#tvtips #gräv15

image

Den som missade årets grävseminarium – eller var där men missade några omtalade föreställningar – kan se fram emot några högtidsstunder i tv-soffan de närmaste dagarna.

Utbildningsradion spelade in en hel rad föreläsningar och diskussioner, som nu sänds under programrubriken Samtiden i Kunskapskanalen.

De kommer kanske inte att gå på prime time, men å andra sidan blir de efter sändning tillgängliga på UR play där man som bekant kan titta när man vill.

Vill man titta enligt tablå så ser gräv-punkterna ut så här:

Tisdag 5 maj

16.00 Filmen ”The islamic state”
Journalisten Medyan Dairieh har varit inne hos terrororganisationen IS. Hela världen följde hans dokumentation och här berättar han själv om hur det är att bevaka IS och varför det är viktigt att göra det riskfyllda arbetet. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.35 Gräv med Nisse
Hur är villkoren för en grävande journalist idag? Nils Hanson är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Här berättar han om hur han en gång började gräva och jämför idag med tiden då han började som journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Grävandets ABC
Ge inte upp! Det är det viktigaste för att lyckas med en granskning, enligt Marja Grill, nyhetsreporter på Sveriges Television. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Onsdag 6 maj

16.00 Så blir du anställd
Det är inte lätt att bli anställd inom media idag. Så vad ska man göra för att få jobb som grävande journalist? här samtalar Nils Hanson ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Helena Giertta chefredaktör för tidningen Journalisten, Fredrik Laurin redaktör för grävande journalister på SR och Cecilia Ögren Wanger på TV 4:s Kalla fakta. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.40 Vardagsgräv
Att börja gräva som journalist kan vara lite motigt. Du har en bra idé eller misstanke men vet inte hur
du ska starta. Här visar och tipsar journalisten Marja Grill hur du ska göra. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Att bevaka kriget i Syrien
Frilansjournalisten Joakim Medin blev fängslad av den syriska regimen i februari och anklagad för spioneri. Han släpptes efter förhandling. Nu berättar han varför det är så viktigt att åka tillbaka till Syrien och fortsätta berätta trots riskerna. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.50 Wallraffa på sociala medier
Falska identiteter på nätet är bra för att kunna gräva efter information på sociala medier som journalist.
Det berättar Josephine Freje, programledare på Plus som tidigare har jobbat som gräv-chef på tidningen Faktum. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.15 Viralgranskarna
De fick stora journalistpriset 2014 i kategorin årets förnyare. Viralgranskarna granskar nyheter som
sprids på nätet och kollar upp vad som är sant och falskt. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Torsdag 7 maj

16.00 Om offentlighetsprincipen
Nils Funcke är en av Sveriges främsta experter på offentlighetsprincipen. Men hur kan man använda offentlighetsprincipen som journalist och vilka möjligheter ger lagen? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.45 Granska med motstånd
Carl Larsson är journalist som nu studerar juridik. Han har i många år arbetat på Sveriges Television och här berättar han om hur han arbetade med fallet där två killar dog på Hjulstabron. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.20 Att göra ansvarsintervju
Som journalist ska man vara väl förberedd och öva tillsammans med en kollega innan man går ut för att
ställa en person till svars. Bo-Göran Bodin, flerfaldigt prisbelönt journalist på SR Ekot, berättar om sina förberedelser. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.00 Yttrandefrihetsdebatt
Kommer vi att våga berätta efter terrordåden i Paris och attentatet mot Charlie Hebdo? Ett samtal om vikten av att fortsätta arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Med Özz Nujen, ståuppkomiker och skådespelare, Lena Sundström, journalist och författare, Helle Klein, journalist och präst, och My Wingren, journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Fredag 8 maj

16.00 Tom Alandh berättar
Med sin klara och speciella röst har dokumentärfilmaren Tom Alandh berättat svenska historier i 30 år. Här berättar han om mötena med människorna och om sitt arbete. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.00 Gestalta och berätta
Journalisten och författaren Lena Sundström berättar om hur hon har jobbat med sina böcker och grävande journalistik. Hur samlar hon sitt berättande och gestaltar det hon ser och hör? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Uppdaterat 150519: Nu finns Gräv 15-föreläsningarna samlade på en sida hos UR Play. Tack för det!

Orden som gör att din sökning träffar rätt

image

Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).

Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).

I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.

I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.

Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.

Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.

Det lyder: lägg in me i sökningen!

Ordet me alltså.

Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.

På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.

Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.

Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)

Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.

Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).

(Tipstack till Leo Wallentin.)

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

image
Marko Säävälä. Foto: Anders Wiklund/TT

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då,  ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen.  Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”.  ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ’låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

Så hittar du posten politikern vill glömma

Så många månader och ingen sökfunktion.
Så många månader och ingen sökfunktion.

När Kristdemokraternas partiledarkandidat Ebba Busch Thor intervjuas av Ci Holmgren i Ekots lördagsintervju blir det vid ett tillfälle riktigt dålig stämning.

Holmgren börjar ställa frågor om Busch Thors tidigare stöd för den amerikanska republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin.

Det gillar inte Busch Thor, som upprepade gånger förklarar att hon vill prata om sin egen politik i stället för om sitt tidigare stöd för Sarah Palin.

Citaten kom från Busch Thors egen blogg. I dag är det inte ovanligt att politiska toppnamn har en historia i sociala medier som gör det relativt enkelt att lokalisera tidigare ställningstaganden i en rad olika frågor.

En flerårig blogg kan vara en guldgruva för den reporter som vill skapa sig en bild av exempelvis en partiledarkandidat som inte gjort några omfattande avtryck i artikelarkiven. Lokalpolitikern Busch Thor skapar inte självklart rubriker för sina ställningstaganden kring amerikanska vicepresidentkandidater, men orden kan få ett nytt intresse i det läge skribenten söker förtroende på en ny nivå.

Hur hittar man då de mest spännande bitarna? De flesta reportrar har inte oceaner av tid och en blogg som Busch Thors har många inlägg men ingen sökfunktion.

Detta är ett gyllene exempel på nyttan av att lära sig Googles lite mer avancerade sökfunktioner, mer precist avgränsningen Webbplats eller domän: eller Site:

Om du vill hitta alla bloggposter där vi använt ordet ”Rapport” skriver du helt enkelt så här i Googles sökfält:

Rapport site:journalisttips.se

Det innebär att Google bara kommer att söka efter ordet Rapport på sidor vars adresser börjar med ”journalisttips.se”, alltså allt som finns på vår blogg.

På motsvarande sätt kan du göra med politikerns blogg. Du kan snabbt hitta varje gång det nya moderata kommunalrådet nämnt orden ”Kinberg Batra” eller ”skattesänkning”, eller de tillfällen då den nyblivna MP-riksdagsledamoten skällt på den bedrövliga ”partipiskan”.

Lundells angrepp på journalistutbildningen (och lockelsen…)

image
Alla dessa rubriker.

Om Ulf Lundell kan sägas mycket. En sak som kan sägas är att han tillhör den lilla kategori människor som är så kända och förväntas väcka så mycket känslor att deras åsikter definitionsmässigt anses ha nyhetsvärde.

Tidigare kom åsikterna från Lundell i sjok i långa romaner eller skivor med massor av låtar någon gång om året. Nu är publiceringen mer finfördelad i och med att Ulf Lundell börjat blogga. Han håller ett högt tempo och erbjuder en till synes outsinlig källa till rubriker. Han säljer bilen, han ogillar Melodifestivalen, han angriper journalister, han gillar Ernst…bloggen har på kort tid etablerat sig som ett av samtidens mest omtalade kulturella fenomen, åtminstone om man utgår från antalet rubriker på kvällstidningarnas nöjessidor/sajter.

Kvällstidningarna ja. Lundells relation till Aftonbladet och Expressen kan väl vänligt beskrivas som kritiskt symbiotisk (mer hårt som Krig & kärlek). Det blev stora rubriker när han offentligt avrättade några namngivna journalister, och härom dagen gick han till angrepp igen – och den här gången inte bara mot journalisterna på kvällstidningarna utan också mot journalistutbildningen. Samtidigt som han avslöjar att han själv en gång uppenbarligen kände en lockelse till journalistiken:

Likaså: i min ungdom, arbetslös och och hoppfull, gick jag till Arbetsförmedlingen på Hantverkargatan i Sthlm, satt mitt emot en dam vid skrivbord, jag sa: Jag vill bli journalist.

Och blev utskrattad. Japp. Utskrattad.

Det är pga av sånt man blir det jag är idag. Man tar inte hånskrattet.

Men…om det nu är, som jag hört, så förbannat svårt att komma in på journalisthögskolan, varför kommer folk ut som idioter?

Jodå, det finns väldigt bra och väldigt nyttiga journalister, jag känner flera, men ändå…hur har dom talanglösa idioterna kunnat ta sej in på AB:s och Expressens redaktioner?

Man kan fundera över hur allt varit i en annan tid och ett annat liv, där Ulf Lundell kommit in på journalisthögskolan. Man kan också konstatera att vi i så fall aldrig sett en blogg förvandlas till en helt egen serie i spalterna.

Jag gjorde min praktik på Aftonbladet en gång för länge sedan (nå, tidigt 90-tal, alltså en tid strax före internet men då kvällstidningarnas rubriker redan ofta bestod av…Ulf Lundell) och faller ofta in i ett spontant kvällstidningsförsvar bland public service-kollegorna på Gärdet. Visst gör Aftonbladet och Expressen ibland de dummaste och fånigaste grejer som synts till i svensk journalistik, men de gör ofta också de tyngsta och starkaste satsningarna inom en rad olika genrer och ämnesområden; inom såväl nyhetsjakt som granskning ligger de ofta flera steg före konkurrenterna, och deras förmåga till kraftsamling vid stora nyhetshändelser är imponerande.

Bevakningen av Ulf Lundells bloggande tillhör kanske inte de främsta fjädrarna i hatten för landets kvällstidningar.

Men Lundells utfall mot journalistutbildningar, journalister och kvällstidningar tillhör väl inte heller hans mest minnesvärda stunder.

Däremot var det lite kul att läsa att även han en gång lockats till yrket. Som ung och arbetslös alltså.

En helikopter, en buss och faran med falska minnen

 

Memories are made of this.
Memories are made of this.

Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.

Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.

Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.

Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).

Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).

Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:

– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?

Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.

Hej Google!

Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.

Men ändå. Min story var bortitok fel.

Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.

Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.

För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.

Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?

Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.

Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket

Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).

Ny valgräns räddade Alliansen

I valet i höstas fick Alliansen ett mandat mer i kommunfullmäktige i Växjö än de rödgröna, trots att de samlade färre röster. Därmed säkrade kommunalrådet Bo Frank (M) ännu en mandatperiod vid makten.

Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen
Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen. Det rosa området flyttades från Växjö norra till Växjö södra, och det turkosa från Växjö södra till Växjö norra
Sådant händer ibland, beroende på valkretsarnas utformning, och ren slump. I länder med valsystem där det händer oftare, till exempel USA, har det ibland utnyttjats av politiker som ritat om valkretsarna för att gynna sig själva vid nästa val. Då kallas det ”gerrymandering”.

I Växjö vann Alliansen alltså med minimal marginal, trots färre röster, tack vare valkretsarnas gränsdragning. Men det hade inte hänt om inte kommunfullmäktige året innan klubbat igenom en ny gräns mellan Växjö kommuns båda valkretsar. Efter att nu ha simulerat samtliga möjliga utfall utifrån vad vi vet om valresultatet, står det klart, att hade den gamla gränsen bestått hade det block som fick flest röster, också fått flest mandat. Med den nya gränsen blev det alltså tvärtom.

– En del valdistrikt började närma sig den övre gränsen på 2 000 invånare. Och i och med att vi gjorde om distrikten, fick också kretsarna nya gränser, förklarar Martin Fransson, kanslichef på Växjö kommun, den nya kartan.

Valmyndighetens riktlinjer säger nämligen att ett valdistrikt bör innehålla mellan 300 och 1 800 röstberättigade, och även om det finns både större och mindre distrikt, är det praktiskt för kommunerna att hålla sig inom det spannet när det går.

Nu fick det märkliga resultatet i Växjö kanske ingen större praktisk betydelse. Tidigare har Alliansen styrt med passivt stöd från SD, och den här gången bildar Alliensen och Miljöpartiet en koalition för att styra Växjö, med S och V i opposition. Men det är en påminnelse om att valkretsarnas utformning påverkar valresultatet, och är något vi bör hålla koll på. Och så är det ett utmärkt exempel på hur geografisk data kan användas för research.

Gräv med GIS

Datajournalister stöter nog mest på GIS (geografiska informationssystem) som visualiseringsverktyg, men GIS-program är också fantistiska gräv-verktyg. Jag använder ett open source-program som heter QGIS, mest för att det är gratis, och för att det är det enda jag kommit mig för att lära mig, och det är det jag kommer att referera till i den här genomgången.

Det var min nära vän och exkollega Ida Andersson på SVT i Växjö som berättade att valkretsgränserna ändrades under förra mandatperioden, och när vi googlade på det efter en middag, insåg vi att ingen skrivit om vad det fick för resultat. Jag bestämde mig för att kolla om de nya valkretsarna påverkat valresultatet, och så här gjorde jag:

  1. Först måste vi förstås ha de gamla och de nya valkretsindelningarna. Dessa finns att hämta som så kallade shapefiler på Valmyndighetens hemsida (shapefiler, .shp, är ett av de vanligaste filformaten för att spara uppgifter om geografiska områden). Dessutom behöver vi de gamla och nya valdistrikten, som ju är de minsta enheterna vi får valresultat från:

  2. I - QGIS lagerI QGIS importerar vi de fyra shapefilerna (gamla distrikt, nya distrikt, gamla kretsar och nya kretsar) i var sitt lager, med ”add vector layer”-knappen, den översta knappen i panelen längst till vänster.
  3. III QGIS croppa distrikt med clipFör att göra det enklare att jobba så klipper vi ut bara Växjö kommun. Det kan vi göra på flera sätt. Vi kan till exempel markera de båda valkretsarna (som ju tillsammans utgör hela kommunen), och använda dem som mall för vilka distrikt som ska med. Clip-funktionen under vectormenyn används till just det, och skapar ett nytt lager med bara de distrikt som ligger inom de markerade kretsarna.
    IV QGIS croppa distrikt med tabell
    Eller så öppnar vi tabellvyn (”open attribute table”), där alla valdistriken namn och nummer finns med. De fyra första siffrorna i valdistriktens nummer är kommunkoden, och Växjös kommunkod är 0780, så vi kan bara markera, kopiera och klistra in dessa i ett nytt lager (eller markera allt före och efter 0780-distrikten, och trycka delete, om vi inte behöver ha originalfilen kvar).
    Snabbaste sättet att ta bort ointressanta valkretsar är antagligen att markera de båda Växjökretsarna (ctrl-klicka), öppna tabellvyn, trycka ctrl–R för att invertera ditt val, dvs välja allt som inte är valt, och trycka delete.
    Notera att du behöver växla till redigeringsläge (”toggle editing”) varje jag gång du vill göra en ändring på kartan. Växla tillbaka så snart du är klar, så att du inte av misstag råkar flytta en gräns eller så.

  4. IIa QGIS kretsar 2014Luta dig tillbaka och njut en stund av din, nya, avskalade karta, med Växjös båda valkretsar, före och efter ändringen. Visst är det kul med kartor?
  5. QGIS skillnadOm du växlar mellan lagren i QGIS, så ser du att en bit av Växjö södra förts över till Växjö norra, och att en annan bit flyttats åt andra hållet. För att titta närmare på skillnaden använder vi ett verktyg under ”vector”-menyn som logiskt nog heter ”difference”. Det ger oss ett nytt lager med just skillnaden mellan kretsarna i 2010- och 2014-lagret. Dessutom kommer du antagligen att få en del små, små skräpområden runt omkring, eftersom gränserna inte ser exakt likadana ut i olika filer från Valmyndigheten. Du kan markera och radera dem med node-verktyget, om de stör dig.

  6. Nu kommer det mest nervösa ögonblicket! Om vi ska ha en chans att svara på frågan ”hur påverkade de nya kretsarna valresultatet?”, så bygger det på att de nya distrikten i stort sett följer de gamla kretsgränserna. Distrikten är ju den minsta nivå vi har valresultat ifrån, och utan distrikt kan vi aldrig räkna ut hur resultatet blivit med de gamla kretsarna. Gränsen mellan 2010 års kretsar måste alltså mer eller mindre följa gränsen mellan 2014 år distrikt. Och de gör de – nästan!
    korrekt problemdistriktEtt distrikt, 07800121 (”Väster”) gör envist motstånd. Större delen av distriktet låg i Växjö norra 2010, men ett liten hörn hörde till Växjö södra! På bilden här intill ser du distriktet i gult, och hela området som hörde till Växjö norra 2010, men Växjö södra 2014 i lila.
    Det är i stort sett en rektangel, och om vi för musen över hörnen får vi koordinaterna:

        56° 52′ 55,77″; 14° 47′ 51,78″ (56.882157,14.797716)
        56° 52′ 55,23″; 14° 48′ 0,39″ (56.882009,14.800108)
        56° 52′ 45,13″; 14° 47′ 57,11″ (56.879203,14,799197)
        56° 52′ 44,56″; 14° 47′ 51,03″ (56.879044,14.797508)
    
  7. Satellitbild över det överblivna hörnet av distrikt 07800121En snabb koll på Google Maps ger vid handen att det är området mellan Liedbergsgatan, Norra Esplanaden, Lärkgatan och Storgatan som kommer att ställa till det för oss. Eftersom vi inte vet hur personerna som bor där röstade (de kan ju tänkas rösta radikalt annorlunda än grannarna i resten av distriktet, på andra sidan Lärkgatan och Norra Esplanaden), så kommer vi vara tvungna att utgå från att de röstade på ett sätt som är så ofördelaktigt som möjligt för vår tes, och räkna ut resultatet utifrån det. Men först måste vi veta hur många som bor i det här lilla hörnet.

  8. eniroEniros kartor har husnummer utsatta i hela Sverige, så vi kollar upp området där, och noterar adresserna:
        Norra Esplanaden 41, 43, 45, 47, 49 A-E
        Liedbergsgatan 15, 25
        Storgatan 42
        Biblioteksgatan 4, 6, 7, 9, 11, 13, 15
        Lärkgatan 3, 5, 4 A-D, 6, 8 A-C, 10, 12, 14, 16 A-C, 18
    

    Google MapsFör säkerhets skull gick jag ett varv runt kvarteret i Google Streetview också, för att kolla att jag inte missat något hus.

    Nu kollar vi hur många som är folkbokförda här, och som hade rösträttsåldern inne vid valet i höstas: 226 personer.

    I kommunalvalet måste man inte vara svensk medborgare för att ha rösträtt, så vi kan anta att antalet röstberättigade ligger nära antalet folkbokförda i myndig ålder. Kanske hade vi kunnat gräva fram mer exakta siffror, men vi kommer att ta i så väldigt när vi testar olika scenarior senare, att vi har god marginal för småfel i det här ledet.

    Vi har alltså 226 personer i gamla Växjö södra valkrets, som vi inte vet hur de röstade 2014. Hela distrikt 07800121 hade 1 661 röstberättigade, enligt Valmyndighetens tabell (som finns på samma sida som vi hämtade shapefilerna ifrån).

  9. Eftersom vi är ute efter valresultatet med 2010 år kretsar, måste vi räkna ut hur många mandat respektive krets skulle ha haft 2014. Antalet mandat baseras på antalet röstberättigade i kretsarna, och kan alltså förändras mellan två val.
    Först behöver vi dra ut en lista över vilka 2014-distrikt som ingår i respektive 2010-valkrets. Vi hade kunnat använda ”clip”-funktionen under vektormenyn igen, men här går det lika snabbt att bara markera med musen. Klicka och dra, eller ctrl-klicka över alla distrikt i norr, och kopiera och klistra in dem i ett nytt lager. Öppna sedan attributtabellen, så har du alla valdistrikts-id:n framför dig. Därmed har vi fått ut de nya valdistrikt som motsvarar gamla Växjö norra (Hovshaga Centrum, Nya Hovshaga, Kronoberg, Västra Mark, Gamla Hovshaga, Nydala, Araby, Dalbo Centrum, Bondegård, Pilbäcken, Evedal, Ringsberg, Kungsmad, Berg, Lammhult, Rottne Norra, Rottne Södra, Sandsbro Västra, Sandsbro Östra, Åby, Öjaby, Dädesjö, Braås och Väster), samt gamla Växjö södra (Fagrabäck, Hollstorp, Högstorp, Kvarnhagen, Norr, Norrelid, Bergunda, Bäckaslöv, Centrum, Furuby, Furutå, Gemla, Ingelstad, Lasarettet, Ljungfälle-Teleborg Östra, Nöbbele, Stallvägen, Söder, Teleborg Centrum, Telestad, Torparängen, Tävelsås-Uråsa, Universitetet, Vederslöv, Åryd och Öster). Förutom det där irriterande lilla hörnet på Väster då, förstås.

  10. Nu har vi faktiskt fått all geografisk data vi behöver! Härifrån är det bara en lång och ganska tråkig räkneövning, så jag redovisar inte varje steg i detalj. Du får lita på mig, och åka med! Vi summerar först antalet röstberättigade i norra respektive södra kretsen, men ”flyttar över” de 226 som bor i det olydiga hörnet av distrikt 07800121 (Väster) till rätt sida gränsen igen. Och rätt sida, det är alltså söder om gränsen. Jag får det till 33 711 röstberättigade i norr, och 32 302 i söder.

  11. Sedan räknar vi ut antalet mandat. Metoden finns i vallagen, och resultatet blir 31 mandat till gamla Växjö norra, och 30 mandat till gamla Växjö södra valkrets (2010 var det tvärtom, 30 mandat i norra valkretsen och 31 i södra).

  12. Nu är det dags att kolla valresultatet! Vi summerar antalet röster per parti i de gamla nord- respektive syd-distrikten. För att sedan räkna ut mandatfördelningen har valmyndigheten en praktisk valsimulator. Mata in röstetalen, så får du fördelningen snabbare än du hinner säga ”jämkade uddatalsmetoden”! Ska du göra större simuleringar är det värt att använda ett skript som gör dem åt dig (ta hjälp av en programmeringskunnig kollega!), eftersom det är ganska omständligt att fylla i fält för fält.
  13. Resultatet:

    • Alliansen: 27 (29)
    • De rödgröna: 30 (28)
    • Sverigedemokraterna: 4 (4)

    Tre mandats övervikt för de rödgröna alltså! Att jämföra med det verkliga resultatet (inom parentes), där Allianspartierna fick ett mandat mer.

  14. Stopp och belägg, det där hörnet då?

    Nu har vi ju inte tagit hänsyn till de 226 personer i distrikt 07800121 som bor söder om den gamla kretsgränsen! Med mindre än att vi frågar var och en (och inte ens då) kan vi veta hur just de personerna röstade, så för att vara säkra på att vår tes håller, testar vi alla tänkbara utfall. Vi låter de 226 personerna rösta på, i tur och ordning V, S, MP, C, FP, KD, M, SD, något småparti, eller stanna hemma. För säkerhets skull testar vi också vad som händer om alla 226 åker på semester till, säg, Dusjanbe och poströstar där, varpå deras valsedlar blir så sena att de hamnar i de så kallade uppsamlingsdistrikten (det finns ett extra distrikt för varje valkrets, där sena poströster och liknande placeras.) På det viset får vi reda på om det finns någon teoretisk möjlighet att de här personerna hade kunnat rädda Alliansens övertag, med 2010 års gränser. Eftersom det här skulle vara sanslöst tråkigt att göra för hand, skrev jag ett kort Pythonskript som fick göra det åt mig. Någon som är duktig på matematik skulle säkert lösa det på något snyggare sätt.

  15. Skriptet konstaterar snabbt att hur vi än räknar blir resultatet detsamma. Invånarna i det lilla hörn som bytt distrikt kan inte ta Alliansen förbi de rödgröna hur de än röstar; de rödgröna hade blivit större om gränsen inte flyttats (däremot kan, i några extrema fall, skillnaden minska till 29 – 27, genom att SD får ett mandat till).

    Blev det en bättre gräns då? Om vi förutsätter att idealet är att alla röster i en kommun väger lika tungt, så kan vi roa oss med att jämför antal invånare per politiker i de båda kretsarna, före och efter omdragningen. Och det visar sig faktiskt att de blir en ojämnare representation med de nya gränserna. Antalet mandat per röstberättigad skulle med de gamla kretsarna ha blivit 1 087,45 (norr), respektive 1 076,73 (syd). Med de nya kretsarna blev det 1 127,50 respektive 1 064,19. Ett resultat av den nya gränsen är alltså att Växjö norr-borna är bättre representerade, och Växjö syd-borna sämre, än tidigare. Och i och med den nya gränsen blir Växjö norr också den något blåare halvan av kommunen, eftersom de traditionellt allra rödaste distrikten flyttades till syd.

PS. Nu undrar du som vän av ordning kanske lite över det där med uppsamlingsdistrikten. Om gränserna hade varit annorlunda, skulle ju även röstfördelningen i uppsamlingsdistrikten varit annorlunda! Jag måste erkänna att jag inte testat för alla extremfall där (gör det gärna om det roar dig!), men jag har testat att skruva upp siffrorna för de partier som så att säga står näst på tur för att få ett mandat i respektive valkrets, men ändå inte lyckats ge Alliansen fler mandat än de rödgröna, så med reservation för något helt urspårat randfall, törs jag påstå att Alliansen inte hade kunnat få fler mandat än de rödgröna, om nu inte valkretsgränsen hade flyttats.

25 favoriter från ’14

image
Underbara handlingar framför oss.

Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)

På nyhetssajterna. Yodaspråket tar över.

image

Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.

Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.

Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)

På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.

I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.

I början. Slutet på meningarna kommer.

Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.

Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.

image

Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.

Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.

För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.

Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.

Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.

Yoda. Tackas bör.

PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.

5 000 kronor ger en bättre rubrik

image
En mindre bra rubrik. Ansvarig reporter: M Grill Pettersson.

Ett standardråd till reportrar och redaktioner som vill komma igång med gräv och granskning är att undvika antingen/eller-jobb (alltså undersökningar där utfallet blir antingen jättestort eller ingenting alls) till förmån för mini/maxinivå-projekt (där det finns en lägstanivå som vi är säkra på att ta hem redan när vi börjar). Det är en gammal iakttagelse som fortfarande håller.

Orsaken är att man bör vara säker på utdelning när man börjar med något nytt, helt enkelt för att få en garanterad skjuts i starten.

Tipset om att kommunstyrelsens ordförande leder en hemlig djävulssekt må vara mer lockande än kartläggningen av miljöavgifterna, men kommer att kräva extrema resurser för att leda i bevis – samt att det måste vara sant för att det ska vara en story.

Om ordföranden inte leder en hemlig djävulssekt finns det liksom ingen given andrastory givet att allt annat är som det var förut. Men hur tråkiga miljöavgifterna än uppfattas så kan man alltid göra storyn om skillnaden mellan olika kommuner – eller hur avgifterna utvecklats över tid.

Dock har kommunalrådet och djävulssekten en självklar fördel när det ska skrivas rubriker. Man kan välja nästan vilken ordkombination som helst och folk kommer att vilja läsa storyn.

Detsamma gäller inte för skillnaderna i avgifter.

Det kan vara en jobbig insikt för många rubrikmakare men ”Stora skillnader mellan kommunernas miljöavgifter” rockar inte.

”Allt mer…” och ”Stora skillnader…” tillhör nyhetsjournalistikens standardformuleringar. De används ju inte bara om egna granskningar utan också om utomstående aktörers planterade stories (”Det visar en undersökning som organisationen NN gjort för att få in sitt namn på nyhetsplats” – eller hur vi nu brukar skriva).

Icke desto mindre är det rätt dåliga rubrikgrepp.

De ingår i samma grupp som ”Ny kritik mot…” och ”Starka reaktioner på…”: en kategori rubriker som på ytan berättar något dramatiskt som borde locka till läsning, men som i praktiken blir på tok för allmänna för att väcka något intresse över huvud taget. Åtminstone hos den som inte sedan tidigare har ett brinnande intresse för ämnet i slutet av rubriken (”…Migrationsverket” eller ”…klubbstyrelsen” eller vad det nu må vara).

Mitt tips är att alltid försöka leta efter det mer konkreta.

Ett direkt citat av typen ”De skapar tragedier” slår enligt denna logik ”Hård kritik mot…”.

”5 000 kronor dyrare slänga sopor i Övik” blir bättre än ”Stora skillnader mellan…”.

Och ”Fördubbling av…” är att föredra framför ”Allt fler…”.

Läs gärna igenom ditt eget manus en gång till med rubrikglasögonen på. Är det givet att rubriken ens ska handla om ökningen av antalet ärenden där myndigheten kritiseras för brister i insatserna mot våld inom familjen? (”Allt mer kritik mot…”) När vi i ett av dokumenten hittat formuleringen ”De såg bort när han började slå”?

Det finns några grundregler om rubriker som de flesta nog lär sig redan på journalistutbildningen. Den viktigaste är att en rubrik inte är en överskrift, ingen sammanfattning av artikelns innehåll.

Jag brukar beskriva rubriken (och i tv/radio löpformuleringen) som den mest nyfikenhetsskapande ordkombination som fortfarande är sann och som åtminstone i huvudsak handlar om den story som sedan återfinns i texten/inslaget.

Inom dessa ramar är fältet fritt att pröva sig fram. Kvällstidningarna prövar ofta mest och vildast – och landar ofta bäst men ibland väldigt fel. Dagstidningar och public service är oftast helt korrekta – och betydligt tråkigare.

I dessa klickjaktens tider bör vi kanske också säga några ord om vad strävan efter vidareklickningar gör för rubrikkonsten. Det enklaste svaret är att den får oss att vilja kittla nyfikenhetsnerven ännu mer – genom att berätta lite mindre.

Många redaktioner försöker i dag utelämna väsentlig information i rubriken, åtminstone på puffen på löpet eller i mobil-pushen, för att tvinga den nyfikne läsaren att klicka på länken. Man skriver inte ut att ”Hanna Stjärne blir ny vd för svt” utan ”Hon blir ny vd för svt”.

I linje med detta borde kanske ”Stora skillnader…” inte ersättas med ”5 000 kronor dyrare…” utan med ”Så mycket dyrare…”.

(Sedan finns förstås den stora analsex-debatten, men den lämnar vi därhän den här gången.)

Hursomhelst är rubrikvalet (i praktiken valen eftersom det ska rubriceras både på artikel och löp, och kanske annorlunda på pappret eller i tv-sändningens textpuff) en del av storymakandet där en ganska liten extra tankemöda kan ge god extra utdelning.

På webben kan man ju också tillåta sig att ändra efter publicering. Testa olika varianter vid spridningen i sociala medier; om ni märker att en formulering blir en hit både på Facebook och Twitter så kan det vara anledning att fundera på om inte den formuleringen också vore den bästa tänkbara rubriken.

Så länge man inte slarvar med sanningshalten och täckningen i texten så är det bättre att ge en story en briljant rubrik en halvtimme efter publicering – än att låta den leva med en halvdålig ända in i den publicistiska evigheten.

När ni nu ändå gjort en granskning där ni följde standardrådet om en bra mini/maxinivå så vore det ju tråkigt om den inte nådde ut bara för att någon inte orkade fixa till rubriken.