Uppdelningens konst

image
Ett lysande exempel.

Dagens Nyheter gör det just nu. Med Kristoffer Örstadius’ häpnadsväckande avslöjanden om lätthackade IT-system.

De delar upp.

De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.

Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.

Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.

Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.

För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.

– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.

– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.

– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.

Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.

Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.

– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.

En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.

(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)

Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.

Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.

Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)

Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.

De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.

Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.

Så gör du dig intervjuoberoende

En mycket duktig kollega svor över intervjupersonen. ”Helt omöjlig” löd omdömet. Jag kände igen situationen direkt. En tjänsteman på en myndighet som blivit nervös inför mikrofon och citat. Allt hade låst sig och nu var nog båda parter lika missnöjda.

Intervjun är vårt viktigaste arbetsredskap och en hård linje säger förstås att det inte finns några dåliga intervjupersoner, bara dåliga intervjuare. Men en mer rimlig beskrivning är att även de bästa går på pumpen ibland. Det låser sig i relationen trots att båda parter gör sitt bästa. Intervjupersonen har legat sömnlös på natten och övat in färdiga formuleringar som sedan tappas bort mitt inne i svaret.

Och så avslutas vartannat svar med ”…eller…får jag ta om det där?”

Bara jobbigt. Jag har varit med om det själv alldeles för många gånger.

Dock har jag också varit med om det lite för många gånger – och hört andra vara med om det lite för många gånger – för att stanna där.

Jag tycker nämligen att vi alldeles för ofta låter den misslyckade intervjun styra hur vi ser på storyn. Trots att det strängt taget i 99 fall av 100 är två helt väsensskilda frågor.

Visst. Det går åt skogen med intervjuerna ibland. Men det behöver inte betyda att det går åt skogen med reportaget. Med storyn.

Därför här – tio tips när intervjun havererar:

1) Backa! Fundera igenom varför den intervjuade blir nervös. I nio fall av tio handlar det om hur du ställer frågorna. Intervjupersonen har sagt ja till att prata om A men du frågar om B. Ställ då frågor om A och berätta B själv i speaker eller brödtext. Försök inte få ut ett värderande svar från en intervjuperson som tydligt markerat att hen aldrig kommer att leverera det. Fundera i stället ut frågan som ger det bästa tänkbara beskrivande svaret – eller frågekedjan som visar hur ovanlig situationen är, eller vilka förklaringarna kan vara.

Ring sedan nån annan för att få en åsikt.

2) Hitta andra röster! Okej att intervjupersonen är den enda experten på området, och reportaget blir en notis om du bara tar med de korta sekunder som funkar. Men är vederbörande verkligen den enda person som kan svara på frågor om ämnet?

I nio fall av tio är svaret nej. Det finns experter med andra perspektiv, det finns opinionsbildare med åsikter och makthavare med möjlighet att förändra. Det finns rentav möjligheten att ämnet berör folk på stan i den utsträckningen att några rentav skulle kunna tänka sig att prata om det spontant.

(Om du inte tror att ämnet berör någon mer än experten kan du börja fundera på allmänintresset i ditt reportage.)

Tänk på att den som inte har kunskap om exakt det du ska berätta kan ha annan kunskap, erfarenhet eller förståelse för att åtminstone reagera på det nya som kommer ur din kortfattade första expert.

3) Behövs personen över huvud taget? Fundera på om hur ni skulle gjort om vederbörande varit helt oanträffbar, eller bara kommunicerade via sms.

Skulle ni ha ställt jobbet? I så fall kanske åter allmänintresset bör ifrågasättas (gör ni en story för att den är viktig och intressant eller för att en viss person råkar vara anträffbar framför en mikrofon?).

Visst finns det jobb man måste ställa om man inte får en viss intervju. ”NN talar ut” hör dit. ”Vi porträtterar NN” absolut. ”Kontroversiellt utspel från NN” hamnar i gränslandet (men går ofta att lösa genom att man fokuserar på reaktionerna).

I de allra flesta fallen skulle vi ha löst det på annat sätt.

En spännande utslag i ett myndighetsbeslut? Vi får väl citera och jaga kunniga personer som kan hjälpa oss tolka.

Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier? Tja, vi har ju skärmdumpen och bekräftelse från medarbetare att kontot inte är kapat.

En nyhet hos konkurrenten, där huvudkällan valt att stänga av telefonen? Nå, vi biter i det äpple som många finner surt och citerar konkurrenten och jagar bekräftelser, kommentarer och fortsättningar på annat håll.

Visst kan vi berätta historier även utan att huvudpersonen medverkar i intervju. Det gäller i enkla nyheter, i tunga granskningar och i inkännande dokumentärer.

Ett extremt tydligt exempel kan vara dokumentärfilmaren Tom Alandhs hyllade porträtt av personligheter som gått ur tiden – eller av kungen, som vägrade träffa honom.

Ett mer jordnära vardagscase kan vara utredningen som dömer ut kommunens verksamhet, men där utredaren inte vågar säga flaska i en intervju. Då kan det ofta vara nog så effektivt att i stället citera utredningens formuleringar.

Vill man ha variation i rösterna kan man alltid låta en kollega vara spökröst.

(Och oavsett detta så begår du förstås inte dödssynden att inte läsa rapporten. Bästa sättet att missa skarpa formuleringar är ju att bara utgå från vad rapportförfattaren vill – och vågar – säga i intervju.)

4) Skilj tydligare på bakgrundssamtalet och den öppna intervjun. Många personer är rädda för journalister alldeles i onödan. De utgår från att vi med de sämsta tänkbara avsikter spelar in varje samtal med dem i smyg även när vi säger att vi inte kommer att citera dem.

Varifrån villfarelsen kommer är tyvärr inte svårt att förstå. Jag har hört flera PR-konsulter som på allvar hävdar att man aldrig kan lita på journalister, allra minst när vi säger att det är ett bakgrundssamtal.

Detta är helt enkelt inte sant. För den absoluta huvuddelen av svenska journalister betyder formuleringar av typen ”bakgrundssamtal” just att man inte avser att citera personen direkt. Man rentav förbinder sig att inte göra det: man markerar att intervjupersonen i den följande delen av samtalet kan utnyttja sin meddelarfrihet och (när detta är tillämpligt) sitt meddelarskydd.

Detta har folk dålig koll på. Och därför kan det vara bra att vara övertydlig.

Jag vill veta vad som hänt men detta är inte en intervju där jag kommer att citera dig med namn kan vara en formulering som öppnar för ett mer avspänt samtal med den nervösa intervjupersonen. Ett samtal där du faktiskt kan få svar på alla dina frågor, får en guide till det svårgenomträngliga myndighetsdokumentet och hjälp att ta ställning till hur allvarligt man egentligen ser på det aktuella fallet.

(Generellt är det svårt att förvänta sig svar på värderande frågor i öppna intervjuer med aktörer som inte är tyckare. Undantaget polis, åklagare och kontrollmyndigheter, som regelmässigt måste svara ”Ja” på frågan ”Är det allvarligt?”.)

Med ett bra bakgrundssamtal i ryggen kommer du både att komma längre i den svåra öppna intervjun, och kunna berätta mer även om sånt du inte fått på band.

5) Prata med chefen. Eller pressavdelningen. Visst. Det är i många fall helt fel strategi, framför allt om myndigheten, organisationen eller företaget självt är föremål för din granskning. Men om det är myndigheten som granskat, och den granskande tjänstemannen som har svårt att hitta orden i intervjun – eller är väldigt tveksam till att över huvud taget ställa upp – då kan pressekreteraren eller avdelningschefen faktiskt bli dina bästa vänner (under denna avgränsade process).

De håller ju med dig om att detta är ett mycket viktigt ämne. Och att myndigheten gjort en viktig granskning. Och att det är viktigt att man berättar om den. Och att den som är bäst lämpad att berätta är den som kan mest om granskningen.

I bästa fall pratar de med rapportförfattaren och får den att känna sig trygg i rollen och situationen – och dessutom känna rätt sorts press från chefen. (”Vi vill att du medverkar och berättar öppet om vår insats.”)

I värsta fall slutar den interna förhandlingen med att chefen eller pressisen själv tar intervjun. Det är sämre utifrån att de inte kan ämnet lika bra. Men om de läser på (vilket du kan kräva att de gör) så kan det faktiskt ändå vara en enklare lösning än en hyperventilerande rapportförfattare. Som du ändå inte hade fått att ställa upp.

6) Ställ bättre frågor! Det kan förstås tyckas självklart men det finns en speciell aspekt av frågeskärpningen som du måste tänka igenom i detta läge: bidrar dina ordval till att underlätta eller försvåra kommunikationen?

Ponera att du ska intervjua en myndighetsperson som gjort en översyn men du envisas med att använda ordet granskning i dina frågor. Det leder i bästa fall bara till att ni bokstavligt talat pratar olika språk i frågor och svar. I sämsta fall kommer det att låsa sig helt. Intervjupersonen vet ju att en granskning är något helt annat; det är den fördjupade översynen som utförs av granskningsenheten på våning 5. De skulle bli tokiga om din intervjuperson förhävde sig. Åtminstone är detta intervjupersonens just nu största skräck – som du måste känna in och förhålla dig till.

Väldigt få reportrar använder politikerlingo när vi talar med eleverna på den nedläggningshotade skolan. Där förstår vi värdet av att ändra vokabulären efter situation och person.

Samma insikt bör följa med in på kontoret när vi träffar tjänstemannen som gjort den intressanta gransk…översynen.

(Visst kan det finnas skäl att sen byta ut specialbegrepp när storyn ska berättas för publiken, men det är ett annat ställningstagande. Ett försök att byta ut begreppen under sittande intervju kommer ofelbart att skapa avstånd och nervositet av ett slag som inte gynnar någon.)

7) Instruera inte! Det är oerhört lätt att man försöker lugna intervjupersonen genom att börja föra ett metasamtal utanför intervjun, om intervjun. I bästa fall håller man det till att ”Du behöver inte vara nervös, självklart kan vi ta om om det blir fel” men i sämsta fall övergår det till rena instruktioner.

– Det blir jättebra om du säger det där du sa om kontrollerna och kostnaderna, men tar det kortare och lite snärtigare!

En sådan uppmaning är en väg in i mörkret.

Inte bara för att den spär på alla de rädslor och föreställningar som redan fyller motpartens skalle, om journalistikens förenklade och fördummande karaktär.

Utan framför allt för att den i nio fall av tio gör intervjupersonen ännu mer nervös än vad vederbörande var innan. Utöver alla de formuleringar hen försökt lära sig utantill för att uppfylla sina egna (och organisationens, och chefens) förväntningar – så ska nu därtill dina önskemål hanteras.

Dessutom spräcker ni bubblan, intervjububblan där styltiga inövade svar i bästa fall kan ersättas av naturligt formulerade meningar – om det bara kan få gå lite tid, om bara pliktsvaren kan få komma ut, och om bara bubblan kan få finnas där.

Den ska få sväva runt er utan att du sticker hål på den genom att börja recensera era insatser. Vilket är vad du gör när du säger ”Kan du säga det där lite enklare och kortare?”. (Fundera själv på hur du skulle reagera om intervjupersonen plötsligt avbröt dig: ”Den där frågan, kan du formulera om den lite rakare och med lite mer stringens?”.)

8) Låt personen läsa högt. Det kan tyckas som en fullständigt vanvettig kapitulation inför fusklappseländet, men ibland kan det vara lika bra att acceptera högläsningen som ett sätt att komma vidare när man kört fast. Om personen ändå sitter och sneglar hela tiden, eller om du märker att hjärnan går på högvarv inte för att besvara dina frågor utan för att komma ihåg alla siffrorna – då kan det vara lika gott att tillåta lite läsning för att få saken ur världen. När orden från lappen väl kommit ut i rätt följd så kommer en stor del av intervjuångesten att ha följt med. Då kan du pröva att ställa några riktiga frågor.

Förhoppningsvis kan du rentav få några riktiga svar.

9) Ta en promenad. Den koncentrerade intervjusituationen där ni sitter mitt emot varandra har stora fördelar, men också en rejält förhöjd risk för nervositet just i och med den extrema koncentrationen. Anteckningsblocket, mikrofonen och kameralinsen skrämmer förstås olika mycket, men bara det faktum att ni satt er ned ”för att göra intervjun” kommer att höja intervjupersonens puls.

Funkar det inte så byt ut situationen. Gå ut och gå en sväng, låt intervjupersonen visa dig runt på kontoret – eller utföra någon egen syssla medan du står intill och bara petar in en fråga då och då.

Första frågan är förstås ”Kan du berätta lite vad du gör?” Andra ”Hur gör du då då?”

Men redan vid tredje frågan kan du flika in något om det intervjun verkligen skulle handla om. ”…och hur tror du er verksamhet här kommer att påverkas då?”

Personen kommer att vara betydligt mer avslappnad än när ni satt ned ”för att göra intervjun”. Om inte annat så kräver arbetsuppgiften (eller promenaden, eller det där andra ni kommer på) en viss koncentration, vilket gör att hjärnan inte har plats för lika mycket nervositet.

10) Spela in allt. Detta är ett grepp som kan vara kontroversiellt men inte behöver vara det. I alla fall inte om det sker någorlunda öppet.

Jag hörde en gång en föreläsning med hyllade radioreportern Randi Mossige Norheim, där det framgick att hon aldrig skiljer på inspelning och ”det andra”. Inspelningen är igång redan när hon ringer på dörren och pågår tills hon gått därifrån. Förmodligen är det en viktig delförklaring till hur hon lyckas med sina mycket speciella reportagebyggen.

För en tv-fotograf med stor kamera är det svårt att jobba diskret, och om man filmar från höften kan det uppfattas som suspekt. En kompromiss för tv-teamet kan vara att relativt snabbt deklarera att ”Vi börjar filma lite” även om man först efter en stund avser att sätta sig ned och ”göra intervjun”.

Har vi missat några tips? Fyll på i kommentarerna!

(Och har du missat vår intervjuskola? Den hittar du här!)

Gästblogg: Avtal, arbetsdomstolar och anonyma källor – så granskar du arbetsmarknaden

Johan Sjöholm

Dagens gästbloggare heter Johan Sjöholm. Sedan 2008 är han redaktör för den i våras guldspade-nominerade tidningen Byggnadsarbetaren. I sin vardag arbetsleder och coachar han fem erfarna arbetsmarknadsjournalister. Här ger han dig en introduktion till hur du kommer igång att gräva på arbetsmarknaden där du bor.

En sak är lika bra att konstatera:

Om du jobbar på ett allmänmedia, säg en lokaltidning, och går in till chefen och yttrar något i stil med: Jag vill profilera mig mot arbetsmarknadsjournalistik.  Då kommer hen förmodligen inte att göra vågen.

Du får förmodligen också höra att ”ekonomireporter-Bosse sköter ju det där”. Men du vet att ekonomireporter-Bosse egentligen helst vill jobba på Dagens Industri eller SvD Näringsliv i Stockholm. Han har sålunda inte skrivit en artikel om vanliga anställda i det lokala näringslivet på 12 år.

Men du kan få läsarnas kärlek.

Så småningom.

För det är trots allt så, att cirka 93 procent av den arbetsföra befolkningen i vårt land var dag går till ett jobb. Och där händer en hel del mysko prylar som borde rapporteras mycket mer om. Och de sju procent som inte har nåt jobb att gå till, för dem är det här landet definitivt ingen tebjudning. Och dessa ingår också i din bevakning, i allra högsta grad (fast killen som vanligtvis kör den här bloggen, kan just det där mycket bättre än jag, så vi lämnar arbetslösheten därhän idag).

Läsarna vill läsa om sin vardag, och den utspelas till stor del på arbetsplatser.

Och har du läsarna på din sida, då har du kanske så småningom även cheferna. (Ekonomireporter-Bosse kommer däremot inte att gilla dig, och kanske heller inte annonschefen alla gånger. Men man kan inte vara kompis med alla.)

Så hur kommer du då igång?

Här en liten introduktions- och instpirationskurs.

1. Improvisera mera

Ska man granska arbetslivet, och särskilt då det privata arbetslivet, då är inte offentlighetsprincipen lika central som den ofta är i annan journalistik. Det finns naturligtvis gott om källor i det offentliga som rör arbetsplatser, och många människor är offentliganställda. Men ska du in och boxas i den privata sektorn kan du inte förlita dig på den. Förbered dig redan nu på att improvisera fram källor längs med vägen. Framför allt är muntliga källor oerhört viktiga.

På Byggnadsarbetaren har vi gjort det mesta från att gå runt på härbärgen och bjuda östeuropeiska byggjobbare på cigaretter, till att scanna dejtingsajter för att få tag på rätt människor. Skriv ner dina metoder längs vägen, så att du kan använda de mest lyckade till fler jobb.

2. Anonyma källor

Arbetsmarknadsjournalistik som vill göra skillnad och beröra innebär ofta mängder av anonyma intervjuer med människor, som slits mellan en moralisk plikt att berätta och en avgrundsdjup skräck över att bli av med sina jobb.

Fundera också på var din gräns som reporter går etiskt här. På Byggnadsarbetaren har vi ibland publicerat stora gräv, som bygger nästan uteslutande på anonyma källor. Det är inget vi tycker är idealiskt. Men arbetslivet är i grunden en slags diktatur inom demokratin. LAS i all ära, men människor är rädda om sina jobb.

3. Vilka offentliga källor finns, trots allt?

Det finns så klart en mängd myndigheter som berör privat arbetsmarknad. Det blir lite tjatigt att lista alla. Men här är två exempel på hur ett gräv kan starta på Byggnadsarbetaren, med stöd av offentliga uppgifter.

Arbetsdomstolen meddelar en dom på sin sajt. Ibland finns hela domen, ibland bara ärendenummer och parter. Men det som alltid finns är vilken ort (hej lokalreporter) domen gäller. Tränger du djupare in i domen, och i den skriftväxling som föregår förhandlingarna, kan du råka på fantastiska berättelser, som går att ha som startskott för större granskningar. Det kan gälla olovliga avsked eller att folk som blir blåsta på löner av oseriösa, lokala arbetsgivare. Name and shame när det gäller sådana lurifaxar. (Potentiell konfliktyta med annonschefen här.)

Du läser en notis om en arbetsolycka, skriven av den som hade poliskollen kvällen före. Du river ur den och sparar. En ”olycka” kan nämligen lika gärna vara ett brott när det gäller arbetsmiljö. Efter ett par månader plockar du fram din notis och börjar ringa runt. Till polisen, som kanske lagt ner FU kring det inträffade. Till Arbetsmiljöverket där någon bra källa, som fått förtroende för dig, ger dig namnet på den som skadades. Efter det kan det ibland vara ”Sesam öppna dig”. Olyckan har skadat personen för livet. Företaget har ljugit för Arbetsmiljöverket i sin obligatoriska rapport (som är offentlig) kring olyckan. Polisen har struntat i olyckan. Arbetsmiljöverket har inte utrett. Personen förlorar tusentals kronor i månaden av att inte kunna jobba och snart är hen utförsäkrad hos F-kassan. Och när du publicerar denna skandal bestämmer sig polisen för att återuppta utredningen. Grattis. Tårta av nyhetschefen (om det är en bra chef).

4. Urval av övriga källor att ha koll på

* Fackklubbar och fackliga förtroendemän (det heter så även om de ofta är kvinnor) på ortens stora företag. Förvånansvärt ofta är de väldigt lojala med företaget, men kan också sitta på material kring hur många stackare som tvingats gå på meningslösa omställningskurser vid nedskärningar. Ibland är de själva också mobbade av företagsledningen och det kan vara fantastiska dramer att dra fram i ljuset.

* SCB. Har statistik som rör allt möjligt på arbetsmarknaden. Löneutveckling, arbetslöshetsstatistik, sysselsättningsgrad. AKU, arbetskraftsundersökningarna, som ges ut av SCB är ett centralt begrepp för arbetsmarknadsjournalister. Där får du en massa grundläggande statistik kring arbetsmarknaden.

*Arbetsförmedlingen. Arbetslöshetsstatistik och en hel del annat matnyttigt.

* Bra kontakt på lokala Skatteverket. I företag som ägnar sig åt skattebrott far ofta de anställda illa.

* Tingsrätten. Handhar konkurser. Hur upplevs konkurserna av de anställda?

5. Till sist: Ett kollektivavtal är inte ett partiprogram

Det här är ett tänkesätt du bör få in både i din skalle och i chefernas skalle. Kollektivavtalen, inte lagen, reglerar det mesta av arbetsmarknaden. Avtalet har skrivits på av både arbetsgivare och fack. Om ena parten har funnits bryta mot detta, är ett fel begånget.

Då kan det finnas anledning till granskning. Det många glömmer är att även facket regelbundet stäms för avtalsbrott, som prövas i Arbetsdomstolen. Ofta lämnas också den enskilde medlemmen i sticket av facket av olika anledningar. Detta kan bli intressanta artiklar.

 

Johan Sjöholm

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Ställ rätt fråga till storyn!

Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.

Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.

Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…

Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.

Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.

Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.

Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.

På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.

För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.

Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.

Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!

Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.

Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?

Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.

En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.

Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.

Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.

Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.

I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.

Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.

Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.

(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)

I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.

Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.

För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.

För att sammanfatta i en liten trestegsraket:

1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)

2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)

3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)

Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.

Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.

Gästblogg: Låt ansvarsintervjun ta plats!

Sofia Nordén
Sofia Nordén

Dagens gästbloggare är Sofia Nordén, tidigare reporter och programledare på Helsingborgs Dagblads tv-kanal 24HD, numera på svt:s Västnytt/Hallandsnytt.

På 24HD gjorde hon flera inslag som utmärkte sig genom kul tv-berättande i kombination med riktigt bra tillsvarsintervjuer. Det kunde handla om klassiska lokala granskningsämnen som chefer som köpts ut för mångmiljonbelopp (detta superord!) och om huruvida detta godkänts av politiker (notera ”Vi har pratat om mycket!”-svaret, möjligen en ansats till en falsk pudel kategori 1 eller 2) men också om en hypermodern offentlig toalett som blev alltför offentlig, en mikrogranskning som också kunde följas upp ett år senare.

I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.

Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).

Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.

Det här är mina tips till vardagsjournalisten:

  • Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
  • Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
  • Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
  • Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
  • Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
  • Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
  • Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
  • För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.

Fem tips – så säljer du in din artikel

Vi fick en fråga i en kommentar av signaturen Isabelle (egentligen ställde hon tre frågor men nummer 2 och 3 får vi ta en annan gång):

Hur säljer man in artiklar/inslag på bästa sätt?

Detta är en fråga som uppstår för varje reporter som ägnar sig åt egen journalistik. Frilansen förstås, som inte alltid kan räkna med beställningar (i synnerhet inte i början av karriären) men också den anställde reportern som vill komma vidare från ”lappen i handen”-utlägg.

Jag har inga stora frilanserfarenheter men desto mer erfarenhet av att försöka sälja in egna stories till redaktörer, både såna som känner mig väl och såna jag aldrig talat med tidigare. Jag har också genom åren pratat mycket om dessa frågor med både frilansjournalister och deras motparter på redaktionerna (och en del klokt folk som suttit på båda sidorna). Välkommen att korrigera eller komplettera mig i kommentarsfältet, men vad jag begriper finns det några enkla grundregler:

1. Lär dig din mottagare. Att försöka sälja in ett grävande tolvsidorsreportage till ett glassigt livsstilsmagasin förstår de flesta är bortkastad tid – liksom att försöka sälja in livsstilsreportaget till det granskande magasinet. De flesta har en rimlig koll på mottagarens genre, men förberedelsearbetet kan med fördel gå längre än så: plöj de senaste numren av magasinet, lyssna på radioprogrammets senaste upplagor… Du vill inte bara undvika de självklara klavertrampen (att föreslå det reportage de just publicerat), du vill också hitta redaktionens karaktärsdrag, du vill hitta sättet att formulera din story som om rubriken redan satt där.

2. Formulera en story, inte ett ämne. Redaktören vill ha ett förslag på en historia, inte en inbjudan till att själv skapa historien utifrån din luddiga ämnesformulering. Klassikern är reseredaktören som kräks på den 125:e frilansen som hör av sig med frågan ”Jag ska åka till Indien, vill ni ha något därifrån?” Hitta i stället den unika berättelsen: ”Kommunrevisorn från Åkersberga som rekryterades av den indiska IT-jätten och nu startat ett företag som massproducerar e-böcker för den kinesiska jättemarknaden”.

3. Var öppen för ändringar. Redaktören är också journalist (förhoppningsvis), och kommer att ha synpunkter på din idé. Acceptera det, och anpassa ditt upplägg så mycket som är möjligt utan att du känner att du måste göra våld på dig själv. En vanlig ändring i frilanssvängen är såvitt jag förstår att storyn fylls på med fler artiklar: ”Kan du inte skriva en faktaruta också?” osv. Här kan du lämpligen låta din inre revisor komma till tals: om du ska göra dubbelt så mycket jobb för samma ersättning så blir det i praktiken en halvering av priset.

4. Överdriv inte – eller underdriv. Låtsas inte att intervjun med den spännande huvudpersonen är i land om personen fortfarande funderar på sin medverkan. Påstå inte att du har siffror på den tendens du tror dig ana om du inte har det. Irritationen över en reporter som måste backa från sina utsagor är alltid större än tveksamheten kring den reporter som öppet redovisar sina luckor och frågetecken. Å andra sidan ska du inte heller undervärdera din historia; om du väntar till slutredigeringen med att plocka in den där exklusiva informationen är risken stor att du aldrig når fram till någon slutredigering – eftersom ingen redaktör sagt ja eftersom ingen fattat att du haft något unikt att erbjuda.

5. Skriv din story. Ett självklart tips – och ett önskemål du ofta kommer att få i retur från redaktören – är att formulera ett enkelt synopsis över ditt tänkta reportage. Förslagsvis skriver du texten på miniminivå – dvs du formulerar vad du redan har eller är säker på att få. Därutöver kan du – tydligt – ta upp vad du hoppas kunna plocka hem i allra bästa fall; en maximinivå.

Naturligtvis är det en avgrundsskillnad mellan läget för den erfarne frilansen som har en etablerad relation till en stabil redaktion, och den osäkre journaliststudenten som vill sälja in sitt första reportage. Den sistnämnde kanske får acceptera att arbeta ”på spek”, alltså chansa och göra jobbet färdigt (i praktiken färdigt för redaktören att sätta rödpennan på).

Vilka tips har jag missat? Vad har jag fått om bakfoten? Komplettera och korrigera som sagt i kommentarsfältet!

Granskningens tre ben

Inför årets grävseminarium tänkte jag samla några tankar om granskande journalistik och vad som skiljer den från refererande journalistik – och även från skarp nyhetsjakt.

Min erfarenhet säger att framgångsrika granskningar står på tre ben. En trebening som kan vara bra att ha med sig när man sållar bland Grävs alla lockande programpunkter; vilka styrkor och luckor har jag i mitt eget yrkesutövande? Vilka bitar måste redaktionen bli bättre på?

Så här:

1. Metod – utan vilken vi söker i blindo (och som gärna ska vara nyskapande men ofta blir bra om den är stulen rakt av från någon annan också).

2. Ambition – där ribban måste hamna högre än för det gängse nyhetsjobbet (men samtidigt på en sån nivå att jobbet blir utgörbart före årsskiftet).

3. Presentation – den ibland underskattade del där publiken ska förstå vad vi gjort och varför det är viktigt (utan att vi tummar på sakligheten eller möjligheten till bemötande).

Utan metod kan man vara hur ambitiös som helst, man får inte ihop det ändå. Utan ambition kan man ha världens bästa metod, man sträcker sig ändå inte tillräckligt långt. Och utan presentation kan man ha avslöjat tidernas hemlighet, men för publiken kommer den att fortsätta vara väl förborgad.

Granskningsmetoder finns många. Vi har till exempel publicerat Marja Grills tips på vardagsgräv du kan starta i morgon. På Grävseminariet (där bl a Marja ska föreläsa) lär man sig med fördel en handfull till.

Grundregeln är att inte uppfinna hjulet oftare än nödvändigt. Om någon annan redan genomfört något som liknar det du vill göra, men i en annan del av landet eller inom ett annat samhällsområde – då finns det ingen anledning att inte låna metoden (förutsatt förstås den var någorlunda framgångsrik). Men ställs du inför ett tufft dilemma – försök tänka utanför boxen.

Jag är glad åt att vi var flera som letade efter ett ämnesområde att pröva crowdsourcing på, när domstolarna sa nej till att låta oss få veta vilka de privata Fas 3-anordnarna var 2011.

Ofta handlar innovativ grävmetod om att kombinera en ny lösning med ett gammalt problem. Eller tvärtom se en ny fråga där gammal metodik kan göra nytta.

Av det skälet har man ofta större nytta av att ta del av granskningar inom andra ämnesområden än det egna. När ekonomireportern hör hur miljöreportern tog sig förbi sekretessen, så väcks en tanke som blir en idé som…

Ja, ni fattar.

Ambitionen sen. Det gäller att ha en viss ambitionsnivå, och förstå att granskning inte bara handlar om att göra ”mer av det vanliga”.

Här misslyckas alltid referatreportern och ofta även nyhetsjägaren, men av helt olika skäl. För referatreportern är själva grävandets natur främmande. En journalistik som inte baseras på makthavares och experters utsagor om verkligheten skrämmer.

Nyhetsjägaren behöver inte vara auktoritetstroende, men stannar ofta för tidigt. Redan den första nya siffran får vederbörande att skrika högt, redan den första intervjun med en kritiker orsakar ångest om det inte kan bli ett inslag i kvällens sändning.

Grävande och granskning kan se väldigt olika ut, och kan till och med vara dagsjournalistik. Men den går alltid längre än vad den enkla nyhetsrapporteringen förmår. Några steg bort från ord-mot-ord (vilket är ett begrepp som grävande reportrar hatar).

Presentationen till sist, bör inte ta större plats än nödvändigt. Men ej heller mindre. Vi har tipsat om Story Based Inquiry, som bland annat syftar till att tvinga reportrar tänka på berättelsen betydligt tidigare än de flesta av oss gör i arbetsprocessen. Och allvarligt talat – om du inte kan sammanfatta din story i dag, vad får dig att tro att du kan göra det bättre om en vecka då du samlat ihop ännu mer material och kommit ytterligare en vecka närmare deadline?!

En av upphovsmännen bakom SBI kommer till Gräv för flera seminarier.

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)