinna på det, förlorar man senare då man råkar glömma bort att ta bort ”Star Trek-tröja, superfet” från skylten och det kommer med i sändning. (Nej, det har faktiskt aldrig hänt mig.)
  • Lita inte på att du plötsligt lärt dig komma ihåg namn, utan kolla på lappen en sista gång innan du kliver ur bilen eller knackar på porten.
  • Pudla. Ring och fråga. Och är det en sådan där person som man söker via en telefonväxel så vet växeltelefonisten förmodligen både stavning och titel.
  • Skriv in skyltarna i rätt ordning. Se själv till att tajma skyltarna så att de säkert läggs ut på den person de hör till. Även om du vet exakt vem som är vem, så är det inte självklart att den som annars tajmar skyltarna vet det. Då kan forskaren få sin kritikers namn och vice versa.
  • Googla och kolla i arkivet. Är det en person som återkommer så förekommer säkert vederbörande på någon organisations- eller myndighetssajt där både namn och titel framgår. I arkivet kan du ju se om det är rätt person. Men litar du på att din arbetskamrat dubbelkollade stavning och titel för två månader sedan? Var det inte då han var tvungen att sticka tidigt för att vabba?

Bakgrunden till det här inlägget är @OskSandstroms fråga på Twitter: ”Hur gör journalister för att komma ihåg namnen på presskonferenser med flera deltagare?”. Själv skriver han ner namn, en detalj om utseendet och en siffra, som han använder i resten av sina anteckningar.

@jowlj tipsar om att fota med telefonen och anteckna namnen från vänster, samt att använda initialer.

Idén med siffror är toppen om man som jag är usel på att minnas namn. Tyvärr uppstår ju problem om människor väljer att flytta på sig. Initialerna är bra om man faktiskt minns vem som är vem, men inte vill skriva så mycket.

Hur gör du?

Ställ rätt fråga till storyn!

Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.

Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.

Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…

Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.

Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.

Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.

Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.

På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.

För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.

Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.

Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!

Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.

Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?

Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.

En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.

Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.

Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.

Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.

I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.

Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.

Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.

(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)

I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.

Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.

För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.

För att sammanfatta i en liten trestegsraket:

1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)

2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)

3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)

Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.

Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.

Foliehattarna har rätt

– Det där borde du gräva i!

Det tar inte lång tid i ett journalistliv innan man får höra det.

Uppmaningen kommer ofta i slutet av ett samtal där en engagerad tipsare försökt förmedla något viktigt men inte riktigt upplever den förväntade responsen från journalisten i andra änden.

Båda parter agerar korrekt utifrån sina förutsättningar. Tipsaren har sett ett mönster eller en koppling som känns så uppenbar och överväldigande att man måste lyfta luren och upplysa den tredje statsmakten om sakernas förhållande. Reportern har en intensiv arbetsdag, dagishämtning och fackmöte som stressar samvetet, men vill ändå ge tipsaren några minuter att komma till saken.

Tyvärr finns ingen omedelbar korrelation mellan intensiteten i ”Ni borde gräva!”-uppmaningen och kvaliteten på tipset. Den värdefullaste tipsaren kan också vara den ödmjukaste, medan den som formulerar sig i rubriker redan innan du fått en syl i vädret kan vara den mest verklighetsfrånvända foliehatten.

Samtal som inleds med ”Vill du ha ett scoop som kommer att fälla regeringen?” brukar sällan avslutas med att reportern delar bedömningen.

Däremot har foliehattarna och de andra helt rätt i den där uppmaningen.

Självklart borde vi gräva mer i det där!

Vi kommer kanske inte att vara överens med tipsaren om vilket håll vi ska gräva åt, men att det finns en rad ämnen som journalister borde gräva i känns svårt att förneka.

Alla rättsskandaler vi om tio år kommer att fråga oss hur vi kunde missa, allt slöseri med offentliga medel som kunde pågå år efter år, felaktigheter begångna av privata företag och organisationer, storskalig övervakning av oskyldiga medborgare, missade larm om stora och små katastrofer…

Självklart kan ingen begära av sig själv att man ska ta sig an allt som borde grävas fram inom alla samhällssektorer samtidigt. För detta sätter dygnets timmar stopp. Liksom för många av oss familjeliv, lunchraster, pubkvällar och schemalagda ledigheter.

Allt det andra behövs förstås för att man ska orka ta sig an de stora projekten. Liksom många ambitiösa granskare mår bra av att då och då variera sig med ett lite enklare, mindre krävande journalistiskt projekt.

Den reporter som inte någon gång kan släppa tanken på nästa stora granskning borde söka vård.

Men den som aldrig känner ett sting av dåligt samvete för de granskningar man inte mäktar med, borde lyssna på några kloka ord nästa gång de dyker upp i telefonen.

Du borde faktiskt gräva i det där!

Partiska tips: Bästa helgläsningen!

Läs gärna god journalistik i helgen. Läs gärna Nobelpristagare. Läs vad du vill – eller inte alls.

Men om du är det minsta intresserad av journalistikens framtid så finns det just nu två högaktuella texter som borde ligga först på din läslista.

Den första – och senaste – är skriven av Föreningen grävande journalisters ordförande Terje Carlsson, och handlar (bland annat) om vad tidningsägarna borde göra som vunnit storslam mot Skatteverket i ett momsmål.

Jag är part i målet (sitter i styrelsen för FGJ och har ett sedan länge känt intresse för granskande journalistik) men struntar högaktningsfullt i detta och brassar på ändå: texten är ett lysande brandtal för granskande journalistik – och för att redaktionerna måste satsa på kompetensutveckling i dessa tider av snabbhet och kristecken:

”Grävande journalistik är tidskrävande och många redaktioner har fallit för frestelsen att enbart fokusera på dagsproduktionen. Man jagar uppdateringar istället för egna exklusiva nyheter. Fler borde istället arbeta långsiktigt genom att stärka kompetensen hos sina medarbetare. Chefernas ovilja att inse värdet hos de egna anställda verkar vara utbredd. När hörde du en chefredaktör eller kanalchef skryta inför sina kollegor om att hen satsar mest i landet på vidareutbildning?”

Även inför den andra artikeln är jag förstås partisk. Den har några veckor på nacken men står sig väl. Precis som den fördjupande granskningen står sig mot de snabba uppdateringarnas hybris. Det är svt:s programdirektör Robert Olsson som skriver i Svenska Dagbladet om svt som samhällets kitt, och om risken med en ensidig fokusering på den ständigt uppdaterade processjournalistiken.

”Men för stark tonvikt på sådan journalistik är otillräckligt ur ett mediepolitiskt perspektiv. Vi kan inte välja bort den sammanhangsskapande och granskande journalistiken, och sociala medier ersätter inte public service demokratiska roll. Vår bas måste vara den redaktörsstyrda journalistiken. Vi måste göra två saker samtidigt.”

En formulering som naturligtvis träffar rätt i hjärtat på mig själv – som ena veckan föreläser om granskande journalistik och nästa om sociala medier. Och därtill försöker praktisera båda på samma gång.

Så – med en hastigt formulerad rekommendation (nästintill flödesartad) om dessa kloka texter om värdet av granskning och fördjupning, önskar jag härmed trevlig helg!

Visionen och revisionen: därför tittar granskaren aldrig framåt

revision, inom redovisning den granskning i efterhand av ett företags eller annan organisations redovisning och förvaltning som görs i syfte att ge upplysning om redovisningens tillförlitlighet och om ledningens sätt att förvalta organisationen.

vision (lat. vi’sio ’syn’, ’uppenbarelse’, av vi’deo ’se’), inom religionsvetenskapen en spontant uppträdande eller i extasen framkallad synupplevelse av en verklighet som av visionären tolkas i religiösa termer.

(ne.se)

– Vi borde gå igenom vad politikerna vill!

– Ja, eller vad de gjort.

I den korta dialogen över kaffebordet blottlades en av journalistikens viktigaste gränslinjer. Den mellan den nyhetsjournalistiken och den granskande journalistiken.

Gränslinjen går helt enkelt alltid – just nu.

Granskaren tittar bakåt, nyhetsreportern framåt. För den sistnämnde finns massor av nyheter i framtiden. För granskaren är där tomt.

Känn på rubrikerna: ”Så vill valvinnaren skapa nya jobb”. ”Brottsofferjour kan läggas ned”. ”Nytt projekt ska lyfta förorten”.

Det kan vara jättebra nyheter. Helt hedervärda stories. Stories som handlar om saker som kan hända i framtiden. Inget fel på dem. Men man ska inte blanda ihop dem med granskande journalistik.

Granskaren använder i stället backspegeln. ”Så gick det med valvinnarens jobblöfte”. ”Politikerna svek brottsofferjouren”. ”Förortsprojektet blev ett fiasko”.

Granskning ägnas definitionsmässigt åt det som varit. Granskning är till sin natur bakåtblickande.

Detta beror inte på någon nostalgisk nerv, utan på praktiska begränsningar. Framtiden låter sig svårligen undersökas – åtminstone på samma nivå som gårdagen.

Att kartlägga politikers visioner inför ett val kan vara ett utmärkt och hedervärt journalistiskt projekt. Men visionerna låter sig inte så lätt kontrolleras mot verkligheten. Det är svårt att göra revision på en vision. Det går inte riktigt förrän efter att den blivit verklighet. Eller skulle ha blivit det.

Granskande journalistik handlar i grunden om att ställa orden mot verkligheten. En förutsättning är att det finns en verklighet att ställa orden emot. Ord mot ord kan vara intressant journalistik, men är sällan granskning. (Möjligen om den ena partens ord har tyngd av sanning: vetenskaplig auktoritet, stöd från andra källor osv.)

Mitt tips inför det kommande årets politikbevakning blir därför: gärna vision, men också en rejäl revision!

Kolla inte bara vad de lovar i valet. Kolla vad de lovade i förra valet! Och ställ det mot hur det blev! Kasta dig in i statistiken, granskningsrapporterna och årsredovisningarna. Och låt de gamla visionerna vara din ledstjärna! Se dig som en politikens frivillige revisor – den som kollar om det blev som de sa. Och upplyser väljarna om resultatet.

Och även kartläggningen av årets visioner kan faktiskt ibland göras granskande – till exempel genom att du undersöker vilka faktaantaganden som finns inbyggda i visionen. (”Hallå, er jobbsatsning förutsätter att pengar plockas från fyra andra vällovliga verksamheter, och det utan att det finns någon forskning som stödjer påståendet att detta leder till fler jobb!”)

Vill du ha inspiration så kolla några av de utmärkta factchecking-satsningar som gjordes av svenska medier runt förra valet (t ex Sveriges Radios sanningsmätare, som senare fick ett slags uppföljare i sanningsgranskande programmet Detektor).

När du sedan slitit ut dig av att gå igenom sanningen om sysselsättningen, vårdplatserna och företagsklimatet i länet de gångna fyra åren, och initierat konfronterat ansvariga politiker med resultatet – då kan du belöna dig själv med något enklare.

Då ringer du tillbaks till politikern och frågar ”Vad tänker ni göra efter valet då?”