Samtidigt som vi ofta hör varningar om att offentlighetsprincipen urholkas av nya lagar eller ny praxis, så verkar det dyka upp allt fler webbtjänster för den som vill ha hjälp att driva sin sak genom paragrafdjungeln.
Utvecklingen kan tyckas paradoxal men kanske är helt naturlig; när myndighetssverige sluter sig börjar journalister se behovet av samarbete och hjälp över redaktionsgränserna, och medieinstitut och organisationer ser en möjlighet att fylla en lucka som kanske inte alltid hanteras exemplariskt i redaktionernas vidareutbildningsprogram. (När blev du senast skickad på en kurs i offentlighet och sekretess?)
Vi har tidigare tipsat om sajten Allmän handling, som erbjuder förklaringar, argument och domar i offentlighetsmål från Sirenarkivet.
Dessa domar hittar man också enkelt i Grävande journalisters Öppenhetsbank (även om man av någon anledning måste klicka på ”Sök”-knappen för att göra sökningen – det räcker inte med Retur) och hos FGJ finns dessutom en Lathund för personresearch som hjälper en genom offentligheten uppdelat efter vilken slags uppgift man vill komma åt (men med samma sökknapp-egenhet).
Journalistförbundet å sin sida, har en sida som besvarar några av de mest grundläggande frågorna om hur man får ut handlingar, och svt Play har en tv-skola från Uppdrag granskning, med framlidne öppenhetsexperten Anders R Olsson.
En del av dessa resurser har statisk referenskaraktär medan andra är mer dynamiska – på sajten Allmän handling förs en bitvis livlig diskussion i kommentarsfälten, och på Grävreporterlistan kommer nya frågor åtminstone någon gång i veckan.
I år har vi fått en ny tjänst som försöker fylla båda dessa uppgifter: medieinstitutet Fojos Offentlighetsjouren, där journalisten Mats Amnell erbjuder tips, mallar och förklaringar – men också konkret rådgivning i enskilda fall. Den som kört fast i diskussionen med en myndighet kan enkelt mejla Mats och få ett kvalificerat svar. Till skillnad från på Grävreporterlistan behöver man därmed inte offentliggöra sin frågeställning inför ett stort antal andra journalister – något som förstås kan vara både en fördel och nackdel 🙂
Initiativet känns synnerligen lovvärt, och att döma av texterna på sajten så har Fojo hittat en mycket kunnig rådgivare för alla oss vardagsgrävare och nyhetsjägare som inte själva bunkrat årtiondens juridisk praxis i bakhuvudet.
Testa den nästa gång du kör fast! Och/eller någon/några av de andra.
(Och påpeka gärna i kommentarerna vilka webbresurser om offentlighet som jag missat!)
Från ett av de intressantaste seminarierna – om den granskande konsumentjournalistiken. Där framme moderatorn Pia Sjögren, konsumentlegenden Sverker Olofsson, Plus-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Åsa Avdic samt Plånboken-programledaren (och Journalisttips-gästbloggaren) Björn Häger.
Det blev ju riktigt bra.
Årets Grävseminarium i Umeå tillhör de allra bästa jag bevistat – och jag har varit med på ganska många.
Guldspadegalan blev en triumf för Stockholm. Efter vad jag kan förstå gick alla priser utom ett (Den gyllene Haldan som delas ut av journaliststudenter vid Mittuniversitetet) till Stockholmsredaktioner.
(Dock väldigt olika Stockholmsredaktioner. Från resursstarka svt Nyheter där mina briljanta kollegor Kristina Lagerström, Johan Zachrisson Winberg och Roger Jansson belönades med guldspade respektive gyllene dynamo [arbetsledarpriset] – till samtliga tre lokalpriser: lokal-tv, lokalradio och mindre dagstidning. Grattis till alla!)
Själv fick jag anledning att fundera ett extra varv kring ett av de ämnen jag också föreläste om: hur man kommer igång. Hur det kommer sig att vissa reportrar och redaktioner lyckas få in granskningen i vardagens ryggmärg, medan den hos andra blir något apart som aldrig kommer till skott.
På sätt och vis har jag respekt för den redaktionschef som öppet säger att hen inte vill se några gräv. De allra flesta uttrycker sig mer glidande, och jag har tidigare skrivit om den i mitt tycke mest problematiska attityden: ”Vi skulle jättegärna satsa på gräv om det bara kom några idéer, men det gör det inte.”
Attityden finns ofta på redaktioner där reportrar samtidigt går omkring och muttrar ett slags spegelresonemang: ”Jag skulle jättegärna vilja gräva men jag får aldrig nån tid till det!”
Det är tyvärr två förhållningssätt som understödjer varandra och i värsta fall skapar en ond cirkel. Båda parter förutsätter att man ska få något från den andre innan man kan agera – men eftersom den andre förutsätter att den förste gör det först så kommer knuten aldrig att lösas. Reportrar som tycker att de sitter fast i dagssnurren kommer inte att springa till chefen med några briljanta grävidéer. Och chefer som inte har några idéer att välja mellan kommer inte att ge någon tid att komma loss.
Vägen ut för reportern är förstås att ta sig tiden även om den inte finns. Stjäla från sig själv: offra en fikapaus, skippa ett möte och kanske viktigast: sänka ribban för dagsjobbet. Inte kräva maximal insats för maximalt antal stories – utan lita på rutinen för tre enkla jobb, för att få minuterna över till att göra det fjärde riktigt, riktigt bra.
Arbetsledaren bör förstås anamma slagordet från Helsingborgs Dagblads förra grävchef Åsa Nicander: ”Kräv gräv!”
Dessutom bör man lägga till ett förhållningssätt som lanserats av grävnestorn, UG-chefen och tidigare lokal-tv-chefen Nils Hansson: börja i schemat!
Vad är det som gör att redaktioner överlever dagar då en medarbetare är sjuk, en annan VAB:ar och en tredje är på facklig kurs? Hur kommer det sig att det ändå blir sändning på kvällen eller tidning på morgonen (och webb dygnet runt)?
Svaret är att man anpassar sig. Kollegorna drar ett lite tyngre lass den dagen, några fler TT-telegram får fylla spalterna och om man har ett lager av mer featureartade reportage så tar man av det för att klara dagen.
Vad är det som säger att samma redaktion går under om en reporter ägnar sig åt granskning i stället? Som gör att man en vecka senare har ett spräck som fyller fyra sidor, och som ger nyheter, reaktioner och uppföljningar för dygn och veckor framåt? (För att inte tala om rader av tips och ett dramatiskt stärkt förtroende hos allmänheten.)
Om gräven varje dag måste tävla med dagsjobben så vinner alltid dagsjournalistiken. Ungefär så har Expressens Thomas Mattsson motiverat att tidningen har en egen grävgrupp (mycket framgångsrik, guldspadevinnare i år igen!). Den arbetsledare är inte uppfunnen som inte kan komma på ytterligare ett dagsjobb för den reporter som dyker upp sysslolös på morgonmötet. Om reportern säger att hen har en granskning på gång kommer väldigt många arbetsledare att tycka att den kan göras en annan dag. Grävandet har i sig svårt att konkurrera med mer akuta arbetsuppgifter och potentiella knäck.
Kanske är det dags för redaktionerna att införa särskilda pass för VAG – vård av gräv?
Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.
I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.
De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.
Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.
Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.
Dagens gästblogg handlar om en ny iOS-app som hjälper till vid intervjuandet. Den har testats av Maria Jervelycke Belfrage, radioreporter och -lärare på JMG, Göteborg. För den som vill ha ytterligare synpunkter så har sajten Lifehacker skrivit om Interviewy här och The Next Web här. (Och för Andriod-användare nämner Lifehacker Cogi med liknande funktionalitet.)
Maria Jervelycke Belfrage
Det finns ju redan en hel del diktafon-appar men det smarta med denna app är att du kan tagga/markera under inspelningens gång. När intervjupersonen säger något extra bra eller uppseendeväckande kan man direkt markera stället med en liten pratbubbla.
Appen är enkel att använda. Har man en Iphone 5 känner man igen sig direkt.
För att starta inspelningen “swipar” man uppåt, och för att avsluta “swipar” man nedåt.
Vill man markera ett parti trycker man på ”pratbubblan”. Är det ett längre parti/citat man vill markera, håller man helt enkelt bara inne ”pratbubblan” längre.
När man sedan transkriberar intervjun kan man hoppa mellan pratbubblorna för effektivare lyssning.
En annan funktion är att allt auto-synkas med iCloud, vilket ju underlättar åtkomsten och dessutom tar hand om back-upen – samtidigt som molnet inte självklart är den bästa platsen för alla intervjuer man gör!
Ytterligare en finess är att det finns en liten ljudmätare som visas under inspelningens gång, så att man kan se om det blir alltför lågt/högt ljud.
Baksidorna då?
Ljudkvaliteten är helt ok för lyssning vid transkribering, däremot håller kvaliteten inte för sändning, ljudet är allt för brusigt för professionellt användande. Det går dessutom inte att ”plocka ut” intervjun från telefonen, inte heller kan man redigera ljudet i appen. Transkriberingen kan inte heller ske i appen utan måste göras på annan plats. Jag hade gärna sett att man kunnat döpa markeringarna också.
Men på det hela taget är det en bra app, en diktafon som är enkel att använda, visuellt tilltalande och gratis!
Maria Jervelycke Belfrage
Uppdatering 160824: Som Ove Wall påpekar i kommentarsfältet nedan så tycks appen inte längre vara tillgänglig i App Store, åtminstone inte på sin gamla plats.
Ett par verktyg som hjälper oss att hitta sociala medier-flöden utifrån geografisk position (twitter bortom #hashtags), ett som hjälper till att analysera och bedöma Twitter-konton (till exempel ge en bild av hur länge det varit verksamt, graden av interaktion mm) – samt en utmärkt genomgång av möjligheterna med Googles avancerade sökning (som vi också skrivit om tidigare).
En utmärkt bloggpost och en utmärkt blogg, läs och följ och testa tipsen!
Bloggen Pick the Brain erbjuder en snabbkurs i hur man håller sina nyårslöften, som mest handlar om träning men nog är minst lika tillämplig på den som föresatt sig att utveckla sin egen journalistik. Jag är inte säker på att råden är så unusual som författaren hävdar, men då jag inte sett någon översättning till svenska journalistvillkor tar jag mig härmed an uppgiften (med en mycket fri tolkning av ordet ”översättning”).
1) Försök hitta inre motivation i stället för att pressa dig. Det låter lite flummigt men författaren exemplifierar med att det är dumt att försöka åstadkomma något man egentligen inte gillar (t ex en viss träningsform); det är för många dömt att misslyckas. I stället bör man hitta något relaterat men som man helt enkelt tycker är kul.
Grävande journalistik associeras ofta med kvitton och hemliga dokument. Känns det dödstråkigt? Då kanske du ska leta efter andra saker att undersöka. En helt öppen crowdsourcing om villkoren för nattarbetare kanske är din grej? Eller en genomgång av fula försäljningsmetoder i köpcentrumet? Eller en enkät om lokalpolitikernas erfarenheter av sociala medier? Fortfarande en tydlig strävan efter att hitta nya fakta, berättelser och samband – men på ett sätt som känns dig lustfyllt snarare än tvunget.
2) Sätt igång en positiv snöboll. Rådet handlar om att skaffa nya vanor som är så galet enkla att det blir en nästan skrattretande barnlek att utföra dem. Inte 30 minuters träning utan tre, typ.
För journalisten som vill börja söka egna nyheter kan det handla om att skicka ett mejl om dagen. Ett mejl om dagen till någon av kommunens förvaltningar med en standardiserad önskan att få ta del av förvaltningschefens mejlbox. Eller vilka sorters avvikelserapporter som rutinmässigt kommer in från verksamheterna. Eller hur mycket pengar man under fjolåret la på internrepresentation och inköp av konsulttjänster.
Visst har du en långsiktig ambition att sedan gå vidare med enskilda mejl, rapporter eller utgiftsposter. Men det är en senare fråga, det blir nästa veckas skrattretande enkla rutin: att pricka för tre mejl att begära ut. I dag var det den här och den är över nu. Nu kan du ta en kopp kaffe!
3) Skapa vanor – inte ansträngningar. Det här handlar om att vanor helt enkelt är svårare att välja bort än en enskild ansträngning. Men för att vanan ska bli en vana måste den hakas upp på något – en trigger. Som förslagsvis är en vana som du redan har: en daglig rutin på nivån av tandborstning.
Som reporter kanske du alltid har en daglig vandring till postfacket, en kaffepaus på eftermiddagen eller en uppstart av datorn på morgonen. Detta kan vara den redan existerande rutinen att haka på för ditt samtal till källan, mejl till myndigheten eller läsning av ytterligare några sidor i den där utredningen du fick i förra veckan.
4) Automatiserat ansvarsutkrävande. Ja, ansvarsutkrävande brukar journalister sätta högt och i detta fall riktar vi det mot oss själva. Men på den ganska enkla nivån ”Du har väl inte glömt din målsättning?”
Det kan handla om att få med en kompis på den nya rutinen – och där kompisen för in ett element av socialt umgänge i det som annars bara skulle ha varit en ensam uppoffring.
Men enligt författaren funkar det också med helt omänskliga påminnelser. Alltså ”inte nödvändigtvis en kompis som är människa”. Du kan till exempel använda en påminnelsetjänst som Memotome för att få påminnelser skickade till dig själv. Eller sätta ett larm på mobilen med en tydlig uppmaning vid samma tidpunkt varje dag eller vecka.
5) Skjut inte upp glädjen! Skribenten vänder sig mot vår kulturellt impregnerade föreställning att glädjen kommer när man kommit i mål. I stället bör man försöka vara glad hela tiden under resans gång – kanske just åt de små steg man tar eller tagit. Glädjen i sig ökar sannolikheten att projektet fullföljs!
För reportern kan det handla om att ibland faktiskt våga ta ut segrar i förskott. Tillåt dig att jubla efter det där researchsamtalet där någon gjort ett häpnadsväckande påstående – trots att du vet att det återstår rader av kontroller innan något kan publiceras. Berätta för kollegorna på lunchen hur du fått landstinget att svänga om de tidigare hemligstämplade dokumenten. Kosta på dig en Facebookuppdatering om att ”Äntligen låg pdf:en i mejlboxen”. Och så vidare.
Sammanfattningsvis tolkar jag tipsen som att det handlar om att sänka ribban för sin egen belöning, och att förvandla sådant som skulle kunnat vara torftig ensam plikt till social (eller kvasisocial) underhållning. (Ja, underhållning med ett i vårt fall viktigt innehåll förstås!)
Just som jag skrivit klart denna post beklagar jag mig högljutt över att klockan passerat midnatt och att det därmed dykt upp tio nya poster på min att göra-lista i mobilen.
”Det är ju mindre än en varannan timme” svarade den mycket kloka personen intill mig.
Och visst. Så kan man ju se det. Och det är nog ganska klokt det också.
Vi har tidigare skrivit en del om hur man kan hålla koll på grejer på Facebook, till exempel genom att söka i folks öppna uppdateringar (som man ibland undrar om de vet är öppna) eller i diskussioner i grupper eller på sidor. För den riktigt ambitiöse finns det också metoder att skapa RSS-flöden av sökträffar i Facebook.
Men jag visste inte att man nu också kan skapa intresselistor i Facebook, för att hålla koll på sina bevakningsområden ungefär som man kan följa särskilda konton i en lista på Twitter. Men det lär Mediemänniskan ut i en mycket pedagogisk video. Se den!
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.
Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.
Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)
Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).
Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).
Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.
Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.
Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.
Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!
Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.
Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).
Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).
Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))
Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.
För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.
Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.
Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.
En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.
Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.
Jag pratade med en kollega om vad som gör att en redaktion kommer igång med grävande journalistik.
– Våra chefer brukar säga att man gärna ger tid om bara nån kommer med en idé, men ändå händer det inte.
Jag tänkte: har vi hört den förut eller hört den förut?
Själv har jag hört det från en hel rad…chefer. Chefer som bekymrar sig över idéfattigdomen bland medarbetarna. De har ju gjort utrymme i schemat för att frikoppla någon – men ”någon” anmäler sig inte! Varför då??
Det där är i själva verket ett av de bästa förhållningssätten om man vill undvika grävande journalistik. Att säga att tid och resurser kan finnas om någon kommer med en idé.
Om man radar upp alla redaktioner som genom åren tillämpat den principen längs en vägg och alla redaktioner som inte tillämpat den längs en annan, så kommer en mycket stor del av alla grävjobb att ha utförts av den senare gruppen.
Varför?
Därför att formuleringen sätter upp en galet hög ribba även för den mest grävsugna reporter. Signalen är: ge mig en idé som är så bra att den är värd den tid som ingen annan fått. Eller åt andra hållet: för att du ska få den tid som ingen annan får, så ska du ge mig en idé så bra att den slår allt annat.
Jag säger inte att det är det som cheferna menar, men på en redaktion där man aldrig förr avsatt tid för grävande journalistik blir kravet på idén som ska ge den där tiden förstås enormt. Hur många garanterat ofantligt dyrbara idéer har du i bakfickan, kollega?
De flesta av oss har inte galet många garanterat ofantligt dyrbara idéer i bakfickan. De flesta av oss har idéer om saker man skulle kunna kolla och kanske göra ut. Undersöka och granska. Har vi läst på (till exempel tagit oss igenom underbara Story Based Inquiry) så vet vi kanske att vi har en miniminivå som håller. Men vi kan inte lova att vi välter världsrymden. Om vi skulle vara säkra på det så vore ju nyheten redan hemma och i så fall skulle vi inte behöva någon tid för grävandet.
Grävande handlar om att testa om mini kan bli maxi. Att se om den enkla nyheten kan bli ett tungt avslöjande. Om den spännande skildringen kan bli en omtumlande explosion.
Liknelserna är många. Den som tänker efter förstår hur dysfunktionell ”vi är öppna för idéer”-metodiken är om man på allvar vill se grävande journalistik.
Hur fungerar det när vi vill skärpa webben? Säger vi att ”den reporter som vill testa webben kan få en sida”? Om vi vill göra layouten luftigare? ”Ifall nån redigerare vill prova så kan vi testa en vecka”? Om vi vill ha fler skolnyheter? ”Alla idéer är välkomna”?
Förändringar kräver sin formalia. Vill vi ha bevakning dygnet runt väntar cheferna inte på att en reporter frivilligt anmäler sig för nattjänstgöring. Man ändrar schemat.
”Kräv gräv!” uppmanade en gång grymma grävveteranen Åsa Nicander Sveriges redaktionsledare. Uppmaningen är svaret på frågan ”Hur ska vi göra då?”
Ni ska kräva gräv! Ni ska inte säga att grävet är något som kan bli av om någon reporter till äventyrs flaggar upp en idé. Den formuleringen förvandlar granskande journalistik till en ynnest för den enskilde medarbetaren – grävet som en variant på semesterönskemål.
Men semesterönskemålet kräver inte en färdig kioskvältare. Det är lite lättare att komma med sina förslag utan det kravet. Det gäller både semesterperioder och grävande journalistik.
Vi fick en fråga på Twitter om ifall en Ipad Mini skulle kunna ersätta ett anteckningsblock.
Jag svarade att det analoga anteckningsblocket för mig är ett minne blott sedan många år tillbaka, men åsikterna går isär. ”Svårt att slå papper och blyerts i kyla” löd ett motargument som jag avstod från att säga emot.
Visst. Det finns fina vantar som funkar på vintern på moderna skärmar. Men sanningen att säga så var det några år sedan jag tvingades göra anteckningar i iskyla. Och jag förstår motståndet.
Hursomhelst. Frågan är intressant. Räcker det med en (liten) platta eller (stor) mobil numera, för anteckningar som inte ska tas i iskyla?
Mitt svar är nog att det gör det. Men att det är tufft med mobila enheter om man ska anteckna mycket. Då är det bra med ett tangentbord – antingen kopplat till den mobila enheten eller sammanlänkat med en klassisk traddator.
Mycket handlar ju om anteckningshastigheten. Själv är jag allra snabbast med ett klassiskt tangentbord, näst snabbast (numera) med ett bra ”svep-tangentbord” på mobilen. Först på tredje plats kommer den traditionella skrivstilen (i en för utomstående svårläslig variant).
För den intresserade utvecklade jag mitt resonemang kring skriv-metod och -hastighet i en post i februari som man hittar här.
Här också ett externt länktips: sajten Heavy.com listar fem favorit-tangentbord för Androidtelefoner (sorry iOS-användare; ert tangentbord sitter där det sitter), en lista där enskilda placeringar kan diskuteras men som samtidigt skriker ”Just do it!” till alla som hittills inte testat att byta ut telefonens inbyggda bokstavsknappar.
En annan fråga är vilka appar/program man använder för att spara sina anteckningar. Mitt raka svar är att det avgörs av uppgifternas känslighet. Ju känsligare desto lokalare lagring (och jo, till och med analogt ibland). Ju ofarligare uppgifter desto ”molnigare” appar kan accepteras. Jag har kollegor som bygger hela sin tillvaro kring välbekanta Evernote; själv använder jag verktyget främst för att spara bra-att-ha-texter och dokument till research (och använder med jämna mellanrum den fräcka featuren att man kan plåta pappershandlingar vars innehåll sedan blir sökbart). Om Evernote och andra ”allätare” skrev jag för ganska länge sedan en post man hittar här.
Men all insamling handlar ju inte om skrivande. Många av oss jobbar med etermedier, med krav på inspelning av ljud och/eller bild.
Vi har ofta tagit upp frågor som rör televisionen men mer sällan pratat radio. Eller skrivit om. I synnerhet om radioteknik och radioutrustning, helt enkelt eftersom jag och Elias är ganska okunniga i ämnet.
Som tur då att andra skriver om radio. Och radioutrustning. Och gör det bra.
Han skriver att ”läsare som inte producerar radio får läsa något annat”, men jag är helt övertygad om att icke-radioter kan ha glädje av läsningen. Lasse påpekar ju också att han skriver bloggen ”efter att ha fått frågor på Facebook, mail, krogen och Twitter”. Gissningsvis kom inte alla de frågorna från folk som redan producerar radio 🙂
