Kategori: Nostalgi

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Tre snabba sätt att krydda julknäcken

De som jobbar dessa dagar har inte alltid givna nyheter att ägna sig åt. De mer eller mindre frampressade julknäcken kan behöva lite inspiration. Den kommer här från Marja Grill.

Knäckande.
Att jobba juletid kan vara lite sådär. Att när andra käkar knäck och knäcker nötter behöva tänka att ”knäck” är något som ska stressas fram över tangentbordet kan vara lite…segt. 

Utlägg av typen jultrafiken, nyårsintervjun eller något jul-evenemang kan vara nödvändiga för tidningen, sajten eller sändningen men inte nödvändigtvis så inspirerande för den vane reportern. 

För den nye, kan det vara som för mig: det första julvikariatet på Radio Skaraborg var en chans att visa vad jag gick för. 

Men oavsett om du vill pigga upp dina texter i mellandagarna för att orka igenom eller för att sticka ut så kommer här tre bra tips inspirerade av fantastiska Rosmarie Holmström, hennes kurs på Fojo och boken “100 huskurer mot skrivkramp”.

  1. Variera verben. Vad är det exakt du vill beskriva? Vad är skillnaden mellan att julshopparna flanerar och promenerar, mellan julfirande som dansar eller valsar? Finns det mer exakta verb?
  2. Var omsorgsfull om dina adjektiv. Ta en minut med en kopp kaffe och lista så många ord du kommer på som beskriver samma färg, känsla eller julgran. Använd fantasin! Strindberg till exempel, använde vansinnigt många olika ord för att beskriva färger, som likblå, kadavergul och grönäckla.
  3. Lyssna! Och spela in dina intervjuer, om du inte redan gör det. Förutom att det förstås är viktigt att du har rätt, och har citaten på band om det blir strid om saken, så säger människors språk väldigt mycket om vem och hurdana de är. Genom att “tvätta” citat, eller genom skriva dem som du minns dem och inte exakt som de faktiskt lät, så gör du din text mer antiseptisk och mindre intressant. “Det tar för lång tid”, brukar vänner inom pressen ibland klaga, men det är faktiskt bara en fråga om teknik. Testa. Lyssna, skriv det du minns att du hörde, och leta sedan upp stället på bandet. Du kommer att bli förvånad. Och, med tiden, en bättre intervjuare.

(Och svar ja, åtminstone ett knäck jag gjorde på Radio Skaraborg blev ett arbetsprov som öppnade dörren till nästa jobb.)

    Marja Grill

    Konceptet tid

    wp-1470594572958.jpegJag mötte en gång för länge sedan en grupp journaliststudenter som beklagade sig inför det kommande fördjupningsprojektet.

    – Vi har bara tio veckor på oss, sa de och förväntade sig nog sympati från den erfarne yrkesarbetande journalisten (jag var nog minst 23) som lyssnade intresserat.

    De fick ingen sympati. Däremot blev de en återkommande anekdot på mina föreläsningar för journaliststudenter.

    För man måste ju inte ha jobbat många veckor som journalist för att inse att tio veckor är en ocean av tid. I synnerhet om man har förmånen att få jobba i grupp med några andra.

    Det är helt otroligt mycket tid ju. Och även om en genomsnittlig journaliststudent förstås inte har den rutin och access (möjligheten är få myndighetspersoner och andra att faktiskt ringa tillbaka när man sökt dem) som den med några år i yrket, så är tio veckor fortfarande en alldeles otroligt lång tid.

    Den journaliststudent som fattar det kommer att dra nytta av det och göra ett projekt som kan kickstarta karriären. (Jag har mött dem.)

    Den som inte förstår kommer att få en chock redan första veckan på sommarvicket. (Jag har mött dem också. Va?! Tre texter? På en dag???)

    När man än upptäcker klyftan mellan tidsvillkoren på utbildningen och på redaktionen så resulterar kraschen ofta i en uppgivenhet.

    – Vi har inte tid att göra nånting bra, hör man ofta från erfarna kollegor på både små och stora redaktioner.

    I ett avseende är påståendet helt korrekt. Du har inte de tio veckorna som låg framför dig där på journalistutbildningen. Du har förmodligen ett dagligt produktionskrav som fått dig att för länge sedan avskriva alla tankar på mer ambitiösa knäck.

    Och samtidigt. En rad reportrar på små och slimmade redaktioner gör varje år stordåd som renderar både uppmärksamhet, guldspadenomineringar och andra belöningar.

    Fenomenet är obegripligt tills man tar reda på hur de gjorde.

    Svaret är i väldigt många fall att de helt enkelt hittat ett smartare sätt att hantera konceptet tid.

    De har å ena sidan accepterat att de inte kommer att få tio veckor av chefen – knappt ens tre veckor, eller en, eller tre dagar…

    De har däremot förstått att även den mest stressade reporter har tre dagar – fördelade på tre veckor. Eller tre veckor fördelade på tre månader. Eller tre månader fördelade… Ja, ni fattar!

    Det avgörande tricket för den reporter som vill göra ambitiös journalistik under slimmade villkor, är att lära sig hantera sin egen tid.

    Håltimmesgräv är lätt att säga men svårt i praktiken. Håltimmes-personporträtt eller håltimmes-fördjupningsreportageserier är inte mycket enklare.

    Första steget är att förstå att det går. Det går att dela upp en kvalificerad research över tid, liksom intervjuer och utgörning (skrivande, redigering, faktakontroll…).

    Det går men det kräver träning. Du kan inte skjuta vilt i jakt på sanningen och nyheten, du måste arbeta strukturerat och målmedvetet. Du måste ha en metod som fungerar över dagar, veckor och månader. Och där de första stenarna bygger grunden för huset, de påföljande första våningen och nästkommande den andra och tredje och…

    Första steget är förstås att göra sig oberoende av nyhetsflödet. Du letar inte den story som alla konkurrenterna just nu också jagar, du letar storyn som kommer att lämna konkurrenterna bakom om en månad eller om ett halvår.

    Nästa steg blir att välja en metod som är möjlig att tillämpa över tid. Du väljer i detta läge bort ”Följa NN dagligen under åtta timmar” (åtminstone så länge ”åtta timmar” här förutsätter din närvaro på arbetstid) till förmån för en metod där man sätter andra i arbete och själv kan göra punktinsatser. ”Begär in rapporterna som ingen kollat men som samlade kommer att vara en guldgruva” till exempel. Eller ”Ta ut alla kvitton från representationen” eller ”Ta del av hela mejlväxlingen”.

    Ja, det börjar ofta i dokument eller siffror. Men valet av vilka dokument och vilka siffror görs utifrån vad vi vet om verkligheten: tipsaren som övertygat oss om att där finns något att undersöka, det enskilda fallet som farit illa i systemet… Och naturligtvis kommer du tillbaka till de konkreta människorna och miljöerna när nyheten sedan ska få liv och gestaltning. Och då behövs sammanhängande tid. Men en ganska stor del av processen kan göras på fördelad tid.

    (Ett givet tips här är förstås metoden Story Based Inquiry, som bland annat hjälper oss att minimera startsträckan varje gång vi ska gå tillbaka till vårt långsiktiga projekt.)

    Sedan kommer din erfarenhet och kunskap att väga upp för ganska många av de där veckorna som studenten ägnar åt kaffedrickande och livsvalsångest.

    Med rätt motivation att fortsätta arbetet, och rätt metod för att kunna göra det, så når den erfarne reportern minst lika långt som studenten med de tio veckorna.

    Den journalist som klarar av att arbeta på uppdelad tid – har plötsligt väldigt mycket tid.

    (Och mer om hur man hittar tid hittar du här.)

    Fyra år 

    ​

    I veckan fyllde vi fyra år. 

    Den här bloggen startade den andra augusti 2012 med en försiktig programförklaring (åtminstone om man ser till titeln), som bland annat talade om ”research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.”

    Hur väl vi lyckats får andra avgöra, men det har varit väldigt roligt så här långt. Framför allt varje gång vi får respons – må det vara en fråga i kommentarsfältet, en åsikt på Facebook eller ett meddelande om att någon av våra poster letat sig in i läslistan på ytterligare en journalistutbildning. (Ja, vi blir lika glada varje gång!) 

    Om man konsulterar vetenskapen, eller åtminstone Stockholms läns landstings webbsida, så karakteriseras fyraåringen bland annat av en ”god självkänsla och tro på sin egen förmåga.” Fyraåringar gillar att skämta och berätta vilda historier, men ”kan ibland ha lite svårt att skilja på fantasi och verklighet”.

    Glädjande nog tycker man också om ”att pröva nya saker och att ibland ta risker. /…/ Det kan vara fascinerande att fundera över orsak och verkan, som till exempel i byggleken – när och varför rasar bron?” 

    I vårt fall får väl frågan vara ”när och varför rasar intervjuupplägget?” (Eller möjligen – ”upplagan”.) 

    Fyra år är i vissa sammanhang en kort, och i andra en lång tid. I journalistsammanhang innebär den till exempel att en genomsnittlig läsare som började följa oss i starten av sin journalistutbildning, nu mycket väl kan ha hunnit med både hela utbildningen och en eller två utlasningar.

    (Om denna journalist existerar i sinnevärlden får hen gärna höra av sig.) 

    Även om vi hunnit täcka in en hel del ämnen (med slagsidor ungefär som vi förutsåg 2012) så finns det ingen anledning att sätta punkt. Ett stort antal journalisttips återstår att skriva. Om research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech.

    (”Hitta en struktur för att göra sajten mer lättnavigerad” står också på Att göra-listan, jag lovar!) 

    (Kan tills vidare tipsa åtminstone mobilläsare som kanske inte upptäckt det än, om att vi har ett antal listor över vällästa poster, egna favoriter, kategorier med mera längst ned på sidan.) 

    …och den som har önskemål om vad vi ska ta upp i kommande poster får gärna meddela dessa önskemål, förslagsvis i kommentarsfältet nedan. Eller via Twitter. Eller via mejl eller… Tja, den som följt oss i fyra år vet nog hur man får tag på folk. 

    Framtid utan fax?

    Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
    Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

    Minns ni faxen?

    Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

    Sedan kom internet.

    Och faxen försvann.

    Från alla kontor.

    Nästan.

    Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

    Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

    (Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

    När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

    För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

    (Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

    Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

    Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

    Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

    Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

    Också från myndighetssverige.

    Tipsen du missade 2015

    Nu tittar vi ditåt.
    Nu tittar vi ditåt.

    Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

    Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

    En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

    Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

    På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

    Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

    I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

    Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

    Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

    Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

    Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

    Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

    Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

    Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

    Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

    Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

    Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

    Konkretionens nerv, detaljens dramatik

    Bluffuniversitet väcker känslor.
    Frågan som fick en minister att gå.

    Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

    Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

    Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

    Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

    Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

    Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

    Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

    Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

    Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

    Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

    Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

    Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

    Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

    Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

    En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

    Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

    När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

    Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

    Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

    När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

    Lundells angrepp på journalistutbildningen (och lockelsen…)

    image
    Alla dessa rubriker.

    Om Ulf Lundell kan sägas mycket. En sak som kan sägas är att han tillhör den lilla kategori människor som är så kända och förväntas väcka så mycket känslor att deras åsikter definitionsmässigt anses ha nyhetsvärde.

    Tidigare kom åsikterna från Lundell i sjok i långa romaner eller skivor med massor av låtar någon gång om året. Nu är publiceringen mer finfördelad i och med att Ulf Lundell börjat blogga. Han håller ett högt tempo och erbjuder en till synes outsinlig källa till rubriker. Han säljer bilen, han ogillar Melodifestivalen, han angriper journalister, han gillar Ernst…bloggen har på kort tid etablerat sig som ett av samtidens mest omtalade kulturella fenomen, åtminstone om man utgår från antalet rubriker på kvällstidningarnas nöjessidor/sajter.

    Kvällstidningarna ja. Lundells relation till Aftonbladet och Expressen kan väl vänligt beskrivas som kritiskt symbiotisk (mer hårt som Krig & kärlek). Det blev stora rubriker när han offentligt avrättade några namngivna journalister, och härom dagen gick han till angrepp igen – och den här gången inte bara mot journalisterna på kvällstidningarna utan också mot journalistutbildningen. Samtidigt som han avslöjar att han själv en gång uppenbarligen kände en lockelse till journalistiken:

    Likaså: i min ungdom, arbetslös och och hoppfull, gick jag till Arbetsförmedlingen på Hantverkargatan i Sthlm, satt mitt emot en dam vid skrivbord, jag sa: Jag vill bli journalist.

    Och blev utskrattad. Japp. Utskrattad.

    Det är pga av sånt man blir det jag är idag. Man tar inte hånskrattet.

    Men…om det nu är, som jag hört, så förbannat svårt att komma in på journalisthögskolan, varför kommer folk ut som idioter?

    Jodå, det finns väldigt bra och väldigt nyttiga journalister, jag känner flera, men ändå…hur har dom talanglösa idioterna kunnat ta sej in på AB:s och Expressens redaktioner?

    Man kan fundera över hur allt varit i en annan tid och ett annat liv, där Ulf Lundell kommit in på journalisthögskolan. Man kan också konstatera att vi i så fall aldrig sett en blogg förvandlas till en helt egen serie i spalterna.

    Jag gjorde min praktik på Aftonbladet en gång för länge sedan (nå, tidigt 90-tal, alltså en tid strax före internet men då kvällstidningarnas rubriker redan ofta bestod av…Ulf Lundell) och faller ofta in i ett spontant kvällstidningsförsvar bland public service-kollegorna på Gärdet. Visst gör Aftonbladet och Expressen ibland de dummaste och fånigaste grejer som synts till i svensk journalistik, men de gör ofta också de tyngsta och starkaste satsningarna inom en rad olika genrer och ämnesområden; inom såväl nyhetsjakt som granskning ligger de ofta flera steg före konkurrenterna, och deras förmåga till kraftsamling vid stora nyhetshändelser är imponerande.

    Bevakningen av Ulf Lundells bloggande tillhör kanske inte de främsta fjädrarna i hatten för landets kvällstidningar.

    Men Lundells utfall mot journalistutbildningar, journalister och kvällstidningar tillhör väl inte heller hans mest minnesvärda stunder.

    Däremot var det lite kul att läsa att även han en gång lockats till yrket. Som ung och arbetslös alltså.

    En helikopter, en buss och faran med falska minnen

     

    Memories are made of this.
    Memories are made of this.

    Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.

    Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.

    Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.

    Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).

    Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).

    Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:

    – Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?

    Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.

    Hej Google!

    Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.

    Men ändå. Min story var bortitok fel.

    Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.

    Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.

    För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.

    Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?

    Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.

    Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket…

    Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).

    25 favoriter från ’14

    image
    Underbara handlingar framför oss.

    Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.

    1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.

    Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.

    2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.

    3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).

    4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.

    5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.

    6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.

    7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.

    8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.

    9) Sommaren såg också tips om hur man gör sig oumbärlig på sommarvikariatet, samt…

    10) …tips om nyheterna som faktiskt inte tar semester.

    11) Vi visade också på enklaste sättet att få kännedom om de (ibland riktigt nyhetsmässiga) myndighetsrapporterna som inte blir pressmeddelanden.

    12) Augusti såg en uppmärksammad gästpost av Jonas Edlund om #salabranden, sociala medier och journalistik.

    13) Supervalåret erbjöd förstås ett tillfälle att tipsa om hur man skärper sin valbevakning.

    14) …och på tal om valbevakning, så gav Elias en demonstration av datajournalistikens potential inom politikområdet, som samtidigt är ett lysande exempel på praktisk datajournalistik.

    15) Lite omdiskuterad blev posten om att det är bra att vi numera oftare berättar om nyheter som inte håller.

    16) Byggnadsarbetarens Johan Sjöholm gästbloggade uppskattat om arbetsmarknadsjournalistik.

    (Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)

    17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.

    18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.

    Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).

    19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.

    20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.

    21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.

    22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.

    23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)

    24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.

    25) Avslutningsvis åstadkom vi faktiskt också det ”första riktigt bra tipset på den här bloggen”, enligt signaturen Erik i kommentarsfältet.

    Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)

    (Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)