Verktygen som hjälper dig göra det viktigaste

Marknadsföring via sociala medier.
Marknadsföring via sociala medier.

Frågor om källskydd i allmänhet och digitalt källskydd i synnerhet bär ofta en extremt osexig aura av ”viktigt men tråkigt” på svenska redaktioner (i svår konkurrens med frågor om statistik i allmänhet och statistik kring beställda undersökningar i synnerhet). Man vet liksom att man borde bry sig om det men det känns jobbigt och så länge ingen chef tvingar en ska det väldigt mycket till för att man på eget initiativ ska se över sina rutiner och verktyg. Undantaget möjligen om man gått på kurs i ämnet, hört talas om ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte tänkt efter före (som det här), eller om man någon gång råkat jobba med Fredrik Laurin (som förmodligen är den person som betytt mest genom tiderna för att sprida kunskapen om digitalt källskydd bland svenska journalister).

Fredrik har tidigare gästbloggat om hur man stärker säkerheten i mobilen, men nyligen har det hänt grejer som ger skäl att uppdatera och komplettera dessa och andra tidigare tips.

För det första har det hänt saker med de krypterade sms- och samtalstjänsterna som företaget Open Whisper Systems tillhandahåller. De har tidigare haft separata appar för Android, benämnda Text Secure respektive Red Phone, samtidigt som bolagets Iphone-anpassade produkt hetat Signal. Lätt förvirrande, men numera åtgärdat i och med att Android-apparna slagits ihop och döpts om till just – Signal.

En app att ladda hem och börja använda direkt. Den möjliggör krypterade samtal och sms-konversationer med andra Signal-användare, och kan dessutom ställas in som standard-sms-app, och alltså hantera även de ”vanliga” sms:en, vilket gör den oerhört smidig att använda.

Härom dagen kom också nyheten att Signal nu också kommer att finnas tillgänglig via webbläsaren Chrome.

Den intresserade kan enkelt leta sig fram till mer information om tekniken bakom appen, men det viktigaste är att den i ett slag gör det möjligt för dig att kommunicera med andra personer på en helt annan säkerhetsnivå än tidigare.

(Men för den som vill kunna mejla säkrare då? Jodå, sedan många år finns PGP, mejlkrypteringen som efter en relativt enkel konfigurering funkar smidigt på ditt mejlprogram i datorn. Numera finns även ett tillägg till webbläsarna Firefox och Chrome som gör att PGP också kan tillämpas på webbmejl.)

Ring mer! Ring mindre! (Paradox 1/2)

En ringande fråga.
En ringande fråga.

I ett lunchsamtal om coachning av redaktioner kom deltagarna på att vi i två olika ämnen sa två helt olika saker. Åtminstone lät det som diametralt skilda råd men samtidigt visste vi att vi egentligen tyckte samma sak. Så det krävde lite utredning innan vi kom fram till hur vi egentligen tänkte.

Den första paradoxen handlade om muntliga respektive skriftliga källor. Jag skrev för länge sen en uppmaning till reportrar att sluta ringa, och fick mothugg av Björn Häger.

Vi hamnade än en gång i samma diskussion och med samma goda argument på respektive sida:

Visst ska man ringa mer för att få fler kontakter, tipsen man inte redan hade koll på, perspektiven som man annars missar… Samtalet med handläggaren ger en nyhet om det ärende man inte kände till, en pratstund med läraren får en att upptäcka ett nytt missförhållande i skolan…

Samtidigt: visst ringer vi för mycket på sånt som egentligen kan läsas i offentliga handlingar – där vi inte är beroende av att en viss person finns tillgänglig på telefon vid samma tidpunkt som en själv. Och visst låter vi oss alltför ofta nöjas med en muntlig version av vad som hänt, trots att vi vet att den förmodligen är förskönad och förenklad, och trots att den skriftliga rapporten hade varit fullt möjlig att ta del av om vi bara bett att få se den.

Vi ringer för lite och vi ringer för mycket.

– Men de har ju telefonskräck allihop! utbrast någon av oss. Och plötsligt kunde vi se nyckeln till paradoxen som inte var någon paradox.

Det är ju nämligen skillnad på journalister och journalister. På de som har som vana att ringa tusen samtal om dagen och de som får ångest inför att ringa ett enda.

Självklart ska den sistnämnda kategorin tvingas ut på banan. Tvingas slå numren och ställa alla de där jobbiga frågorna. Gång på gång på gång på gång.

Samtidigt. Den andra kategorin. Reportern som lever med telefonen men aldrig begärt ut en handling i hela sitt liv. Än mindre läst igenom 200 interna promemorior eller tagit sig an en databas.

De måste också ut på banan. Men en annan bana. De måste börja läsa. Och ta hem dokument att läsa. Och förstå hur mycket mer som kan finnas där än i de anpassade svar du får när du ringer (även när du kan presentera dig som redaktionens mest erfarna namn).

Råden riktar sig helt enkelt till olika målgrupper. Om du vet med dig att du har viss telefonskräck och gärna fördjupar dig i dokument, mejl och webbresearch, så behöver du ringa mer. Men om du bygger din journalistik helt på säj så är det dags att utmana sig själv åt andra hållet. Ta som hemläxa att begära ut handlingarna i dina tre kommande stories.

Den andra paradoxen…tar vi om en vecka!

Så växlar du upp molnlådan

Det här är droppen.
Det var droppen.

Det är inte svårt att hitta journalister som använder Dropbox, molntjänsten som synkar mappar mellan olika datorer och skapar en kopia i ”molnet” (a k a amerikanska servrar) som blir en alltid uppdaterad backup och alltid är tillgänglig från webben.

Som med alla molntjänster finns det skäl att fundera över vad vi som journalister använder Dropbox till. Känsliga uppgifter, framför allt sånt som kan avslöja identiteten på våra (hemliga) källor, bör inte befinna sig online över huvud taget. Men mindre känsliga grejer – de öppna källorna, dokumenten du samlat in från nätet, anteckningarna från de okänsliga (!) samtalen… – kan om man vill synkas via någon smart nätlösning.

Och som sagt. Dropbox är populär.

Tjänstens akilleshäl är dock mobilversionerna. Apparna erbjuder inte alls samma funktionalitet som Dropbox till datorn. I datorn finns alla filer synkade; i mobilen finns länkar till filer som kan laddas hem – och sedan laddas upp och bli (1)-versioner av sig själva. Det är inte riktigt samma sak.

Samtidigt är det begripligt att utvecklarna inte gjort mobilappar med samma funktionalitet som till datorerna. Helt enkelt eftersom mobiler generellt inte erbjuder samma lagringsutrymme som en traddator. På datorn är det inte ovanligt med 500 GB eller mera, men det kommer att dröja (förmodligen inte särskilt länge i och för sig) innan motsvarande utrymme finns i mobilen. En helt synkad version skulle lätt slå i utrymmestaket.

Det är här Dropsync kommer in. Det är en tredjepartstjänst som erbjuder datorversionens funktionalitet i mobilen – men med enorm flexibilitet.

Du kan själv välja vilka filer du vill synka, och hur du vill synka dem.

Några exempel:

  • Är det jobbigt att ladda hem samma dokument gång på gång när du växlar mellan olika enheter? Se till att alla laddar upp till en och samma Downloads-mapp via Dropbox så finns pdf-filen på plattan och datorn i samma ögonblick (nästan) som du klickat hem den till mobilen!
  • Tar du så mycket bilder och videos att du slår i utrymmetaket på mobilen gång på gång? Känns det bökigt att gå in och manuellt radera sånt som laddats upp till Dropbox (eller systerappen Carousel)? Låt Dropsync ladda upp och genast radera mobilversionen av bilden!
  • Eller vill du helt enkelt ha en ständigt uppdaterad backup av samtliga mappar på ditt minneskort? Eller av tre mappar på minneskortet och hela internminnet med appdata? Eller någon annan kombination av mappar och filer på det interna eller externa telefonminnet? Om du har betalversionen av Dropsync så finns det (vad jag förstår) ingen begränsning av hur många eller hur stora mappar du kan synka. Det kommer att ta plats på din Dropbox men om du är Pro-användare där så har du en del att ta av (1 TB närmare bestämt).

För den som vill säkra upp och/eller underlätta sin mobila tillvaro är Dropsync helt enkelt ett utmärkt verktyg som gör det möjligt att göra just det, med funktioner som egentligen borde funnits hos Dropbox från start – och kanske finns där i framtiden – men som just nu kan vara väl värda både arbetsinsatsen och pengarna (Dropsync har en gratisversion där man bara kan synka en mapp, och två betalversioner där den dyrare – som fortfarande bara kostar tvåsiffrigt – lovar eviga uppdateringar av alla tänkbara funktioner).

Du har väl förresten inte missat att Dropbox numera erbjuder tvåstegsverifiering? Ett alltid rekommenderat extra säkerhetslager som gör det lite svårare för den som vill kapa ditt konto.

Och för den som vill testa ett alternativ (eller komplement) till Dropbox finns till exempel tjänsten Spider Oak, som profilerar sig som mer privatlivsvärnande än jätten D. Dock är det en mindre aktör vilket skapar mindre intresse hos tredjepartsapputvecklarna; ingen Dropsync-lösning i sikte för den gamla eken, vad jag vet.

PS: Grävande Journalisters tidning Scoop har i sitt nya nummer inte bara flera sidor med Journalisttips-beröring (inklusive några helt nya tips från Marja Grill om ansvarsintervjuer) utan också bland annat en välmotiverad granskning av hur landets kulturchefer följer lagen när det gäller offentlighetsprincipen. Läs!

Jo, journalister kan (och ska) besöka asylboenden!

Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb - och filma om de boende vill det.
Jo, journalister kan och ska göra sitt jobb – och filma om de boende vill det.

När några kollegor från SVT:s regionala nyhetsprogram förra året besökte ett kritiserat asylboende kom en person från Migrationsverket fram och avbröt inspelningen. Efter att vi berättat om händelsen kontaktades jag av myndigheten som krävde en rättelse; ingen av deras medarbetare hade varit på plats vid det aktuella tillfället hette det. Jag svarade på mejlet med en skärmdump där tjänstemannen i fråga syntes i bild, och myndigheten backade. En enskild medarbetare hade gjort fel.

Glädjande nog kunde vi i en påföljande mejlväxling också reda ut vad som gäller vid denna typ av besök, och det visade sig att vi var helt överens om att det är de asylsökande som avgör om de vill släppa in fotografer eller inte. Inte Migrationsverket, och inte heller det bolag som hyr ut lokalen till verket.

Juridiskt har jag förstått att situationen påminner om sjukhuset. En fotograf som låter kameran rulla utan tillstånd från patienten som bor i rummet kan bryta mot lagen. Men varken sjukhuschef eller läkare kan stoppa den patient som själv vill visa upp sitt rum, från att låta fotografen filma det. Ett känt exempel är läkaren Björn Bragée (senare känd som Arga doktorn) som larmade SVT om smutsen på det sjukhus där han själv blev inlagd när han blev sjuk. Hans rum på sjukhuset var juridiskt jämförbart med hans hem, och hem kan vi bjuda all världens tv-fotografer utan att hyresvärden eller bostadsrättsföreningen kan säga nånting alls.

Tyvärr verkar det som att en del tjänstemän och bolagsföreträdare i asylboendebranschen fortfarande inte har koll på vad som gäller, utan tror sig kunna neka journalister från att besöka boenden trots att de boende själva vill se förhållandena dokumenterade. Jag har sett, och hört, ett antal exempel under det gångna året. I de flesta fallen har tyvärr också journalisterna accepterat nekandet. Det är tråkigt, eftersom det ger oss sämre insyn i en viktig skattefinansierad verksamhet och möjliggör att allvarliga missförhållanden inte kommer upp till ytan.

Mer än en gång har jag sett reportrar lösa situationen genom att använda de asylsökandes egna bilder, tagna med en mobilkamera. Men det är ett sämre alternativ ur flera olika aspekter: bildkvaliteten blir sämre, men framför allt gör man sig beroende av en extern fotograf för en avgörande dokumentation i reportaget.

Mitt grundtips till den journalist som vill granska ett asylboende är därför: prata med de boende, de asylsökande. Om de vill visa upp sitt boende – följ med dem in och låt kameran gå. Prata gärna med Migrationsverket och/eller uthyraren före besöket, om det bedöms underlätta besöket och kan göras utan risk för andra effekter (det kan nog finnas aktörer som snabbt skulle beställa en storstädning för att förekomma filmningen), men låt inte dessa parter avgöra om ni ska kunna dokumentera det boende som är de asylsökandes hem.

Asylboenden är en viktig del av samhället som måste granskas inte bara teoretiskt och ekonomiskt, utan också konkret i praktiken. Även om marknaden enligt Migrationsverket kan komma att vika rejält nästa år så kan en rad bolag fortfarande tjäna stora pengar på uthyrningen. Då måste vi som journalister kunna granska vad man får för skattepengarna.

(Har du egna erfarenheter av denna eller liknande situationer? Berätta gärna i kommentarsfältet!)

Det smarta sättet att söka folk på Facebook som du kanske inte testat

En smart ändring.
En grej man bör ändra.

Facebook är en både välutnyttjad och outnyttjad journalistisk resurs.

Välutnyttjad i så måtto att vi alla blivit rätt duktiga på att söka folk via sajten. Åtminstone söka i bemärkelsen skriva in ett namn i sökrutan och trycka ”Sök” och sedan botanisera bland de sökresultat som förhoppningsvis kommer upp.

Det är en utmärkt metod så länge man är ute efter människor, organisationer, företag osv som har döpt en Facebooksida efter sitt rätta namn. Och där man redan vet namnet.

Facebooks interna sökning tycks prioritera taggar, dvs ord kopplade till en sidas namn, t ex ”Mikael Grill Pettersson” och ”Journalisttips” för att hitta till våra respektive sidor. Inget märkligt med det, och om avsikten är att hitta mig eller hitta oss så kan detta vara fullt tillräckligt. (Tänk dock på att det inte är någon bra idé att sedan skicka ett direktmeddelande i Facebook, eftersom detta riskerar hamna i ”den andra inboxen”.)

Men du kan ju också vilja hitta folk från andra hållet. Leta efter den person vars namn du inte känner men vars egenskap eller erfarenhet du är intresserad av (”på väg till X-orten”, ”gillar Y-partiet”, ”har varit med om Z-upplevelser” osv). Vi har tidigare skrivit om smarta ord man kan använda för att söka efter en viss typ av poster i sociala medier, t ex människor som befinner sig på en viss ort där något dramatiskt utspelat sig, och självklart kan man söka med den logiken även på Facebook.

Här tycks dock sammansatta formuleringar inom citationstecken fungera bättre än enstaka ord. Den reporter som t ex letar personer som befinner eller befunnit sig i Norge, eller är på väg dit, knackar helt enkelt in sökbegreppet ”på väg till Norge” i Facebooks sökruta. Träffarna delas av Facebook självt in i ett antal kategorier, och det för dig mest intressanta kommer att vara ”Posts from friends and groups” och ”Public posts”, vilka dyker upp under ”Pages” i träfflistan. Detta är alltså vanliga poster som gjorts på medlemmars personliga sidor eller i grupper. Om någon i ditt kontaktnät skrivit att de är på väg till Norge, eller om någon utanför ditt kontaktnät skrivit det i en öppen uppdatering, så kommer du att hitta det här.

Observera att du kan (och i många fall bör) välja ”Most recent” i stället för ”Top posts” för sorteringen av ”Posts matching”; du är gissningsvis mer intresserad av en så sen post som möjligt än av den post som genom åren skapat mest uppmärksamhet.

(Och för tydlighets skull: alla begrepp här kommer att stå på svenska för den stora del av er som gissningsvis har svenska som Facebook-språk :-))

Grundtanken är förstås att vi vid sökformuleringen inte bara tänker på vad vi söker efter, utan också tänker på hur den som beskrivit det vi söker gissningsvis skulle formulera sig. En grundregel som är bra för alla slags sökningar för övrigt.

Avslutningsvis en liten varning för Facebooks mobilappar, som inte riktigt verkar ge samma mängd träffar vid internsökningarna. Om du bara har en mobil enhet till hands kan det vara mödan värt att i stället testa en site:-sökning hos Google i vanliga webbläsaren.

Vi har tidigare skrivit om site-sökningens funktion; genom att skriva site:journalisttips.se i sökningen (före eller efter sökordet/begreppet och ev andra avgränsningar) så avgränsar man sökningen till vår domän. Även när domänen har en egen sökmotor kan det vara värt att testa en site:-sökning helt enkelt eftersom Google ofta hunnit indexera så mycket mer och bättre av en sajt att sökjätten ligger före sajten själv.

I detta fall, när den mobila Facebookappen ger alldeles för få träffar på vår ”på väg till Norge”-sökning, så kör vi helt enkelt en site:-sökning på Facebook. Vi googlar ”På väg till Norge” site:facebook.com och hittar bland träffarna sedan – förhoppningsvis – de spännande publika posterna.

PS: I går fyllde Journalisttips tre år. Läs födelsedagsposten från i fjol, den håller fortfarande. Inklusive att vi vet att sajten är rätt svåröverskådlig. Tipsa oss gärna om lösningar i kommentarsfältet. DS

Orden som gör att din sökning träffar rätt

image

Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).

Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).

I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.

I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.

Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.

Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.

Det lyder: lägg in me i sökningen!

Ordet me alltså.

Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.

På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.

Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.

Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)

Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.

Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).

(Tipstack till Leo Wallentin.)

25 favoriter från ’14

image
Underbara handlingar framför oss.

Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)

Så snabbar du upp din mobil – två enkla tips

En långsam telefon gör ont.
En långsam telefon gör ont.

För många journalister har de smarta telefonerna på bara några år intagit den självklara förstaplatsen bland arbetsverktygen. Inte så konstigt förstås med tanke på att en handhållen enhet numera kan fylla samtliga behov som du för bara några år sedan behövde både dator och telefon till. (Sett vår gamla lista över tio appar som underlättar ditt liv?)

Huruvida man som reporter eller redaktion väljer det ena eller andra (eller tredje eller fjärde) operativsystemet avgörs väl av smak, pris och säkerhetsöverväganden. Det finns redaktioner där man medvetet valt att behålla mindre moderna lurar därför att funktionen för inspelning av samtal fungerar bra – och man vågar inte riskera ett byte.

Av de två stora systemen brukar iOS uppfattas som enklare men mer begränsat (till exempel har man inte kunnat byta ut tangentbordet) medan Andriod ansetts friare men bökigare.

Flera tillverkare av Android-telefoner har försökt underlätta för användarna (påstår man) genom att lägga in massor av egna appar och tjänster, men dessa bloatware-program fyller sällan någon positiv funktion i telefonen. I bästa fall tar de bara plats, i sämsta fall segar de ner luren rejält.

Och ofta går dessa förinstallerade appar inte att ta bort med mindre än att man rootar telefonen, och eftersom rootande är en åtgärd som inte känns självklar för vardagsanvändare (den nyfikne rekommenderas ett besök på det svenska androidforumet Swedroid) så är det glädjande att man numera åtminstone kan stänga av de flesta av tilläggsapparna.

Dvs de tar fortfarande upp utrymme, men de kan inte längre ligga och jobba mot telefonens arbetsminne, koppla upp sig mot nätet osv.

Enklast görs avstängningen genom att man går in i Inställningar/Systeminställningar under Appar/Program, och trycker fram informationen om den aktuella appen. Där finns antingen knappen ”Avinstallera” (om appen kan tas bort ”på riktigt”) eller ”Avaktivera”, eller möjligen ”Avinstallera uppdateringar”. Det sista kan man vara tvungen att göra först för att man ska få tillgång till ”Avaktivera”-alternativet.

”Avaktivera” kan du enkelt uttryckt göra om din Android-telefon är någorlunda ny. Om alternativet saknas kan det bero på att din telefon har en alltför gammal version av Android.

Eftersom onödiga extraprogram tycks vara särskilt populära hos några av branschens jättar (hej Samsung) är sannolikheten stor att du på detta sätt kan göra din telefon åtminstone lite snabbare.

Du får helt enkelt testa dig fram och se vad det ger! Börja med de appar som du hittar under ”Aktiva”/”Körs” i inställningar. (Men om det är en ”process” som ligger där så räcker det inte med att du stoppar den, du måste fortfarande leta upp appen under ”Alla”.)

Ett annat tips om luren segar, är att ta hem ett program som rensar bland onödiga filer. Clean Master påstår sig vara den mest nedladdade i kategorin och har fått goda omdömen både från användare och i tester. Jag blev själv överraskad av hur mycket junk files den hittar på mina telefoner.

Vid en första sökning efter junk files håller den sig borta från dina personliga filer (foton, dokument osv) men det finns möjlighet att låta den rensa även där om du vill (och om du förstår vad du gör).

Har du fler tips på hur du enkelt ger din mobil ett nytt liv – eller åtminstone en del av sin forna snabbhet? Fyll på i kommentarerna!

Sist på Twitter? Läs då först det här!

Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.

Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.

Jag tror att det är både rätt och fel.

Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.

Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.

Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.

Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.

Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).

Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.

För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.

Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.

Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.

Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.

Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.

Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.

Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.

(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)

Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.

Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…

Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis HootsuiteTweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!

Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!

Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.

I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.

(Och vill du sedan läsa vidare om Twitter så har vi tidigare bl a skrivit om hur man kommer igång, hur man når längre och hur man hittar listor!)

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!