Dagens gästblogg handlar om en ny iOS-app som hjälper till vid intervjuandet. Den har testats av Maria Jervelycke Belfrage, radioreporter och -lärare på JMG, Göteborg. För den som vill ha ytterligare synpunkter så har sajten Lifehacker skrivit om Interviewy här och The Next Web här. (Och för Andriod-användare nämner Lifehacker Cogi med liknande funktionalitet.)
Maria Jervelycke Belfrage
Det finns ju redan en hel del diktafon-appar men det smarta med denna app är att du kan tagga/markera under inspelningens gång. När intervjupersonen säger något extra bra eller uppseendeväckande kan man direkt markera stället med en liten pratbubbla.
Appen är enkel att använda. Har man en Iphone 5 känner man igen sig direkt.
För att starta inspelningen “swipar” man uppåt, och för att avsluta “swipar” man nedåt.
Vill man markera ett parti trycker man på ”pratbubblan”. Är det ett längre parti/citat man vill markera, håller man helt enkelt bara inne ”pratbubblan” längre.
När man sedan transkriberar intervjun kan man hoppa mellan pratbubblorna för effektivare lyssning.
En annan funktion är att allt auto-synkas med iCloud, vilket ju underlättar åtkomsten och dessutom tar hand om back-upen – samtidigt som molnet inte självklart är den bästa platsen för alla intervjuer man gör!
Ytterligare en finess är att det finns en liten ljudmätare som visas under inspelningens gång, så att man kan se om det blir alltför lågt/högt ljud.
Baksidorna då?
Ljudkvaliteten är helt ok för lyssning vid transkribering, däremot håller kvaliteten inte för sändning, ljudet är allt för brusigt för professionellt användande. Det går dessutom inte att ”plocka ut” intervjun från telefonen, inte heller kan man redigera ljudet i appen. Transkriberingen kan inte heller ske i appen utan måste göras på annan plats. Jag hade gärna sett att man kunnat döpa markeringarna också.
Men på det hela taget är det en bra app, en diktafon som är enkel att använda, visuellt tilltalande och gratis!
Maria Jervelycke Belfrage
Uppdatering 160824: Som Ove Wall påpekar i kommentarsfältet nedan så tycks appen inte längre vara tillgänglig i App Store, åtminstone inte på sin gamla plats.
Helt skamlöst, för två tillfällen de närmaste månaderna då jag själv framträder och den intresserade kan betala för att få se mig. Se och höra och diskutera med. I det ena fallet dessutom med rader av andra intressanta föreläsare.
Jag pratar förstås om Gräv 2014, årets grävseminarium som hålls i Umeå (årets kulturhuvudstad!) den 21-22 mars. Programtidningen kommer i dagarna med tidningen Journalisten, och all nödvändig info finns också på seminariets sajt.
För den som vill komma billigt undan rekommenderas ett tidigt beslut; man kan fortfarande hitta rimligt prissatta biljetter både för tåg och flyg. Tips på hotell finns på grävsajten, men den riktigt ekonomiskt sinnade kan förstås sondera möjligheten att låna en soffa hos någon vänlig Umebo, t ex genom en efterlysning på seminariets Facebooksida.
Jag har skrivit det förr och upprepar det gärna: grävseminariet är en unik fortbildningsboost, en fantastisk inspirationsfest och en social storträff utan motstycke i journalist-Sverige. Åk dit och lyssna på stjärnorna (och oss andra), prata med alla (i fikapausen och i baren) och styr upp förberedelserna för nästa års guldspadenominerade granskning (ensam eller med kollegan från den egna eller någon annan redaktion). Du kommer att hinna med alla tre aktiviteterna, även om schemat är späckat!
Mitt andra tips är mer närliggande, på flera olika sätt.
Den 29 januari håller jag en kurs i Eskilstuna om hur man kommer igång med egna granskningar. Precis som med Gräv är det Föreningen grävande journalister som arrangerar, men här handlar det om en koncentrad heldag där allt fokus läggs på att hitta strategier, metoder och verktyg för att flytta granskningen från ”borde” och ”vill” till ”gör” och ”gjort”.
Under (och efter) kursdagen kommer det också att finnas möjlighet till individuell coachning kring enskilda projekt och frågeställningar – i grupp eller (om man vill) mer enskilt.
Kursen har hållits två gånger i Stockholm och bägge gångerna fått mycket goda betyg och omdömen från deltagarna. Jag vet också att man haft konkret nytta av tips och coachning i egna journalistiska projekt – och jag ser fram emot nya erfarenheter för och med gänget som kommer till Eskilstuna nästa vecka.
Tipsa gärna din arbetsgivare om att det finns ett förmånligt tre-för-två-erbjudande för den som vill multiboosta redaktionens arbete med egen journalistik.
Och observera: inget av detta riktar sig enbart till den som redan har ett stort intresse, driv och engagemang för grävande journalistik. Det är nästan tvärtom – de redan självgående klarar sig nog oavsett kurser och seminarier. Vi vill framför allt hjälpa dig som harvar mellan presskonferensen och poliskollen, du som ”egentligen” har fullt upp med vardagsbevakningen men skulle vilja komma längre med någon eller några stories. Som vill finna metoden för vardagsgrävet och lösningen för sidoprojektet.
Ett par verktyg som hjälper oss att hitta sociala medier-flöden utifrån geografisk position (twitter bortom #hashtags), ett som hjälper till att analysera och bedöma Twitter-konton (till exempel ge en bild av hur länge det varit verksamt, graden av interaktion mm) – samt en utmärkt genomgång av möjligheterna med Googles avancerade sökning (som vi också skrivit om tidigare).
En utmärkt bloggpost och en utmärkt blogg, läs och följ och testa tipsen!
Dagens gästbloggare är Fredrik Quistbergh, frilansande journalist och tv-makare, känd för bland annat granskningen av drottningfadern Walther Sommerlaths affärer. Han skriver om skillnaden mellan grävande och nyhetsjournalistik, utifrån en uppdelning från min (i denna blogg ofta omnämnda) favoritbok Story Based Inquiry.
En vän och kollega beslutade sig för några år sedan för att begära en lång tjänstledighet för ett riskfyllt journalistiskt projekt med osäker utgång. När jag undrade varför hen lämnade det spännande jobbet på den prestigefyllda nyhetsredaktionen kom svaret snabbt: ”Journalistik handlar väl också om att ta fram saker som annars inte blivit kända? Jag är trött på att bara vidarebefordra andras undersökningar, rapportera om utspel eller händelser. Jag vill göra en egen undersökning och se hur det ligger till.”
Personligen ogillar jag att dela in journalistik i olika fack. Sant och relevant räcker rätt långt. Men eftersom det finns en uppdelning i exempelvis nyhets-, kultur- eller grävjournalistik kommer ofta frågan: Vad skiljer grävande journalistik från annan journalistik? Jag brukar då berätta anekdoten om min vän som tog tjänstledigt och sedan ge egenupplevda exempel. Det brukar sällan bli speciellt exakt. Som tur är finns det andra som också brottats med hur de ska förklara villkoren för grävande journalistik – och som fått ner det på papper.
Story Based Inquiry (SBI) är en komplett metod för undersökande journalistik som tagits fram av några av världens främsta grävare. SBI omfattar en rad olika tekniker. Du hittar all tänkbar information, laddar gratis hem hela handboken och ser på klipp här.
I SBI-manualen finns en sammanställning i hur nyhetsjournalistik och undersökande journalistik skiljer sig åt i researchfas, relation till källor och resultat. Jag har gjort en fri översättning av denna sammanställning och du kan ladda hem dokumentet i PDF-format här:
Nyheter v/s Gräv
Är det något du tycker saknas? Något som kan förklaras bättre eller är så galet att det borde strykas? Tveka inte att ge dina synpunkter i kommentatorsfältet eller mejla mig på fredrik@quistbergh.se. Med din hjälp hålls dokumentet levande och blir mer exakt.
Och hur gick det då för kollegan som tog tjänstledigt? Jo, hen gick samman med två andra journalister och tillsammans avslöjade de en sjuk industri i en uppmärksammad radioserie som senare blev en prisbelönt bok. Hen gick sedan tillbaka till den prestigefyllda nyhetsredaktionen – men nu med nya kunskaper och större arbetsglädje. För det fina är nämligen att det sällan finns några motsättningar mellan nyhets- och undersökande journalistik. Du som är sugen på att gräva, har bra arbetshypoteser och en förstående redaktion blir en bättre journalist av att testa dina idéer. Och detsamma gäller ofta för grävare som fastnat i exempelvis gamla hjulspår eller prestationsträsket – de får upp både tempo och lust av att gå på fast schema under en tid. Så, tveka inte över att ta dig an grävet eller nyhetslinan – gör det bara.
Bloggen Pick the Brain erbjuder en snabbkurs i hur man håller sina nyårslöften, som mest handlar om träning men nog är minst lika tillämplig på den som föresatt sig att utveckla sin egen journalistik. Jag är inte säker på att råden är så unusual som författaren hävdar, men då jag inte sett någon översättning till svenska journalistvillkor tar jag mig härmed an uppgiften (med en mycket fri tolkning av ordet ”översättning”).
1) Försök hitta inre motivation i stället för att pressa dig. Det låter lite flummigt men författaren exemplifierar med att det är dumt att försöka åstadkomma något man egentligen inte gillar (t ex en viss träningsform); det är för många dömt att misslyckas. I stället bör man hitta något relaterat men som man helt enkelt tycker är kul.
Grävande journalistik associeras ofta med kvitton och hemliga dokument. Känns det dödstråkigt? Då kanske du ska leta efter andra saker att undersöka. En helt öppen crowdsourcing om villkoren för nattarbetare kanske är din grej? Eller en genomgång av fula försäljningsmetoder i köpcentrumet? Eller en enkät om lokalpolitikernas erfarenheter av sociala medier? Fortfarande en tydlig strävan efter att hitta nya fakta, berättelser och samband – men på ett sätt som känns dig lustfyllt snarare än tvunget.
2) Sätt igång en positiv snöboll. Rådet handlar om att skaffa nya vanor som är så galet enkla att det blir en nästan skrattretande barnlek att utföra dem. Inte 30 minuters träning utan tre, typ.
För journalisten som vill börja söka egna nyheter kan det handla om att skicka ett mejl om dagen. Ett mejl om dagen till någon av kommunens förvaltningar med en standardiserad önskan att få ta del av förvaltningschefens mejlbox. Eller vilka sorters avvikelserapporter som rutinmässigt kommer in från verksamheterna. Eller hur mycket pengar man under fjolåret la på internrepresentation och inköp av konsulttjänster.
Visst har du en långsiktig ambition att sedan gå vidare med enskilda mejl, rapporter eller utgiftsposter. Men det är en senare fråga, det blir nästa veckas skrattretande enkla rutin: att pricka för tre mejl att begära ut. I dag var det den här och den är över nu. Nu kan du ta en kopp kaffe!
3) Skapa vanor – inte ansträngningar. Det här handlar om att vanor helt enkelt är svårare att välja bort än en enskild ansträngning. Men för att vanan ska bli en vana måste den hakas upp på något – en trigger. Som förslagsvis är en vana som du redan har: en daglig rutin på nivån av tandborstning.
Som reporter kanske du alltid har en daglig vandring till postfacket, en kaffepaus på eftermiddagen eller en uppstart av datorn på morgonen. Detta kan vara den redan existerande rutinen att haka på för ditt samtal till källan, mejl till myndigheten eller läsning av ytterligare några sidor i den där utredningen du fick i förra veckan.
4) Automatiserat ansvarsutkrävande. Ja, ansvarsutkrävande brukar journalister sätta högt och i detta fall riktar vi det mot oss själva. Men på den ganska enkla nivån ”Du har väl inte glömt din målsättning?”
Det kan handla om att få med en kompis på den nya rutinen – och där kompisen för in ett element av socialt umgänge i det som annars bara skulle ha varit en ensam uppoffring.
Men enligt författaren funkar det också med helt omänskliga påminnelser. Alltså ”inte nödvändigtvis en kompis som är människa”. Du kan till exempel använda en påminnelsetjänst som Memotome för att få påminnelser skickade till dig själv. Eller sätta ett larm på mobilen med en tydlig uppmaning vid samma tidpunkt varje dag eller vecka.
5) Skjut inte upp glädjen! Skribenten vänder sig mot vår kulturellt impregnerade föreställning att glädjen kommer när man kommit i mål. I stället bör man försöka vara glad hela tiden under resans gång – kanske just åt de små steg man tar eller tagit. Glädjen i sig ökar sannolikheten att projektet fullföljs!
För reportern kan det handla om att ibland faktiskt våga ta ut segrar i förskott. Tillåt dig att jubla efter det där researchsamtalet där någon gjort ett häpnadsväckande påstående – trots att du vet att det återstår rader av kontroller innan något kan publiceras. Berätta för kollegorna på lunchen hur du fått landstinget att svänga om de tidigare hemligstämplade dokumenten. Kosta på dig en Facebookuppdatering om att ”Äntligen låg pdf:en i mejlboxen”. Och så vidare.
Sammanfattningsvis tolkar jag tipsen som att det handlar om att sänka ribban för sin egen belöning, och att förvandla sådant som skulle kunnat vara torftig ensam plikt till social (eller kvasisocial) underhållning. (Ja, underhållning med ett i vårt fall viktigt innehåll förstås!)
Just som jag skrivit klart denna post beklagar jag mig högljutt över att klockan passerat midnatt och att det därmed dykt upp tio nya poster på min att göra-lista i mobilen.
”Det är ju mindre än en varannan timme” svarade den mycket kloka personen intill mig.
Och visst. Så kan man ju se det. Och det är nog ganska klokt det också.
Vi har tidigare skrivit en del om hur man kan hålla koll på grejer på Facebook, till exempel genom att söka i folks öppna uppdateringar (som man ibland undrar om de vet är öppna) eller i diskussioner i grupper eller på sidor. För den riktigt ambitiöse finns det också metoder att skapa RSS-flöden av sökträffar i Facebook.
Men jag visste inte att man nu också kan skapa intresselistor i Facebook, för att hålla koll på sina bevakningsområden ungefär som man kan följa särskilda konton i en lista på Twitter. Men det lär Mediemänniskan ut i en mycket pedagogisk video. Se den!
Det har blivit dags för ett nytt avsnitt av Scrapingskolan. I denna sjunde del går vi igenom hur man använder gratisverktyget OutWit Hub för att scrapa sajter på innehåll.
Finessen är att programmet kan använda sig av de next-länkar som finns på vissa sidor då ett långt sökresultat presenteras uppdelat på ett antal sidor. I stället för att man manuellt måste klicka sig vidare mellan sidorna, så automatiserar programmet den processen.
Sjunde delen av Scrapingskolan är uppdelad i två avsnitt:
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.
Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.
Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)
Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).
Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).
Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.
Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.
Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.
Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!
Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.
Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).
Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).
Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))
Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.
För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.
Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.
Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.
En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.
Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.
