Kategori: Journalistutbildningar

Det finns inte många journalister som närmat sig yrket för att få göra andras stories. Som drömt om att rewrita pressmeddelanden och hantera chefens mer eller mindre konstiga utlägg.

Ändå kan jag enkelt förklara för varje journalistklass jag möter att huvuddelen av studenterna kommer att ägna sig åt i huvudsak utlägg och pressmeddelanden under sin praktik eller sitt första vikariat.

Efteråt vet de flesta att jag fick rätt.

De kom ut till redaktionerna med alla goda idéer och ambitioner – men sedan var det något som gjorde att de egna uppslagen aldrig förvandlades till artiklar eller inslag utan stannade på någon slags idénivå. I sämsta fall kvar i den egna skallen.

Tiden fylls av utlägg och pressmeddelanden.

Varför blir det så?

Jag tror förklaringen är enkel. Redaktionen litar inte på en ny medarbetare så till den grad att man förväntar sig egna stories från dag 1. Och om medarbetaren dessutom inte litar på sig själv och sin egen förmåga så ligger fältet öppet för utläggen och pressmeddelandena.

Det blir enklast för både dig och redaktionen att du gör stories som någon annan formulerat. De vet att de får något de vill ha, och du vet att de får något de vill ha.

Det enda tråkiga är att du släpper ett av dina viktigaste motiv att över huvud taget ge dig in i yrket. Och att redaktionen aldrig får ta del av de fantastiska inslag och artiklar som blivit resultatet om du fått jobba med dina egna stories i stället för andras.

Jag förstår att det kan vara svårt att lansera egna idéer från första dagen på praktiken eller sommarviket. Man jobbar kanske på en ny ort och i ett nytt sammanhang och – förmodligen viktigast – man vill inte förhäva sig.

Dessutom finns en risk att man får ett så kallat halvt ja på sin idé, vilket innebär att man får grönt ljus på att ”kolla lite mer” och ”se vad man kan få loss” parallellt med att man gör utläggen och pressmeddelandena.

Om man får ett sådant halvt ja utan att också ha en strategi för hur man går vidare med tydliga, enkla steg mot nästa läge – det definitiva jaet – är risken stor att den egna idén bara blir en långbänk och ett dåligt samvete för dig och din arbetsledare, och att ni på sista dagen av praktiken eller vikariatet tvingas konstatera att Just det, du hade nån egen idé där i början…

(Sedan ljuger ni för er själva, varandra och omgivningen ihop en förklaring om att du ”fick så mycket annat”, trots att ni i själva verket vet att det inte handlade om det, utan om att den där idén hela tiden prioriterades ned, medvetet eller omedvetet, vid varje givet tillfälle. Alldeles oavsett hur ”mycket annat” du hade. Och att den som mest av allt skötte nedprioriterandet var du själv.)

I sämsta fall blir utläggen och pressmeddelandena en trygg fälla som det bara blir svårare att ta sig ur med tiden. Den som aldrig letat egna nyheter det första året efter utbildningen får en uppförsbacke att komma igång det andra året, för att inte tala om det tredje eller fjärde.

Jag brukar uppmana de där journaliststudenterna att så snabbt som möjligt skaffa sig en strategi för sin egen journalistik. Hur de ska komma igång med den (1), hur de ska underhålla den (2) och hur de ska få göra ut den (3).

Punkt 1 och 2 har vi ägnat många bloggposter åt här. Hur man till exempel hittar nyheter på sommarvikariat och hur man hanterar sina källor för att få dem att hjälpa en maximalt.

Punkt 3 är klurigare, eftersom den handlar om relationen till redaktionen och varje redaktionsmiljö är unik. Men jag tror ändå det finns gemensamma nämnare för de lyckade exemplen. Det finns en metod som fungerar.

Så gott som alla journalister – och journaliststudenter – känner till begrepp som håltimmesgräv, puttrande grytor, stickningar i byrålådan och långa bollar. Skilda namn på samma sak: tekniker för att hålla igång egen journalistik vid sidan av dagsjobben. Som i bästa fall också kan ge ett flöde av nya, egna, dagsjobb.

Egna nyheter och egen granskning. Egna stories. Alla gillar det, ibland pratar man om det. Mer sällan görs det försök att konkretisera hur det ska gå till i en stressad redaktionsvardag.

Det här är mina tio steg för den som vill komma igång med sin egen journalistik redan på praktiken eller vikariatet (eller för den delen långt senare i sitt journalistliv):

1) Identifiera redaktionens storykod.

Vad som är en story skiljer sig stort mellan olika redaktioner. Lokaltidningens vänsterkryss kan vara ointressant för rikskollegorna, och sportredaktionens spräck får kulturens folk att gäspa.

Mindre bekant är det faktum att den ena lokalredaktionens publicistiska grundvalar kan skilja sig från den andra lokalredaktionens. Och att en branschtidnings idealnyhet kan se helt annorlunda ut än en annans – inom samma bransch.

Generellt är publicservicebolagens riksnyhetsredaktioner mer inne på nyheter som inkluderar politik med tunga politiker intervjuade (hitta ministern!) än till exempel kvällstidningarna eller grävredaktionerna. Bland de lokala och regionala redaktionerna finns alla varianter både inom SR och svt — från ”lilla Uppdrag granskning” över ”lilla Rapport” till…redaktioner som satsar mer på de trevliga nyheterna.

Om du hamnar på en trevlig redaktion och vill göra en otrevlig granskning behöver loppet dock inte vara kört. Men du bör ha en strategi för hur du säljer in storyn till chefen, och med god kunskap om redaktionens storykod i ryggen ökar din chans att hitta rätt.

2) Lär dig redaktionens publiceringsbehov.

Alla redaktioner har luckor som måste fyllas, tider på dygnet eller sidor i tidningen som det alltid är svårt att hitta grejer till.

Det kan vara maxat på morgonen varje dag men ont om bra grejer till kvällen. Eller tvärtom. Alla vill maxa publiceringen på webben men ingen bryr sig längre om pappret. Eller tvärtom.

Ta chansen här. Anmäl dig som frivillig med din nästa story. Visst vill du vara en pilot på nätet – eller hjälpa morgonen med en bra grej?

Du ska förstås inte slösa bort en bra story på en plattform som inte når en stor publik, men det är dumt att slåss om ett utrymme där alla andra redan trängs om du i stället kan få en helt egen spelplan.

(Om man inte har några givna favoritämnen kan man tänka på samma sätt där: vilka ämnen är redaktionens dåliga samveten? Vilka områden vill man bli bättre på att bevaka? Ofta finns vita fläckar av ämnen som redaktionen i och för sig uppfattar som angelägna, och gärna publicerar stories kring, men som ändå inte får någon uppmärksamhet eftersom ingen veteranreporter gjort dem till sina. Om du själv saknar specialområde kan du med fördel börja söka där!)

3) Kasta iväg många bollar.

Det dummaste du kan göra om du vill hitta nyheter är att jaga dem en i taget. Så länge du inte fångat dem riskerar du bara att bli frustrerad av hänvisningar och väntan på folk som ska ringa tillbaka.

Men – med en rad frågor ute i en rad skilda ämnen ökar chansen radikalt att du kommer att få napp. Någonstans. I närtid. En hypotes visar sig stämma! En källa levererar! Ett dokument innehöll en sensation! Eller åtminstone en liten nyhet!

Genom att kasta upp flera bollar i luften minskar dessutom risken att du står tomhänt efter publiceringen av den första nyheten. Tvärtom – då brådskar det att få ut den andra…och tredje…

4) Kasta iväg både långa och korta bollar.

Det är kul att ha mycket på gång men tråkigt om bra saker krockar. Om du bara jagar genom att skicka ut enkla frågor riskerar du att få flera snabba enkla svar som alla egentligen bör göras ut i morgon. Om du å andra sidan enbart satsar på jätteprojekt som ger utdelning om ett halvår så kan tiden fram till dess bli rätt tråkig (och fyllas av utlägg och pressmeddelanden).

Den perfekta balansen är svår att formulera och omöjlig att planera. Jag drabbas själv ständigt av jobbiga krockar som ställer till det. Men insikten om att de dyker upp, och frustrationen över att jag måste ägna tid åt att lösa dem, är en hygglig motivation att försöka göra en bättre fördelning till nästa månad. Och nästa halvår.

5) Organisera tips, research och utgörning.

Det finns en på sina håll spridd föreställning om att journalistik är ett så kreativt arbete att det inte går att organisera. Eller åtminstone att organisering står i motsättning till kreativiteten.

Jag har med åren förstått att det är precis tvärtom. Organisering är den jord varpå kreativiteten kan blomma. Och för den som vill ägna sig åt egen journalistik gäller det att organisera hela flödet – från tipsen och idéerna till publiceringar och uppföljningstrådar.

Viktigast är tipsen och uppslagen du inte kan ta dig an direkt. Vad gör du för att de inte bara ska försvinna tillsammans med tusen andra saker du får höra denna dag?

Det finns en rad verktyg för sånt här. Att göra-listor, GTD-system (googla!), appar och tjänster som Evernote och Workflowy… Plus naturligtvis alternativet att spara lokalt med ordbehandlingsprogram eller anteckningsapp – eller riktigt old fashion med ett anteckningsblock (analogt).

Det viktiga är inte formen. Det viktiga är att du har ett svar på frågan ”Var placerar jag tipset jag inte kan ta hand om just nu?” Och att svaret inte är ”Äsch, är det ett bra tips kommer man ihåg det!”

6) Lär dig din byrå.

Vi har tidigare tagit upp bilden av reportaget som en byrå med lådor som ska fyllas. Jag tror den kommer från Mattias Göransson, i dag mest känd som upphovsman till magasin som Filter och Offside, men en gång hyllad reportageskribent med personporträtt som specialitet.

Ett personporträtt har ett antal giva lådor: en bakgrund, intervjubitar med huvudpersonen, omdömen från andra, några beskrivande scener som i bästa fall lyckas fånga en personlighet…

Fördelen med byrån är att man ser vad man saknar. Om man följer en person under en dag och är med om tre tillfällen som man inser blir perfekta scener så behöver man inte ödsla mer tid på att jaga såna. Det skulle bara göra det jobbigt att välja vad som ska vara med i det färdiga reportaget sen. Bättre då att lägga tiden på bakgrundsresearchen vars låda ännu gapar tom.

Byråns konstruktion varierar förstås: ett långt personporträtt har fler lådor än en enkel nyhetsartikel, men färre än den granskande reportageserien. Men poängen med att förstå hur just din byrå ser ut, är att du både ser tydligare vad som saknas – och fattar när du ska sluta. Du riskerar inte att överarbeta storyn åt ett håll som ändå inte kommer att få plats i det slutliga reportaget.

(Sedan kan det, visst, vara både okej och föredömligt att hålla på längre än nödvändigt ibland. Du kan ha ringt fyra källor som bekräftat den story du redan har, men det är den åttonde som ger dig helt nya uppgifter som skruvar upp storyn till en ny dimension. Du kan ha hittat tre bra röster till din voxpop, men det är den tionde som är fantastisk. Visst, det är en häftig ambitionshöjning som man kan och ska göra ibland. Men den rekommenderas inte som norm för den som vill komma igång med egna projekt och inte har en ocean av tid till sitt förfogande.)

7) Håll dig med en kalender.

Det kan vara din egen eller redaktionens kalender, den kan kallas kalender eller almanacka eller dagbok, den kan vara digital eller på papper.

Det viktiga är att du håller koll på den. Eller skriver din signatur så tydligt i redaktionens att du själv eller planeraren som håller koll påminner dig den aktuella dagen.

I kalendern skriver du in allt som har ett datum. Det kan handla om en spännande konferens inom ditt ämnesområde (som du naturligtvis erbjuder dig att dagsbevaka men också utnyttjar för att hitta kontakter och kanske även göra intervjuer för ditt mer långsiktiga projekt) eller en spännande verksamhet som drar igång (och som du skriver in en vecka tidigare i kalendern så du har möjlighet göra inför-reportage om du skulle vilja) eller en deadline för en utredning (även här är det bra att sätta in noteringen tidigare; om du etablerar kontakt med utredaren eller beställaren i lagom god tid kanske du kan få ut resultatet i förväg?).

Du skriver in för att slippa tänka på det fram tills att det blir aktuellt – och för att sedan bli påmind när det behövs.

En stor fördel är att du får en god överblick över när det inträffar ”givna” nyhetshändelser inom ditt bevakningsområde. Dessa kan vara intressanta både i sig själva och som krok för dina egna stories i ämnet.

(På vissa redaktioner som inte är vana vid egen journalistik har man, tro det eller ej, ibland svårt att se egna nyheter och granskningar som ”riktiga” nyheter. De får därmed lättare att komma in i sändningar, spalter och sajter om det finns en ”nyhetskrok”. Man kan ha många synpunkter på att en konferens om korruptionsbekämpning krävs som alibi för att du ska få in ditt avslöjande om att kommunchefen tagit mutor men ibland får man laga efter läge.)

8) Berätta inte allt för chefen.

Detta är förstås inte helt okontroversiellt men jag har sett många stories som fått problem därför att chefen fått veta för tidigt. Och fattat för lite. Och varit för snabb att gå vidare.

Däremot har jag aldrig mött en arbetsledare som blivit det minsta upprörd över att man bedrivit lite research under radarn – och inte tagit snacket och visat materialet förrän det finns något att berätta.

De flesta chefer jag jobbat med (och jag själv när jag jobbat som arbetsledare) blir bara glada åt att man väntar tills åtminstone en viss verkshöjd är uppnådd innan man kommer springande med sitt scoop.

Ribban kan läggas olika högt beroende på redaktionell kultur, chefens inställning och din egen erfarenhet. Som bas bör du alltid ha kollat vad som berättats tidigare om ditt ämne (är den möjliga storyn gammal?). Det behöver inte vara katastrof om någon skrivit tidigare (exempelvis publicerar våra riksredaktioner dagligen ”nyheter” som redan varit ute i lokalmedier eller hos specialredaktioner – liksom lokala medier gör ”Hur här?” på frågeställningar som avhandlades i riksnyheterna förra veckan), men det har betydelse för ett antal strategiska beslut (okej, vi vet att konkurrenten också läser den där branschtidningen; bäst att skynda på med publiceringen!) och för hur nyheten presenteras (nej, då kan vi alltså inte påstå att vi ”avslöjar” någonting; vi kanske rentav ska ge branschtidningen cred?…).

Man kan också ha en högre ribba. Jag brukar ha som grundregel att reka så långt att jag vet att jag har en story som inte faller. Sedan kan vi ta en diskussion om ifall det är rätt story att göra ut just nu och hur den i så fall ska göras.

Undantaget är när jag fått ett tips av extrem och akut antingen/eller-karaktär (kommunalrådet leder en hemlig djävulssekt och ska i helgen befordras till stormästare) som kräver viss (hel)tid att kontrollera. Då behöver jag vika arbetstid för just detta under en period, det är inte en research som kan bedrivas parallellt med andra projekt, och då bör chefen kopplas in tidigt – också därför att man kan behöva planera för publicering redan innan man vet om storyn går i land.

Annars är fördelen med de många bollarnas research att du faktiskt har råd att vänta.

Den stora risken med att reka ”under radarn” är förstås att någon annan på samma redaktion sitter och gör exakt samma sak. I värsta fall om exakt samma story. Därför kan det vara bra att tänka högt ibland, i synnerhet med de kollegor som till vardags bevakar det aktuella ämnet (om det inte är du själv).
Du ska inte hemlighålla ditt arbete. Men om du går för tidigt till chefen finns den där risken att drömmar börjar spinnas helt bortom din kontroll – och i värsta fall är din story före lunch både bekräftad, inspelad och utgjord och står på nästa dags lista för publicering innan du själv hunnit andas. Och det blir din uppgift att göra chefen besviken med att förklara hur mycket som är ogjort, i stället för att göra hen glad åt hur långt du redan kommit.

Som senast bör man väl ta snacket med chefen i skarven mellan research och resurser. När du behöver avsätta tid och boka fotograf för formella intervjuer, eller andra inspelningar, eller beställa en databaskörning som kostar pengar…då om inte förr är det dags att prata med chefen om vad du egentligen håller på med.

9) Håll nästa story redo.

Om du jobbar på en resursstark redaktion kommer du att få möjlighet till ”ställtid”, ”ladda batterierna” och ”omstart” när du rott ett större eget projekt i hamn.

På en mer slimmad redaktion, eller om du är frilans, finns inte den lyxen. Då gäller det att ta sig an nästa story direkt på den förra. (Eller åtminstone direkt på den sista uppföljningen av de starka reaktioner som kommit på din lysande granskning.)

Här uppstår ofta en risk för utlägg och pressmeddelanden. Och visst, du kanske vill göra något enkelt så här efter den stora urladdningen.

Men jag rekommenderar ändå att man försöker ha en egen story så långt framskriden att man kan välja. För om utlägget är dåligt är det svårt att backa bandet när man väl sagt ja. Men om du kan plocka fram en alternativ, egen story har du goda möjligheter att ta dig an den i stället när chefen kommer och frågar vad du har för händerna.

(Är du lagom fräck lyssnar du förstås på chefens idé innan du lägger fram din egen. Du svarar ”Jo jag har en grej på gång men berätta, vad handlar det om?…” Om chefens idé är sällsynt rolig och lockande vill du förstås inte ha valt bort den på förhand.)

Dock behöver din nya story inte alls vara lika omfattande och ambitiös som ditt just avslutade jätteprojekt. Det är nog bara bra om den inte är det. Både du och din omgivning mår gott av variation, och du har förstås ett gäng korta bollar – raka nyheter – att göra ut nu fram till nästa månad då det kan vara dags för nästa stora granskning.

10) Lämna vidare bra grejer du inte kan göra.

Det är bara att inse. Dygnet har bara 24 timmar och arbetsdagen (oftast) betydligt färre.

Om du börjar jobba strukturerat med egen journalistik så kommer du snabbt att få mer av både tips och idéer än vad du rimligen har möjlighet att göra ut. Och många av dessa kommer att vara både intressanta och spännande.

Somligt av detta lägger du förstås längre fram i din egen planering, somligt kan bli bättre av svar på några frågor som du kan skicka iväg i dag och kanske får svar på om en vecka. Men det kommer också att finnas stories du helt enkelt inte kommer att kunna ta dig an.

Då är mitt tips: lämna dem vidare. Ju förr desto bättre! Låt en chef eller en betrodd kollega ta över kontakten med tipsaren (efter att du clearat detta med tipsaren förstås), låt den lysande idén om databaskörningen hamna hos desken som jobbar med just goda idéer kring veckans nyhetsämnen. Låt den sysslolösa praktikanten få den lättgjorda kollen som kommer ge både erfarenhet och cred till vederbörande.

Släpp dessa stories så gott det går. Det är inte alltid helt lätt, och man kan ibland bli frustrerad när goda idéer tycks försvinna i ett svart hål. Men om det händer: byt mottagare! Skicka till en annan chef nästa gång! Låt den mer erfarna vikarien ta hand om kollen som praktikanten sjabblade bort.

Att släppa en story ska aldrig behöva ta mer kraft och tid än att göra ut den själv. (Utom om du är handledare för en praktikant, men då är ju ditt jobb också praktikantens jobb så det räknas lite annorlunda.) Du ska kunna släppa grejer så mycket att din arbetstid frigörs till de stories du ska prioritera.

…och det var de tio stegen. Min gissning är att redan tillämpandet av några av dem kommer att öka dina chanser att få ut egen journalistik redan under praktiken eller vikariatet.

Orkar du dig på alla tio är jag helt säker på att du kommer att lyckas.

Nu är det bara upp till dig att hitta dina stories också. Men där kan du alltså ta hjälp av en eller annan (eller en tredje, fjärde eller fjortonde) av våra andra poster på den här sajten.