Kategori: Televisionen

När satsningen får en tvilling

image
Flyktingväggranskning x 3

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

Sämsta intervjutekniken – nu i alla fall rolig!

image

Ibland måste man ompröva gamla föreställningar.

Ända sedan jag såg mina första 60 minutes-reportage, på 90-talet när TV4 började sända det amerikanska samhällsmagasinet (som fortfarande inte har någon svensk motsvarighet; Uppdrag granskning och Kalla fakta är för ensidigt inriktade på att avslöja missförhållanden, andra tv-magasin från Kobra till Plus över Agenda alltför nischade åt andra håll), har jag haft en mycket bestämd uppfattning om reportrarnas intervjuteknik.

Nämligen att den bygger på påståenden som ger enstaviga svar (Yes, No) möjligen tvåstaviga (Yes sir, No sir, Yes ma’m, No ma’m).

– They stole your car?
– Yes sir.
– Everything that was in it?
– Yes sir.
– You were mad?
– Yes sir.

Detta var en mycket speciell intervjuteknik.

Det finns ju nämligen ett intervjutekniskt ideal som säger att frågorna egentligen inte ska behövas. De ska kunna klippas bort i redigeringen. Idealet omfattas av så skilda mediaaktörer som hyperkommersiella dokusåpa-producenter och superseriösa P1-radiomakare; båda kategorierna vill kunna bygga hela avsnitt (eller hela program) bara på personernas egna formuleringar, och då vill man inte ha några störande reporterfrågor emellan.

Men så fanns alltså detta andra ideal, med maximal reporternärvaro. Osändbart utan frågan. Givetvis amerikanskt.

Jag var fascinerad av metoden, tyckte den gav en viss dynamik åt intervjun, och testade den några gånger själv. Generellt heter det ju att man ska undvika att lägga ord i munnen på sina intervjupersoner, dels eftersom det låter bättre när folk säger flerstaviga meningar själva och dels för att intervjupersoner tenderar att backa från alltför skarpa utsagor om man just försöker lägga dem i deras mun.

Mina tester visade att den andra farhågan var överdriven (folk hade inget emot att man sammanfattade deras budskap) men den förstnämnda invändningen kvarstod ju, så det blev inget långvarigt experiment.

60 Minutes intervjuteknik är helt enkelt ganska usel om man vill få ut något annat än bekräftelser på reporterformulerade påståenden ur intervjupersonen.

(Den som vill ha en mer stringent formulerad kritik av 60 Minutes-intervjuerna kan med fördel gå till intervjugurun John Sawatsky, som länge använt programmets intervjuer som avskräckande exempel.)

Jag glömde bort experimentet och tappade dessutom bort 60 Minutes i tablåerna (där TV4 verkade kämpa för att varje säsong ge programmet en ännu omöjligare sändningstid än den förra) under åren som gick.

Men så härom kvällen blev jag påmind. Av den brittiske komikern John Oliver som gör amerikansk satir i HBO:s Last Week Tonight en gång i veckan.

För han – eller mer troligt någon av medarbetarna i hans uppenbarligen begåvade och ambitiösa stab – hade satt ihop ett fantastiskt hopklipp av 60 Minutes-bitar.

Men jag insåg att något hänt. Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.

För de var inte längre enstaviga!

Visserligen var reportrarnas frågor fortfarande inga frågor utan påståenden med frågetecken. Men svaren hade utvecklats – till att bli upprepningar av frågorna.

Fast med ett utropstecken efter, om ni förstår.

– They stole your car?
– They stole my car!

Osv…

Ni förstår. Olivers program beskriver det som ett sätt att få fram den perfekta soundbiten; formuleringen som håller till löpet eller rubriken.

Och numera – framförd av intervjupersonen själv!

Och visst. Man kan gnälla om frågorna som inte är några frågor, och om att metoden fortfarande verkar ha som främsta syfte att kunna motivera inklipp av en inte-bara-lyssnande reporter. Men nu kanske vi inte ska gnälla.

Utan bara konstatera att världen ibland går framåt. (Eller att jag möjligen haft fel hela tiden.) Och att 60 Minutes-svaren ibland får radikalt fler stavelser.

Att sedan hopklippet från Olivers program är väldigt underhållande gör ju inte saken sämre.

Om man nu ska studera usel intervjuteknik är det ju en tveklös fördel om den är rolig.

Fyra lärdomar från The Newsroom

Varför gör folk saker?
Varför gör folk saker?

HBO-serien The Newsroom är nu inne på sin tredje och sista säsong. Den första fick ett mycket blandat mottagande medan den andra (enligt min skarpa Wikipedia-research) blev något bättre mottagen av recensenterna. På IMDB har den just nu ett högt snittbetyg från användarna.

Själv håller jag med om en del av kritiken – till exempel att det tenderar att bli väl mycket tell don’t show där man låter huvudpersonerna hålla föreläsningar om hur saker ligger till i stället för att låta det framgå av handlingen, att en del av karaktärerna är mer än lovligt stereotypa och att det ibland dyker upp en ganska grund kritik av sociala mediers snabbhet och osäkerhet, som ställs mot en traditionell live-television som beskrivs som tryggheten och trovärdigheten själv. (Okej om de ställt det snabba tweetet mot en två månaders granskning, men live-tv…det känns som en konstruktion som tillkommit för att kunna kombinera kritiken mot de sociala medierna med en spännande direktsändnings-dramaturgi men en del av trovärdigheten försvinner tyvärr i samma ögonblick.)

Men. Jag gillar ju samtidigt serien också. Inte bara för den hiskeligt snygga (och visst, väldigt traditionella) vinjetten, och inte heller bara för de helt autentiska flash-blipparna (jag sätter inte ens citationstecken; de heter så) från Inews-datorerna som nästan gör det lite stressande att kolla serien med surroundljud – man förflyttas så att säga tillbaks till jobbet i samma ögonblick som de dyker upp – utan framför allt för att det ofta är ett riktigt spännande och välskrivet drama med rader av innehållsmässiga igenkännanden (förutom blippen).

I de två senaste avsnitten lyckas upphovsmannen Aaron Sorkin få med inte mindre än fyra riktigt realistiska journalistiska dilemman, som gör att det skulle funka som utbildnings- eller fortbildnings-tv på vilken journalistskola eller redaktionskonferens som helst.

1) En medarbetare har gjort aktieaffärerer baserade på vid tillfället ännu inte offentlig information – ett möjligt insiderbrott.

2) En annan har uppmanat en hemlig källa att ta fram superhemlig säkerhetsklassad information för att styrka sina uppgifter – ett möjligt spioneribrott.

3) En tredje råkar överhöra en myndighetschefs källskyddade telefonsamtal med en annan journalist på ett tåg och spelar in det och konfronterar chefen i fråga – som inser vad det betyder om formuleringarna skulle komma ut med hans namn intill.

4) En fjärde råkar skicka ut en osmaklig politisk elakhet från redaktionens officiella Twitterkonto – som hon omedelbart raderar men som förstås ändå hunnit fångas upp av en konkurrent.

Jag tänker inte spoila mer men alla fyra tvingas reflektera över sina handlingar och hitta mer eller mindre konstruktiva sätt att lösa situationen. (Och nej, allt har sannerligen inte nått fram till en lösning än.)

För mig är deras dilemman ett uttryck för seriens realistiska kvaliteter. Alla fyra är frågeställningar som journalister kan tänkas hamna inför. Också i Sverige.

1) När jag för snart tio år sedan flyttade från allmänreporterskapet på svt:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro, till en plats i ekonomireportergruppen på nyheterna i Stockholm, så blev jag noggrant uppmärksammad på regelverket kring möjlig insiderhandel.

Det är stängt förbjudet för en svt-anställd att handla med värdepapper på basis av information vi fått genom jobbet och som ännu inte är allmänt bekant. (Jo, journalister kan bli misstänkta för insiderbrott. Som kan ge tuffa straff.)

Det mest slående var nog att detta inte var ett regelverk för ekonomijournalister på svt – utan för alla anställda på svt. Ändå hade jag hunnit jobba ganska många år utan att ha koll på det (tack till min lyckliga stjärna att jag aldrig varit någon aktiehandlare).

Jag vet vad cheferna säger: du borde haft koll eftersom våra policydokument ligger på intranätet och det åligger dig som anställd att känna till dem. Så det är du själv som felat.

Min invändning att intranäten är och alltid har varit arbetslivets motsvarigheter till datorprogrammens användaravtal väger förstås fjäderlätt i sammanhanget, och tipset till en nybakad journalist blir förstås att genast ta reda på vad som gäller på din nya arbetsplats, även (och kanske i synnerhet) det som man inte pratar om till vardags utan bara hittar i användaravt…på intranätet.

2) Jag tänker inte ge mig på att bedöma sannolikheten för ett liknande scenario i Sverige. Mig veterligt har bara två svenska journalister dömts för spioneri och det var ganska länge sen: Jan Guillou och Peter Bratt efter IB-avslöjandena.

Det finns dock sekretess som är så sträng att meddelarfriheten sätts ur spel, och som ger alla möjligheter för ilskna ansvariga att efterforska källor. Och det kan vara brottsligt att ta del av hemliga uppgifter även om man inte är spion åt en främmande makt: brottet obehörig befattning med hemlig uppgift avser den som (”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”) ”obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet” (läs mer i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken).

(Tack till Björn Häger m fl som hjälpte mig när jag frågade om detta i gruppen Journalistbubblan på Facebook.)

Justitiekanslern agerar åklagare i denna typ av fall, och har åtminstone övervägt att inleda förundersökning.

Det är alltså långtifrån riskfritt att be källor plocka fram vilka bevis som helst med vilka metoder som helst, åtminstone inom känsliga områden som Sveriges försvar och säkerhet. Hur man än ser på risken för ett scenario som det i Newsroom så finns det gränser för hur långt lagen skyddar oss mot redaktionsrazzior och källjakt.

Vidare kan ju faktiskt källan begå brott till vilka man blir moraliskt medskyldig även om man aldrig riskerar åtal som mottagare. Själva informationsinhämtningen kan också i sig öka risken att källan avslöjas – och om vi bidragit till detta är det förstås lika illa, och olagligt, som om vi på annat sätt röjer vederbörande.

Förutom spioneri finns det ju också ett antal andra brott man kan göra sig skyldig till om man låter informationsjakten löpa alltför fritt. På samma sätt som vi kan åtalas för olaga intrång om vi tar oss in där vi inte är välkomna i köttvärlden så kan vi hamna inför rätta för dataintrång om vi går igång på Sigge–Sigge.

(Det mest kända exemplet då poliser stormat in på en redaktion var väl annars korruptionsåklagare Christer van der Kwasts jakt på krogkvitto hos TV4.)

Ett råd är alltså att ta ett ordentligt snack med en chef – och helst också (om chefen inte är det) några erfarna granskande kollegor – innan du uppmanar källan att börja leta dokument åt dig (eller börjar leta själv med metoder som tangerar lagens gräsmarker).

Jag tycker visserligen att vi ofta kan utnyttja våra källor mer än vad som görs, men när det handlar om ett agerande som riskerar avslöja eller i efterhand koppla samman personen med uppgifterna vi publicerar, så måste vi vara extremt försiktiga.

(Dock ska man tänka på att det ibland kan finns skäl och möjlighet att ta fram dokument som inte publiceras, något som kan vara lättare för källan men svårare för er. Det kan handla om en smoking gun som utgör ett entydigt bevis för att källan talar sanning, men som samtidigt setts av så få personer att källan avslöjas om ni publicerar det. Då kan ni använda dokumentet internt, kanske bara du och den ansvarige utgivaren känner till dess existens, för att bedöma källans trovärdighet. Betänk dock att ni aldrig – ens vid en dementikampanj som påstår att ni blivit lurade – kommer att kunna hänvisa till dokumentet för att styrka er publicering i offentligheten!)

3) är mycket enkel och går att översätta direkt. Om jag har ett samtal med en journalist under källskydd men en annan journalist råkar överhöra detta samtal så kan jag inte på något vis hävda att den senare skulle vara bunden av mitt avtal med den första. Det är med andra ord fritt fram att publicera även om det betyder att min identitet röjs.

En annan fråga är hur många journalister som i praktiken skulle driva en stenhård linje mot den stackars myndighetschefen. Mer realistiskt skulle nog de flesta av oss – precis som kollegan i Newsroom – ta en diskussion om hur man skulle kunna lösa läget. Jag kanske kan publicera nyheten, rentav med en helt öppen kommentar, utan att behöva publicera vartenda öppenhjärtlig formulering som aldrig var tänkt för offentligheten.

En sidofråga som dock bör tas på allvar gäller inspelningen. Är det okej att spela in ett samtal där man själv inte deltar? Strängt taget kan det definieras som olovlig avlyssning. Å andra sidan kanske det aldrig behöver bli känt att inspelningen finns – men då avhänder man sig också sitt starkaste bevis ifall pratkvarnen skulle förneka sina uttalanden.

(För tydlighets skull rekommenderar jag dock ingen att bryta mot lagen ☺)

4) Här är också översättningen ganska enkel: även i Sverige bör man avstå från att twittra personliga åsikter och elakheter från redaktionens officiella konto.

Åtminstone om man inte jobbar på en redaktion som ska ha en massa åsikter.

Jag ansvarade 2010 för svt:s officiella valkonto på Twitter, och råkade trycka fel när jag satt på en buss på Ekerö och slogs av de vidsträckta ängarna och skogarna så nära Stockholm.

Besöker Ekerö. Hade jag varit stadsplanerare hade jag sett utrymme till förtätning. skrev jag.

På Twitterkontot @svtvalet2010.

Det blev en snabb radering och en nervös väntan på samtalet från Dagens Media (eller möjligen tidningen Stadsbyggnad).

Det kom aldrig något samtal. Och tweetet som råkar gå iväg i The Newsroom är av en betydligt grövre karaktär.

Journalistik och sociala medier är inte alltid enkelt. Inte heller journalistik och spioneri, avlyssning och insiderbrott.

Men ett avsnitt av Newsroom kan vara ett utmärkt diskussionsunderlag för den som vill prata igenom frågetecknen och de möjliga klavertrampen och lagbrotten innan de dyker upp.

Vill man uttrycka det med inspiration från Ekerö så skulle man kunna säga att den gode utbildaren och samtalsledaren, precis som tv-dramturgen och manusförfattaren, i dessa fyra journalistiska dilemman helt enkelt ser utmärkta utrymmen till förtätning.

Uppdatering 141215: Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skickade mig en kommentar angående spioneri-risken, som han godkände att jag la ut på Facebook-tråden, vilket jag gjort.

Uppdatering 150120: För den som inte vill läsa Facebooktrådar så kommer här Nils Funckes initierade kommentar i en utvecklad version:

Reglerna om meddelarfrihet skrevs om efter IB affären så att det inte ska vara möjligt att åtala journalister för spioneri vid motsvarande fall.

Men en journalist kan trots allt åtalas och dömas för spioneri om:

Han eller hon anskaffar eller försöker anskaffa hemliga uppgifter om totalförsvaret eller betydelse för rikets säkerhet och vars röjande kan innebära skada eller men. Men avsikten med anskaffandet och publiceringen måste vara att gå främmande makt tillhanda. Bestämmelsen tar syfte på att rena landsförrädare inte ska kunna gömma sig bakom TF:s regler.
Om avsikten INTE är att gå främmande makts ärenden kan en journalist och utgivare dömas för obehörig befattning med hemlig handling om:

Man anskaffar/publicerar uppgifter som man visste om var hemliga och uppgifterna har betydelse för rikets försvar.

Brottet kan bedömas som grovt om:

Omständigheterna är försvårande t.ex. att publiceringen lett till stor skada/men för rikets säkerhet. Vid grova brott kan även meddelare och andra som medverkat till anskaffandet/publiceringen straffas.
Det finns även en bestämmelse om ovarsamhet med hemliga uppgifter. Dvs även om en journalist/utgivare anskaffar/publicerar men inte visste att uppgifterna var hemliga och av betydelse för försvaret kan de straffas. Förutsättningen är att rätten bedömer att de trots allt borde insett att uppgifterna var hemliga och betydelsefulla. Man får vara naiv men inte korkad för att uttrycka det enkelt.

Jag har inte kollat om JK prövat bestämmelsen och ev. inlett förundersökning/åtalat.

Nils Funcke

Uppdelningens konst

image
Ett lysande exempel.

Dagens Nyheter gör det just nu. Med Kristoffer Örstadius’ häpnadsväckande avslöjanden om lätthackade IT-system.

De delar upp.

De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.

Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.

Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.

Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.

För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.

– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.

– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.

– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.

Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.

Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.

– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.

En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.

(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)

Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.

Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.

Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)

Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.

De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.

Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.

The Guinness is good

– Vi får ministern!!

Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.

Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.

Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.

Den unge mannens namn är Edward Snowden.

Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.

The Guinness is good.

Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.

Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.

Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”

– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…

Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.

Nyheterna som inte tar semester

image

Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.

Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.

Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.

Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.

Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.

Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.

Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.

Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)

Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).

Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).

(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)

Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.

Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.

Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.

I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.

Jag har tidigare skrivit om hur vi generellt gör oss alltför beroende av telefonsamtalen när vi letar information (en post som också fick ett svar av Björn Häger) och tipsat om hur du kan genomföra egna granskningar på sommaren just med hjälp av olika dokument.

Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.

I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.

 

Det viktigaste du kan lära dig av Fredrik Laurin

image
Visst kan man känna sig lite övervakad ibland.

Vad lär man sig av folk man möter?

Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.

För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.

Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.

Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.

Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.

Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.

Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.

Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.

2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.

Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.

Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.

Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!

PS: Sen kan man förstås läsa hans Journalisttips också. Två gånger har han gästbloggat här, den senaste om att höja säkerheten i mobilen och den första om att följa kollegan via sms.

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Tolv tips: så får du tips

Lär av Lisah!

En bloggpost från tv4-reportern Lisah Silfwer påminner mig om något mycket grundläggande och angeläget som alla nog inte har koll på. I alla fall inte lika bra som Lisah.

Hur gör man för att få tips?

Jag brukar säga att den viktigaste skillnaden mellan den journalist som får massor av tips och den som inte får några tips är att den första ber om dem. Ni anar inte hur många reportrar som faktiskt inte uttryckligen efterfrågar tips från människor man möter – och som sedan uppgivet konstaterar att det inte finns ”nånting” att gå vidare på när chefen frågar vilken story man har på gång.

Om det är svårt att komma ihåg ”Be alltid om tips” så kommer här en mer utvecklad checklista – tolv tips på hur du får tips:

1) Be om dem IRL! (Eller i köttvärlden som det också heter.) Gör det när du möter folk, intervjupersoner i jobbet eller bordsgrannar på kalas, människor du möter i levande livet. Så fort tillfället känns någorlunda naturligt (okej, du behöver inte överrumpla busschauffören) så förklara att du gärna vill veta vad som händer inom vederbörandes område. Ett enkelt ”Hör av dig!” räcker ofta långt. Med ett visitkort kommer du ännu längre; om du inte har något så be att få sms:a dina kontaktuppgifter – och gör det sedan så snart som möjligt med en påminnelse om din önskan.

2) Be om dem i din journalistik! Gör till vana att avsluta webbtexten med en efterlysning: Vet du mer om det här? Hör av dig till… Fundera på om inte tv-inslaget ska avannonseras med en uppmaning till tittarna att dela med sig av sina berättelser. Eller det kanske är läge för en tips-trailer rentav? Kopplad till det särskilda ämnet – eller mer generellt.

3) Be om dem på nätet! Ja, förutom er egen sajt så finns förstås mängder av arenor där du kan tydliggöra din längtan efter tips: Facebook (både din personliga sida och redaktionens – och varför inte den där diskussionstråden som handlar om det spännande ämnet du bevakar?), Twitter, Instagram, Youtube…

Inget hindrar att du gör efterlysningar i forum eller kommentarsfält hos andra heller. Granskar du ett stort företag utifrån en aspekt som just nu diskuteras på bolagets Facebook-sida? Kasta dig in i diskussionen och be folk höra av sig till dig med egna erfarenheter! Har det kommit igång en intensiv diskussion i kommentarsfältet under branschtidningens artikel? Gör din efterlysning där!

Och viktigt: glöm inte bort forum och forumliknande diskussionssajter! En diskussionstråd på Flashback eller Familjeliv kan ge dig precis de kontakter du behöver för att begripa ett ämne. Eller en mer specialiserad sajt: envar med minsta intresse av operativsystemet Android håller förstås koll på sajten Swedroid och dess forum. På Jobinside.se skriver folk av sig om sina arbetsgivare. (Men se upp – på en sån sajt kan man också utgå från att konkurrenter försöker svartmåla varandra genom att utge sig för att vara varandras anställda.)

4) Kolla dem! Ja tips kollar man naturligtvis för att eventuellt publicera resultatet om det visar sig att tipset var sant — eller om man hittar något annat lika intressant — men kollandet ökar i sig också chansen att få nya tips, även i de fall då kollen visat att det inte var någon story (eller minst lika vanligt: att den uppseendeväckande nyheten inte var möjlig att belägga).

Tipskollande är förstås ett alldeles eget hantverk, som vi tidigare avhandlat i flera poster (bland annat om hur man ska utnyttja tipsaren maximalt och att sökandet efter den verifierbara kärnan är den metod med vilken man hanterar det faktum att tipsare nästan aldrig har helt rätt — eller helt fel), men poängen här är alltså att kollen i sig sporrar tipsaren. Även om du dumpar tipset efter kollen så har du visat att du tog det på allvar, vilket får tipsaren att förstå att du är en seriös reporter värd att återkomma till.

5) Köp inte strunt! När du kollar tipset finns det många saker att tänka på, men den viktigaste är regeln att inte acceptera bludder. Du kanske har kollat sakförhållandena och fått dem bekräftade i huvudsak, du kanske rentav fått en hel eller halv bekräftelse från den person som bär ansvar för att det ser ut som det gör. Men när du i nästa led börjar ställa dina ansvarsutkrävande frågor så kan du vara säker på att ingen makthavare kommer att acceptera premissen att det bekräftade sakförhållandet är ett missförhållande – eller över huvud taget kan tänkas ha något nyhetsvärde. En dramatisk ökning är alltid en naturlig variation, ett krismöte med facket är en del av ett helt normalt samarbete och den försvunna miljonen har redan hanterats helt enligt rutinerna och kommer inte att få någon betydelse över huvud taget. Var så säker.

Jag påstår inte att dessa förklaringar alltid saknar relevans, men väl att de ofta vid närmare granskning visar sig tillhöra kategorin bortförklaringar, inte sällan med det uppenbara syftet att göra reportern osäker på innebörden i det nyss bekräftade. Den osäkerheten kan du väl låta sänka din egen story, om du har en masochistisk läggning och inte gillar att bedriva självständig granskande journalistik. Men du har inte råd att låta den osäkerheten sänka den story du fått av en tipsare som gett dig sitt förtroende. Varken du eller din redaktion har råd med det.

När du granskar ett tips är det tvärtom extra viktigt att du inte köper struntsvar och låtsasförklaringar. Inte bara för att det är dig ovärdigt som yrkesmänniska – utan därför att det kommer att påverka din möjlighet att få fler tips från tipsaren. Om vederbörande uppfattar dig som en lättstyrd vindflöjel som viker sig inför minsta motstånd, och glömmer vad som var nyheten i samma ögonblick som en makthavare låtsas att det inte är någon nyhet – då kan du vara säker på att nyhetskranen från den tipsaren stängs av för all framtid.

Om tipsaren å andra sidan uppfattar dig som en seriös reporter som inte bara kollar sakuppgifterna utan också genomskådar bortförklaringarna, då växer respekten även i de fall du i slutänden väljer bort storyn.

(En enkel grundregel brukar vara att redan före förklaringen fundera igenom vilka ”förklaringar” som teoretiskt skulle kunna förta nyhetsvärdet av själva grejen. Okej om det verkligen inte försvunnit några pengar – men slutar det verkligen vara en nyhet bara för att myndigheten startat en utredning om saken? Visar inte det tvärtom på allvaret i situationen? En testfråga till makthavaren kan ibland vara: ”Så detta är inget ni tar särskilt allvarligt?”)

6) Återkoppla! Näst efter ”Be om dem!” är detta det kanske mest fundamentala tips-tipset. Och ett som det slarvas mycket med. Självklart upplyser vi tipsaren om vad som händer! Lämnade du tipset vidare till en chef eller kollega? Berätta vart det tog vägen. Kollade du men misslyckades med att få det bekräftat? Låt tipsaren få veta (kanske har det öppnats nya möjligheter till bekräftelse sedan ni hade ert första samtal). Har du fått tipset bekräftat men köpt förklaringen? Då testar du förstås förklaringen på tipsaren (som helt säkert hört den själv hundra gånger, och kan ge dig en match om motargumentens motargument).

Vi är ofta riktigt bra på återkoppling när det gäller tips som ger utdelning – om inte annat så ser ju tipsaren själv resultatet när reportaget kommer! – men ofta är återkopplingen än viktigare när det inte blir omedelbar nyhetsbingo.

Viktigt är också att inte fega. Låtsas inte att du ”håller på och kollar” på nånting som du inte kollar på – åtminstone inte om du inte tänkt kolla på det under den närmaste veckan eller (maximalt) månaden. Och när du skriver avslutningsbrevet (Tyvärr så…), avstå helt från den klassiska ”Det är inte du – det är jag”-argumentationen. Om du förklarar för din tipsare att redaktionen ”inte mäktar med” att undersöka tipset så säger du också att redaktionen inte vill ha så kvalificerade tips framöver. Signalen blir förstås att man i stället bör försöka hitta en redaktion som ”mäktar med”. Och det kommer garanterat inte att vara din!

7) Lämna vidare! Du kommer inte att ha tid att kolla alla tips. Åtminstone inte från den dag du börjat få ett visst flöde. Det betyder inte att du måste börja skicka tillbaks dem okollade och att de därmed ska gå din redaktion förbi. Nej, använd dina chefer och dina kollegor; gissningsvis kommer det att finnas åtminstone någon eller några reportrar kvar som inte har händerna fulla av egna stories även efter att du själv fått snurr på verksamheten. Då är det väl mycket bättre att de kollar något av dina kvalificerade tips än att de ska börja springa på dåliga utlägg eller pressmeddelanden!

Utnyttja således chefer och kollegor om tipsfloden blir dig för omfattande. Men följ grundregeln om återkoppling: var tydlig mot tipsaren med att du lämnar vidare (om det handlar om källskyddade uppgifter behöver du dessutom vederbörandes godkännande för att överlämna till en kollega!) och lämna också kontaktuppgifter så tipsaren själv kan höra av sig direkt till kollegan för att höra vad som händer.

(En mindre lyckad variant, som jag själv tillämpat alltför många gånger, är att erbjuda sig att ”hålla koll” och återkoppla även efter att tipset lämnat ens egna händer. Det är dubbelfel eftersom du frånhänder dig makten över kollen, samtidigt som du inför tipsaren behåller ansvaret – och inför dig själv det dåliga samvetet när ingenting händer.)

8) Ge tips! Väldigt få reportrar jobbar på redaktioner där allt är intressant. På den stora riksredaktionen framstår den lokala skandalen som en bagatell och lokalredaktionen som får förhandskunskap om den statliga utredningen har ingen nytta av den när den inte berör den egna kommunen. Det är inget konstigt men behöver inte betyda att tips som hamnar fel inte kan hamna rätt.

Och du kan vara den som fixar det. Få reportrar blir så uppskattade bland kollegor på andra redaktioner som den som vidarebefordrar tips. Jag har själv utmärkta relationer till kollegor på massor av håll i journalist-Sverige (och en och annan utanför landets gränser) just på grund av denna logik. Den som tipsar andra får tips tillbaka. Jag erkänner gärna att jag kunnat göra ut rader av riksnyheter i både Rapport och Aktuellt som ursprungligen baserats på tips som lämnats till helt andra redaktioner, helt enkelt eftersom kollegor valt att vidarebefordra dem till mig.

En gammal grundregel funkar utmärkt i detta sammanhang, lätt reviderad för sammanhanget: du ska tipsa dina kollegor på det sätt du vill att de ska tipsa dig. (Då gör de nämligen det, jag lovar!)

9) Berätta för publiken! Varje gång Sveriges radio avannonserar en nyhet med att ”den här nyheten kom till efter ett tips till Radioleaks”, så svär jag över att radions smarta krypterade tipstjänst Radioleaks sannolikt kommer att få tio nya tips som annars hade kunnat komma till mig.

Att berätta att tips ger resultat är nästan lika viktigt som att berätta att man vill ha tips. För var tar de vägen? Genom att berätta vilka stories som kommit ur tipsfloden ger du en tydlig signal till lyssnare, läsare och tittare: det lönar sig att tipsa vår redaktion! Vi förvaltar tipsen!

Naturligtvis ska offentliggörandet aldrig bli så detaljerat att det riskerar källskyddet, men ”…kom till efter ett tips”-formuleringen håller sig i de flesta fall helt säkert på rätt sida om den gränsen.

10) Vidga ditt kontaktnät! Det kan framstå som en självklarhet men är det inte alltid. Sverige har ett antal reportrar som är suveräna på att möta människor på gatan (en Janne Josefsson eller Sverker Olofsson får tips bara de stiger utanför tv-huset) och andra som hanterar internet och sociala medier med stor briljans. Vi har politikreportrar med grymma källor i maktens korridorer och kriminaljournalister som har både polisers och bovars förtroende. Men hittills har jag inte mött någon reporter som hanterar alla dessa kontaktytor med samma lätthet.

På ett sätt är det helt naturligt att den ena källans öppning stänger den andra. Jag har själv märkt att olika informationsflöden stängts av när man börjat granska den samhällsaktör som står bakom dem. Oavsett om det är en myndighet, en organisation eller ett företag så minskar deras intresse av vänliga, lättsmälta och exklusiva nyhetstips när mottagaren bedriver en hård granskning av verksamheten, det får man leva med. (Det kallas integritet.)

Däremot tror jag att nätsurfaren ofta kan bli bättre på att utveckla kontaktnäten i köttvärlden, liksom den reporter som är duktig på att gagga till sig stories över telefon sällan har något att förlora på att också starta ett Twitterkonto för ytterligare kommunikation.

Vilka är dina vita fläckar på kontaktkartan? Vilken samhällssektor gör dig helt ställd? Om du inte är specialreporter (och ibland även då) kan det vara nyttigt att rannsaka sig själv kring dessa frågor med jämna mellanrum. (Och helst också göra något åt svaren.) (Börja t ex med vår genomgång av nyhetskällor som inte är tingsrätten.)

11) Gör dig nåbar! Jag vet att det långtifrån är självklart att man ska finnas tillgänglig på mejlen på sin semester, eller att tipsaren ska kunna nå en på mobilen även på söndagseftermiddagen när man är ledig.

Men en sak vet jag med säkerhet: den tipsare som inte får tag på dig på söndagseftermiddagen kommer inte att vänta till måndag morgon med att höra av sig. Inte om tipset är akut.

Jag har fått tillräckligt många fantastiskt bra tips på konstiga tider och udda platser, för att förespråka en hög grad av tillgänglighet också utanför arbetstid och jobbnummer.

Och vad viktigare är: jag har mött en så stor förståelse – både från tipsarna vars tips kunnat vänta till måndag, och från kollegorna som fått ta över det akuta tipset på söndagskvällen – att det egentligen aldrig blivit något problem för mig.

Eller rättare sagt: fördelarna har övervägt.

Och ja visst, detta är individuellt och det finns uppenbara risker med tillgänglighetshetsen och även journalister har rätt till sin fritid. Men för det mesta går det att hitta lösningar som gör att man blir tillgänglig på rätt nivå för de personer som vill komma i kontakt med en. Man kanske inte behöver ha jobbmobilen igång dygnet runt – men man kanske kan lämna ut sitt privata nummer till sina allra bästa tipsare, och be dem att skicka ett sms när de har något på gång?

12) Var vänlig! Alltid! Och tacksam! Allra mest när det inte blev nånting. Få saker stämplar en reporter som en snäsig avvisning eller ett överlägset tonfall. Det är vi som ska vara tacksamma mot att tipsaren hör av sig – inte tipsaren som ska tacka för att vi behagar lyssna. Den journalist som inte förstår det grundläggande förhållandet bör ta sitt yrkesval under allvarligt övervägande. (Sitter du upptagen när de ringer? Be dem återkomma eller hänvisa till en kollega.)

Egentligen handlar tipsodling om en enda sak: att placera dig själv i hjärnan hos så många människor som möjligt som tänker tanken ”Det här borde man tipsa en journalist om”. Och att sedan göra avståndet mellan den tanken och dig själv så kort som det bara är möjligt.

Det häftiga är också att om du i dag inte får några tips, eller bara något enstaka, så kommer redan tillämpningen av något eller några av de ovanstående tipsen att leda till en explosion i din tipsflod.

Och om de inte gör det så får du lova att höra av dig. Då är du nämligen ett journalistiskt unikum, och då har jag lovat att tipsa en kompis som jobbar på tidningen Journalisten…

Ipad Mini som anteckningsblock?… Tankar och länkar om ordfångandets teknik

image

Vi fick en fråga på Twitter om ifall en Ipad Mini skulle kunna ersätta ett anteckningsblock.

Jag svarade att det analoga anteckningsblocket för mig är ett minne blott sedan många år tillbaka, men åsikterna går isär. ”Svårt att slå papper och blyerts i kyla” löd ett motargument som jag avstod från att säga emot.

Visst. Det finns fina vantar som funkar på vintern på moderna skärmar. Men sanningen att säga så var det några år sedan jag tvingades göra anteckningar i iskyla. Och jag förstår motståndet.

Hursomhelst. Frågan är intressant. Räcker det med en (liten) platta eller (stor) mobil numera, för anteckningar som inte ska tas i iskyla?

Mitt svar är nog att det gör det. Men att det är tufft med mobila enheter om man ska anteckna mycket. Då är det bra med ett tangentbord – antingen kopplat till den mobila enheten eller sammanlänkat med en klassisk traddator.

Mycket handlar ju om anteckningshastigheten. Själv är jag allra snabbast med ett klassiskt tangentbord, näst snabbast (numera) med ett bra ”svep-tangentbord” på mobilen. Först på tredje plats kommer den traditionella skrivstilen (i en för utomstående svårläslig variant).

För den intresserade utvecklade jag mitt resonemang kring skriv-metod och -hastighet i en post i februari som man hittar här.

Här också ett externt länktips: sajten Heavy.com listar fem favorit-tangentbord för Androidtelefoner (sorry iOS-användare; ert tangentbord sitter där det sitter), en lista där enskilda placeringar kan diskuteras men som samtidigt skriker ”Just do it!” till alla som hittills inte testat att byta ut telefonens inbyggda bokstavsknappar.

En annan fråga är vilka appar/program man använder för att spara sina anteckningar. Mitt raka svar är att det avgörs av uppgifternas känslighet. Ju känsligare desto lokalare lagring (och jo, till och med analogt ibland). Ju ofarligare uppgifter desto ”molnigare” appar kan accepteras. Jag har kollegor som bygger hela sin tillvaro kring välbekanta Evernote; själv använder jag verktyget främst för att spara bra-att-ha-texter och dokument till research (och använder med jämna mellanrum den fräcka featuren att man kan plåta pappershandlingar vars innehåll sedan blir sökbart). Om Evernote och andra ”allätare” skrev jag för ganska länge sedan en post man hittar här.

Men all insamling handlar ju inte om skrivande. Många av oss jobbar med etermedier, med krav på inspelning av ljud och/eller bild.

Vi har ofta tagit upp frågor som rör televisionen men mer sällan pratat radio. Eller skrivit om. I synnerhet om radioteknik och radioutrustning, helt enkelt eftersom jag och Elias är ganska okunniga i ämnet.

Som tur då att andra skriver om radio. Och radioutrustning. Och gör det bra.

Radiojournalisten Lasse Edfast har nyss skrivit en underbart uttömmande och nördig genomgång av radiojournalistens utrustning. Ned på produktnummernivå!

Han skriver att ”läsare som inte producerar radio får läsa något annat”, men jag är helt övertygad om att icke-radioter kan ha glädje av läsningen. Lasse påpekar ju också att han skriver bloggen ”efter att ha fått frågor på Facebook, mail, krogen och Twitter”. Gissningsvis kom inte alla de frågorna från folk som redan producerar radio 🙂