Matematik – Sida 2 – Journalisttips

Så skärper du valbevakningen

Det finns metod-, strategi- och tekniktips som lämpar sig extra väl för den särskilda sorts jobb som görs under en valrörelse – valsatsning eller valbevakning elller valtema eller vad vi nu väljer att kalla det.

Tips som i bästa fall kan göra nytta både på den lilla och den stora redaktionen, på branschtidningen eller riksradioredaktionen – eller för den delen för frilansen som letar stories som gör sig bra i höstmörkret ett valår.

Det viktigaste tipset berättade vi om här härom dagen. Men nu kommer lite mer för den som vill fylla på med inspiration och idéer inför specialsatsningssammanträdet, upptaktskonferensen eller spånmötet:

1. Grunden

En första fråga som valredaktionen måste ta ställning till är fördelningen mellan ”ska”- och ”gjort”-journalistik. (”Så ska xx fixa yy” kontra ”Det har xx gjort för att fixa yy”.) I en valrörelse är det viktigt med båda delarna, men om politikerna själva får bestämma blir det gärna väldigt mycket ”ska” och ganska lite ”gjort”.

Från ett mer krasst väljarperspektiv kan ”gjort” ofta vara mer intressant. Om framtiden kan alla säga mycket, men om gårdagen blir det svårare att sväva ut. Vill man förstå skillnaden från ett reporterperspektiv kan den här posten möjligen vara behjälplig; den handlar om varför granskaren aldrig tittar framåt.

Och om ni vill att (åtminstone en del av) er valsatsning ska kunna kallas granskning kan det förresten vara läge att fundera igenom vad som i grunden skiljer granskningen från annan journalistik. Här har vi skrivit om just detta (med ett konkret exempel på varför det kan vara granskande journalistik att kolla en debatt från förra valrörelsen).

Vi har också publicerat en strukturerad genomgång av Fredrik Quistbergh av hur Story Based Inquiry-metodens missionärer deifnierar skillanden mellan granskning och nyheter. Man kan även ägna en tanke åt de tre ben varpå varje granskning vilar samt åt värdet av att låna av andra.

(Och glöm nu inte att även oppositionen kan och bör granskas. De kanske inte byggt några vägar möjliga att inspektera men deras förslag bygger på förutsättningar och uträkningar som kan ställas mot forskning och etablerad kunskap inom de aktuella områdena. Och om de inte haft makten i vår kommun kanske de haft det i grannkommunen; läge för ett samarbete över redaktionsgränserna för att visa hur motståndarlagets politik ser ut i praktiken?)

2. Granskning i praktiken

Konkreta tips om granskningar som är lätta att komma igång med finns här, och några ytterligare specialanpassade för sommarläget (men med flera punkter som lämpar sig för politik- och politikergranskning) hittar du här.

Tankar och tips om gräv ihop med publiken finns här respektive här, och den enklaste modellen för att skapa en enkät hittar du här.

(Tänk dock på att politiker blir överösta med enkäter ett valår. Gör dig och dem en tjänst och undersök om det finns något annat sätt att få fram informationen innan du börjar mejla eller ringa. Om du söker efter ett partis ståndpunkt kan den kanske enklare hittas på sajten eller i partimotioner i riksdagen – eller i den enkät din kollega gjorde i anslutning till reportageserien i våras?)

3. Jakten på nyheterna

Visst vill vi komma först även med de politiska nyheterna. Hur man hittar nyheter har vi tipsat om vid flera tillfällen: här 10 + 1 tips som fungerar, här sex tips särskilt anpassade till sommaren, här 25 nyhetskällor (som inte är tingsrätten), samt inte minst viktigt fem metoder för vässning av nyheterna man hittat.

Ja…och om du utöver detta vill ha fler tips så har vi några tips om det också.

(En liten varning dock för nyheter om så kallade utspel: de har en tendens att återanvändas av utspelaren. Därför bör du som minimum kolla åtminstone ert eget arkiv, fråga utspelaren samt göra en enkel googling innan du gör rubrik av ”ska”, ”vill” och ”föreslår”.)

4. Sociala medier

För den som ska jobba med vardagsbevakningen av politiken under och efter valrörelsen rekommenderas våra tips om hur man hittar nyheter på Twitter och hur man använder agenter och larm – och i synnerhet Google Alerts – för att hitta nyheter. För att följa twittrande politiker rekommenderas listor och för att följa sökord rekommenderas språkavgränsning.

Även på Facebook är det faktiskt möjligt att skaffa koll med sökord alternativt via intresseområden.

Och på tal om Facebook så är det väl nu dags att fler än Sydsvenskan testar offentligheten kring politikernas Facebooktrådar (och sms, och DM på Twitter, med mera).

5. Koll på nätet

När politikerna skriver förhastade uppdateringar är det viktigt att kunna spara skärmen, oavsett om man jobbar i mobilen, på surfplattan eller på en traddator. Om sidan är raderad eller ändrad är det fint att veta att den kan vara sparad ändå (och ännu fler metoder här).

Med hjälp av metadata kan du hitta mer information om publicerade bilder eller dokument, med en smart gratistjänst upptäcker du om formuleringar är plankade från andra delar av nätet (en politikergranskning som förtjänstfullt upprepats flera gånger av andra redaktioner sedan svt gjorde den sommaren 2006) och så här ser du vem som står bakom en .se-sajt.

6. Intervjuer

Politikintervjun utgör ofta en utmaning även för den mest erfarna reportern: ett vant intervjuobjekt med informationsövertag och ibland starka incitament att vända frågeställningen till sin egen fördel – eller helt åt sidan.

Läs de utmärkta tipsen från Värmlandsnytts Bengt Hedin innan du åker ut nästa gång! Och låt Åsa Avdics varning för de tre falska pudlarna hänga med i ryggmärgen också!

Om du sedan vill ha inspiration kring själva frågeställandet så rekommenderas vår serie med favoritfrågor och vårt tips om värdet av att ta reda på argumenten först.

7. Statistik

Få saker är säkrare än att en valbevakning kommer att innehålla siffror. Opinionsundersökningar om allt från partisympatier till åsikter i sakfrågor och möjliga styrandekonstellationer.

För att hålla huvudet kallt rekommenderas kunskap. Den stärker man bland annat med denna gästblogg, och med Elias’ ilskna uppgörelser med felaktiga uträkningar och minustjädrar.

8. På fältet

Glöm inte bort att du vid bevakning av politiska sakfrågor inte alltid är så beroende av enskilda aktörers medverkan att allt måste vara uppbokat – det kan ofta vara mer värt att komma ut tidigare.

Om ditt mål för dagen är en presskonferens är mitt tips att du inte bara förbannar mörkret utan också funderar på hur du kan jobba lite smartare med de givna förutsättnignarna.

För som med så mycket annat är det ju förutsättningarna som avgör vilket betyg du får i slutet av dagen.

Lycka till med valsatsningar och valbevakningar! Om det finns tips vi missat (eller om du tycker att något av våra är helt bort i tok konstigt) så tveka inte att fylla på i kommentarerna!

(Och är du politiker och smygläser? Du är också välkommen att kommentera!)

Fi för register över makthavarnas aktier!

För den intresserade finns mer intressant.

Att få veta vilka som äger ett företag är inte alltid det lättaste. Åtminstone när det inte handlar om en enskild firma där organisationsnumret är synonymt med personnumret, eller ett bolag som gärna berättar om ägandet i öppna kanaler som är någorlunda lättillgängliga.

I svårare fall kan det löna sig att ladda hem eller beställa en årsredovisning (från t ex Bolagsverket eller Retriever Business) eftersom det där ofta anges ägare i anslutning till beslut om fördelning av årets vinst (aktieutdelning).

Aktiebolag har en skyldighet att hålla en aktiebok som vem som helst ska kunna ta del av. Antingen i företagets lokaler (mindre vanligt i praktiken att journalister gör det besöket) eller hos Värdepapperscentralen, som numera heter Euroclear (och jag vet uppriktigt sagt inte hur vanligt det är med journalistbesök där heller).

Min tidigare styrelsekollega i Föreningen grävande journalister Bosse Vikingson, upptäckte nyligen ett annat, och betydligt enklare sätt att kolla aktieinnehav i just börsbolag.
Finansinspektionen har nämligen ett öppet och sökbart så kallat insynsregister på nätet, där nyckelpersoner i bolagen, som kan tänkas få information som påverkar börskursen, måste anmäla sitt eget eller sina anhörigas ägande i bolaget, och uppdatera eventuella förändringar.

Eller som det står i myndighetens egen beskrivning: ”Insynsregistret innehåller uppgifter om börsbolagens insynspersoner och det innehav som de och deras närstående har av aktier och andra aktierelaterade finansiella instrument i bolaget.”

Registret uppdateras normalt vardagar vid 15-tiden enligt hemsidan, och tycks kunna vara en utmärkt källa, åtminstone så länge man vet vad det är och inte är.

Registret är alltså ingen komplett aktiebok, men kan vara ett bra sätt att snabbt få en bild av t ex styrelseledamöters eller chefers intressen i det egna bolaget – och eventuella förändringar av dessa. Alltså: om man vill veta om en viss ledningsperson över huvud taget har ekonomiska intressen i det det egna bolaget – och hur mycket – så kan registret ge en första bild. Däremot är det svårare att gå åt andra hållet: om man vill ha svar på vilka som äger aktier i ett specifikt bolag så riskerar svaret från registret att bli mycket ofullständigt.

Enligt kunnigare kollegor som jag rådfrågat, är registret inte alltid hundra procent tillförlitligt, det finns bl a risk att uppgifter släpar efter, så innan man publicerar uppgifter i ett reportage bör man söka bekräftelse på annat sätt. Men som del av en första grundresearch funkar det nog utmärkt.

Det finns framför allt ingen gratistjänst på nätet som ger motsvarande information.

Tack Bosse för tipset!

(Och ja, Fi i rubriken står alltså för Finansinspektionen om någon nu trott något annat.)

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.) — …men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Gästblogg: Hur avgöra legitimiteten i undersökningar?

Dagens gästskribent är Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus och flitig debattör i frågor om undersökningars tillförlitlighet. Tveklöst är Torbjörn själv en aktör på den marknad som opinionsundersökningar blivit – men han har också intressanta tankar tyckte vi. (Och den som tycker han är helt ute och cyklar på någon punkt är varmt välkommen att säga emot i kommentarerna – eller rentav höra av sig med en idé om en svarspost!)

Undersökningar är ett bra sätt att skapa intresse och en spännande undersökning är en väldigt bra grund för att skapa en artikel. Men vilka mätningar kan man lita på?

Undersökningar och statistik kan låta krångligt, det används ord som kan upplevas som avskräckande och få det att verka som någon mystik, men i regel är det inte så svårt som det kan verka, det finns väldigt få hemliga formler som utnyttjas, grunden är relativt enkel och är faktiskt baserad på två saker:

Sunt förnuft och slumpen.

Grundregeln är att lita på magkänslan, var kritisk, verkar en siffra för bra för att vara sann, så är den tyvärr ofta det. Det betyder så klart inte att man skall avfärda spännande upptäkter, men man bör granska det noggrannare.

Några tumregler:

Är resultatet överraskande, kontrollera extra noga.
Urvalet måste vara slumpmässigt oavsett metod. Kan respondenter själva aktivt söka sig till en undersökning så kommer det ge snedvridningar på något sätt.
Telefon och webb går bra förutsatt slumpmässigt urval.
Bortfallet ännu så länge inget problem i telefonintervjuer.
Akta er för ledande frågor eller obalanserade svarsalternativ. En undersökning är inte en intervju, man strävar här alltid efter att ha en neutral fråga och balanserade svarsalternativ.
Det går bra med färre än 1 000 intervjuer.
Kontakta undersökningsföretaget vid tveksamheter, de är ansvariga för första publicering, och skall kunna ge tillfredställande svar. Dock kan de bara kommentera de data som är publicerat.

Det fina med undersökningar är att man genom ett fåtal intervjuer faktiskt kan dra slutsatser om en mycket större grupp, t ex hela svenska folket. Om man utgår från detta perspektiv, genom att t ex genomföra 1 000 intervjuer kan man dra slutsatser om 7 miljoner röstberättigade svenskar. Det är 0,14 promille av befolkningen. Hur kan det räcka?

Svaret är slumpen. Genom att alla röstberättigade svenskar har en känd sannolikhet att väljas ut för intervjun så kan man genom slumpens fantastiska egenskaper få ett urval som är representativt på ålder, kön, inkomst och framförallt åsikter.

Det är ju åsikterna man vill mäta, inte hur många män/kvinnor det bor i sverige. Den lilla grupp man väljer ut skall ha åsikter som stämmer överens med hela populationen som man vill mäta.

Slumpen fixar detta.

I regel används primärt idag två metoder för att genomföra kvantitativa undersökningar (för att kunna dra slutsatser kring en större grupp än den tillfrågade) i Sverige. Genom telefonintervjuer och webintervjuer (postala undersökningar förekommer också, men i mindre omfattning).

Båda metoder har olika styrkor och svagheter.

Om vi börjar med telefon, så är registret lätt att få tag på, alla har ett (eller flera) telefonnummer och näsan alla har nuförtiden registrerade nummer (det var värre för några år sedan då fler hade oregistrerade kontantkort), m a o urvalet kan anses vara slumpmässigt på befolkningen. Samtidigt kan det vara svårt att ställa känsliga frågor, finns risk för s k intervjuareffekt, respondenten kan ledas att svara utifrån påverkan av den som intervjuar. Det är också så att andelen som inte svarar har stadigt ökat (bortfallet).

Intervjuareffekten och bortfallet har visat sig ha mycket liten faktiskt påverkan på resultatet, t ex bortfallet verkar fortfarande vara slumpmässigt och de flesta intervjuare är professionella.

Undersökningar baserade på telefonintervjuer kan anses vara väldigt trovärdiga. Men det största problemet är kostnaden, det är få som är intresserade av att betala det pris som det kostar att genomföra denna. Det är också praktiskt svårt att genomföra vissa typer av undersökningar, t ex om man vill visa bilder eller film.

Webundersökningar är som insamlingsmetod bättre, man kan visa bilder och film. Intervjuareffekten är obefintlig och respondenten har i regel lättare att svara på känsliga frågor. Däremot är urvalet en mycket större utmaning.

Det finns inga nationella epost register. Hur kan man dra ett slumpmässigt urval på tex alla röstberättigade?

Undersökningsföretagen löser detta genom att bygga upp minisverige (paneler). Två huvudteorier används. Slumpmässig rekrytering och självrekrytering.

Slumpmässig rekrytering utgår från nationella register där man väljer ut respondenterna slumpmässigt och sedan bjuder in dem att delta i panelen. För att få vara med måste man bli både utvald och tillfrågad.

Självrekrytering går ut på att man låter alla som vill vara med, t ex genom annonser och sponsrade länkar. Ofta lockar man med någon form av belöning, som lotterier och avancerade shoppar där man kan växla in sina poäng mot fina saker.

Novus har genomfört Sveriges största studie, finns att ladda ned här.

Syftet var att avgöra om det fanns någon skillnad mellan självrekryterade paneler och slumpmässigt rekryterade. Det korta svaret är ja, ett antal negativa effekter finns i självrekryterade paneler som gör att deras tillförlitlighet minskar kraftigt. Läs mer i Novus rapport.

1 000 intervjuer är inget bra nyckeltal.

Det händer inget magiskt med tillförlitligheten när man uppnår 1 000 intervjuer. Varför just detta intervjuantal har blivit någon form av sanning är snarare en förenkling. Denna förenkling möjliggör att man även kan säga något om undergrupper, tex unga män och ändå ha tillräckligt många intervjuer för att felmarginalen inte skall sticka iväg. Om en undersökning är genomförd på ett slumpmässigt urval så kan man dra bra slutsatser på t o m 100 intervjuer. Men under hundra så brukar felmarginalen bli större än skillnaden mellan de olika svarsalternativen.

Självklart är detta en grov förenkling av hur undersökningsbranschen ser ut, men detta räcker för att kunna hantera de enklaste fallen.

Ekot gjorde sina riktlinjer publika under 2013, där förordar Ekot nästan enbart telefonintervjuer. Detta är på många sätt en för hård tolkning, där de satt ribban väldigt högt för att inte råka ta med någon felaktig undersökning. Det hade varit bättre om de snarare fokuserade kring om urvalet var slumpmässigt eller inte, dock vill Ekot samtidigt begränsa antalet undersökningar kraftigt, och med det i åtanke så kan man förstå deras inställning.

Lite mer information om undersökningar finns att läsa här:

Telefon eller webb, urvalet är centralt: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/telefon-eller-webb,-urvalet-aer-centralt.aspx

Vad är representativitet: https://www.novus.se/vaara-tjaenster/vad-aer-representativitet.aspx

Hur kan väljarbarometrar skilja sig åt så: https://politikerbloggen.tv4.se/2012/12/12/hur-kan-valjarbarometrar-skilja-sig-sa-mycket-at/

Dåliga undersökningar ger uppseendeväckande resultat: https://www.dn.se/debatt/daliga-undersokningar-ger-uppseendevackande-resultat

Undersökningsbranschen måste ta ansvar för sina mätningar: https://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/varning-for-sjalvrekryterade-paneler

Skandalen har stärkt SD-anhängarna: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skandalen-har-starkt-sd-anhangarna_7709264.svd

Om Mediernas granskning av undersökningar: https://www.expressen.se/debatt/visa-felmarginalen-i-valjarbarometrarna/

Torbjörn Sjöström

Fem tips – så säljer du in din artikel

Vi fick en fråga i en kommentar av signaturen Isabelle (egentligen ställde hon tre frågor men nummer 2 och 3 får vi ta en annan gång):

Hur säljer man in artiklar/inslag på bästa sätt?

Detta är en fråga som uppstår för varje reporter som ägnar sig åt egen journalistik. Frilansen förstås, som inte alltid kan räkna med beställningar (i synnerhet inte i början av karriären) men också den anställde reportern som vill komma vidare från ”lappen i handen”-utlägg.

Jag har inga stora frilanserfarenheter men desto mer erfarenhet av att försöka sälja in egna stories till redaktörer, både såna som känner mig väl och såna jag aldrig talat med tidigare. Jag har också genom åren pratat mycket om dessa frågor med både frilansjournalister och deras motparter på redaktionerna (och en del klokt folk som suttit på båda sidorna). Välkommen att korrigera eller komplettera mig i kommentarsfältet, men vad jag begriper finns det några enkla grundregler:

1. Lär dig din mottagare. Att försöka sälja in ett grävande tolvsidorsreportage till ett glassigt livsstilsmagasin förstår de flesta är bortkastad tid – liksom att försöka sälja in livsstilsreportaget till det granskande magasinet. De flesta har en rimlig koll på mottagarens genre, men förberedelsearbetet kan med fördel gå längre än så: plöj de senaste numren av magasinet, lyssna på radioprogrammets senaste upplagor… Du vill inte bara undvika de självklara klavertrampen (att föreslå det reportage de just publicerat), du vill också hitta redaktionens karaktärsdrag, du vill hitta sättet att formulera din story som om rubriken redan satt där.

2. Formulera en story, inte ett ämne. Redaktören vill ha ett förslag på en historia, inte en inbjudan till att själv skapa historien utifrån din luddiga ämnesformulering. Klassikern är reseredaktören som kräks på den 125:e frilansen som hör av sig med frågan ”Jag ska åka till Indien, vill ni ha något därifrån?” Hitta i stället den unika berättelsen: ”Kommunrevisorn från Åkersberga som rekryterades av den indiska IT-jätten och nu startat ett företag som massproducerar e-böcker för den kinesiska jättemarknaden”.

3. Var öppen för ändringar. Redaktören är också journalist (förhoppningsvis), och kommer att ha synpunkter på din idé. Acceptera det, och anpassa ditt upplägg så mycket som är möjligt utan att du känner att du måste göra våld på dig själv. En vanlig ändring i frilanssvängen är såvitt jag förstår att storyn fylls på med fler artiklar: ”Kan du inte skriva en faktaruta också?” osv. Här kan du lämpligen låta din inre revisor komma till tals: om du ska göra dubbelt så mycket jobb för samma ersättning så blir det i praktiken en halvering av priset.

4. Överdriv inte – eller underdriv. Låtsas inte att intervjun med den spännande huvudpersonen är i land om personen fortfarande funderar på sin medverkan. Påstå inte att du har siffror på den tendens du tror dig ana om du inte har det. Irritationen över en reporter som måste backa från sina utsagor är alltid större än tveksamheten kring den reporter som öppet redovisar sina luckor och frågetecken. Å andra sidan ska du inte heller undervärdera din historia; om du väntar till slutredigeringen med att plocka in den där exklusiva informationen är risken stor att du aldrig når fram till någon slutredigering – eftersom ingen redaktör sagt ja eftersom ingen fattat att du haft något unikt att erbjuda.

5. Skriv din story. Ett självklart tips – och ett önskemål du ofta kommer att få i retur från redaktören – är att formulera ett enkelt synopsis över ditt tänkta reportage. Förslagsvis skriver du texten på miniminivå – dvs du formulerar vad du redan har eller är säker på att få. Därutöver kan du – tydligt – ta upp vad du hoppas kunna plocka hem i allra bästa fall; en maximinivå.

Naturligtvis är det en avgrundsskillnad mellan läget för den erfarne frilansen som har en etablerad relation till en stabil redaktion, och den osäkre journaliststudenten som vill sälja in sitt första reportage. Den sistnämnde kanske får acceptera att arbeta ”på spek”, alltså chansa och göra jobbet färdigt (i praktiken färdigt för redaktören att sätta rödpennan på).

Vilka tips har jag missat? Vad har jag fått om bakfoten? Komplettera och korrigera som sagt i kommentarsfältet!

Mer om fallande Lööf och felmarginaler

Dagens journalisttips börjar med ett radiotips.

Om ni inte redan hört det, så lyssna på senaste avsnittet av Sveriges radios Medierna från i lördags.

Programmet tog upp frågan om journalister och statistik, och ett av exemplen var Expressens undersökning av förtroendet för Annie Lööf, som vi skrev om härom veckan.

Lyssna på programmet! Och läs också Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg, där han slår tillbaks mot programmet.

Mattsson försvarar Lööf-publiceringen med ett slags ”tidsargument”, som handlar om att flera icke säkerställda förändringar över tid kan landa i en säker förändring. Om en partiledare tappar en osäker procentenhet månad efter månad, så har man till slut tappat så många att den ”stora” minskningen är säkerställd.

Tidsargumentet användes också av reportern Karl-Johan Karlsson, som skrev i sitt Twitterflöde efter att rapporteringen ifrågasatts:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Expressen har också fått stöd utifrån. I en diskussion i Facebookgruppen Journalistbubblan tog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld bland annat upp just tidsargumentet och det faktum att felmarginalen inte är någon objektiv sanning utan en av människor vald säkerhetsnivå. Resonemangen har Bjereld nu också utvecklat på sin blogg.

Frågan är om artikeln uppfattas som en beskrivning av en långsiktig tendens. Rubriken lyder ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” (webbartikeln) och artikelns brödtext börjar så här:

Kritiken mot förslaget på nytt idéprogram har inte gått väljarna obemärkt förbi.

Krisen i Centerpartiet har nu smittat av sig och blivit en förtroendekris för Annie Lööf – även utanför partiet.

I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.

Expressens fokus på senaste siffran plockas också upp från annat håll. Frilansjournalisten Ola Wong, som skrev kritiskt i vår förra bloggpost, har haft en mejldiskussion med sin bror André Wong, som arbetar som försäkringsmatematiker. André Wong kommenterar diskussionen om Expressens artikel så här:

Om förändringen i Demoskopundersökningen inte är statistiskt signifikant så kan man inte säga (med tillräcklig stor säkerhet) att förtroendet har försämrats jämfört med senaste mätningen. Det kan vara en slumpmässig variation som gör att siffran är lägre i januari jämfört med föregående mätning.

Jag hittade några tidigare undersökningar och såg att i augusti så uppmättes förtroendet till 2.17 jämfört med 2.21 i oktober och 2.01 i januari. Sett över lång tid kan det finnas en historisk trend som pekar tydligt nedåt utan att förändringen mellan två närliggande mätperioder är statistisk signifikanta, men detta tycker jag inte är relevant för innehållet i Expressenartikeln. När läsaren ser rubriken ”Sämsta siffran någonsin för Lööf” och sedan läser första raden ”Krisen i centerpartiet har fått väljarna att tappa förtroendet för Annie Lööf.”, med efterföljande hänvisning till Demoskops/Expressens senaste förtroendemätning, så tror man ju att siffrorna från undersökningen i januari bevisar att krisen har lett till att förtroendet för Annie Lööf har gått ned sedan senaste mätningen. Men detta kan man ju inte säkert uttala sig om eftersom förändringen inte är signifikant.

Att säga att det är sämsta siffran någonsin är väl egentligen inte heller så intressant eftersom det man isåfall undrar är om förtroendet är det sämsta någonsin (alltså inte siffran i sig som alltså är behäftat med ett slumpfel och urvalsfel). Och om försämringen mot föregående mätning inte ör signifikant så kan man ju inte med tillräcklig stor säkerhet säga att förtroendet har försämrats pga krisen.

”Fritt fall” är väl också tveksamt att ha som löpsedel: som man läser artikeln tolkar jag det som att det är fritt fall pga den senaste krisen men i journalistens kommentar så säger han att det är sett utifrån många mätperioder. Men hur ska läsaren förstå det? (Jag har visserligen bara läst webversionen så jag såg ingen kurva heller). Dessutom, om förtroendet stärktes något i oktober jämfört med augusti (som det står i Demoskops pressmeddelande från i oktober), så är det ju inte helt fritt fall ur ett längre perspektiv heller.

Angående konfidensintervallet så är det ju den som gör undersökningen som har bestämt signifikantnivån. Om förändringen inte är signifikant med 95% sannolikhet så är den ju inte heller signifikant på ett 99% konfidensintervall. Naturligtvis så kan man ju alltid påstå att försämringen stämmer med någon % sannolikhet men detta konfidensintervall har ju inte journalisten möjlighet att efter eget tycke bestämma. Journalisten kan bara referera till den signifikansnivå som undersökningen har gjort om han/hon vill använda dessa siffror för att stödja ett påstående (ett lägre konfidensintervall än praxis är förövrigt också oförsiktigt). Annars är det bättre att skriva ” Jag NN tror att förtroendet är det lägsta någonsin”.

Journalister borde inte använda statistiska resultat som fakta för att stödja påståenden om dessa inte är relevanta eller statistiskt signifikanta. I det här fallet hade en mer lämplig rubrik kanske varit ”Fortsatt lågt förtroende för Annie Lööf” men det låter ju inte riktigt lika klatchigt.

Om man ska landa allt detta i någon typ av journalisttips, så skulle det väl vara Var tydlig med vad som är grejen – senaste siffran eller långsiktiga tendensen?

Alla verkar faktiskt överens om att enstaka förändringar inom felmarginalen inte ska göras till nyheter. Alla förefaller också ense om att långsiktiga förändringar (trender/tendenser) kan vara av intresse. Problem kan uppstå om det ena beskrivs som det andra.

Uppdaterat 130129: Stormen fortsatte, och förstärktes under den gångna veckan av en ironisk insändare i Journalisten, en ny bloggpost från Thomas Mattsson, en annan från Medierna – samt så till slut ett riktigt antiklimax: opinionsinstitutet Demoskop, som gjort den ursprungliga mätningen, gick ut med ett pressmeddelande och förklarade att Lööfs fall visst var statistiskt säkerställt. Det var bara Expressen som skrivit fel i sin faktaruta. Något som även refererats på Mediernas hemsida.

Extra: Statistik-strid om Expressens Lööf-fall

I dag publicerar Expressen en opinionsundersökning som enligt tidningen visar att Annie Lööf får ”sämsta siffran någonsin”. Löpsedeln lyder ”Fritt fall” och i texten preciseras att ”I en ny förtroendemätning från Demoskop får C-ledaren det lägsta resultatet någonsin i företagets mätningar.”

Artikeln har under dagen fått kritik från flera håll, eftersom varken Lööfs förändring – eller någon annan i undersökningen – är statistiskt säkerställd, vilket framgår av tidningens faktaruta.

Bland de som reagerat finns TT:s politiske reporter Owe Nilsson som twittrar kritiskt:

Den kritiska hanteringen av opinionsundersökningar fortgår: ”Fritt fall för Lööf” (”Ingen av förändringarna är statiskt signifikanta”)

En annan som reagerat är frilansjournalisten Ola Wong som skickat följande till Journalisttips:

Statistiskkunskap:

Idag har Expressen en nyhet att INGENTING mätbart har hänt i förtroendet för Annie Lööf. De sätter till det rubriken: ”Sämsta siffran någonsin för Lööf”. Det är en direkt lögn. Om förändringen inte är statistiskt signifikant så är det ingen förändring.

Ola Wong

Jag frågar på Twttter Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om tidningen har någon policy för när man använder opinionsförändringar som inte är statistiskt säkerställda (signifikanta). Han svarar, med en bild av faktarutan:

När @expressen redovisar undersökningar anges ex institut, metod,frågeperiod, fråga, ev säkerställt

@mickep2: Ser du något problem i att dra på en förändring som inte är statistiskt säkerställd i detta fall?

@thomasmattsson: Generellt sett får man förhålla sig till en helhetsbild & redovisa återkommande mätningar, tror jag. Viktigt ange parametrarna.

@mickep2: Skulle du säga att ”lägsta resultatet någonsin” är en korrekt formulering om förändringen inte är säkerställd?

@thomasmattsson: Om det är lägsta/högsta uppmätta siffran någonsin så bör ju det anges, förstås, det är säkert relevant för den som är intresserad.

Mediers hantering av statistiskt osäkra undersökningar är ett gammalt diskussionsämne. På mitt eget företag, svt, har vi en policy om opinionsundersökningar som bland annat anger följande:

Kom ihåg att förändringar inom felmarginalen i regel är ointressanta! Tänk på att SVT förlorar i trovärdighet om du redovisar förändringar inom felmarginalen som om de betydde något!

Jag tänker dock inte ta gift på att svt – eller jag själv – inte någon gång brutit mot denna återhållsamma policy. Det finns ju också fall där – såvitt jag förstår – ett antal icke-signifikanta förändringar kan bli signifikanta över tid (januari-februari är inte en säker nedgång, men däremot oktober-februari).

Hur resonerar ni på din redaktion kring det statistiskt säkra respektive osäkra? Fyll gärna på i kommentarerna!

Uppdaterat: Expressens reporter Karl-Johan Karlsson har nu kommenterat kritiken mot dagens publicering i sitt Twitterflöde:

Förtroendet är de facto lägst någonsin, stat. säkerst. eller ej. Det är inte förändringen vi kallar lägst någonsin.

Och ”fritt fall” på ettan syftar på kurvan, som visar fallet i flera mätningar i rad, vilket ÄR stat. säkerst.

Kurvan går från 2,77 till 2,01, vilket ju är stat. säkerställt med marginal. Så visst är det fritt fall.

Det är ”fritt fall” och det är lägsta noteringen någonsin. Vi har täckning för dessa påståenden.

Fler sekunder – och mycket mer

När jag tipsade om sajten Timeanddate.com härom dagen fick jag genast en reaktion på Twitter. Janne Mårtensgård påpekade att den sajten nog var bra men ”jag skulle hellre tipsa om WolframAlpha istället. Klarar frågor som ’hours since christmas eve 1963’ och skummare frågor typ ’average lifespan of elephant’. En superintelligent sökmotor helt enkelt.”

Och det är ju bara att ge Janne rätt. WolframAlpha är en mycket mer spännande och mångsidig tjänst – men också rätt svår att beskriva.

Som jag förstår det vill den vara en svarsmaskin för hårda fakta. Medan en googling på ”Sweden” ger dig mängder av träffar på sajter som skriver om Sverige (inklusive t ex Wikipedia) så får du hos WolframAlpha fakta direkt. Skriver du din sökning som en fråga försöker den inte hitta formuleringen – utan svaret.

(Att det är skillnad vet alla vi som mer än en gång googlat frågeformuleringar bara för att hamna på en massa sidor där frustrerade människor gång på gång ställt frågan men utan att få svar – ofta frustrerade för att de själva googlat gång på gång utan att få svar.)

Och eftersom WolframAlpha koncentrerat sig på ämnesområden där (de flesta är överens om att) det finns hårda fakta, som geografi, fysik och matematik, så lyckas man också väl inom sina ramar.

Ämnesområdena är i och för sig numera rätt många – sajten listar både ”musik”, ”shopping” och ”socioekonomiska data” tillsammans med de mer väntade ”kemi” och ”dates & times” – men jag tror man får leta för att hitta kontroversiella påståenden och omdiskuterade uppgifter.

Som Janne skriver klarar sajten ofta att leverera raka svar på raka frågor – så länge det inte finns alltför motstridiga svar i de databaser WolframAlpha i sin tur utgår från. Och de gånger man inte får svar kan frustrationen faktiskt ofta kompenseras av att man i stället får många andra intressanta fakta i ämnet. Sökresultatsidan innehåller ofta uppgifter om det efterfrågade begreppet ur en mängd olika aspekter.

En sökning på just ”Sweden” visar bl a hur Sverige står sig i en rad statistiska jämförelser med andra länder (befolkningstäthet, utbildning etc), medan en sökning på ”journalism” visar hur frekvent begreppet använts i (engelska) texter genom åren, och en sökning på ”York” visar vilka flygplatser som finns i närheten av staden (däremot vägrade WolframAlpha svara på när York grundades).

Till skillnad från Wikipedia tillåter inte WolframAlpha någon allmän redigering, vilket förstås tillsammans med ämnesavgränsningarna minskar risken för stolligheter men samtidigt också minskar bredden och mängden av tillgängliga fakta.

Den intresserade (eller skeptiske) kan alltid botanisera vidare bland sajtens källor; såvitt jag förstår är datainsamlingen helt transparent för den som vill kontrollera uppgifterna eller hitta mera.

Användningsområdena är såvitt jag kan se dels läget när man vill ha ett specifikt svar på en svårgooglad fråga där det finns en vetenskaplig sanning att eftersöka, dels inspirationsläget där man vill få input om ett ämne ur olika aspekter – gärna såna man själv inte räknat med (som ords förekomst i historien).

WolframAlpha har på webben en pro-version som kostar pengar men ger större sökkapacitet. Tjänsten finns också som mobilapp. För Android kostar den ungefär 25 kronor och funkar fint – dock har den fått kritik för att den byter ut tangentbordet mot en egen variant som är ful och saknar svenska tecken.

Om man är medveten om avgränsningarna så kan WolframAlpha vara en alldeles lysande följeslagare i allmänbildningen – och en inspirationskälla för nya stories om gamla ämnen.

Och då har vi inte ens kommit in på partypotentialen… Tänk att vara den vid bordet som blixtsnabbt kan ta fram inte bara alla närvarandes ålder i sekunder sedan födseln – utan också den som kan upplysa sällskapet om den genomsnittliga livslängden för elefanter!

Räkna hela tiden

”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.

Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)

I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.

Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.

Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.

När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.

Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.

Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?

Bara en tidsfråga

Hur många dagar är det kvar till valet?

Till OS? Till invigningen av kulturåret?

Frågor vi alla ställt oss.

Den stora klockan som räknar ner på redaktionens sajt är förmodligen installerad av en programmerare som kollat och dubbelkollat och kollat igen.

(Sen kan det ändå bli konstigt. Vill minnas att några redaktioner inför förra riksdagsvalet låg en dag olika på ”…kvar till valet”-klockorna, eftersom någon räknade ned till valdagens start och någon annan till dess slut.)

Men ibland vill man ta reda på det själv. Hur många dagar, eller veckor, eller minuter som är kvar till en viss händelse. Eller åt andra hållet – vilket datum det är om 100 dagar (för att kunna skriva in ”kommunledningens första hundra dagar”-avstämningen i dagboken).

Då ska man lägga sidan timeanddate.com på minnet. Eller som ett bokmärke. Eller ta hem appen (finns till både Android och iOS).

Man kan räkna ut en hel del annat där också, distanser med mera. Och tid åt andra hållet förstås (”Hur många månader har gått sedan…?” ”Hur många sekunder har jag levt?”).

Inte dumt att ta till när huvudräkningen strejkar.

(Och annars också, för att dubbelkolla huvudet.)