Världens nördigaste reporterblogg
Det har blivit dags för ett nytt avsnitt av Scrapingskolan. I denna sjunde del går vi igenom hur man använder gratisverktyget OutWit Hub för att scrapa sajter på innehåll.
Finessen är att programmet kan använda sig av de next-länkar som finns på vissa sidor då ett långt sökresultat presenteras uppdelat på ett antal sidor. I stället för att man manuellt måste klicka sig vidare mellan sidorna, så automatiserar programmet den processen.
Sjunde delen av Scrapingskolan är uppdelad i två avsnitt:
Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.
Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.
Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)
En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).
Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.
Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).
Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.
Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.
Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).
Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.
Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.
Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.
Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!
Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.
Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).
Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).
Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!
Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.
Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.
Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))
Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.
Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.
För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.
Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.
SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!
Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.
En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.
Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.
God fortsättning på det nya journaliståret!
En bloggpost från tv4-reportern Lisah Silfwer påminner mig om något mycket grundläggande och angeläget som alla nog inte har koll på. I alla fall inte lika bra som Lisah.
Hur gör man för att få tips?
Jag brukar säga att den viktigaste skillnaden mellan den journalist som får massor av tips och den som inte får några tips är att den första ber om dem. Ni anar inte hur många reportrar som faktiskt inte uttryckligen efterfrågar tips från människor man möter – och som sedan uppgivet konstaterar att det inte finns ”nånting” att gå vidare på när chefen frågar vilken story man har på gång.
Om det är svårt att komma ihåg ”Be alltid om tips” så kommer här en mer utvecklad checklista – tolv tips på hur du får tips:
1) Be om dem IRL! (Eller i köttvärlden som det också heter.) Gör det när du möter folk, intervjupersoner i jobbet eller bordsgrannar på kalas, människor du möter i levande livet. Så fort tillfället känns någorlunda naturligt (okej, du behöver inte överrumpla busschauffören) så förklara att du gärna vill veta vad som händer inom vederbörandes område. Ett enkelt ”Hör av dig!” räcker ofta långt. Med ett visitkort kommer du ännu längre; om du inte har något så be att få sms:a dina kontaktuppgifter – och gör det sedan så snart som möjligt med en påminnelse om din önskan.
2) Be om dem i din journalistik! Gör till vana att avsluta webbtexten med en efterlysning: Vet du mer om det här? Hör av dig till… Fundera på om inte tv-inslaget ska avannonseras med en uppmaning till tittarna att dela med sig av sina berättelser. Eller det kanske är läge för en tips-trailer rentav? Kopplad till det särskilda ämnet – eller mer generellt.
3) Be om dem på nätet! Ja, förutom er egen sajt så finns förstås mängder av arenor där du kan tydliggöra din längtan efter tips: Facebook (både din personliga sida och redaktionens – och varför inte den där diskussionstråden som handlar om det spännande ämnet du bevakar?), Twitter, Instagram, Youtube…
Inget hindrar att du gör efterlysningar i forum eller kommentarsfält hos andra heller. Granskar du ett stort företag utifrån en aspekt som just nu diskuteras på bolagets Facebook-sida? Kasta dig in i diskussionen och be folk höra av sig till dig med egna erfarenheter! Har det kommit igång en intensiv diskussion i kommentarsfältet under branschtidningens artikel? Gör din efterlysning där!
Och viktigt: glöm inte bort forum och forumliknande diskussionssajter! En diskussionstråd på Flashback eller Familjeliv kan ge dig precis de kontakter du behöver för att begripa ett ämne. Eller en mer specialiserad sajt: envar med minsta intresse av operativsystemet Android håller förstås koll på sajten Swedroid och dess forum. På Jobinside.se skriver folk av sig om sina arbetsgivare. (Men se upp – på en sån sajt kan man också utgå från att konkurrenter försöker svartmåla varandra genom att utge sig för att vara varandras anställda.)
4) Kolla dem! Ja tips kollar man naturligtvis för att eventuellt publicera resultatet om det visar sig att tipset var sant — eller om man hittar något annat lika intressant — men kollandet ökar i sig också chansen att få nya tips, även i de fall då kollen visat att det inte var någon story (eller minst lika vanligt: att den uppseendeväckande nyheten inte var möjlig att belägga).
Tipskollande är förstås ett alldeles eget hantverk, som vi tidigare avhandlat i flera poster (bland annat om hur man ska utnyttja tipsaren maximalt och att sökandet efter den verifierbara kärnan är den metod med vilken man hanterar det faktum att tipsare nästan aldrig har helt rätt — eller helt fel), men poängen här är alltså att kollen i sig sporrar tipsaren. Även om du dumpar tipset efter kollen så har du visat att du tog det på allvar, vilket får tipsaren att förstå att du är en seriös reporter värd att återkomma till.
5) Köp inte strunt! När du kollar tipset finns det många saker att tänka på, men den viktigaste är regeln att inte acceptera bludder. Du kanske har kollat sakförhållandena och fått dem bekräftade i huvudsak, du kanske rentav fått en hel eller halv bekräftelse från den person som bär ansvar för att det ser ut som det gör. Men när du i nästa led börjar ställa dina ansvarsutkrävande frågor så kan du vara säker på att ingen makthavare kommer att acceptera premissen att det bekräftade sakförhållandet är ett missförhållande – eller över huvud taget kan tänkas ha något nyhetsvärde. En dramatisk ökning är alltid en naturlig variation, ett krismöte med facket är en del av ett helt normalt samarbete och den försvunna miljonen har redan hanterats helt enligt rutinerna och kommer inte att få någon betydelse över huvud taget. Var så säker.
Jag påstår inte att dessa förklaringar alltid saknar relevans, men väl att de ofta vid närmare granskning visar sig tillhöra kategorin bortförklaringar, inte sällan med det uppenbara syftet att göra reportern osäker på innebörden i det nyss bekräftade. Den osäkerheten kan du väl låta sänka din egen story, om du har en masochistisk läggning och inte gillar att bedriva självständig granskande journalistik. Men du har inte råd att låta den osäkerheten sänka den story du fått av en tipsare som gett dig sitt förtroende. Varken du eller din redaktion har råd med det.
När du granskar ett tips är det tvärtom extra viktigt att du inte köper struntsvar och låtsasförklaringar. Inte bara för att det är dig ovärdigt som yrkesmänniska – utan därför att det kommer att påverka din möjlighet att få fler tips från tipsaren. Om vederbörande uppfattar dig som en lättstyrd vindflöjel som viker sig inför minsta motstånd, och glömmer vad som var nyheten i samma ögonblick som en makthavare låtsas att det inte är någon nyhet – då kan du vara säker på att nyhetskranen från den tipsaren stängs av för all framtid.
Om tipsaren å andra sidan uppfattar dig som en seriös reporter som inte bara kollar sakuppgifterna utan också genomskådar bortförklaringarna, då växer respekten även i de fall du i slutänden väljer bort storyn.
(En enkel grundregel brukar vara att redan före förklaringen fundera igenom vilka ”förklaringar” som teoretiskt skulle kunna förta nyhetsvärdet av själva grejen. Okej om det verkligen inte försvunnit några pengar – men slutar det verkligen vara en nyhet bara för att myndigheten startat en utredning om saken? Visar inte det tvärtom på allvaret i situationen? En testfråga till makthavaren kan ibland vara: ”Så detta är inget ni tar särskilt allvarligt?”)
6) Återkoppla! Näst efter ”Be om dem!” är detta det kanske mest fundamentala tips-tipset. Och ett som det slarvas mycket med. Självklart upplyser vi tipsaren om vad som händer! Lämnade du tipset vidare till en chef eller kollega? Berätta vart det tog vägen. Kollade du men misslyckades med att få det bekräftat? Låt tipsaren få veta (kanske har det öppnats nya möjligheter till bekräftelse sedan ni hade ert första samtal). Har du fått tipset bekräftat men köpt förklaringen? Då testar du förstås förklaringen på tipsaren (som helt säkert hört den själv hundra gånger, och kan ge dig en match om motargumentens motargument).
Vi är ofta riktigt bra på återkoppling när det gäller tips som ger utdelning – om inte annat så ser ju tipsaren själv resultatet när reportaget kommer! – men ofta är återkopplingen än viktigare när det inte blir omedelbar nyhetsbingo.
Viktigt är också att inte fega. Låtsas inte att du ”håller på och kollar” på nånting som du inte kollar på – åtminstone inte om du inte tänkt kolla på det under den närmaste veckan eller (maximalt) månaden. Och när du skriver avslutningsbrevet (Tyvärr så…), avstå helt från den klassiska ”Det är inte du – det är jag”-argumentationen. Om du förklarar för din tipsare att redaktionen ”inte mäktar med” att undersöka tipset så säger du också att redaktionen inte vill ha så kvalificerade tips framöver. Signalen blir förstås att man i stället bör försöka hitta en redaktion som ”mäktar med”. Och det kommer garanterat inte att vara din!
7) Lämna vidare! Du kommer inte att ha tid att kolla alla tips. Åtminstone inte från den dag du börjat få ett visst flöde. Det betyder inte att du måste börja skicka tillbaks dem okollade och att de därmed ska gå din redaktion förbi. Nej, använd dina chefer och dina kollegor; gissningsvis kommer det att finnas åtminstone någon eller några reportrar kvar som inte har händerna fulla av egna stories även efter att du själv fått snurr på verksamheten. Då är det väl mycket bättre att de kollar något av dina kvalificerade tips än att de ska börja springa på dåliga utlägg eller pressmeddelanden!
Utnyttja således chefer och kollegor om tipsfloden blir dig för omfattande. Men följ grundregeln om återkoppling: var tydlig mot tipsaren med att du lämnar vidare (om det handlar om källskyddade uppgifter behöver du dessutom vederbörandes godkännande för att överlämna till en kollega!) och lämna också kontaktuppgifter så tipsaren själv kan höra av sig direkt till kollegan för att höra vad som händer.
(En mindre lyckad variant, som jag själv tillämpat alltför många gånger, är att erbjuda sig att ”hålla koll” och återkoppla även efter att tipset lämnat ens egna händer. Det är dubbelfel eftersom du frånhänder dig makten över kollen, samtidigt som du inför tipsaren behåller ansvaret – och inför dig själv det dåliga samvetet när ingenting händer.)
8) Ge tips! Väldigt få reportrar jobbar på redaktioner där allt är intressant. På den stora riksredaktionen framstår den lokala skandalen som en bagatell och lokalredaktionen som får förhandskunskap om den statliga utredningen har ingen nytta av den när den inte berör den egna kommunen. Det är inget konstigt men behöver inte betyda att tips som hamnar fel inte kan hamna rätt.
Och du kan vara den som fixar det. Få reportrar blir så uppskattade bland kollegor på andra redaktioner som den som vidarebefordrar tips. Jag har själv utmärkta relationer till kollegor på massor av håll i journalist-Sverige (och en och annan utanför landets gränser) just på grund av denna logik. Den som tipsar andra får tips tillbaka. Jag erkänner gärna att jag kunnat göra ut rader av riksnyheter i både Rapport och Aktuellt som ursprungligen baserats på tips som lämnats till helt andra redaktioner, helt enkelt eftersom kollegor valt att vidarebefordra dem till mig.
En gammal grundregel funkar utmärkt i detta sammanhang, lätt reviderad för sammanhanget: du ska tipsa dina kollegor på det sätt du vill att de ska tipsa dig. (Då gör de nämligen det, jag lovar!)
9) Berätta för publiken! Varje gång Sveriges radio avannonserar en nyhet med att ”den här nyheten kom till efter ett tips till Radioleaks”, så svär jag över att radions smarta krypterade tipstjänst Radioleaks sannolikt kommer att få tio nya tips som annars hade kunnat komma till mig.
Att berätta att tips ger resultat är nästan lika viktigt som att berätta att man vill ha tips. För var tar de vägen? Genom att berätta vilka stories som kommit ur tipsfloden ger du en tydlig signal till lyssnare, läsare och tittare: det lönar sig att tipsa vår redaktion! Vi förvaltar tipsen!
Naturligtvis ska offentliggörandet aldrig bli så detaljerat att det riskerar källskyddet, men ”…kom till efter ett tips”-formuleringen håller sig i de flesta fall helt säkert på rätt sida om den gränsen.
10) Vidga ditt kontaktnät! Det kan framstå som en självklarhet men är det inte alltid. Sverige har ett antal reportrar som är suveräna på att möta människor på gatan (en Janne Josefsson eller Sverker Olofsson får tips bara de stiger utanför tv-huset) och andra som hanterar internet och sociala medier med stor briljans. Vi har politikreportrar med grymma källor i maktens korridorer och kriminaljournalister som har både polisers och bovars förtroende. Men hittills har jag inte mött någon reporter som hanterar alla dessa kontaktytor med samma lätthet.
På ett sätt är det helt naturligt att den ena källans öppning stänger den andra. Jag har själv märkt att olika informationsflöden stängts av när man börjat granska den samhällsaktör som står bakom dem. Oavsett om det är en myndighet, en organisation eller ett företag så minskar deras intresse av vänliga, lättsmälta och exklusiva nyhetstips när mottagaren bedriver en hård granskning av verksamheten, det får man leva med. (Det kallas integritet.)
Däremot tror jag att nätsurfaren ofta kan bli bättre på att utveckla kontaktnäten i köttvärlden, liksom den reporter som är duktig på att gagga till sig stories över telefon sällan har något att förlora på att också starta ett Twitterkonto för ytterligare kommunikation.
Vilka är dina vita fläckar på kontaktkartan? Vilken samhällssektor gör dig helt ställd? Om du inte är specialreporter (och ibland även då) kan det vara nyttigt att rannsaka sig själv kring dessa frågor med jämna mellanrum. (Och helst också göra något åt svaren.) (Börja t ex med vår genomgång av nyhetskällor som inte är tingsrätten.)
11) Gör dig nåbar! Jag vet att det långtifrån är självklart att man ska finnas tillgänglig på mejlen på sin semester, eller att tipsaren ska kunna nå en på mobilen även på söndagseftermiddagen när man är ledig.
Men en sak vet jag med säkerhet: den tipsare som inte får tag på dig på söndagseftermiddagen kommer inte att vänta till måndag morgon med att höra av sig. Inte om tipset är akut.
Jag har fått tillräckligt många fantastiskt bra tips på konstiga tider och udda platser, för att förespråka en hög grad av tillgänglighet också utanför arbetstid och jobbnummer.
Och vad viktigare är: jag har mött en så stor förståelse – både från tipsarna vars tips kunnat vänta till måndag, och från kollegorna som fått ta över det akuta tipset på söndagskvällen – att det egentligen aldrig blivit något problem för mig.
Eller rättare sagt: fördelarna har övervägt.
Och ja visst, detta är individuellt och det finns uppenbara risker med tillgänglighetshetsen och även journalister har rätt till sin fritid. Men för det mesta går det att hitta lösningar som gör att man blir tillgänglig på rätt nivå för de personer som vill komma i kontakt med en. Man kanske inte behöver ha jobbmobilen igång dygnet runt – men man kanske kan lämna ut sitt privata nummer till sina allra bästa tipsare, och be dem att skicka ett sms när de har något på gång?
12) Var vänlig! Alltid! Och tacksam! Allra mest när det inte blev nånting. Få saker stämplar en reporter som en snäsig avvisning eller ett överlägset tonfall. Det är vi som ska vara tacksamma mot att tipsaren hör av sig – inte tipsaren som ska tacka för att vi behagar lyssna. Den journalist som inte förstår det grundläggande förhållandet bör ta sitt yrkesval under allvarligt övervägande. (Sitter du upptagen när de ringer? Be dem återkomma eller hänvisa till en kollega.)
Egentligen handlar tipsodling om en enda sak: att placera dig själv i hjärnan hos så många människor som möjligt som tänker tanken ”Det här borde man tipsa en journalist om”. Och att sedan göra avståndet mellan den tanken och dig själv så kort som det bara är möjligt.
Det häftiga är också att om du i dag inte får några tips, eller bara något enstaka, så kommer redan tillämpningen av något eller några av de ovanstående tipsen att leda till en explosion i din tipsflod.
Och om de inte gör det så får du lova att höra av dig. Då är du nämligen ett journalistiskt unikum, och då har jag lovat att tipsa en kompis som jobbar på tidningen Journalisten…
Jag pratade med en kollega om vad som gör att en redaktion kommer igång med grävande journalistik.
– Våra chefer brukar säga att man gärna ger tid om bara nån kommer med en idé, men ändå händer det inte.
Jag tänkte: har vi hört den förut eller hört den förut?
Själv har jag hört det från en hel rad…chefer. Chefer som bekymrar sig över idéfattigdomen bland medarbetarna. De har ju gjort utrymme i schemat för att frikoppla någon – men ”någon” anmäler sig inte! Varför då??
Det där är i själva verket ett av de bästa förhållningssätten om man vill undvika grävande journalistik. Att säga att tid och resurser kan finnas om någon kommer med en idé.
Om man radar upp alla redaktioner som genom åren tillämpat den principen längs en vägg och alla redaktioner som inte tillämpat den längs en annan, så kommer en mycket stor del av alla grävjobb att ha utförts av den senare gruppen.
Varför?
Därför att formuleringen sätter upp en galet hög ribba även för den mest grävsugna reporter. Signalen är: ge mig en idé som är så bra att den är värd den tid som ingen annan fått. Eller åt andra hållet: för att du ska få den tid som ingen annan får, så ska du ge mig en idé så bra att den slår allt annat.
Jag säger inte att det är det som cheferna menar, men på en redaktion där man aldrig förr avsatt tid för grävande journalistik blir kravet på idén som ska ge den där tiden förstås enormt. Hur många garanterat ofantligt dyrbara idéer har du i bakfickan, kollega?
De flesta av oss har inte galet många garanterat ofantligt dyrbara idéer i bakfickan. De flesta av oss har idéer om saker man skulle kunna kolla och kanske göra ut. Undersöka och granska. Har vi läst på (till exempel tagit oss igenom underbara Story Based Inquiry) så vet vi kanske att vi har en miniminivå som håller. Men vi kan inte lova att vi välter världsrymden. Om vi skulle vara säkra på det så vore ju nyheten redan hemma och i så fall skulle vi inte behöva någon tid för grävandet.
Grävande handlar om att testa om mini kan bli maxi. Att se om den enkla nyheten kan bli ett tungt avslöjande. Om den spännande skildringen kan bli en omtumlande explosion.
Liknelserna är många. Den som tänker efter förstår hur dysfunktionell ”vi är öppna för idéer”-metodiken är om man på allvar vill se grävande journalistik.
Hur fungerar det när vi vill skärpa webben? Säger vi att ”den reporter som vill testa webben kan få en sida”? Om vi vill göra layouten luftigare? ”Ifall nån redigerare vill prova så kan vi testa en vecka”? Om vi vill ha fler skolnyheter? ”Alla idéer är välkomna”?
Förändringar kräver sin formalia. Vill vi ha bevakning dygnet runt väntar cheferna inte på att en reporter frivilligt anmäler sig för nattjänstgöring. Man ändrar schemat.
”Kräv gräv!” uppmanade en gång grymma grävveteranen Åsa Nicander Sveriges redaktionsledare. Uppmaningen är svaret på frågan ”Hur ska vi göra då?”
Ni ska kräva gräv! Ni ska inte säga att grävet är något som kan bli av om någon reporter till äventyrs flaggar upp en idé. Den formuleringen förvandlar granskande journalistik till en ynnest för den enskilde medarbetaren – grävet som en variant på semesterönskemål.
Men semesterönskemålet kräver inte en färdig kioskvältare. Det är lite lättare att komma med sina förslag utan det kravet. Det gäller både semesterperioder och grävande journalistik.
Ibland känns det viktigare att tipsa om vad andra skrivit än att skriva själv.
Just nu är ett sådant tillfälle.
Lästips 1: Yasmine El Rafie, utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio, har publicerat en mycket givande text på Sveriges Radios Mediormen om crowdsourcing. Hur och varför den ska göras och vilken roll #hashtaggen ska ha egentligen. Rubriken är ”Crowdsourcingens ABC” och texten är så bra att den lika gärna skulle kunna kullas Journalisttips 🙂
Lästips 2: Grävande journalister har blivit med blogg! Vi kallar den Grävarna (som på pricklosspråk blir gravarna.se vilket man förstås kan ha väldigt kul åt om man vill) och där hittar man redan ett gäng intressanta inlägg, bland annat om en uppskattad dataskola (för den som vill komma igång med datajournalistik men känner att Excel-nerven måste fräschas upp) och ett förmånligt studenterbjudande (ja, egentligen två).
Det hittills allra mest uppmärksammade inlägget handlar om vad som ska hända med guldspaden. Det ärevördiga priset som delats ut i ett kvarts sekel men vars kategoriindelning blivit alltmer ifrågasatt. Nu vill vi göra en stor, öppen genomlysning – hjälp oss med den här!
Vi fick en fråga på Twitter om ifall en Ipad Mini skulle kunna ersätta ett anteckningsblock.
Jag svarade att det analoga anteckningsblocket för mig är ett minne blott sedan många år tillbaka, men åsikterna går isär. ”Svårt att slå papper och blyerts i kyla” löd ett motargument som jag avstod från att säga emot.
Visst. Det finns fina vantar som funkar på vintern på moderna skärmar. Men sanningen att säga så var det några år sedan jag tvingades göra anteckningar i iskyla. Och jag förstår motståndet.
Hursomhelst. Frågan är intressant. Räcker det med en (liten) platta eller (stor) mobil numera, för anteckningar som inte ska tas i iskyla?
Mitt svar är nog att det gör det. Men att det är tufft med mobila enheter om man ska anteckna mycket. Då är det bra med ett tangentbord – antingen kopplat till den mobila enheten eller sammanlänkat med en klassisk traddator.
Mycket handlar ju om anteckningshastigheten. Själv är jag allra snabbast med ett klassiskt tangentbord, näst snabbast (numera) med ett bra ”svep-tangentbord” på mobilen. Först på tredje plats kommer den traditionella skrivstilen (i en för utomstående svårläslig variant).
För den intresserade utvecklade jag mitt resonemang kring skriv-metod och -hastighet i en post i februari som man hittar här.
Här också ett externt länktips: sajten Heavy.com listar fem favorit-tangentbord för Androidtelefoner (sorry iOS-användare; ert tangentbord sitter där det sitter), en lista där enskilda placeringar kan diskuteras men som samtidigt skriker ”Just do it!” till alla som hittills inte testat att byta ut telefonens inbyggda bokstavsknappar.
En annan fråga är vilka appar/program man använder för att spara sina anteckningar. Mitt raka svar är att det avgörs av uppgifternas känslighet. Ju känsligare desto lokalare lagring (och jo, till och med analogt ibland). Ju ofarligare uppgifter desto ”molnigare” appar kan accepteras. Jag har kollegor som bygger hela sin tillvaro kring välbekanta Evernote; själv använder jag verktyget främst för att spara bra-att-ha-texter och dokument till research (och använder med jämna mellanrum den fräcka featuren att man kan plåta pappershandlingar vars innehåll sedan blir sökbart). Om Evernote och andra ”allätare” skrev jag för ganska länge sedan en post man hittar här.
Men all insamling handlar ju inte om skrivande. Många av oss jobbar med etermedier, med krav på inspelning av ljud och/eller bild.
Vi har ofta tagit upp frågor som rör televisionen men mer sällan pratat radio. Eller skrivit om. I synnerhet om radioteknik och radioutrustning, helt enkelt eftersom jag och Elias är ganska okunniga i ämnet.
Som tur då att andra skriver om radio. Och radioutrustning. Och gör det bra.
Radiojournalisten Lasse Edfast har nyss skrivit en underbart uttömmande och nördig genomgång av radiojournalistens utrustning. Ned på produktnummernivå!
Han skriver att ”läsare som inte producerar radio får läsa något annat”, men jag är helt övertygad om att icke-radioter kan ha glädje av läsningen. Lasse påpekar ju också att han skriver bloggen ”efter att ha fått frågor på Facebook, mail, krogen och Twitter”. Gissningsvis kom inte alla de frågorna från folk som redan producerar radio 🙂
Det är väl bara att erkänna på en gång. Rubriken lovar för mycket. Men att hålla reda på namn och titlar är viktigt i journalistyrket, och det är möjligt att klara det utan att ha ett särskilt bra minne.
Man brukar få höra att man antingen har lätt för att komma ihåg ansikten eller namn, men sällan både och. Jag är kass på bägge. Första dagen på min långa praktik avslöjade jag mig då jag trodde att jag redan hälsat på en ny kollega, och hon förklarade för mig att det är ett säkert tecken på att man är ointresserad av andra människor. Kanske var det denna människoväns sätt att få praktikanten att känna sig väl till mods på sin nya arbetsplats?
Intresset för vad andra människor har att säga kan förstås vara så starkt att man glömmer bort små detaljer som deras namn. Då finns det några bra knep att ta till:
Bakgrunden till det här inlägget är @OskSandstroms fråga på Twitter: ”Hur gör journalister för att komma ihåg namnen på presskonferenser med flera deltagare?”. Själv skriver han ner namn, en detalj om utseendet och en siffra, som han använder i resten av sina anteckningar.
@jowlj tipsar om att fota med telefonen och anteckna namnen från vänster, samt att använda initialer.
Idén med siffror är toppen om man som jag är usel på att minnas namn. Tyvärr uppstår ju problem om människor väljer att flytta på sig. Initialerna är bra om man faktiskt minns vem som är vem, men inte vill skriva så mycket.
Hur gör du?
Jag sitter i styrelsen för Föreningen grävande journalister, en förening som nog är mest känd för Gulspaden och grävseminariet. Ett av Sveriges finaste journalistpriser och en av branschens mest välbesökta sammankomster.
Läsare av den här bloggen har läst mig tjata förr om värdet av Gräv. För min yrkesutveckling har seminarierna varit en kunskaps- och inspirationsboost som inte mycket annat kommit i närheten av. Kombinationen av hundratals skarpa kollegor och rader av spännande programpunkter – plus en häftig fest med prisutdelning och barhäng – slår det mesta.
Tyvärr finns en tråkig tröskel, framför allt för studenter som vill gå: priset. Även det speciella studentpriset är fyrsiffrigt och tusenlappar har man sällan gott om under utbildningsåren.
Vi vet att många journaliststudenter gärna skulle gå på Gräv om de bara hade råd. Vi vet att många journaliststudenter är intresserade av granskande journalstik och bedriver egen under sin utbildning, inte sällan på en rätt kvalificerad nivå.
Därför har FGJ nu lanserat något som jag härmed helt skamlöst tar bloggen i anspråk för att marknadsföra ytterligare, nämligen följande dubbelnyhet:
Föreningen grävande journalister, FGJ, kommer inför Grävseminariet 2014 att dela ut fem stipendier à 3 000 kronor till studenter som under det senaste året har producerat granskande journalistik under sin utbildning. Pengarna ska användas till deltagande på grävseminariet i Umeå.
FGJ inför också ett stundentmedlemspris. Alla som studerar på eftergymnasial nivå kan bli medlemmar för 195 kronor per år (ordinarie 395 kronor). Efter ett år övergår medlemskapet till ett ordinarie.
/…/
Ansökan till stipendierna ska vara föreningen tillhanda senast den 15 januari 2014 och innehålla kortfattad motivering samt dokumentation av det journalistiska arbetet i form av länkar till jobben eller kopior. Mejla till kansli@fgj.se eller skicka till FGJ, c/o JMK, Box 27861, 115 93 Stockholm. Styrelsen utser stipendiaterna och den som söker måste vara medlem i FGJ.
Du som grävt under studentåret – sök! Om du inte grävt än – gör det nu! Och sök före 15 januari!
(Hela pressmeddelandet kan läsas på FGJ:s hemsida.)
Ibland gör vi saker onödigt komplicerade. Vi blandar ihop frågan om en story kan göras ut med frågan om den i så fall ska göras ut och med frågan hur den i så fall ska göras ut.
Det där är tre helt olika frågor och det är smart att lära sig skillnaden.
Den sista frågan (hur storyn ska göras ut) har egentligen miljoner svar. Oavsett story. Varje historia kan berättas på en rad olika sätt. Variationerna kan bero på genren (rak nyhetsartikel eller långt featurereportage?) eller på utrymmet (notis eller helsida?) eller på bildtillgång eller tillgängliga intervjupersoner eller tid på dygnet eller plats på jorden eller årstid eller nyhetstorka eller…
Den första frågan – om en story kan göras ut – är betydligt enklare. Oftast riktigt riktigt enkel.
Svaret på den frågan är i sin enklaste form: när vi vet att storyn håller.
Eller för att vara mer exakt: när vi vet att kärnan i storyn håller. När den del av storyn utan vilken den inte är någon story, är så bekräftad som vi rimligen kan begära, då kan vi köra.
Om vi nu vill. För att kunna är inte nödvändigtvis att vilja. Detta är mellanfrågan: om vi ska göra ut storyn. Och här finns det mycket stora skillnader mellan vad som gäller på olika redaktioner. Vad olika redaktioner vill publicera för stories, vilka stories vi vill göra till våra.
På en nyhetsredaktion krävs ofta en viss nivå av allmängiltighet (men inte alltid), på en granskande redaktion ett avslöjande (men inte alltid), på en tidning om förskolan kan nog en vårdskandal inom äldreomsorgen ha svårt att slå sig in (om inte bolaget som driver äldreboendet också äger många förskolor), i affärstidningen kan en kulturnyhet ha en hög tröskel att ta sig sig över (om det inte visar sig vara stora pengar inblandade) osv.
För att återknyta till ett par av journalistikens honnörsord: de allra flesta journalister och redaktioner sätter (åtminstone i teorin) som gemensam tröskel att det som publiceras ska vara sant. Sedan har vi helt olika regler för vad som betecknas som relevant.
Därför brukar ett grundläggande råd till journaliststudenter som ska ut på praktik eller vikariat vara att först försöka ringa in relevanssfären för den redaktion man kommer till – för att sedan börja leta nyheter inom denna.
Du vill inte gärna hitta världens bästa nyhet om Örebro, bara för att upptäcka att din arbetsgivare är helt ointresserad – eftersom tidningen kommer ut i Örnsköldsvik!
Sant ska det vara, och relevant givet redaktionens normer. I det tredje steget kommer sedan vårt hur – alltså frågan om berättelsens utformning.
Vad är då problemet med att blanda ihop dessa frågor?
Ja, förutom det uppenbara Örebro/Öviksexemplet så kan en redaktion riskera ett ganska stort mått av över- eller underarbete om man blandar ihop frågorna om och hur.
En osäker arbetsledare förmår inte identifiera storyns kärna och kan därmed inte riktigt ta ställning till om storyn över huvud taget ska göras. Men i stället för att skärpa sin analys skickar arbetsledaren tillbaks reportern med hur-frågor. (Finns det ett case? Går det att förklara med tydlig grafik? Får vi intervjun med X? osv.) Dvs stort arbete läggs på utformningen av en story vi i grunden egentligen inte tagit ställning till.
Sanningen är ju att nästan alla stories går att berätta på nästan alla sätt. Med eller utan case, grafik eller X-intervju. Väldigt mycket går att berätta busenkelt, och vi gör det dagligen därför att vi vill eller måste. Telegram eller notiser kallas det oftast. Det kan också vara den sena egna nyheten eller den stora händelsenyheten som inte går att undvika att ta upp – trots avsaknad av case, grafik och X.
Om telegrammet är nyhetsberättandets minstingformat – journalistikens encelliga organism – så kan påbyggnaden sedan ske åt alla möjliga håll. Med case, grafik och X-intervjuer. Eller med miljöteckning, dokumentärfoto eller faktaruta. I slutändan kanske vi gör en serie på fem timslånga dokumentärer. Eller skriver en bok.
Man kan förstås blanda ihop frågorna åt andra hållet också. Tro att det är en formfråga när det i själva verket är en om-fråga.
I det klaveret hamnar ibland redaktioner med liten erfarenhet av egen granskning, och av de grundläggande kraven på bemötande från den kritiserade parten.
Man tar hem kritiken, sitt ömmande case, kanske till och med förpackat i en sällsamt snygg form. Men man väntar med att ringa upp det kritiserade företaget. (Eller organisationen, myndigheten eller makthavaren.) Man tänker att bemötandet och förklaringarna bara är en pusselbit att lägga till, ungefär som den där grafikplattan eller faktarutan.
Men så är det ju inte. Bemötandet och förklaringen är alltid en del av grundresearchen, den anklagades svar en del av svaret på frågan om vi över huvud taget kan köra storyn. Om den håller. Den anklagades svar hjälper dig ta ställning till om storyn är en story över huvud taget.
(Observera ”hjälper dig” besvara – inte ”besvarar”. Det kan ju mycket väl vara så att svaret bekräftar en del av kritiken men inte allt – vilket gör att du måste ta ställning till vilken del som var kärnan i storyn, för att avgöra bekräftelsens relevans. Det kan också vara så att den kritiserade parten kommer med en dementi som du som granskande journalist fattar misstanke mot – men som du samtidigt inser att du behöver ytterligare undersökning för att kunna slå hål på.)
I detta fall blandas frågorna ihop på så sätt att en fråga om om blir en fråga om form. Inte alls bra förstås, vilket i slutänden kan komma att slås fast av Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden för radio och tv om det vill sig illa.
Jag har många gånger själv blandat ihop de olika frågorna, och mött många erfarna kollegor och arbetsledare som gjort detsamma.
För den som kommer ut på praktik eller vikariat och inte har stenkoll på redaktionens rutiner är det viktigt att förstå var storyn befinner sig som man sitter och rekar på. Är det en story som ledningen redan bestämt sig för att köra, och där ditt uppdrag nu är att hitta bästa tänkbara utformning, eller är ditt uppdrag att ta ställning till om det över huvud taget är en story? Svaret har betydelse för vad du bör fokusera på i ditt arbete, och för när du ska anse arbetet utfört.
För att sammanfatta i en liten trestegsraket:
1) Är det sant? (Kan storyn köras ut?)
2) Är det relevant? (Ska den köras ut hos oss?)
3) I vilken form? (Hur berättar vi den då?)
Och nej, man behöver inte följa detta schema slaviskt. Och ja, ibland går frågorna in i varandra. Och ja, självklart kan relevansen för en viss sändning öka om man får just en speciell intervjuperson.
Men som grundregel funkar det rätt bra – om inte annat så för att upptäcka vilken av frågorna man egentligen ska besvara. Och vilken man inte håller på med.
På en tv-redaktion i Örebro fanns på det tidiga 2000-talet ett stående uttryck.
TSMGG.
Det betydde ”toksynk med Göran Gunnarsson” och var den nödlösning man tog till när alla andra dagsjobb fallit – för att få ett jobb klart till den galet tidiga deadline då inslagsbandet skulle skickas med tåg till Västerås för att hinna komma med i kvällens sändning.
Hur lite som än hänt kunde man alltid intervjua Örebropolisens presstalesperson Göran Gunnarsson, som alltid kunde leverera några bra säj om den senaste blåljusnyheten. (Gunnarsson var som talesperson både trevlig och kunnig, och hade en sällsynt bra kontakt med journalister, så bra att han efter pensionering fått huvudrollen i en serie brottsåterblickar hos stadens andra tv-redaktion).
Ofta argumenterar jag för att man som reporter ska lära sig hitta sina egna nyheter. Ja, rentav göra sina egna granskningar. Granskningar ger nyheter och nyheter ger uppslag till granskningar. Med ett väl utvecklat eget nyhetsarbete kan redaktionen vara trygg i förvissningen att det inte behöver hända något jättespännande varje dag för att vi ska få till spännande sändningar (tidningar, webbar osv). Och vi behöver inte göra dåligt rekade nödutryckningar för att rädda dagen.
Samtidigt kan det vara bra att veta hur man gör. Du kanske hamnar på redaktionen som inte gillar tanken på ett eget nyhetsarbete, där det ses som en vinst att varje dag börjar med ett blankt papper som måste fyllas, där nödutryckningen värderas högst (eller åtminstone inte så lågt att det motiverar några insatser).
I så fall är det bra att ha koll på hur man gör. Utryckningsnyhetslogiken. Den annalkande deadlinens absoluta korrelation med den sänkta ribban för nyhetsvärde och inslagskvalitet. Journalisttips vill hjälpa alla med allt. Så därför här – tio nödnyheter att ta till när allt annat fallit:
1) Utspelet. Den opinionsbildare är inte född som inte är beredd att tycka till en gång till. Om ett nytt ämne – som du ringer upp och frågar om. (Eller om ett gammalt ämne, men kanske med lite större tryck än tidigare. Upprördheten har ju knappast minskat och uteblivna förändringar kan också vara nyheter!)
Om personen till äventyrs är motsträvig har du laddat upp med frågor vars svar garanterat renderar rubrik: ”Är det här inte allvarligt?”, ”Borde inte nånting göras?” eller varför inte ”Vilken är din egen skuld i detta?”
2) Varningen. Det finns mycket som är farligt. Är det inte en utveckling ni rapporterat om de senaste dagarna så kan det vara en nyhet någon annanstans ifrån som plötsligt får relevans också för ert bevakningsområde. För ni har ju en expert. Eller åtminstone en organisation engagerad i dessa frågor. Eller som i alla fall har frågan som ett av flera områden man försöker hålla koll på. Och framför allt: som man är beredda att varna för!
Om organisationen till äventyrs inte vill göra någon kraftfull varning ska du fråga vad de tror ”om utvecklingen får fortsätta”. Ty inför hypotesen öppnar sig avgrunden. Gör den inte det så kolla om du ringt rätt organisation (Jägarförbundet var visst MOT detta, Naturskyddsföreningen FÖR…).
3) Det ratade pressmeddelandet. Alla vet att nyheters värde förändras. Det som var ointressant klockan tio på förmiddagen kan ha vuxit till halv fyra på eftermiddan. Det behöver inte ens ha tillkommit några nya faktorer (bara fallit ifrån andra idéer). Däremot ska det gärna ha anlänt en pigg kvällsreporter, ovetande om den tidigare bedömningen. (Arbetsledare: försök förbereda bra svar på frågor som ”Men varför åkte ni inte på presskonferensen vid lunch om det här var så viktigt?” och ”Varför är pressmeddelandet knyckligt och hoptejpat?”)
4) Tipset. Alla tips bör kollas. Ofta har tipsaren missförstått något. Ofta är missförhållandet inte glasklart. Men då finns alltid utvägen att fråga om inte ansvarigt företag/myndighet/organisation brustit i kommunikationen. Det är de nämligen alltid snabba att erkänna att de gjort (eller åtminstone ”kanske” gjort) – vilket du visserligen läst nånstans är en falsk pudel men du inser samtidigt att detta trots allt är en slags bekräftelse och kör hårt på det du har (med bara en timme kvar).
5) Hur här? En klassiker som kan göras mer eller mindre bra. I detta fall ska den framför allt göras snabbt. Så släpp grävambitionerna och ring direkt till chefen! Eller pressisen om det går fortare! Varför skulle de inte berätta uppriktigt om de också har en mutkultur liknande den som just avslöjats i Göteborg? Chefen om någon borde ju veta.
Och glöm nu inte att även en dementi är en nyhet i denna genre. ”Efter Göteborgsskandalerna: Ingen mutkultur här!” är en rubrik så god som någon.
6) Glädjeämnet. Gamla textreklamregler är ofta överspelade i dag. I synnerhet när i dag blivit sen eftermiddag. Hade inte konditoriet fått nya ägare? På något sätt är väl det ändå en angelägen information för medborgarna. Och oj – de satsar på en ny profil? Och kommer även att vara närvarande i sociala medier? Nu närmar vi oss löpet med stormsteg mina vänner!
7) Reaktionen. Blev konkurrenten lite sur när ni i går gjorde löp och mittuppslag på konditoriets nya ägare? Har Coffee House by Janne varit på nätet sedan 2011? Okej, då är det bara att kasta sig ut igen (eller ta det på telefon; de kanske kan skicka några bilder?). ”Cyberkonkurrens bland kondiskungar” funkar väl i dag?
8) Vinnaren. Den ort finns inte som inte har en nylig framgångssaga. Skoleleven som varit iväg och gjort succé i dans-DM, fotbollslaget som vann Rädda barnens lokala insamlingsstafett eller puben som kom trea i Årets fejkbrittiska bokhylla? Vinnare är alltid tacksamma intervjuobjekt som gärna glömmer att tidningen ignorerade tävlingen när den faktiskt ägde rum för en månad sedan. (Och som mer än gärna mejlar några glada privatbilder från prisutdelningen – efter att du förklarat att redaktionen tyvärr tappat bort de som kom för en månad sedan ”i framkallningen”.)
Om det gått så lång tid sedan tävlingen att det snart är dags för nästa? Grattis, då har du en än mer aktuell vinkel: ”Taggad!”
9) Oklarheten. Väldigt många frågor går att få svar på. Men väldigt många går inte att få svar på på en timme. Detta kan förstås hanteras på olika sätt av olika journalister. Vissa viker sig för maktens arrogans och väntar till nästa dag då frågan kan få ett svar. Men du väljer den tuffa linjen: du avslöjar den allvarliga kunskapsluckan hos kommunens enda kvardröjande handläggare: ”Oklar omfattning av missförhållanden” funkar som rubrik.
I texten behöver du inte hänga ut tjänstemannen mer än nödvändigt. Du kan rentav låta vederbörande förbli anonym. Och i så fall bör du också, för källans skull, vara noggrann med att undvika citat som skulle kunna identifiera vederbörande. Som till exempel ”Men varför frågar ni mig om detta? Jag jobbar ju på en helt annan förvaltning.”
10) TSMGG. Eller vad nu din polispressis har för initialer. Något blåljusmässigt har alltid hänt. Och om inte så har polisen nyligen startat ett nytt projekt. Eller håller på att implementera nya spännande rutiner. Eller gett sig ut på sociala medier. Polisens presstalespersoner är ofta experter på att ge flermeningssvar även när ingenting finns att berätta, så självklart kommer de också att vara din räddning när du inser att det bara är en halvtimme kvar till deadline.
Du fixar det igen.
Och du kanske inte är helt säker på att det är sant. Och du påstår absolut inte att det är relevant. Men det blev i alla fall en nyhet i dag också.
Har vi missat någon nödnyhet? Fyll på i kommentarerna!