Intervjun – Sida 4 – Journalisttips

Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor. — Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Fråga om hajfiskaren!

Sommaren går mot sitt slut men fortfarande kommer det gissningsvis att göras en handfull sommarporträtt till innan höstrutinerna tar över – eller åtminstone besökas ett antal sommarevenemang med tillhörande intervjuer med artister, utställare och besökare.

Kort sagt: som reporter kommer du att ställas inför ytterligare ett antal intervjuer där frågorna inte är helt givna, och inte heller tillhör den direkt ansvarsutkrävande kategorin.

Journalisten och gästbloggaren Åsa Erlandson gjorde mig uppmärksam på en färsk intervju som Expressen gjort med rikspolischefen Dan Eliasson. Och framför allt en fråga.

När tänkte du senast ”nu skiter jag i allt, flyttar till Indien, börjar med yoga och gifter mig med en hajfiskare”?

Det är en helt fantastisk fråga. Om inte annat så för att den får ett svar som inte är ”???”

Ett personporträtt får gärna innehålla den där sortens frågor. Det får gärna intervjun på sommarmarknaden också. Eller inför allsången på stortorget.

Vi vet alla att det är lätt att hamna i självklarheter när man tänker ut frågor till en intervju. Annika Norlin – som förutom låtskrivare och sångerska bland annat jobbat som journalist – beskrev kritiskt i sitt Sommarprogram hur personjournalistik ofta handlar om att bekräfta den bild man redan fått genom att läsa de gamla artiklarna (”Du är lite tokig du, berätta om det!”).

Hon har tveklöst en poäng, och om man vill komma ut ur den helt förutsägbara fyrkantens förbannelse så kan ett instrument faktiskt vara den helt galna frågan. Frågan som fullständigt flyttar fokus och ger möjlighet att öppna helt nya dörrar.

Ägna fem minuter åt att tänka ut den sortens frågor nästa gång du förbereder den där sortens intervju. (Och meddela gärna hur resultatet blev.)

Om du har helt slut på fantasi kan du alltid stjäla nån annans.

Vi har tidigare publicerat en intervjuskola med frågor vi gillar.

Till denna bör nog nu läggas den om att flytta till Indien, börja med yoga och gifta sig med en hajfiskare.

Sex steg till ett lyckat tredagarsjobb

Alla journalister jobbar under olika arbetsvillkor. På den slimmade tidningen eller lokalradiostationen kan varje reporter förutsättas leverera tre-fyra jobb på en dag (ännu mer om vi pratar notiser och telegram) medan en tung granskningsredaktion eller ett ambitiöst magasin kan tillåta slagtider på flera månader (då i och för sig förhoppningsvis också högre krav ställs på både omfång och kvalitet). Min erfarenhet är att reportrar på de förstnämnda redaktionerna ofta drömmer om att få mer tid – medan arbetsledare på de senare arbetsplatserna muttrar om att man borde kunna bedriva verksamheten mer effektivt.

Också inom en redaktion kan spannet vara stort. Vissa dagar måste alla reportrar slita för dagen för att ”fylla tidningen” eller ”rädda sändningen”. Andra dagar finns utrymme att låta någon jobba framåt, så man tre dagar från nu ska ha en riktigt bra egen nyhet, granskning eller satsning som gör det värt att under några dagar ha skött dagsbevakningen ett huvud kortare än vanligt. Inte sällan försöker man också avsätta åtminstone någon del av resurserna till en riktigt ambitiös granskning – eller åtminstone ”serie” eller ”tema” – där produktionen kan få pågå (av och till) under riktigt lång tid.

Det ambitiösa långjobbet pågår tills det är färdigt. Förväntningarna kan vara frustrerande höga och problemen många under resans gång – men tiden anpassas i grunden efter innehållet.

Dagsjobbet å andra sidan, har givna tidsmässiga ramar som innehållet måste underordnas. Om man inte får konkurrentens nyhet bekräftad med egna källor så måste man credda generöst. Om den ansvariga politiken bara finns tillgänglig på telefon så får det bli en telefonintervju i tv-inslaget, även om alla är överens om att det blir tråkig tv. Å andra sidan kan ett innehålls- och formmässigt busenkelt jobb hyllas på morgonmötet dan därpå, bara för att alla vet att det gjordes under stressade omständigheter.

I långkoket får innehållet styra publiceringen, i dagsjobbet får deadline styra innehållet. Min erfarenhet är att den allra svåraste genren faktiskt kan vara jobbet som ligger mitt emellan – tredagarsjobbet. Det kan ibland vara tvådagars- och ibland fyradagars, men grundtanken är i alla fall ”en dag för research, en för insamling och en för utgörning”.

Tre dagar är så lång tid att man inte kan förvänta sig applåder bara för att ha ”fått ihop nåt”. Men samtidigt inte så lång tid att man kan invänta den perfekta intervjupersonen eller den ultimata scenen – eller för den delen hoppas hinna göra den totala kartläggningen.

Du har inte tid att göra en ordentlig granskning, men kan samtidigt inte komma undan med att göra en ripoff på konkurrentens story. Tredagarsjobbet ställer helt enkelt krav på egen journalistik under rätt tuffa förutsättningar, och kräver egentligen en mer distinkt metod än både dagsjobbet och långkoket. (I dessa båda format brukar man dessutom kunna räkna med mer aktiv hjälp från arbetsledare, i det ena fallet för att hen måste fylla dagen, i det andra fallet för att vederbörande inte vill behöva skämmas när resultatet av Den Stora Satsningen väl publiceras.)

Vad kan man då göra för att öka chansen att lyckas med tredagarsformatet? Jag har kommit fram till ett antal grundregler som åtminstone minskar risken för ett totalt misslyckande:

1) Ha ett eget nyhetsflöde! Ett tredagarsjobb låter sig svårligen göras på den nyhet som konkurrenten har dag 1. Och den riskerar bli väldigt tråkig om den bara formuleras som någon slags ”fördjupning” av dag 1-nyheten. Det är inte heller särskilt inspirerande att behöva bygga storyn på den där i och för sig ”exklusiva” undersökningen som en intresseorganisation gjort och som dina kritiska granskarögon egentligen redan genomskådat.

Bäst är förstås att du i stället har helt egna nyheter, och riktiga nyheter! De kan mycket väl utgå från en dag 1-nyhet men då ska du ha en story så bra att den inte bara känns som en sen uppföljning tre dagar senare.

Hur man hittar nyheter har vi skrivit om tidigare men en enkel ledstjärna är att tillämpa det så kallade nyhetshjulet, där man hela tiden siktar på nästa steg i en given kedja av händelser.

Man kan också satsa på ett granskande element, men detta bör i så fall vara av en mycket avgränsad karaktär. Du kommer inte att hinna kartlägga sjuksköterskebristen i alla tre länen – men möjligen ställa fjolårets utfästelser om tydliga förbättringar mot den faktiska utvecklingen på ett specifikt sjukhus.

2) Formulera storyn tidigt! Jag gillar ju den så kallade Story Based Inquiry-metodiken skarpt när det gäller ambitiösa granskningar, och en grunddel kan med fördel användas även i tredagarsstoryn: genom att tidigt formulera din hypotetiska story på ett sätt som gör den begriplig för både kollegor, arbetsledare och intervjupersoner, så minskar du risken radikalt för kaos och besvikelser i slutet av processen.

Precis som i de längre projekten fungerar metoden också utmärkt för att komma fram till vad du faktiskt kan utlova. Skriv ned storyn som en dubbelt så lång ingress/påa, och gå sedan igenom påståendena du vill ha med ett och ett. Har du hållit dig till sådant du på dessa tre dagar rimligen kommer att hinna kontrollera eller har du svävat iväg med formuleringar som du egentligen inte har en chans att verifiera? I så fall är nu ett bra tillfälle att stryka dessa så inte du själv och din chef skapar helt felaktiga förväntningar på vilken nyhet man kan se fram emot på den tredje dagen.

(Extra varning för allt som indikerar ökningar eller minskningar; ”allt fler”, ”vanligare”, ”mer än nånsin”… Om dessa siffror inte redan är givna kan du stå inför stora metodproblem de kommande dygnen, och det kan vara klokare att helt stryka formuleringen om den kvantitativa utvecklingen från din hypotetiska ingress.)

3) Säkra intervjupersoner tidigt! Dokumentnördar som jag må tycka vad vi vill – det blir ofta sanslöst tråkiga reportage om det inte finns några levande människor som säger saker. Drabbade som berättar om sina upplevelser, experter som förklarar sammanhangen och ansvariga som ställs till svars för sakernas förhållande. Dessa bör du försöka hitta så tidigt som bara möjligt! Att börja jaga dem dag 3 är ofta sällsynt dumt och dömt att misslyckas. Ringer du dem redan dag 1 får du två tidsmässiga fördelar: den tveksamme får några dagar på sig att fundera (och du några dagar att övertala vederbörande) och ni får betydligt fler alternativ att välja bland när ni ska hitta en tid för att träffas.

4) Stanna i tid! Inse att researchen för detta jobb inte kan pågå i 2,5 dagar. I så fall får du för kort tid till utgörningen. Du ska förstå vad du behöver men också när du hittat det. Använd med fördel Filter-redaktören Mattias Göranssons gamla regel och se repet som en byrå som måste fyllas. När du fått två bra scener är det bara resursslöseri att leta en tredje som du ändå inte kommer att få plats med. Då är det bättre att lägga tid på en annan av lådorna.

5) Begränsa dig inte för hårt! Du kan bedriva research fast du börjat göra inspelningar. Du kan tillåta dig nya idéer ända fram till publiceringen. Visst är det viktigt att ta hänsyn till förutsättningarna (förra tipset!) men du nu ska samtidigt göra något mer än det snabba enkla. Ribban ska ligga lite högre, och ett tredagarsprojekt är inte ett dagsjobb med längre fikapauser. Däremot bör du tänka igenom exakt vad du ska lägga kraften på: om du ger dig den på att gå till botten med att faktakolla en siffra så kommer du inte att samtidigt hinna göra tio olika intervjuer med drabbade. Koncentrera dina krafter – det kommer att synas i slutresultatet!

6) Krävs det mer? Kräv mer tid! Om du i början av den tredje dagen inser att detta riskerar bli riktigt riktigt dåligt, till form eller innehåll eller både ock, om du tvingas göra ut det nu, men kan bli något helt fantastiskt om ni ger det tre dagar till – då bör en klok arbetsledare ge dig dessa tre dagar. Men arbetsledare kan sällan läsa tankar, så se till att upplysa vederbörande om saken! En kompromiss kanske kan vara att bryta ut en ”rak puck” ur materialet, för att sedan fortsätta med den riktigt tunga delen nästa vecka?

Har vi missat några tips på hur man får till den där egna nyheten som är mer än ett dagsjobb men samtidigt inte får den stora satsningens resurser? Fyll på i kommentarerna!

Från ord till handling. Allmän handling.

Jag har läst hundratals av dem.

”Hur här?”-artiklarna som svarar ”Bra!”

Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.

Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).

Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)

Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.

Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.

De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.

När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.

Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.

Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.

”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).

Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)

Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.

Gästblogg: Klämmiga upprepningssvar är vägen till tråkhelvetet

I dag skriver Marja Grill om svaret som kan verka jättebra – men i själva verket gör ditt reportage mindre unikt.

Olika intervjuer - samma svar. — Olika intervjuer – samma svar.

Nu vill jag prata lite med dig om intervjuer med upprepningssvar. Inte papegoj-svar, som min intervju med Tobias Billström (M), eller den klassiska med Bosse Ringholm (S).

Nej, utan jag menar när vanliga människor, kulturpersoner eller chefer upprepar sina svar om och om igen, men i olika intervjuer.

Ibland kan det här ju vara svårt att spåra, för ofta är de här färdigformulerade svaren väldigt bra, gripande, välformulerade eller starka på något sätt. Det är ju så vi människor fungerar, vi berättar något för våra nära och kära och det sätt att berätta som funkar bäst, det upprepar vi när vi berättar historien eller om händelsen nästa gång.

Några exempel bara från den senaste tiden: i tisdags sände P1 Kulturreportaget ”Var slutar friheten” om konstnären Anders Serrano, där reportern hederligt nog gjorde en grej av att han svarade samma sak på frågorna som vid tidigare intervjuer.

Men också i Akuellt och i Studio ett i måndags så kunde vi höra två exempel på detta i väldigt bra och intressanta intervjuer. En var Pisa-experten Andreas Schleicher som delvis använde samma formuleringar: “student get good grades for not so good work” till exempel.

Samma sak i den spännande intervjun om Astrid Lindgrens krigsdagböcker där dottern Karin Nyman exempelvis beskriver krigsåren som en atmosfär av ”grått, tungt” i båda programmen.

Jag har själv köpt sådana här svar, senast jag upptäckte det var när jag gjorde filmen ”Vi gjorde vad vi lovade” om Nya Moderaterna. Min intervju med före detta arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) om hur hans första dagar som minister varit tyckte jag var levande och stark. Men senare hörde jag honom använda samma formuleringar i nästa dokumentärfilm som sändes om Nya Moderaterna.

Vad är det då för fel på det här, kan man fråga sig? Det är ju som sagt ofta bra och klatschiga svar. Jo, jag är här för att säga att detta är tecken på en slö, lat och dålig journalistik. Vi gör oss beroende av vad intervjugurun John Sawatsky kallar ”välgörenhetssvar”, svar som inte reflekterar hur bra eller genomtänkta våra frågor är. Dessutom är det ju väldigt tråkigt för våra tittare, lyssnare och läsare att höra samma frågor och samma svar i olika medier. Det slipade oneliner-svaret är säkert bra, men om du inte försöker så får du inte veta hur bra svar du hade kunnat få om du stått på dig lite. Varje gång jag har provat så har jag förvånats över hur mycket bättre, och annorlunda svar jag har fått fram.

Det är vårt jobb att gå förbi de första förberedda svaren. Den gången man frågar om, anstränger sig lite för att hitta mer originella vinklar eller egna frågor, får man andra svar. Testa själv, ställ samma fråga tre gånger även när du får ett bra svar första gången.

Marja Grill

#tvtips #gräv15

Den som missade årets grävseminarium – eller var där men missade några omtalade föreställningar – kan se fram emot några högtidsstunder i tv-soffan de närmaste dagarna.

Utbildningsradion spelade in en hel rad föreläsningar och diskussioner, som nu sänds under programrubriken Samtiden i Kunskapskanalen.

De kommer kanske inte att gå på prime time, men å andra sidan blir de efter sändning tillgängliga på UR play där man som bekant kan titta när man vill.

Vill man titta enligt tablå så ser gräv-punkterna ut så här:

Tisdag 5 maj

16.00 Filmen ”The islamic state”
Journalisten Medyan Dairieh har varit inne hos terrororganisationen IS. Hela världen följde hans dokumentation och här berättar han själv om hur det är att bevaka IS och varför det är viktigt att göra det riskfyllda arbetet. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.35 Gräv med Nisse
Hur är villkoren för en grävande journalist idag? Nils Hanson är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Här berättar han om hur han en gång började gräva och jämför idag med tiden då han började som journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Grävandets ABC
Ge inte upp! Det är det viktigaste för att lyckas med en granskning, enligt Marja Grill, nyhetsreporter på Sveriges Television. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Onsdag 6 maj

16.00 Så blir du anställd
Det är inte lätt att bli anställd inom media idag. Så vad ska man göra för att få jobb som grävande journalist? här samtalar Nils Hanson ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Helena Giertta chefredaktör för tidningen Journalisten, Fredrik Laurin redaktör för grävande journalister på SR och Cecilia Ögren Wanger på TV 4:s Kalla fakta. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.40 Vardagsgräv
Att börja gräva som journalist kan vara lite motigt. Du har en bra idé eller misstanke men vet inte hur
du ska starta. Här visar och tipsar journalisten Marja Grill hur du ska göra. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.25 Att bevaka kriget i Syrien
Frilansjournalisten Joakim Medin blev fängslad av den syriska regimen i februari och anklagad för spioneri. Han släpptes efter förhandling. Nu berättar han varför det är så viktigt att åka tillbaka till Syrien och fortsätta berätta trots riskerna. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.50 Wallraffa på sociala medier
Falska identiteter på nätet är bra för att kunna gräva efter information på sociala medier som journalist.
Det berättar Josephine Freje, programledare på Plus som tidigare har jobbat som gräv-chef på tidningen Faktum. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.15 Viralgranskarna
De fick stora journalistpriset 2014 i kategorin årets förnyare. Viralgranskarna granskar nyheter som
sprids på nätet och kollar upp vad som är sant och falskt. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Torsdag 7 maj

16.00 Om offentlighetsprincipen
Nils Funcke är en av Sveriges främsta experter på offentlighetsprincipen. Men hur kan man använda offentlighetsprincipen som journalist och vilka möjligheter ger lagen? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

16.45 Granska med motstånd
Carl Larsson är journalist som nu studerar juridik. Han har i många år arbetat på Sveriges Television och här berättar han om hur han arbetade med fallet där två killar dog på Hjulstabron. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.20 Att göra ansvarsintervju
Som journalist ska man vara väl förberedd och öva tillsammans med en kollega innan man går ut för att
ställa en person till svars. Bo-Göran Bodin, flerfaldigt prisbelönt journalist på SR Ekot, berättar om sina förberedelser. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

18.00 Yttrandefrihetsdebatt
Kommer vi att våga berätta efter terrordåden i Paris och attentatet mot Charlie Hebdo? Ett samtal om vikten av att fortsätta arbetet för demokrati och yttrandefrihet. Med Özz Nujen, ståuppkomiker och skådespelare, Lena Sundström, journalist och författare, Helle Klein, journalist och präst, och My Wingren, journalist. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Fredag 8 maj

16.00 Tom Alandh berättar
Med sin klara och speciella röst har dokumentärfilmaren Tom Alandh berättat svenska historier i 30 år. Här berättar han om mötena med människorna och om sitt arbete. Arrangör: Föreningen grävande journalister.

17.00 Gestalta och berätta
Journalisten och författaren Lena Sundström berättar om hur hon har jobbat med sina böcker och grävande journalistik. Hur samlar hon sitt berättande och gestaltar det hon ser och hör? Arrangör: Föreningen grävande journalister.

Uppdaterat 150519: Nu finns Gräv 15-föreläsningarna samlade på en sida hos UR Play. Tack för det!

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då, ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen. Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”. ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ’låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

Youtube-föreläsningen som förändrar ditt liv (eller i vart fall kan ge en dramatiskt ny syn på din journalistik)

Härom dagen fick jag en ny favoritvideo på Youtube.

Mark Lee Hunter, en av upphovspersonerna bakom Story Based Inquiry-metodiken, föreläser på en belgisk konferens om undersökande journalistik, och det är en av de mest upplyftande föreställningar jag sett på detta ämne.

Med drastiska formuleringar och konkreta erfarenheter ger han publiken (mestadels studenter vad jag förstår) en första inblick i skillnaden mellan undersökande och annan journalistik, och SBI-metodik kontra traditionella undersökningsmetoder.

Lee Hunter är visserligen bosatt i Frankrike sedan många år men framstår ändå som väldigt amerikansk i sin framställning, möjligen bitvis för amerikansk för somliga. (En varning är på sin plats: han är inte ödmjuk, han säger Okay? i slutet av meningarna och han har noll pardon med vad han uppfattar som mindre relvanta frågor från publiken.)

Men han är väldigt inspirerande, kunnig och rolig.

Under de första fem minuterna hinner han avrätta inte mindre än tre myter om undersökande journalistik, föreställningar som man ofta hör när ämnet diskuteras också här hemma.

1) Att det skulle handla om ”sniglens metod”, alltså att undersökande journalistik alltid måste gå väldigt långsamt. Det är bullshit konstaterar han.

2) Att man ”aldrig vet om man i slutändan har någon story”. Det påståendet är insane.

3) Att grävande journalistik kostar väldigt mycket pengar. Tvärtom, det är en investment i dina kunskaper och din karriär, och om du lär dig den rätta metoden kommer du aldrig att gå utan jobb.

Som ni förstår handlar det inte om de små bokstävernas argumentation. Han påpekar till exempel – apropå myt nummer 3 – att most journalists don’t know how to find out what happened unless they call someone up and asks ”What happened?”

Denna metod – som han betecknar som the monkey with a phone – ställer han sedan mot den granskande reportern, som i stället tar reda på vad som hänt och kan närma sig huvudpersonen med frågan This is what happened – right?

Se föreläsningen! Se den om du tycker granskande journalistik verkar konstigt, svårt och apart. Se den om du gillar granskande journalistik men inte fattat grejen med Story Based Inquiry. Och se den om du som jag gillar SBI men gärna tar emot mer kunskap och en rejäl vitamininjektion.

Och om du grämer dig över att du inte har biljetter till årets grävseminarium i Jönköping, så kan du nu trösta dig åt att du på detta sätt åtminstone kan ta del av en grym grävföreläsning som inte kommer att höras på Gräv.

25 favoriter från ’14

Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

8) I sommarens början ~~läxade vi upp~~ inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)

Sämsta intervjutekniken – nu i alla fall rolig!

Ibland måste man ompröva gamla föreställningar.

Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.

Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).

– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.

Detta var en mycket speciell intervjuteknik.

Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.

Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.

Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.

Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.

60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.

(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)

Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.

Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.

För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.

Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.

För de var inte längre enstaviga!

Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.

Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.

– They stole your car?
– They stole my car!

Osv…

Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.

Och numera – framförd av intervjupersonen själv!

Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.

Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.

Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.

Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.