Ibland tänker jag att det bara finns två sorters journalister.
De som äger sin story och de som inte gör det.
De som famnar ämnet och de som inte gör det. De som hajar grejen och dess sammanhang och de som inte gör det.
Sällan har det något absolut samband med antalet år i yrket. Jag har mött journaliststudenter som famnat komplicerade grävprojekt tryggare än de mest erfarna kollegorna på jobbet.
Faktiskt hänger det inte heller alltid ihop med hur mycket information reportern lyckas skrapa ihop kring den enskilda storyn. Vissa kan äga en fråga efter två samtal medan andra fortfarande inte bottnar efter trettio intervjuer och femton utredningsrapporter.
Reporter förresten – ägandet är ojämnt fördelat också hos andra yrkeskategorier, till exempel arbetsledare. Något som kan leda till förskräckande arbetsprocesser när fel personer råkar jobba ihop, och man anar att varken reporter eller chef egentligen greppar vad de håller på med.
Intervjugurun Björn Häger har en underbar regel om att varje intervju har ett syfte – och att det är bra om reportern som ska göra intervjun känner till det syftet.
I någon mån gäller det nog också helheten. Storyn har oftast en poäng, och det är bra om journalisten som ska berätta storyn förstår den poängen.
”Har du sett sidan 23?” fick jag en gång i ett mejl från en arbetsledare, som jag i det ögonblicket förstod var något alldeles extra.
Personen hade läst det dokument jag just fått och vidarebefordrat för kännedom, och som jag just nu också själv satt och plöjde i jakt på nyheter.
Det snabba mejlsvaret var irriterande eftersom jag själv inte ens kommit till sidan 23 (jag läser ganska långsamt), men framför allt imponerande eftersom jag fattade att arbetsledaren fattat direkt vad som var anmärkningsvärt i dokumentet. Poängen. Storyn. Nyheten. Grejen.
Grejen har vi ju skrivit om tidigare. Storyns kärna som det är så viktigt att man lär sig hitta, formulera och har med sig under processen (även om den naturligtvis kan skrivas om i takt med att nya fakta och perspektiv tillkommer), oavsett om man gör ett enkelt dagsjobb eller ett researchtungt reportage.
Att famna storyn handlar till stor del om att hitta grejen. Förstå sitt ämne så bra att man kan förklara det för andra. Kanske till och med själv göra en analys av sammanhanget och formulera huvudfrågan, skälet till varför vi vill göra reportage eller inslag eller artikel om just detta just nu.
(Gör vi det bra finns det ju alltid de som kommer att vilja att vi inte gör det.)
I sina sämsta stunder kan ägandet av en story och famnandet av ett ämne förvandlas till en kaxighet som blir stöddig – och där i värsta fall självsäkerheten används för att trycka ned andras frågetecken (och kollegors möjliga nyheter inom samma ämnesområde).
Idealet är förstås att du lär dig tillräckligt mycket för att kunna hitta nästa story på egen hand, och bedöma om konkurrenters nyhet i ämnet är något vi bör gå vidare på – men samtidigt behåller ödmjukheten inför ämnets komplexitet och det faktum att det i varje del alltid kommer att finnas experter som vet mer än du om detaljerna. Det blir samtidigt ett sätt att behålla nyfikenheten på nästa nyhet, och motverka tendenser till leda och cynism i din egen relation till ämnet.
(Märker du att ledan och cynismen ändå dyker upp är det kanske dags att byta bevakningsområde ett tag.)
Motsatsen till ägaren är förstås journalisten som varken hittar eller tar över storyn, som aldrig gör den till sin utan ständigt återfaller i ett eller (oftast flera) frågetecken som måste redas ut av andra. Vi har tidigare skrivit om farorna med att låta chefen pingponga fram ditt inslag, och kan tyvärr bara upprepa att den vikarie som måste ledas ”hela vägen in i redigeringen” sällan har några strålande utsikter till förlängd tjänstgöring.
Observera att det goda ägandet inte måste stå i motsättning till ifrågasättanden och tvivel. Tvärtom kommer ofta de skarpaste frågetecknen just från den person som har den bästa kollen – och det är förstås egentligen helt naturligt.
Envar hör nog också skillnaden på ett ifrågasättande som baseras på en stor kunskap och kommer från en person som bottnar i ämnet – jämfört med den sorts nervösa osäkerhet som präglar den som inte kan eller vill famna frågan. (Paradoxalt nog kan den förstnämnda kollegan ofta vara mycket mer öppen med sina blottor; ”Jag har faktiskt inte läst den rapporten” är förstås lättare att säga för den som vet att alla vet att man ändå vet det mesta som är värt att veta.)
Vad blir då slutsatsen för den nybakade journalist som just ska ta sina första steg ut på redaktionsgolvet? Hur lär man sig äga sin story?
Egentligen är det väl det som en stor del av den här bloggen – liksom en stor del av litteraturen och föreläsningarna på journalistutbildningarna handlar om: att bli en självständig journalist som på egen hand förmår hitta och berätta stories, och inte är beroende av lärare, arbetsledare eller presskonferenser för att komma fram till vad som ska stå i rubriken eller sägas i påan.
Naturligtvis ska man kunna samarbeta, och använda omgivningen borde som kunskapsbank och bollplank. Och aldrig låtsas vara kunnigare än man är – det riskerar att slå tillbaka på ett sätt som gör väldigt ont (förutom att du går miste om en massa bra nyheter när du sprider bilden att du redan vet allt och inte vill höra något nytt).
Men din ambition ska helt enkelt vara att så snabbt som möjligt försöka begripa så mycket som möjligt av storyn och ämnet. Att givet förutsättningarna hitta det läge då du själv kan besvara både frågan om vad som (eventuellt) är grejen – men också följdfrågorna om hur det kommer sig att grejen kunnat bli en grej, vilka krafter som drivit på eller hållit emot, och vad detta säger om den här speciella delen av samhället eller världen.
Vissa reportrar i det här landet har på gott och ont en förmåga att få varje story att kännas som en historia om Sverige.
Så långt behöver man inte gå, men det är fint om du kan få oss att känna att det åtminstone är en story om nåt viktigt.
Jag tror att framtiden tillhör de journalister som vill och orkar äga sina egna stories.
Övriga kommer nog att behöva hitta något annat att göra.
