Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.
Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).
Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)
Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.
Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.
De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.
När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.
Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.
Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.
”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).
Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)
Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.
Dagens gästbloggare är Emma Johansson, redaktör för HD Sydsvenskans grävnav, en institution inom den granskande journalistiken med flera guldspadar på kontot. Emma berättar om ett av de matigaste, men inte överutnyttjade, objekt som en granskande journalist kan ta sig an – ekonomisystemet!
Följ pengarna!
Det är ett bra granskningstips. Låter spännande också.
Mitt tips: Bli vän med ekonomisystemet!
Det låter kanske inte lika spännande. Men det är definitivt en vänskap värd att odla.
Det mesta som händer lämnar några slags ekonomiska spår. Och ju mer du vet om hur systemet funkar, desto större chans att du hittar de uppgifter du behöver. Ett ekonomisystem i en offentlig verksamhet, till exempel en kommun eller ett kommunalt bolag, är en för bra källa för att lämna orörd. Där hittar du alla ekonomiska transaktioner, som bokförs löpande.
Dessutom är det en väldigt detaljerad och sökvänlig källa. En registrerad faktura visar inte bara vilken typ av kostnad det är (t ex konsultkostnad) utan även vilken förvaltning som ”äger” kostnaden, vem som attesterat fakturan och om den tillhör ett särskilt projekt (t ex arenabygget). Bland annat.
Det ger dig många möjligheter att hitta fakturan/kostnaden/intäkten, oavsett om du bara vet vem som attesterat fakturan eller vilken avdelning den tillhör.
Eller om du kan gissa.
Att direkt vända sig till ekonomikontoret är ofta snabbare än andra sätt. Och varför försöka hitta en upptagen tjänsteman – eller flera – som ska ge dig en siffra eller uppgift du inte har kontrollerat, när du kan vända dig till en bra förstahandskälla direkt?
Det är inte alltid man är ute efter själva summorna. Ibland är det viktigaste vem som har gjort inbetalningen eller fått betalt. På fakturorna hittar du namn och annan intressant information.
Ett litet exempel: När vi gjorde vår stora granskning av torghandeln i Helsingborg behövde vi i ett skede veta vilka personer som haft torgplatser för några år sedan. Men de gamla torgavtalen var utgallrade. Lösningen blev då att leta reda på fakturorna för torgavgiften (som sparas i tio år) och se vem de var ställda till.
Och när du på chans begär ut transaktionerna på kontot ”tillfälligt inhyrd personal” inom vård- och omsorgsförvaltningen och ser att kostnaderna rakat i höjden så är den bästa historien inte den om ett budgetunderskott. Bakom siffrorna gömmer sig alltid en mänsklig vinkel.
Ett bra dokument i det här sammanhanget är transaktionslistan. När jag begär ut kostnader för något, till exempel konsulter på stadsbyggnadsförvaltningen eller kostnader och intäkter för torghandeln, begär jag alltid att först få en lista över alla transaktioner av det här slaget under en viss tid. Då får jag tillräckligt mycket detaljerad information – enskilda belopp, leverantörsnamn, exakt hur varje transaktion har bokförts – samtidigt som jag får helhetsbilden inklusive totalsumman. Att direkt begära ut 500 fakturor riskerar att leda till att du sitter där med 480 fakturor du aldrig orkade titta på.
När vi för något år sedan granskade kalkylerna för ett jättestort bostadsprojekt vid havet i Helsingborg var vi intresserade av vad saneringen av den gamla industrimarken kunde kosta. Vi visste att en del av marken sanerats för flera år sedan och var såklart intresserade av vad det hade kostat då. Men det mindes ingen på kommunen – förutom ekonomisystemet. Det visade sig att saneringen av just den tomten hade haft en egen projektkod, och en transaktionslista gav snabbt svaret att saneringen blivit långt dyrare än kommunen trodde från början.
Visst kan kostnader gömmas undan, eller bokföras fel. Men för den klurige finns oftast ett sätt. Finns det misstänkt lite kostnader som bokförts på representationskontot? Tänk då från andra hållet. Vart går man om man vill representera i kommunen? Kolla sedan på fakturorna från de restaurangerna. Då ser du kanske att de bokförts på kontot för inköp av mat i skolan…
Så, för dig som vill lära dig mer om ett otroligt användbart verktyg:
Googla och lär dig lite grundläggande bokföring om du inte redan kan.
Begär ut myndighetens/förvaltningens kodplan. Det är en förteckning över alla de koddelar som används i bokföringen, alltså inte bara en förteckning över konton. Jag brukar tänka på det som en karta.
Tips: om den du frågar inte vet vad du menar med kodplan så säg att du vill ha en förteckning över alla koddelar som ingår i deras kodsträng.
Titta speciellt på koddelen projekt, som ofta kan vara intressant. Ett avgränsat projekt, t ex ett stort bygge, får ofta en egen projektkod, för att man ska kunna hålla ihop alla kostnader av olika slag som är förknippade med just det projektet (och stämma av mot budget). Såna projekt kan vara bra att hålla ögonen på, inte sällan drar de iväg.
Boka in ett möte med valfri ekonom på den kommun/myndighet du bevakar. Helst inte chefen, utan någon som använder systemet varje dag.
Be att få komma och få en lektion i hur de bokför sina kostnader och intäkter. Var lite påläst, men fråga om allt. Ställ frågor som ”hur skulle jag göra om jag skulle vilja veta xx”. Jag har pratat med många hjälpsamma ekonomer i olika kommuner.
Be att få tillgång till en dator där du genom ett gästinlogg själv kan slå i systemet.
Nästa gång du gör en granskning eller bara vill vända på en sten till, glöm då inte din vän ekonomisystemet.
Fastnar du? Mejla mig så ska jag försöka hjälpa till.
Den handlade om att myndighetens egna korruptionsutredare arbetat sig igenom ett stort antal misstänkta korruptionsärenden, och att deras granskningsrapporter skulle offentliggöras på Sidas sajt openaid.se.
Jag sökte på sajten men kunde inte hitta rapporterna, men tänkte att de rimligen måste vara offentliga om man nu avsåg att själva lägga ut dem.
Så jag skickade en begäran till Sidas pressavdelning, i ett av många mejl där huvuddelen av frågorna förstås handlade om generaldirektörens förehavanden.
Den var ett slags bisatsbegäran som inte heller ledde till någon story när jag fick svar med alla rapporterna (vilket gick snabbt och smärtfritt). Jag var så upptagen med annat att jag inte hann mer än skumma innehållet, och när jag inte hittade några chockerande sensationer la jag dem åt sidan tills vidare. Visst skulle en noggrannare genomläsning och sammanställning (sammanräkning av siffror, sållning av exempel) säkert kunna förvandla dem till en görbar story men just då hade jag helt enkelt varken tid eller behov.
Behov fanns däremot på annat håll. svt-nyheternas duktiga praktikant Malin Andersson hade fått i uppgift att göra en story till julsäcken – det lilla lager av förproducerade nyheter som redaktionen skapar inför storhelgernas förmodade nyhetstorka. (Och som vi skrivit mer om hur man fyller här.)
Jag såg det först härom dagen, och gladdes åt att det ändå blev en nyhet som till och med fångades upp av andra. Upptäckten råkade dessutom sammanfalla med att jag hörde en kollega försöka peppa en annan redaktion att göra just den där sortens bisatsbegäran: skicka iväg en fråga om de där rapporterna som du hört talas om och vet kan innehålla något – eller bara vara intressanta att sammanställa – även om det inte alls är ert huvudfokus för stunden. Ett slags Vad har man att förlora?-begäran, där man vet att det som minimum nog kan bli någonting av det man får ut, men med mer oklart maximiutfall.
Det finns ett stort antal såna dokument: har myndigheten ingen speciell korruptionsgrupp så har den en internrevision, finns där inte en brevlåda för visselblåsare så finns där en personalansvarsnämnd. Vi har tidigare listat en rad sådana handlingar, och det finns fler för den som orkar tänka efter eller slå en signal till myndigheten i fråga.
Nej, de kommer inte att erbjuda garanterade spräck som får världen att skaka. Men en sammanställning är lätt gjord och ger som minimum med väldigt stor sannolikhet åtminstone en egen nyhet med både siffra och exempel (i Sidafallet kom rubriken att handla om hur stora belopp som krävts tillbaka det senaste året).
Sedan är det bara att erkänna att man har nytta av (och bör ha i åtanke) att det handlar om myndighetens egna granskningar. De har naturligtvis ett intresse av att framställa sig som handlingskraftiga mot bland annat just korruption och snedsteg hos medarbetarna.
Men med detta i åtanke kan jag inte annat än rekommendera bisatsbegäran som metod – med ett oftast matigt utfall på en relativt liten arbetsinsats.
I valet i höstas fick Alliansen ett mandat mer i kommunfullmäktige i Växjö än de rödgröna, trots att de samlade färre röster. Därmed säkrade kommunalrådet Bo Frank (M) ännu en mandatperiod vid makten.
Valkretsarna i Växjö, före och efter ändringen. Det rosa området flyttades från Växjö norra till Växjö södra, och det turkosa från Växjö södra till Växjö norraSådant händer ibland, beroende på valkretsarnas utformning, och ren slump. I länder med valsystem där det händer oftare, till exempel USA, har det ibland utnyttjats av politiker som ritatomvalkretsarnaförattgynnasigsjälva vid nästa val. Då kallas det ”gerrymandering”.
I Växjö vann Alliansen alltså med minimal marginal, trots färre röster, tack vare valkretsarnas gränsdragning. Men det hade inte hänt om inte kommunfullmäktige året innan klubbat igenom en ny gräns mellan Växjö kommuns båda valkretsar. Efter att nu ha simulerat samtliga möjliga utfall utifrån vad vi vet om valresultatet, står det klart, att hade den gamla gränsen bestått hade det block som fick flest röster, också fått flest mandat. Med den nya gränsen blev det alltså tvärtom.
– En del valdistrikt började närma sig den övre gränsen på 2 000 invånare. Och i och med att vi gjorde om distrikten, fick också kretsarna nya gränser, förklarar Martin Fransson, kanslichef på Växjö kommun, den nya kartan.
Valmyndighetens riktlinjer säger nämligen att ett valdistrikt bör innehålla mellan 300 och 1 800 röstberättigade, och även om det finns både större och mindre distrikt, är det praktiskt för kommunerna att hålla sig inom det spannet när det går.
Nu fick det märkliga resultatet i Växjö kanske ingen större praktisk betydelse. Tidigare har Alliansen styrt med passivt stöd från SD, och den här gången bildar Alliensen och Miljöpartiet en koalition för att styra Växjö, med S och V i opposition. Men det är en påminnelse om att valkretsarnas utformning påverkar valresultatet, och är något vi bör hålla koll på. Och så är det ett utmärkt exempel på hur geografisk data kan användas för research.
Gräv med GIS
Datajournalister stöter nog mest på GIS (geografiska informationssystem) som visualiseringsverktyg, men GIS-program är också fantistiska gräv-verktyg. Jag använder ett open source-program som heter QGIS, mest för att det är gratis, och för att det är det enda jag kommit mig för att lära mig, och det är det jag kommer att referera till i den här genomgången.
Det var min nära vän och exkollega Ida Andersson på SVT i Växjö som berättade att valkretsgränserna ändrades under förra mandatperioden, och när vi googlade på det efter en middag, insåg vi att ingen skrivit om vad det fick för resultat. Jag bestämde mig för att kolla om de nya valkretsarna påverkat valresultatet, och så här gjorde jag:
Först måste vi förstås ha de gamla och de nya valkretsindelningarna. Dessa finns att hämta som så kallade shapefiler på Valmyndighetens hemsida (shapefiler, .shp, är ett av de vanligaste filformaten för att spara uppgifter om geografiska områden). Dessutom behöver vi de gamla och nya valdistrikten, som ju är de minsta enheterna vi får valresultat från:
I QGIS importerar vi de fyra shapefilerna (gamla distrikt, nya distrikt, gamla kretsar och nya kretsar) i var sitt lager, med ”add vector layer”-knappen, den översta knappen i panelen längst till vänster.
För att göra det enklare att jobba så klipper vi ut bara Växjö kommun. Det kan vi göra på flera sätt. Vi kan till exempel markera de båda valkretsarna (som ju tillsammans utgör hela kommunen), och använda dem som mall för vilka distrikt som ska med. Clip-funktionen under vectormenyn används till just det, och skapar ett nytt lager med bara de distrikt som ligger inom de markerade kretsarna.
Eller så öppnar vi tabellvyn (”open attribute table”), där alla valdistriken namn och nummer finns med. De fyra första siffrorna i valdistriktens nummer är kommunkoden, och Växjös kommunkod är 0780, så vi kan bara markera, kopiera och klistra in dessa i ett nytt lager (eller markera allt före och efter 0780-distrikten, och trycka delete, om vi inte behöver ha originalfilen kvar).
Snabbaste sättet att ta bort ointressanta valkretsar är antagligen att markera de båda Växjökretsarna (ctrl-klicka), öppna tabellvyn, trycka ctrl–R för att invertera ditt val, dvs välja allt som inte är valt, och trycka delete.
Notera att du behöver växla till redigeringsläge (”toggle editing”) varje jag gång du vill göra en ändring på kartan. Växla tillbaka så snart du är klar, så att du inte av misstag råkar flytta en gräns eller så.
Luta dig tillbaka och njut en stund av din, nya, avskalade karta, med Växjös båda valkretsar, före och efter ändringen. Visst är det kul med kartor?
Om du växlar mellan lagren i QGIS, så ser du att en bit av Växjö södra förts över till Växjö norra, och att en annan bit flyttats åt andra hållet. För att titta närmare på skillnaden använder vi ett verktyg under ”vector”-menyn som logiskt nog heter ”difference”. Det ger oss ett nytt lager med just skillnaden mellan kretsarna i 2010- och 2014-lagret. Dessutom kommer du antagligen att få en del små, små skräpområden runt omkring, eftersom gränserna inte ser exakt likadana ut i olika filer från Valmyndigheten. Du kan markera och radera dem med node-verktyget, om de stör dig.
Nu kommer det mest nervösa ögonblicket! Om vi ska ha en chans att svara på frågan ”hur påverkade de nya kretsarna valresultatet?”, så bygger det på att de nya distrikten i stort sett följer de gamla kretsgränserna. Distrikten är ju den minsta nivå vi har valresultat ifrån, och utan distrikt kan vi aldrig räkna ut hur resultatet blivit med de gamla kretsarna. Gränsen mellan 2010 års kretsar måste alltså mer eller mindre följa gränsen mellan 2014 år distrikt. Och de gör de – nästan! Ett distrikt, 07800121 (”Väster”) gör envist motstånd. Större delen av distriktet låg i Växjö norra 2010, men ett liten hörn hörde till Växjö södra! På bilden här intill ser du distriktet i gult, och hela området som hörde till Växjö norra 2010, men Växjö södra 2014 i lila.
Det är i stort sett en rektangel, och om vi för musen över hörnen får vi koordinaterna:
En snabb koll på Google Maps ger vid handen att det är området mellan Liedbergsgatan, Norra Esplanaden, Lärkgatan och Storgatan som kommer att ställa till det för oss. Eftersom vi inte vet hur personerna som bor där röstade (de kan ju tänkas rösta radikalt annorlunda än grannarna i resten av distriktet, på andra sidan Lärkgatan och Norra Esplanaden), så kommer vi vara tvungna att utgå från att de röstade på ett sätt som är så ofördelaktigt som möjligt för vår tes, och räkna ut resultatet utifrån det. Men först måste vi veta hur många som bor i det här lilla hörnet.
Eniros kartor har husnummer utsatta i hela Sverige, så vi kollar upp området där, och noterar adresserna:
Nu kollar vi hur många som är folkbokförda här, och som hade rösträttsåldern inne vid valet i höstas: 226 personer.
I kommunalvalet måste man inte vara svensk medborgare för att ha rösträtt, så vi kan anta att antalet röstberättigade ligger nära antalet folkbokförda i myndig ålder. Kanske hade vi kunnat gräva fram mer exakta siffror, men vi kommer att ta i så väldigt när vi testar olika scenarior senare, att vi har god marginal för småfel i det här ledet.
Vi har alltså 226 personer i gamla Växjö södra valkrets, som vi inte vet hur de röstade 2014. Hela distrikt 07800121 hade 1 661 röstberättigade, enligt Valmyndighetens tabell (som finns på samma sida som vi hämtade shapefilerna ifrån).
Eftersom vi är ute efter valresultatet med 2010 år kretsar, måste vi räkna ut hur många mandat respektive krets skulle ha haft 2014. Antalet mandat baseras på antalet röstberättigade i kretsarna, och kan alltså förändras mellan två val.
Först behöver vi dra ut en lista över vilka 2014-distrikt som ingår i respektive 2010-valkrets. Vi hade kunnat använda ”clip”-funktionen under vektormenyn igen, men här går det lika snabbt att bara markera med musen. Klicka och dra, eller ctrl-klicka över alla distrikt i norr, och kopiera och klistra in dem i ett nytt lager. Öppna sedan attributtabellen, så har du alla valdistrikts-id:n framför dig. Därmed har vi fått ut de nya valdistrikt som motsvarar gamla Växjö norra (Hovshaga Centrum, Nya Hovshaga, Kronoberg, Västra Mark, Gamla Hovshaga, Nydala, Araby, Dalbo Centrum, Bondegård, Pilbäcken, Evedal, Ringsberg, Kungsmad, Berg, Lammhult, Rottne Norra, Rottne Södra, Sandsbro Västra, Sandsbro Östra, Åby, Öjaby, Dädesjö, Braås och Väster), samt gamla Växjö södra (Fagrabäck, Hollstorp, Högstorp, Kvarnhagen, Norr, Norrelid, Bergunda, Bäckaslöv, Centrum, Furuby, Furutå, Gemla, Ingelstad, Lasarettet, Ljungfälle-Teleborg Östra, Nöbbele, Stallvägen, Söder, Teleborg Centrum, Telestad, Torparängen, Tävelsås-Uråsa, Universitetet, Vederslöv, Åryd och Öster). Förutom det där irriterande lilla hörnet på Väster då, förstås.
Nu har vi faktiskt fått all geografisk data vi behöver! Härifrån är det bara en lång och ganska tråkig räkneövning, så jag redovisar inte varje steg i detalj. Du får lita på mig, och åka med! Vi summerar först antalet röstberättigade i norra respektive södra kretsen, men ”flyttar över” de 226 som bor i det olydiga hörnet av distrikt 07800121 (Väster) till rätt sida gränsen igen. Och rätt sida, det är alltså söder om gränsen. Jag får det till 33 711 röstberättigade i norr, och 32 302 i söder.
Sedan räknar vi ut antalet mandat. Metoden finns i vallagen, och resultatet blir 31 mandat till gamla Växjö norra, och 30 mandat till gamla Växjö södra valkrets (2010 var det tvärtom, 30 mandat i norra valkretsen och 31 i södra).
Nu är det dags att kolla valresultatet! Vi summerar antalet röster per parti i de gamla nord- respektive syd-distrikten. För att sedan räkna ut mandatfördelningen har valmyndigheten en praktisk valsimulator. Mata in röstetalen, så får du fördelningen snabbare än du hinner säga ”jämkade uddatalsmetoden”! Ska du göra större simuleringar är det värt att använda ett skript som gör dem åt dig (ta hjälp av en programmeringskunnig kollega!), eftersom det är ganska omständligt att fylla i fält för fält.
Resultatet:
Alliansen: 27 (29)
De rödgröna: 30 (28)
Sverigedemokraterna: 4 (4)
Tre mandats övervikt för de rödgröna alltså! Att jämföra med det verkliga resultatet (inom parentes), där Allianspartierna fick ett mandat mer.
Stopp och belägg, det där hörnet då?
Nu har vi ju inte tagit hänsyn till de 226 personer i distrikt 07800121 som bor söder om den gamla kretsgränsen! Med mindre än att vi frågar var och en (och inte ens då) kan vi veta hur just de personerna röstade, så för att vara säkra på att vår tes håller, testar vi alla tänkbara utfall. Vi låter de 226 personerna rösta på, i tur och ordning V, S, MP, C, FP, KD, M, SD, något småparti, eller stanna hemma. För säkerhets skull testar vi också vad som händer om alla 226 åker på semester till, säg, Dusjanbe och poströstar där, varpå deras valsedlar blir så sena att de hamnar i de så kallade uppsamlingsdistrikten (det finns ett extra distrikt för varje valkrets, där sena poströster och liknande placeras.) På det viset får vi reda på om det finns någon teoretisk möjlighet att de här personerna hade kunnat rädda Alliansens övertag, med 2010 års gränser. Eftersom det här skulle vara sanslöst tråkigt att göra för hand, skrev jag ett kort Pythonskript som fick göra det åt mig. Någon som är duktig på matematik skulle säkert lösa det på något snyggare sätt.
Skriptet konstaterar snabbt att hur vi än räknar blir resultatet detsamma. Invånarna i det lilla hörn som bytt distrikt kan inte ta Alliansen förbi de rödgröna hur de än röstar; de rödgröna hade blivit större om gränsen inte flyttats (däremot kan, i några extrema fall, skillnaden minska till 29 – 27, genom att SD får ett mandat till).
Blev det en bättre gräns då? Om vi förutsätter att idealet är att alla röster i en kommun väger lika tungt, så kan vi roa oss med att jämför antal invånare per politiker i de båda kretsarna, före och efter omdragningen. Och det visar sig faktiskt att de blir en ojämnare representation med de nya gränserna. Antalet mandat per röstberättigad skulle med de gamla kretsarna ha blivit 1 087,45 (norr), respektive 1 076,73 (syd). Med de nya kretsarna blev det 1 127,50 respektive 1 064,19. Ett resultat av den nya gränsen är alltså att Växjö norr-borna är bättre representerade, och Växjö syd-borna sämre, än tidigare. Och i och med den nya gränsen blir Växjö norr också den något blåare halvan av kommunen, eftersom de traditionellt allra rödaste distrikten flyttades till syd.
PS. Nu undrar du som vän av ordning kanske lite över det där med uppsamlingsdistrikten. Om gränserna hade varit annorlunda, skulle ju även röstfördelningen i uppsamlingsdistrikten varit annorlunda! Jag måste erkänna att jag inte testat för alla extremfall där (gör det gärna om det roar dig!), men jag har testat att skruva upp siffrorna för de partier som så att säga står näst på tur för att få ett mandat i respektive valkrets, men ändå inte lyckats ge Alliansen fler mandat än de rödgröna, så med reservation för något helt urspårat randfall, törs jag påstå att Alliansen inte hade kunnat få fler mandat än de rödgröna, om nu inte valkretsgränsen hade flyttats.
Hur hittar man en polisanmälan när man inte vet exakt vem som anmält var? Fler än en reporter har drabbats av höggradig frustration inför den frågeställningen, men det finns vägar som inte alla känner till. De beskrivs här av Peter Jonriksson, som är lärare på Mittuniversitetets journalistprogram med ansvar för grävande journalistik och samhällsjournalistik. Peter har en bakgrund som kriminalreporter och samhällsreporter på Sundsvalls Tidning och Mittmedia research, och har tidigare gästbloggat om myndigheters mörkningsiver.
Peter Jonriksson.
För det mesta är det ingen konst att få information om och ur en polisanmälan – eller åtminstone så mycket information som polisens presstalesperson eller vakthavande befäl anser att du ska ha.
Varje morgon ringer ännu landets kriminalreportrar ”på Dygnslistan”, även om allt fler redaktioner begränsar rutinbevakningen till inlägg på polisens hemsida eller Facebook.
När ett allvarligt brott är färskt är det också enkelt att skilja ut anmälan bland de tusentals som upprättas av poliser varje dag i vårt land. Den här lilla tipslistan handlar i stället om när det är lite besvärligare. När uppgifterna är vaga eller gamla, när du behöver kolla substansen i ett tips, veta mer om en enskild händelse eller kolla om en person är skum.
Som i all research gäller det att veta var man ska leta, vilka regler som gäller, och vilka sökbara fakta man behöver för att hitta fram till det man vill veta. Först några ord om hur det funkar:
K-nummer och RAR
Varje polisanmälan får ett unikt diarienummer. Anmälningarna samlas i ett slags diarium i databasen RAR (Rationell Anmälnings Rutin) som alla poliser har tillgång till via sin dator. Dygnslistan, som polisen dagligen skickar till landets redaktioner är en utskrift från RAR.
Ett K-nummer kan se ut så här: 2200-K1276-14
2200 är den fyrsiffriga länskoden, i detta fall Västernorrland. K1276 är löpnumret och -14 visar årtalet. Detta exempel är alltså den 1276:e polisanmälan i Västernorrland 2014.
K-numret alltså viktigt, och något du hela tiden frågar efter och noterar. Det är det bästa av sökbara fakta i detta sammanhang. Då är det enkelt att begära ut rätt polisanmälan, eller be att få veta vem som är förundersökningsledare så du kan ställa frågor till henom.
Förundersökningsledare är en polis tills dess en skäligen misstänkt identifierats. Då går en åklagare in som ”FU-ledare”. En fin sak med K-numret är att det följer med genom hela rättsprocessen. Ärendet får nya diarienummer hos åklagarmyndigheten och domstolarna, men de K-nummer som rättsfallet omfattar finns sökbart genom hela rättskedjan.
Du kan be vilken polisman som helst att söka i RAR åt dig. Men det kan av olika anledningar visa sig besvärligt eller olämpligt. Då kan du alltid ringa till ”K-diariet”. Det är polisanställda som har till huvudsaklig uppgift att underhålla och hålla ordning i RAR. Tidigare fanns ett K-diarium på varje läns polismyndighet. Detta kan komma att ändras nu när polisen omorganiserar till en rikstäckande myndighet.
Lite om sekretess hos polisen
Alla reportrar som sökt fakta hos polisen vet att myndigheten ofta hänvisar till sekretess. Ofta helt befogat för att skydda brottsoffer och den pågående brottsutredningen. Men det händer också att polisen hänvisar till sekretess för att det är enklare, eller för att kontrollera bilden av den egna verksamheten.
Polis och åklagare har ett mycket starkt lagstöd för sekretess när det gäller enskildas integritet. (OSL 35kap 1§)
Detta ska inte förväxlas med den så kallade Förundersökningssekretessen, som alltså ska skydda uppgifter som kan försvåra polisens arbete. (OSL 18kap 1§)
Här råder så kallat rakt skaderekvisit, den svagare sekretessen. Dessutom upphör sekretessen om en utredning läggs ner eller om åtal väcks.
RAR som sökverktyg
Anmälningarna i RAR innehåller betydligt fler uppgifter om ett misstänkt brott än vad som printas ut på dygnslistan. Det är dessa sökbara fakta som du kan använda för att snäva in en sökning. Här kommer tio tips på hur du kan göra:
1. Brottsrubricering: I RAR noteras den brottsrubricering som verkade rimligast för den polis som upprättade anmälan. Ibland ändras rubriceringen när en förundersökningsledare tittat närmare på fallet, men den ursprungliga rubriceringen i RAR blir kvar. Om den anmälan du söker gäller ett ovanligt brott kan en sådan här sökning räcka. Om det gäller stöld, misshandel eller andra mängdbrott behöver du fler sökbara fakta för att avgränsa.
2. Brottskod: För statistik och forskning räcker det inte med brottsrubriceringar. Därför har polisen ett fyrsiffrigt kodsystem (kolumnen brk på dygnslistan) som beskriver brottet mer i detalj. 5011 är exempelvis ringa narkotikabrott, eget bruk medan 5005 är narkotikabrott, innehav för försäljning. Om du vet mer om vad som ska ha hänt kan du alltså använda brottskoderna för att avgränsa din sökning. En komplett översättning av koderna finns hos BRÅ. Där kan du läsa varför brottskod 1901 verkligen är värd att kolla upp för en nyhetsreporter.
Dessa brottskoder är utmärkta för den reporter som vill kolla utvecklingen för ett visst brott i ett visst område över tid. Var stjäls det flest cyklar i din stad? Var blir flest människor misshandlade av personer de inte känner?
3. Brottsplats: Noteras i RAR som adress, och ibland som geografiska koordinater. Det innebär att allt du vet om län, kommun, postnummer, gata eller postlådor kan avgränsa din sökning eller ge en direkt träff.
4. Brottstid: En exakt eller uppskattad tid för brottet anges alltid i RAR. Ju mer exakt tidsangivelse du har, desto bättre avgränsning av din sökning.
5. Anmälare: Namn och kontaktuppgifter på den som gjort anmälan finns alltid noterad i RAR. Vet du vem som gjort anmälan kan det ge direkt träff om det är en privatperson. Många gånger görs polisanmälningar av andra myndigheter. Det räcker ofta bara till avgränsning, men öppnar samtidigt en annan fenomenal möjlighet – det innebär att det finns ett formellt ärende på den myndigheten. Där finns en handläggare att prata med, eller rentav en formell skriftlig handling som du kan begära ut.
6. Målsägare: Det vill säga brottsoffret. Identiteten finns alltid noterad i RAR, men skyddas som sagt av stark sekretess.
Men redan brottsoffrets ålder och kön kan vara värdefullt för att avgränsa sökningen. Därför bör du heller aldrig låtsas om att du har en uppgift om ett brottsoffers identitet. Då lägger polisen locket på.
Om brottsoffret däremot är ett företag eller en myndighet brukar polisen bedöma att uppgiften kan lämnas ut.
7. Utredande enhet: Finns noterat i RAR. Om du tror dig veta ungefär vad som hände, ungefär var, och ungefär när kan du räkna ut vilken enhet inom polisen som kanske vet något om fallet. Är det ett ordningsbrott eller fylleri är det sannolikt att endast ordningspolisen (ingripandeenheten) vet något om det. Är det ett något allvarligare brott, men fortfarande av mängdkaraktär är det troligen närpolisens utredare som jobbat med fallet. De allra grövsta brotten hanteras av kriminalpolisen. De har ofta specialrotlar för narkotikabrott, ekonomiska brott, sexualbrott eller brott mot barn. Ring runt och fråga, det kan ge dig sökbara fakta som du kan använda som avgränsning vid sökning i RAR.
8. Vilka andra var där?: Om du fått en händelse beskriven för dig, ta en funderare om vilka fler som borde varit närvarande. Ordningsvakter? Servitriser? Ambulanspersonal? Bärningsbil? Låssmed? Taxi? Grannar? Anhöriga? Socialtjänsten? Hotellstäderskan? Använd fantasin och inventera potentiella källor. Ofta vid större insatser jobbar flera myndigheter tillsammans. Vid razzia på ett företag har ofta personal från Kronofogden, Skatteverket och någon tillsynsmyndighet varit med. Om någon person blivit skadad vid händelsen har denne sannolikt förts till akuten. Här finns stark sekretess, men du kanske kan få tidpunkt och summariska uppgifter om skador.
9. Andra myndigheters databaser: Åklagarkammaren har ett datoriserat diarium liknande polisens RAR. Om du får veta vem som är åklagare i fallet eller datum när åklagare inledde förundersöknning kan du hitta ditt K-nummer i åklagarens datasystem. Åklagarbeslut är alltid offentliga, men till skillnad från de flesta andra myndigheter tillåter många åklagarkammare inte att man söker på enskildas identitet. Ett oskick som borde granskas av JO. Här hittar du bland annat också strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och beslut om att väcka åtal.
Tingsrätten och andra domstolar använder sig av datasystemet Vera, som är det ojämförligt bästa systemet för självständig research inom rättsväsendet. Om ditt case är gammalt, eller om någon är häktad eller åtalad i ärendet, kan du söka på personnamn. Brottsutredningarna som inlämnats som bevisning i samband med åtals väckande innehåller förutom den fullständiga polisanmälan mängder med information om de inblandade. Här finns förhör, tekniska undersökningar, fotografier, ljudupptagningar, bilder, personutredningar, utdrag ur belastningsregistret och mycket annat. Så mycket att det förtjänar en egen bloggpost.
Kronofogden kan också leda dig till ett rättsfall. Om en person har en skuld till följd av ett brottmål så finns domstolens målnummer noterat. Sök dig bakåt därifrån. Så snart en myndighet av något slag varit involverad i det händelseförlopp du fått beskrivet, så kan du söka efter noteringar och sökbara fakta hos dem.
10. Blåljusen: Polisens patruller dirigeras från kommunikationscentralen, där ett vakthavande befäl vanligen leder det ”minutoperativa arbetet”. De noterar varenda polisjobb i en databas som heter STORM. För varje jobb upprättas en ”Händelserapport”, HR på polisspråk. Dessa HR är allmän handling och sorterade så att de är sökbara med i stort sett samma uppgifter som finns i RAR. Ett HR kan variera från en kort notering om en icke hittad påkörd katt, till ett dygnslångt händelseförlopp i samband med stora olyckor eller grova brott. Om en polisanmälan upprättas så noteras ofta K-numret även i STORM. Händelserapporterna kan man alltså begära ut. Även om de också måste sekretessprövas så kan de ge dig viktiga uppgifter om tidpunkt, plats och hur polisen jobbade.
Räddningstjänsten upprättar insatsrapporter när de rycker ut till händelser, liksom även ambulansen. De kan också vara värda ett försök när det verkar befogat.
Till sist några varnande ord om polisanmälningar. Kom ihåg att vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Existensen av en polisanmälan bevisar inget, och betyder inget mer än att ett brott påstås ha begåtts. Ju längre polisen jobbar med fallet, desto mer detaljerad och nyanserad blir bilden av fallet. Inte ens när åtal väcks är det något annat än ett påstående från åklagaren, och en fällande dom är inget annat än en bedömning gjord av en domare och några nämndemän. Det kan ofta kännas frustrerande att inte kunna slå fast vad som verkligen är sant. Den kloke reportern nöjer sig med att rapportera det som bevisligen hänt: Någon har polisanmälts och påstås ha begått brott. Åklagaren påstår efter utredning att personen har begått ett brott, och domstolen anser att han är skyldig och ska i fängelse. Lägg ansvaret där det hör hemma – på rättsväsendet.
Glöm inte att alltid så snart som möjligt redogöra för den misstänktes syn på anklagelserna, och att läsa domskäl noga innan du drar slutsatser utifrån en tingsrättsdom. Principerna om källkritik gäller även gentemot dem som ska haffa och straffa de allra värsta förövarna. Som reporter är du inte polisens hejarklack, och du sätter dig inte i respekt genom att vara en lydig megafon. På sin höjd kan du uppnå status som ”användbar”.
Låt inte din längtan efter en saftig kriminalstory leda till att du demoniserar och kränker brottsdömda. Bygg inte heller yrkeskriminellas varumärke och främsta vapen – deras skrämselkapital.
Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.
1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.
Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.
2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.
3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).
4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.
5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.
6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.
7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.
8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.
(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)
17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.
18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.
Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).
19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.
20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.
21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.
22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.
23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)
24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.
Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)
(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)
Den 20-21 mars är det dags för årets grävseminarium i Jönköping. Jag upprepar gärna min gamla rekommendation av seminariet som den bästa journalistiska vidareutbildning som finns att tillgå. Gräv saknar helt enkelt konkurrens när det gäller nivå och omfattning på både sakkunskapen och inspirationen.
Den som tror att seminariet bara är till för kvalificerade heltidsgrävare tror fel. Hade man bara vänt sig till den publiken hade man för länge sedan gått i konkurs; det finns helt enkelt inte så många heltidsgrävare att de kan finansiera ett årligt tvådagarsevenemang i detta land.
Gräv vänder sig i praktiken till alla journalister som vill vässa verktygen. Det kan handla om att förbättra intervjutekniken eller argumenten för att få ut offentliga handlingar, utveckla kunskapen om databaser eller dramaturgin i berättandet. Visst finns där en grundläggande tanke att journalistikens viktigaste uppgift är att granska makten, och att det är till detta våra verktyg i huvudsak ska användas – men det handlar inte alls enbart om de tunga tremånadersgräv som för de flesta journalister utspelas i en så fjärran verklighet att den närmast är mytisk.
Man möter inte sällan åsikten att Gräv är för dyrt. För fattiga frilansar, för slimmade redaktioner och för arbetslösa, pensionerade och allmänt utsatta journalister.
Jag håller med om att tusenlappar är tunga. Men samtidigt finns goda möjligheter att pressa kostnaderna för den som är lite förutseende. FGJ utlyser stipendier som kan sökas av både studenter och yrkesverksamma (sista sökdag i år är den 15 januari), stipendier från andra håll (t ex Journalistförbundet och Publicistklubben) bör rimligen kunna sökas för deltagande vid Gräv, rese- och boendekostnader kan minimeras genom tidiga bokningar och utnyttjande av kompisar som råkar bo på orten – och den som läser denna bloggpost på publiceringsdagen har fortfarande tid på sig att utnyttja årets speciella boka tidigt-rabatt.
Om man inte känner någon på den aktuella orten är det kanske läge att ändra på det. Kontakta grävorganisationen eller lokaltidningen, journalistutbildningen eller PK-distriktet. Sannolikheten att du hittar en kollega beredd att upplåta en soffplats en helg i mars är nog högre än många anar. (Eller gör en efterlysning i kommentarerna här nedan eller på vår Facebooksida, eller på Grävs FB-sida, eller på nån journalistgrupp på FB, eller…)
Detta med nya kontakter leder in på mitt viktigaste argument för Grävdeltagande; kunskapspåfyllnaden i all ära men kontaktskapandet kan vara räddningen för din yrkesmässiga framtid. För den som har en anställning kan det betyda ett spännande samarbetsprojekt som annars aldrig kommit till. För den utan jobb kan det faktiskt betyda att man knyter kontakter som ger nästa uppdrag eller anställning.
Den enda regeln är att du måste prata med folk. I synnerhet folk du inte känner. Hellre nån för mycket än nån för lite. En föreläsare med god kunskap inom ett ämnesområde som intresserar dig eller där du fått ett bra tips. En guldspadenominerad kollega som gjort något du gärna lånar metodik från. En reporter från redaktionen i grannkommunen som går på samma spännande föreläsning som du. En chef på den redaktion där du skulle vilja jobba.
Prata med dem! Presentera dig! Berätta om din journalistik!
Och vänta inte till klockan två på festnatten – då finns risk att du både får svårt att hitta den du ville snacka med, och i vissa fall också risk att du får svårt att framföra ditt budskap på ett sammanhängande sätt – utan utnyttja pauserna. Mellan varje föreläsning inträffar en paus. Om du spanat in en superföreläsning därnäst som du till varje pris inte vill missa, så ska du utnyttja pausen till att gå direkt till den lokalen. Men i alla andra fall ska du utnyttja pausen till att prata. Med dem du känner, med dem du träffat någon gång – och med dem du inte alls är bekant med. (Den före detta vice grävgeneralen i mig rekommenderar dock att ni långsamt börjar promenera mot rätt lokal när nästa programpunkt närmar sig, så schemat kan hållas.)
Och prata journalistik! Här är inget läge för small talk: diskutera tipsen från den senaste föreläsningen, dilemmat kring uppgifterna du inte får ut eller idén till ditt senaste projekt (förutsatt att personen framför dig inte jobbar på värsta konkurrentredaktionen).
För den som följer de enkla grundreglerna kan tusenlapparna i deltagaravgift visa sig vara synnerligen väl investerade pengar.
Om du jobbar på en redaktion så vill redaktionsledningen naturligtvis skicka dig på deras bekostnad. Om de av någon anledning inte initierar detta spontant så väck frågan om ni inte ska ta på allvar det som står i era policydokument – om en skarpare egen, mer agendasättande journalistik (jo, det står i väldigt många policydokument dessa tider). Påpeka också värdet av ett snabbt beslut: billigare tågbiljetter, bättre möjligheter att välja (billigare) boende osv.
Så ses vi i Jönköping – i pausen, i baren eller på nån lysande föreläsning!
Det händer med jämna mellanrum. Ibland gör det mig irriterad, oftare lite ledsen.
Man förstår att en kollega gått en lång omväg helt i onödan. Över ån efter vatten. Och/eller missat att hämta in det guld som hade gjort skillnad trots att det fanns inom räckhåll. Därmed bara fått loss en bråkdel av vad storyn kunnat vara.
En kollega jagar ärenden där människor gjort anmälningar till en tillsynsmyndighet – utan att söka i den databas redaktionen betalar dyra pengar för att ha tillgång till. En annan sitter och hämtar uppgifter från Bolagsverket som finns i årsredovisningar vi alla kan klicka fram direkt. En tredje gör en ambitiös granskning av hanteringen av ett kommunalt ärende med bara muntliga källor – trots att det finns drivor av offentliga handlingar i ärendet som säger betydligt mer om vem som gjort vad och när och varför.
Det handlar om kollegor som inte har koll på sin egen verktygslåda. Som inte vet vilka tjänster redaktionen har tillgång till, eller hur man söker i dem. Som inte begärt ut handlingar sedan journalistutbildningen och sedan dess förlorat reflexen att alltid göra det. Som helt enkelt inte känner till alla sina möjligheter, researchens fulla potential.
I någon mån befinner vi oss alla där. Jag får varje vecka nya insikter i fråga om var, när och hur man kan få ny information – eller en gammal bekant typ av information på ett enklare sätt.
Jag har nog aldrig jobbat på en redaktion där alla haft koll på allt. Men det ligger förstås både i redaktionens, ledningens och enskilda medarbetares intresse att så många som möjligt har så bra koll som möjligt – om inte annat så för att det är grymt ineffektivt och direkt ansvarslöst ekonomiskt att inte utnyttja tjänster som redaktionen betalar dyra pengar för.
Ett annat skäl är att en god kunskap om researchverktygen ökar den redaktionella integriteten. Du kan t ex självklart leta case genom att vända dig till intresseorganisationer eller pressavdelningar, men genom att hitta caset själv kan du göra en oberoende bedömning och känna dig hyfsat trygg med att vederbörande åtminstone inte är utvald eller fått instruktioner från en annan part.
För den som kommer till en ny redaktion finns bara en regel: ta reda på vad ni har! Och nöj dig inte med svaret från kollegan intill, utan fråga redaktionens tyngsta grävare eller skarpaste arbetsledare. Sannolikheten är stor att kollegan intill inte heller har koll.
Min erfarenhet är att redaktioner ofta är mer angelägna om att försäkra sig om att medarbetarna hanterar alla system för output än input. På sitt sätt är detta logiskt: om det inte landar ett inslag i sändningen eller en text hos kvällsredigeraren så hotas ju själva utgivningen.
Men om man missar spännande stories, eller tar onödigt lång tid på sig för att hitta en given story eftersom man inte har koll på sina egna verktyg – så hotas ju å andra sidan innehållet i det man skickar ut. Det blir färre intressanta historier från oss än från konkurrenten som vet hur man letar, helt enkelt.
Bland de ofta outnyttjade resurserna finns avgiftsbelagda databaser som Sirenarkivet, Retriever och Infotorg. Det är inte alls säkert att din redaktion har dem, och framför allt inte att man har dem alla. Men min poäng är att den eller de tjänster som redaktionen nu eventuellt har tillgång till ska vara en lika självklar del av din verktygslåda som någonsin telefonen eller redigeringsprogrammet.
Om du har en snål arbetsgivare, eller själv är en fattig frilans (notera adjektivvalen!), så har du i många fall också hyggliga fattigmansalternativ till ditt förfogande. Numera finns t ex en hel del sajter typ Allabolag som erbjuder gratis basinformation om företag (inklusive företrädare, alltså personerna man får ringa hem till när nyheten exploderar efter att växeln stängt) och bara för att du inte har tillgång till Sirenarkivet betyder det inte att de offentliga handlingarna är utom räckhåll – du måste bara begära ut dem direkt från myndigheten. (I vissa fall, som det i sammanhanget föredömliga Konsumentverket, finns rentav diarium på nätet.)
Slut på bortförklaringarna med andra ord; bara att ladda hem och börja granska!
Men allra först: gör en inventering av tillgångarna i din – och redaktionens – verktygslåda. För att åtminstone minimera risken för vandring över åar efter vatten, eller undersökningar som bara når bråkdelar av potentialen.
HBO-serien The Newsroom är nu inne på sin tredje och sista säsong. Den första fick ett mycket blandat mottagande medan den andra (enligt min skarpa Wikipedia-research) blev något bättre mottagen av recensenterna. På IMDB har den just nu ett högt snittbetyg från användarna.
Själv håller jag med om en del av kritiken – till exempel att det tenderar att bli väl mycket tell don’t show där man låter huvudpersonerna hålla föreläsningar om hur saker ligger till i stället för att låta det framgå av handlingen, att en del av karaktärerna är mer än lovligt stereotypa och att det ibland dyker upp en ganska grund kritik av sociala mediers snabbhet och osäkerhet, som ställs mot en traditionell live-television som beskrivs som tryggheten och trovärdigheten själv. (Okej om de ställt det snabba tweetet mot en två månaders granskning, men live-tv…det känns som en konstruktion som tillkommit för att kunna kombinera kritiken mot de sociala medierna med en spännande direktsändnings-dramaturgi men en del av trovärdigheten försvinner tyvärr i samma ögonblick.)
Men. Jag gillar ju samtidigt serien också. Inte bara för den hiskeligt snygga (och visst, väldigt traditionella) vinjetten, och inte heller bara för de helt autentiska flash-blipparna (jag sätter inte ens citationstecken; de heter så) från Inews-datorerna som nästan gör det lite stressande att kolla serien med surroundljud – man förflyttas så att säga tillbaks till jobbet i samma ögonblick som de dyker upp – utan framför allt för att det ofta är ett riktigt spännande och välskrivet drama med rader av innehållsmässiga igenkännanden (förutom blippen).
I de två senaste avsnitten lyckas upphovsmannen Aaron Sorkin få med inte mindre än fyra riktigt realistiska journalistiska dilemman, som gör att det skulle funka som utbildnings- eller fortbildnings-tv på vilken journalistskola eller redaktionskonferens som helst.
1) En medarbetare har gjort aktieaffärerer baserade på vid tillfället ännu inte offentlig information – ett möjligt insiderbrott.
2) En annan har uppmanat en hemlig källa att ta fram superhemlig säkerhetsklassad information för att styrka sina uppgifter – ett möjligt spioneribrott.
3) En tredje råkar överhöra en myndighetschefs källskyddade telefonsamtal med en annan journalist på ett tåg och spelar in det och konfronterar chefen i fråga – som inser vad det betyder om formuleringarna skulle komma ut med hans namn intill.
4) En fjärde råkar skicka ut en osmaklig politisk elakhet från redaktionens officiella Twitterkonto – som hon omedelbart raderar men som förstås ändå hunnit fångas upp av en konkurrent.
Jag tänker inte spoila mer men alla fyra tvingas reflektera över sina handlingar och hitta mer eller mindre konstruktiva sätt att lösa situationen. (Och nej, allt har sannerligen inte nått fram till en lösning än.)
För mig är deras dilemman ett uttryck för seriens realistiska kvaliteter. Alla fyra är frågeställningar som journalister kan tänkas hamna inför. Också i Sverige.
1) När jag för snart tio år sedan flyttade från allmänreporterskapet på svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro, till en plats i ekonomireportergruppen på nyheterna i Stockholm, så blev jag noggrant uppmärksammad på regelverket kring möjlig insiderhandel.
Det är stängt förbjudet för en svt-anställd att handla med värdepapper på basis av information vi fått genom jobbet och som ännu inte är allmänt bekant. (Jo, journalister kan bli misstänkta för insiderbrott. Som kan ge tuffa straff.)
Det mest slående var nog att detta inte var ett regelverk för ekonomijournalister på svt – utan för alla anställda på svt. Ändå hade jag hunnit jobba ganska många år utan att ha koll på det (tack till min lyckliga stjärna att jag aldrig varit någon aktiehandlare).
Jag vet vad cheferna säger: du borde haft koll eftersom våra policydokument ligger på intranätet och det åligger dig som anställd att känna till dem. Så det är du själv som felat.
Min invändning att intranäten är och alltid har varit arbetslivets motsvarigheter till datorprogrammens användaravtal väger förstås fjäderlätt i sammanhanget, och tipset till en nybakad journalist blir förstås att genast ta reda på vad som gäller på din nya arbetsplats, även (och kanske i synnerhet) det som man inte pratar om till vardags utan bara hittar i användaravt…på intranätet.
2) Jag tänker inte ge mig på att bedöma sannolikheten för ett liknande scenario i Sverige. Mig veterligt har bara två svenska journalister dömts för spioneri och det var ganska länge sen: Jan Guillou och Peter Bratt efter IB-avslöjandena.
Det finns dock sekretess som är så sträng att meddelarfriheten sätts ur spel, och som ger alla möjligheter för ilskna ansvariga att efterforska källor. Och det kan vara brottsligt att ta del av hemliga uppgifter även om man inte är spion åt en främmande makt: brottet obehörig befattning med hemlig uppgift avser den som (”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”) ”obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet” (läs mer i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken).
Det är alltså långtifrån riskfritt att be källor plocka fram vilka bevis som helst med vilka metoder som helst, åtminstone inom känsliga områden som Sveriges försvar och säkerhet. Hur man än ser på risken för ett scenario som det i Newsroom så finns det gränser för hur långt lagen skyddar oss mot redaktionsrazzior och källjakt.
Vidare kan ju faktiskt källan begå brott till vilka man blir moraliskt medskyldig även om man aldrig riskerar åtal som mottagare. Själva informationsinhämtningen kan också i sig öka risken att källan avslöjas – och om vi bidragit till detta är det förstås lika illa, och olagligt, som om vi på annat sätt röjer vederbörande.
Förutom spioneri finns det ju också ett antal andra brott man kan göra sig skyldig till om man låter informationsjakten löpa alltför fritt. På samma sätt som vi kan åtalas för olaga intrång om vi tar oss in där vi inte är välkomna i köttvärlden så kan vi hamna inför rätta för dataintrång om vi går igång på Sigge–Sigge.
(Det mest kända exemplet då poliser stormat in på en redaktion var väl annars korruptionsåklagare Christer van der Kwasts jakt på krogkvitto hos TV4.)
Ett råd är alltså att ta ett ordentligt snack med en chef – och helst också (om chefen inte är det) några erfarna granskande kollegor – innan du uppmanar källan att börja leta dokument åt dig (eller börjar leta själv med metoder som tangerar lagens gräsmarker).
Jag tycker visserligen att vi ofta kan utnyttja våra källor mer än vad som görs, men när det handlar om ett agerande som riskerar avslöja eller i efterhand koppla samman personen med uppgifterna vi publicerar, så måste vi vara extremt försiktiga.
(Dock ska man tänka på att det ibland kan finns skäl och möjlighet att ta fram dokument som inte publiceras, något som kan vara lättare för källan men svårare för er. Det kan handla om en smoking gun som utgör ett entydigt bevis för att källan talar sanning, men som samtidigt setts av så få personer att källan avslöjas om ni publicerar det. Då kan ni använda dokumentet internt, kanske bara du och den ansvarige utgivaren känner till dess existens, för att bedöma källans trovärdighet. Betänk dock att ni aldrig – ens vid en dementikampanj som påstår att ni blivit lurade – kommer att kunna hänvisa till dokumentet för att styrka er publicering i offentligheten!)
3) är mycket enkel och går att översätta direkt. Om jag har ett samtal med en journalist under källskydd men en annan journalist råkar överhöra detta samtal så kan jag inte på något vis hävda att den senare skulle vara bunden av mitt avtal med den första. Det är med andra ord fritt fram att publicera även om det betyder att min identitet röjs.
En annan fråga är hur många journalister som i praktiken skulle driva en stenhård linje mot den stackars myndighetschefen. Mer realistiskt skulle nog de flesta av oss – precis som kollegan i Newsroom – ta en diskussion om hur man skulle kunna lösa läget. Jag kanske kan publicera nyheten, rentav med en helt öppen kommentar, utan att behöva publicera vartenda öppenhjärtlig formulering som aldrig var tänkt för offentligheten.
En sidofråga som dock bör tas på allvar gäller inspelningen. Är det okej att spela in ett samtal där man själv inte deltar? Strängt taget kan det definieras som olovlig avlyssning. Å andra sidan kanske det aldrig behöver bli känt att inspelningen finns – men då avhänder man sig också sitt starkaste bevis ifall pratkvarnen skulle förneka sina uttalanden.
(För tydlighets skull rekommenderar jag dock ingen att bryta mot lagen ☺)
4) Här är också översättningen ganska enkel: även i Sverige bör man avstå från att twittra personliga åsikter och elakheter från redaktionens officiella konto.
Åtminstone om man inte jobbar på en redaktion som ska ha en massa åsikter.
Jag ansvarade 2010 för svt:s officiella valkonto på Twitter, och råkade trycka fel när jag satt på en buss på Ekerö och slogs av de vidsträckta ängarna och skogarna så nära Stockholm.
Besöker Ekerö. Hade jag varit stadsplanerare hade jag sett utrymme till förtätning. skrev jag.
På Twitterkontot @svtvalet2010.
Det blev en snabb radering och en nervös väntan på samtalet från Dagens Media (eller möjligen tidningen Stadsbyggnad).
Det kom aldrig något samtal. Och tweetet som råkar gå iväg i The Newsroom är av en betydligt grövre karaktär.
Journalistik och sociala medier är inte alltid enkelt. Inte heller journalistik och spioneri, avlyssning och insiderbrott.
Men ett avsnitt av Newsroom kan vara ett utmärkt diskussionsunderlag för den som vill prata igenom frågetecknen och de möjliga klavertrampen och lagbrotten innan de dyker upp.
Vill man uttrycka det med inspiration från Ekerö så skulle man kunna säga att den gode utbildaren och samtalsledaren, precis som tv-dramturgen och manusförfattaren, i dessa fyra journalistiska dilemman helt enkelt ser utmärkta utrymmen till förtätning.
Uppdatering 141215: Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skickade mig en kommentar angående spioneri-risken, som han godkände att jag la ut på Facebook-tråden, vilket jag gjort.
Uppdatering 150120: För den som inte vill läsa Facebooktrådar så kommer här Nils Funckes initierade kommentar i en utvecklad version:
Reglerna om meddelarfrihet skrevs om efter IB affären så att det inte ska vara möjligt att åtala journalister för spioneri vid motsvarande fall.
Men en journalist kan trots allt åtalas och dömas för spioneri om:
Han eller hon anskaffar eller försöker anskaffa hemliga uppgifter om totalförsvaret eller betydelse för rikets säkerhet och vars röjande kan innebära skada eller men. Men avsikten med anskaffandet och publiceringen måste vara att gå främmande makt tillhanda. Bestämmelsen tar syfte på att rena landsförrädare inte ska kunna gömma sig bakom TF:s regler.
Om avsikten INTE är att gå främmande makts ärenden kan en journalist och utgivare dömas för obehörig befattning med hemlig handling om:
Man anskaffar/publicerar uppgifter som man visste om var hemliga och uppgifterna har betydelse för rikets försvar.
Brottet kan bedömas som grovt om:
Omständigheterna är försvårande t.ex. att publiceringen lett till stor skada/men för rikets säkerhet. Vid grova brott kan även meddelare och andra som medverkat till anskaffandet/publiceringen straffas.
Det finns även en bestämmelse om ovarsamhet med hemliga uppgifter. Dvs även om en journalist/utgivare anskaffar/publicerar men inte visste att uppgifterna var hemliga och av betydelse för försvaret kan de straffas. Förutsättningen är att rätten bedömer att de trots allt borde insett att uppgifterna var hemliga och betydelsefulla. Man får vara naiv men inte korkad för att uttrycka det enkelt.
Jag har inte kollat om JK prövat bestämmelsen och ev. inlett förundersökning/åtalat.
Datainspektionen orsakar panik i domstolarna, och jag fruktar att vi står inför ännu en begränsning av insynen i svenskt rättsväsende.
Någon vill fortsätta skjuta integritetsmygg med sekretesskanoner och blåsa ännu fler hål i offentlighetsprincipen.
Jag börjar bli ganska trött på att höra mig själv orera i det här ämnet. Trodde jag var lika färdig med det som med Quick-skandalen, Bjästa-fallet eller den spanske Kyrkoplundraren.
Men så såg jag lappen i Sundsvalls tingsrätts reception.
Sveriges domstolar har stängt ner allmänhetens terminaler på obestämd framtid.
Datainspektionen har upptäckt att några domstolar missat sekretessmarkeringar på ett antal skyddade namn som förekommer i olika mål.
Inte bra.
Det måste fixas.
Men när jag läser Datainspektionens och domstolarnas (domstolsverkets dnr 1835-13) skriftväxlingar om det hela är det något annat som upptar tillsynsmyndighetens intresse – de verkar uppriktigt bekymrade över att allmänheten överhuvud taget kan ta reda på vilka personer som får sin sak prövad i domstol.
Datainspektionen formulerar det så här luddigt – och nej, jag begriper det inte heller:
”De uppgifter som finns i allmänhetens terminal går utöver vad som krävs för att upprätthålla allmänhetens rätt till insyn”.
Då spelar det ingen roll att Domstolsverkets Agneta Kornstrand i ett yttrande (1835-2013) pedagogiskt förklarat att alla handlingarna som finns i terminalen är allmänna handlingar. Att det finns ett rättssäkerhetsvärde i tillgång till information om rättsfall, och att Tryckfrihetsförordningen och Offentlighets- och sekretesslagen går före Personuppgiftslagen i sådana här frågor. Detta är så självklart för de insatta att man inte föreslagit några som helst förändringar runt terminalen i den nya domstolsdatalag som för närvarande utreds, enligt Kornstrand (Ds 2013:10).
Så domstolsverkets panikåtgärd blir att stänga terminalerna. Och fundera ett tag.
Det som skrämmer mig mest är luddigheten. De högst oklara grunderna för Datainspektionens vilja att begränsa sökmöjligheterna vid svenska domstolar.
Vi som jobbat länge med rätts- och kriminalbevakning har fått se flera inskränkningar i offentligheten på precis lika tveksamma grunder.
Det presenterades som en seger för öppenheten när det 1999 blev möjligt att begära ut sitt eget brottsregister från polisen. Det ingen pratade högt om var att man samtidigt hemligstämplade i stort sett alla uppgifter om enskilda personer i brottsutredningar. Polisen kan sedan dess tämligen ogranskade beskriva den egna verksamhetens förträfflighet.
Ungefär samtidigt blev det besvärligt hos åklagarkammaren. Åklagarbeslut är som vi vet alltid offentliga. Men myndigheten tillåter inte att man söker beslut med hjälp av namn eller personnummer. Man måste ha ett ärendenummer. Som man inte kan hitta om man inte får söka på namn.
Några år senare stoppades möjligheten att begära ut passfoton på enskilda från polisen. Den gången hade man hittat några sådana foton hos personer misstänkta för mordet på en svensk fackföreningskämpe. En person som i övrigt förde sin kamp öppet och varit på bild i flera tidningar.
Skulder hos kronofogden liksom våra taxerade inkomster är offentlig handling. Men att snabbt kunna ta del av dessa faktakontrollerade uppgifter via internettjänster gick inte för sig, ansåg bland andra Skatteverkets generaldirektör. Och det var kanske skönt att grannen inte kunde kolla om man missat en dagisräkning eller TV-avgift. Men allra skönast var det nog för landets alla skojare och fifflare – med nolltaxering och stora skulder – som ostört kunde skoja vidare.
Den här listan kan göras mycket längre. Poängen är att myndigheterna oroar sig väldigt mycket över vilken information man – och i synnerhet journalister – kan få tillgång till tack vare offentlighetsprincipen.
Det skrämmer mig att de dessutom lyckas genomtrumfa den ena begränsningen efter den andra utan att argumenten om öppenhet och rättssäkerhet överhuvudtaget verkar höras.
Kommer detta att sluta med att det blir omöjligt att överhuvudtaget söka individer som varit parter i domstol? Att man inte längre kan söka fram en dom och avfärda lögnaktiga rykten på nätet, eller konstatera att personen som sökt EU-bidrag är dömd för bedrägeri flera gånger? Blir det lösningen – eftersom domstolarna inte anses kunna skydda sekretessbelagda identiteter?
De enda som i all korthet verkar ha noterat det som händer är några branschtidningar – domstolsverket tycks ha ställt sin pressjour i högsta beredskap helt i onödan.
Vem ska på allvar ingripa mot denna förskingring av öppenheten?
Hur ska vi förklara för medborgarna varför det är viktigt? Det är väl ingen som vill skylta med sin rattfylla eller skilsmässa i en datorterminal? Speciellt inte de mäktiga och folkvalda. Då är tystnaden att föredra.
Till veckan drar jag igång den årliga kursen ”Grävandets grunder” för journaliststudenterna här på Mittuniversitetet. Jag drar ett rött streck i mitt manus, över stycket om allmänhetens terminal.
”Obs kan komma att försvinna”, skriver jag i marginalen.
Peter Jonriksson
Adjunkt i journalistik, Mittuniversitetet
Rätts- och kriminaljournalist
Samhällsjournalist
