Om du inte läser varenda post vi skriver så finns det risk att du missat något spännande. Här intill (menyn om du läser i mobilen) finns länk för att få mejl varje gång vi publicerar en ny post, men som en extra service vill vi också tipsa om några särdeles minnesvärda poster från det just avslutade 2014.
1) Gästbloggaren Fredrik Quistbergh presenterade i januari en egen översättning av den tabell över skillnader mellan nyheter och gräv som gjorts av figurerna bakom Story Based Inquiry-metoden.
Och eftersom vi gillar SBI så gillar vi förstås – och rekommenderar – Fredriks översättning.
2) I februari publicerade vi en bild som jag fått många positiva reaktioner på vid föreläsningar och kurser genom åren: bilden av en granskning som ett kors, med en horisontell, allmän linje som visar systemfel och stora siffror, och en lodrät linje med ett enskilt fall, konkreta missförhållanden och (i värsta fall) lögner.
3) Vid 2014 års grävseminarium (varifrån flera programpunkter förevigats för eftervärlden) gick typ alla guldspadar till redaktioner i Stockholm, om än väldigt olika Stockholmsredaktioner, vilket gav anledning till en fundering kring vad som gör vissa redaktioner grävande (och andra inte).
4) Februari innehöll också en som vanligt uppskattad post av Leo Wallentin om metadata – sånt politiker vill övervaka och kameror stoppar in i bilder utan att det syns.
5) Numera finns ett helt litet gäng webbresurser för den som behöver hjälp med att få ut allmänna handlingar. Gratis och kvalificerade resurser, som vi samlade länkar till här.
6) Facebooks (för många) okända inbox avhandlades i en post med paralleller till gamla lärdomar från Eva Hamilton, Gudrun Schyman och TV4.
7) Att Filip och Fredrik är intervjutekniska föredömen skulle kanske inte alla journalister skriva under på. Men bland de som faktiskt sett deras program är vi några som noterat att de faktiskt är det, åtminstone i ett mycket, mycket, viktigt avseende.
8) I sommarens början läxade vi upp inspirerade vi de vikarierande arbetsledarna ute på redaktionerna, i en post vi förstått fått snabb spridning och gjort konkret nytta.
(Mindre säker är jag på hur landets ekonomijournalister såg på en del av hans formuleringar.)
17) Att man som journalist kan göra sig oberoende av intervjuer kan låta märkligt. Jag hävdar att det är fullt möjligt – och ofta rentav önskvärt.
18) Vårt skoningslösa självtest som avslöjar vilken typ av journalist du är, orsakade kraftiga reaktioner.
Åtminstone i kommentarsfältet, för att jag i första versionen blandade ihop en stjärnreporter med en stjärnmusiker (se kommentarena).
19) En gammal anekdot om ett borttappat papper och en nervös SJ-chef fick illustrera skillnaden mellan förklaringar och ursäkter. Som är tidlös.
20) I två poster gjorde vi upp med tio myter om journalistik: nummer 1-5 respektive nummer 6-10.
21) Ett livs resonemang kring hur man som reporter kommer igång med sin egen journalistik – och slipper pressmeddelanden och tråkiga utlägg – sammanfattades i tio förhoppningsvis handfasta råd till den hugade.
22) Insikten att nyhetswebbarnas nya rubrikideal kommer från en kort figur i en gammal science fiction-klassiker blev en post, lagom lägligt inför detta år då nya avsnitt ska fylla på Star Wars-sagan.
23) En mer självklar populärkulturell koppling mellan journalistik och fiktion uppstår väl när man diskuterar dilemman från The Newsroom i en svensk kontext. (Och detta trots att Newsroom-fansen inte riktigt kan räknas i Star Wars-siffror.)
24) …och för den som inte fått tillräckligt av amerikanska populärkulturreferenser så slog vi också ett slag för HBO-komikern John Olivers lektion i intervjuteknik.
Vi tackar för det och hälsar honom och alla andra välkomna vidare på vår fortsatta resa. (Håll ut Erik – plötsligt händer det! Igen!)
(Och för den som vill botanisera bland höjdpunkter ännu längre bakåt i tiderna rekommenderas länkarna här intill samt denna fylliga post om vad vi gjorde under 2013.)
Datainspektionen orsakar panik i domstolarna, och jag fruktar att vi står inför ännu en begränsning av insynen i svenskt rättsväsende.
Någon vill fortsätta skjuta integritetsmygg med sekretesskanoner och blåsa ännu fler hål i offentlighetsprincipen.
Jag börjar bli ganska trött på att höra mig själv orera i det här ämnet. Trodde jag var lika färdig med det som med Quick-skandalen, Bjästa-fallet eller den spanske Kyrkoplundraren.
Men så såg jag lappen i Sundsvalls tingsrätts reception.
Sveriges domstolar har stängt ner allmänhetens terminaler på obestämd framtid.
Datainspektionen har upptäckt att några domstolar missat sekretessmarkeringar på ett antal skyddade namn som förekommer i olika mål.
Inte bra.
Det måste fixas.
Men när jag läser Datainspektionens och domstolarnas (domstolsverkets dnr 1835-13) skriftväxlingar om det hela är det något annat som upptar tillsynsmyndighetens intresse – de verkar uppriktigt bekymrade över att allmänheten överhuvud taget kan ta reda på vilka personer som får sin sak prövad i domstol.
Datainspektionen formulerar det så här luddigt – och nej, jag begriper det inte heller:
”De uppgifter som finns i allmänhetens terminal går utöver vad som krävs för att upprätthålla allmänhetens rätt till insyn”.
Då spelar det ingen roll att Domstolsverkets Agneta Kornstrand i ett yttrande (1835-2013) pedagogiskt förklarat att alla handlingarna som finns i terminalen är allmänna handlingar. Att det finns ett rättssäkerhetsvärde i tillgång till information om rättsfall, och att Tryckfrihetsförordningen och Offentlighets- och sekretesslagen går före Personuppgiftslagen i sådana här frågor. Detta är så självklart för de insatta att man inte föreslagit några som helst förändringar runt terminalen i den nya domstolsdatalag som för närvarande utreds, enligt Kornstrand (Ds 2013:10).
Så domstolsverkets panikåtgärd blir att stänga terminalerna. Och fundera ett tag.
Det som skrämmer mig mest är luddigheten. De högst oklara grunderna för Datainspektionens vilja att begränsa sökmöjligheterna vid svenska domstolar.
Vi som jobbat länge med rätts- och kriminalbevakning har fått se flera inskränkningar i offentligheten på precis lika tveksamma grunder.
Det presenterades som en seger för öppenheten när det 1999 blev möjligt att begära ut sitt eget brottsregister från polisen. Det ingen pratade högt om var att man samtidigt hemligstämplade i stort sett alla uppgifter om enskilda personer i brottsutredningar. Polisen kan sedan dess tämligen ogranskade beskriva den egna verksamhetens förträfflighet.
Ungefär samtidigt blev det besvärligt hos åklagarkammaren. Åklagarbeslut är som vi vet alltid offentliga. Men myndigheten tillåter inte att man söker beslut med hjälp av namn eller personnummer. Man måste ha ett ärendenummer. Som man inte kan hitta om man inte får söka på namn.
Några år senare stoppades möjligheten att begära ut passfoton på enskilda från polisen. Den gången hade man hittat några sådana foton hos personer misstänkta för mordet på en svensk fackföreningskämpe. En person som i övrigt förde sin kamp öppet och varit på bild i flera tidningar.
Skulder hos kronofogden liksom våra taxerade inkomster är offentlig handling. Men att snabbt kunna ta del av dessa faktakontrollerade uppgifter via internettjänster gick inte för sig, ansåg bland andra Skatteverkets generaldirektör. Och det var kanske skönt att grannen inte kunde kolla om man missat en dagisräkning eller TV-avgift. Men allra skönast var det nog för landets alla skojare och fifflare – med nolltaxering och stora skulder – som ostört kunde skoja vidare.
Den här listan kan göras mycket längre. Poängen är att myndigheterna oroar sig väldigt mycket över vilken information man – och i synnerhet journalister – kan få tillgång till tack vare offentlighetsprincipen.
Det skrämmer mig att de dessutom lyckas genomtrumfa den ena begränsningen efter den andra utan att argumenten om öppenhet och rättssäkerhet överhuvudtaget verkar höras.
Kommer detta att sluta med att det blir omöjligt att överhuvudtaget söka individer som varit parter i domstol? Att man inte längre kan söka fram en dom och avfärda lögnaktiga rykten på nätet, eller konstatera att personen som sökt EU-bidrag är dömd för bedrägeri flera gånger? Blir det lösningen – eftersom domstolarna inte anses kunna skydda sekretessbelagda identiteter?
De enda som i all korthet verkar ha noterat det som händer är några branschtidningar – domstolsverket tycks ha ställt sin pressjour i högsta beredskap helt i onödan.
Vem ska på allvar ingripa mot denna förskingring av öppenheten?
Hur ska vi förklara för medborgarna varför det är viktigt? Det är väl ingen som vill skylta med sin rattfylla eller skilsmässa i en datorterminal? Speciellt inte de mäktiga och folkvalda. Då är tystnaden att föredra.
Till veckan drar jag igång den årliga kursen ”Grävandets grunder” för journaliststudenterna här på Mittuniversitetet. Jag drar ett rött streck i mitt manus, över stycket om allmänhetens terminal.
”Obs kan komma att försvinna”, skriver jag i marginalen.
Peter Jonriksson
Adjunkt i journalistik, Mittuniversitetet
Rätts- och kriminaljournalist
Samhällsjournalist
Dagens gästbloggare är Jonas Edlund, nyhetschef på P4 Örebro med ett stort intresse för det nya medielandskapet och dess konsekvenser.
Jonas Edlund
Plötsligt brakade det bara till. En nyhetsrapportering om en skogsbrand i Sverige brukar sällan sträcka sig över länsgränsen. Kanske som ett kort nyhetstelegram i riksmedia, innan det svalnar.
Den här gången var det annorlunda. Branden i Västmanland kom att beskrivas i media som den värsta i modern tid. Jag kastade mig över nyhetsflödet och ville veta mer. Jag sökte i mina vanliga flöden; de stora sociala flödena som Facebook, Instagram, Twitter samt såklart de stora nyhetskällorna.
Kanske var det för att branden eskalerade under helgen, då nyhetsbemanningen är lägre än i veckorna, kanske var det för att det är semestertider, men hur det än var så upptäckte jag tidigt att de starkaste nyhetshistorierna, de som gav mig den bästa förståelsen för brandens omfattning, spridning och mänskliga tragedi, de fanns i de sociala flödena, och dessa var snabbast på att berätta. Direktrapportering, liverapportering, från de människor som befann sig mitt i katastrofens centrum.
Varför valde jag så snabbt de sociala flödena före de stora nyhetskällorna? Jag tror det berodde på att de berördas egna berättelser i de sociala flödena trumfade ut de stora nyhetskällornas rapportering. I det här fallet gav de mig allt jag behövde, vilket var 1) Direktrapportering mer eller mindre dygnet runt 2) Rapport om brandens spridning och vilka effekter den hade 3) De starka känsloberättelserna från berörda.
”Jaha”, tänker du kanske ”Det är väl just det som de stora nyhetskällorna ska leverera?” Absolut. Men en sådan bevakning som de berörda i de drabbade områdena själva skapade, det såg jag inte. I alla fall inte inledningsvis.
”Ja”, säger du som är insatt i debatten, det är bara ännu ett söndertjatat exempel på hur de sociala flödena kan trumfa ut de stora nyhetskällorna. Vara mer relevanta, relationella och reagera snabbare vid stora nyhetshändelser.
”Visst”, svarar jag. Inget nytt under solen. Men vad händer om vi drar slutsatser, och börjar fundera över hur vi ska bygga nyhetsmedierna med de verktyg som finns till hands idag?
Jag jobbar själv som nyhetschef på en lokal radiostation, P4 Örebro. Dagligen går mina tankar till hur vi ska fortsätta vara relevanta och skapa relationer med våra lyssnare. Jag är inte helt säker på att vi alltid når alla våra mål. Att vara konkurrenskraftig med lokala nyheter är ingen större utmaning i det medieklimat som råder idag; när många redaktioner drar ner eller avvecklas helt.
Men att bara vara konkurrenskraftig behöver inte innebära att vara relevant. Det är bara en tidsfråga innan det föds en stark lokal nyhetskonkurrent som omfamnar den enorma verktygslåda vi idag har för att göra relationell och relevant journalistik med publiken och nyhetshistorierna i fokus. Än sägs det saknas affärsmodeller för lokal journalistik av idag som möter publikens behov. Men jag är övertygad om att det bubblar av idéer, som snart kommer att sjösättas.
Kolla redan nu det senaste exemplet; Eljester; en automataggregerad tjänst, en enklare variant av nyhetstjänsten Omni. Snart bygger nästa nyhetsjournalistiska entreprenör vidare på lösningar av det slaget, och föder den lokala nyhetstjänst som kan vara relevant, skapa relation, få medborgare och makthavare att reagera och därmed skapar relevant journalistiskt resultat. Det kommer att revolutionera dagens lokala journalistik.
Under åren som journalist har jag gjort enormt många dåliga intervjuer. Ibland så dåliga att jag blir generad när jag i efterhand lyssnar på dem.
Men jag har också gjort ett antal ganska bra intervjuer. Om jag utgår ifrån de som blivit bra hittar jag några metoder som jag tar med mig.
1. Var väl förberedd och koncentrerad. Intervjun är ditt kraftfullaste verktyg. Fundera inte bara på frågorna utan också på vad intervjupersonen kan komma att svara på dina frågor.
Ibland kan jag se det som ett parti schack. Om du kan förutse intervjupersonens nästa drag är du med i matchen.
Det finns ingenting som säger att du behöver redovisa i förväg för intervjupersonen allt du vet. Det gäller speciellt för ansvarsintervjuer med makthavare. Ett skriftligt dokument, en kommunal handling eller något liknande som du tagit ut och lägger fram för intervjupersonen under intervjun kan vara effektfullt.
2. Lyssna och formulera följdfrågor. Be intervjupersonen att bli konkret. ”Hur menar du?” ”Vad betyder det i klartext?” ”Vad tycker du om det?”
I en intervju beskrev SD:s ledande politiker i Filipstad hur hans parti, till skillnad från andra partier, ville bevara den svenska kulturen. Det blev en given följdfråga:
”Vad tänker du på då?”
Efter en stunds tysnad svarar han: ”fornminnen” och efter ytterligare en stunds tystnad ”… och till exempel julafton och midsommarfton”.
”Vilket hot ser du mot de högtiderna från de andra partierna?”
”Nej det är väl inget större hot….men…”
Han har nu lämnat politiken.
3. Ha några få tydliga grundfrågor som du håller fast vid ända tills du får svar. Men använd en vänlig ton även om intervjupersonen inte svarar på dina frågor. Ställ istället om frågorna och låt intervjupersonen prata till punkt.
I Karlstad räknar Sverigedemokraterna med att dubbla antalet röster och kanske få en vågmästarroll i kommunfullmäktige.
”Vilket block tänker ni stödja och söka samarbete med om ni får en vågmästarroll?”
”Vilken politik vill du och ditt parti driva om ni får ett riktigt inflytande i kommunpolitiken?”
Det har beskrivits som en skandalintervju eftersom hon inte kunde svara på någon av frågorna. Det var självklart att publicera den eftersom kommunpolitik också handlar om förtroende.
Intervjun fungerade tack vare att jag hade en ton i frågorna som var lågmäld utan minsta antydan till aggressivitet.
Hon lämnar nu alla sina politiska uppdrag.
4. Ställ öppna frågor. Det är grundprincipen. Men jag har en känsla av att makthavare ibland utnyttjar journalistens öppna frågor för att svara på något helt annat än frågan.
Då, i vissa fall, kan en ja- eller nejfråga vara helt avgörande för ett bra resultat.
Jag har till exempel ställt samma fråga till tre olika kommunalråd, inför kommunala folkomröstningar, om skolnedläggningar:
”Tänker du/ni rätta er efter resultatet i folkomröstningen”.
Om intervjupersonen fortfarande inte väljer att svara på frågan blir det väldigt tydligt.
På samma sätt kan man ställa avgörande ja- och nejfrågor om allt möjligt om man misslyckas med de öppna frågorna, som man förstås alltid börjar med:
”Om du nu tycker så, tänker du rösta mot ditt parti i riksdagen?”, ”Vad betyder det, tänker ni skjuta till extra pengar till verksamheten eller inte?”, ”Efter det här misstaget, tänker du avgå eller ej?”
5. Hjälp intervjupersonen lite på traven att formulera svaret. Om du är väl förberedd vet du i stort vad han/hon tycker. Ställ dig själv frågan: Hur formulerar jag frågan för att intervjupersonen ska ge mig det kraftfulla svar jag vill ha.
Nyligen rapporterade jag om en politisk konflikt i en liten västvärmländsk kommun. En person som hade förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna, deklarerade att han tänkte ställa upp för det lokala lilla missnöjespartiet i kommunalvalet, men ändå stå kvar som medlem i sitt gamla parti som han stödde ideologiskt.
Partidistriktets ordförande intervjuades. Hade jag frågat: ”Är du kritisk till honom och det han gör” hade jag förmodligen fått nöja mig med svaret: ”Ja, jag tycker inte allls om hur han agerat” eller någonting liknande.
Istället ställde jag frågan:
”Det finns dom i ditt parti som tycker att han borde uteslutas. Hur rimligt tycker du det är att en medlem i Socialdemokraterna ställer upp i valet för ett annat parti?”
Svaret blev:
”Det är helt orimligt. Man kan inte representera två partier samtidigt. Frågan om uteslutning kommer säkert upp”.
Men här finns en etisk dimension. Du får förstås inte bidra till att förvanska vad en person står för eller säger.
Dagens gästblogg handlar om en ny iOS-app som hjälper till vid intervjuandet. Den har testats av Maria Jervelycke Belfrage, radioreporter och -lärare på JMG, Göteborg. För den som vill ha ytterligare synpunkter så har sajten Lifehacker skrivit om Interviewy här och The Next Web här. (Och för Andriod-användare nämner Lifehacker Cogi med liknande funktionalitet.)
Maria Jervelycke Belfrage
Det finns ju redan en hel del diktafon-appar men det smarta med denna app är att du kan tagga/markera under inspelningens gång. När intervjupersonen säger något extra bra eller uppseendeväckande kan man direkt markera stället med en liten pratbubbla.
Appen är enkel att använda. Har man en Iphone 5 känner man igen sig direkt.
För att starta inspelningen “swipar” man uppåt, och för att avsluta “swipar” man nedåt.
Vill man markera ett parti trycker man på ”pratbubblan”. Är det ett längre parti/citat man vill markera, håller man helt enkelt bara inne ”pratbubblan” längre.
När man sedan transkriberar intervjun kan man hoppa mellan pratbubblorna för effektivare lyssning.
En annan funktion är att allt auto-synkas med iCloud, vilket ju underlättar åtkomsten och dessutom tar hand om back-upen – samtidigt som molnet inte självklart är den bästa platsen för alla intervjuer man gör!
Ytterligare en finess är att det finns en liten ljudmätare som visas under inspelningens gång, så att man kan se om det blir alltför lågt/högt ljud.
Baksidorna då?
Ljudkvaliteten är helt ok för lyssning vid transkribering, däremot håller kvaliteten inte för sändning, ljudet är allt för brusigt för professionellt användande. Det går dessutom inte att ”plocka ut” intervjun från telefonen, inte heller kan man redigera ljudet i appen. Transkriberingen kan inte heller ske i appen utan måste göras på annan plats. Jag hade gärna sett att man kunnat döpa markeringarna också.
Men på det hela taget är det en bra app, en diktafon som är enkel att använda, visuellt tilltalande och gratis!
Maria Jervelycke Belfrage
Uppdatering 160824: Som Ove Wall påpekar i kommentarsfältet nedan så tycks appen inte längre vara tillgänglig i App Store, åtminstone inte på sin gamla plats.
Dagens gästbloggare är Fredrik Quistbergh, frilansande journalist och tv-makare, känd för bland annat granskningen av drottningfadern Walther Sommerlaths affärer. Han skriver om skillnaden mellan grävande och nyhetsjournalistik, utifrån en uppdelning från min (i denna blogg ofta omnämnda) favoritbok Story Based Inquiry.
En vän och kollega beslutade sig för några år sedan för att begära en lång tjänstledighet för ett riskfyllt journalistiskt projekt med osäker utgång. När jag undrade varför hen lämnade det spännande jobbet på den prestigefyllda nyhetsredaktionen kom svaret snabbt: ”Journalistik handlar väl också om att ta fram saker som annars inte blivit kända? Jag är trött på att bara vidarebefordra andras undersökningar, rapportera om utspel eller händelser. Jag vill göra en egen undersökning och se hur det ligger till.”
Personligen ogillar jag att dela in journalistik i olika fack. Sant och relevant räcker rätt långt. Men eftersom det finns en uppdelning i exempelvis nyhets-, kultur- eller grävjournalistik kommer ofta frågan: Vad skiljer grävande journalistik från annan journalistik? Jag brukar då berätta anekdoten om min vän som tog tjänstledigt och sedan ge egenupplevda exempel. Det brukar sällan bli speciellt exakt. Som tur är finns det andra som också brottats med hur de ska förklara villkoren för grävande journalistik – och som fått ner det på papper.
Story Based Inquiry (SBI) är en komplett metod för undersökande journalistik som tagits fram av några av världens främsta grävare. SBI omfattar en rad olika tekniker. Du hittar all tänkbar information, laddar gratis hem hela handboken och ser på klipp här.
I SBI-manualen finns en sammanställning i hur nyhetsjournalistik och undersökande journalistik skiljer sig åt i researchfas, relation till källor och resultat. Jag har gjort en fri översättning av denna sammanställning och du kan ladda hem dokumentet i PDF-format här:
Nyheter v/s Gräv
Är det något du tycker saknas? Något som kan förklaras bättre eller är så galet att det borde strykas? Tveka inte att ge dina synpunkter i kommentatorsfältet eller mejla mig på fredrik@quistbergh.se. Med din hjälp hålls dokumentet levande och blir mer exakt.
Och hur gick det då för kollegan som tog tjänstledigt? Jo, hen gick samman med två andra journalister och tillsammans avslöjade de en sjuk industri i en uppmärksammad radioserie som senare blev en prisbelönt bok. Hen gick sedan tillbaka till den prestigefyllda nyhetsredaktionen – men nu med nya kunskaper och större arbetsglädje. För det fina är nämligen att det sällan finns några motsättningar mellan nyhets- och undersökande journalistik. Du som är sugen på att gräva, har bra arbetshypoteser och en förstående redaktion blir en bättre journalist av att testa dina idéer. Och detsamma gäller ofta för grävare som fastnat i exempelvis gamla hjulspår eller prestationsträsket – de får upp både tempo och lust av att gå på fast schema under en tid. Så, tveka inte över att ta dig an grävet eller nyhetslinan – gör det bara.
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.
Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.
Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)
Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).
Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).
Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.
Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.
Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.
Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!
Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.
Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).
Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).
Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))
Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.
För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.
Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.
Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.
En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.
Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.
I all enkelhet bröt inslagen mot normen för indignationsreportage: där fanns inte många drabbade, i stället fick ansvarsintervjuerna vara ovanligt bärande. Inte minst i granskningen av den offentliga toaletten.
Jag blev så fruktansvärt förbannad när denna moderna toalett alltid spelade mig ett spratt när jag besökte den för att uträtta mina behov. Och när jag stod där med baken ofrivilligt renspolad mindes jag den pampiga invigningen, de stolta politikerna och avtalet som kommunen gjorde för att få denna ”självtvättande” toalett i utbyte mot reklamplats i hela staden (har du kollat om din kommun har ett sådant avtal?).
Detta ledde till två inslag med ett års mellanrum. Vi hade granskat den här historien. Om avtal, offentlig upphandling och värdet, eller ickevärdet för kommunen. Men nu valde jag dessutom att granska toaletten. Förra sommaren blev detta ett av 24HD:s mest tittade inslag.
Det här är mina tips till vardagsjournalisten:
Var alltså inte rädd för att välja ett banalt ämne. Om du irriterat dig, har andra gjort det. Våga komma med idén för även om redaktören inte hoppar gör tittarna det.
Använd gärna pressmeddelandet. Det får tittaren att känna sig som att de är med bakom kulisserna.
Fundera över pressmeddelanden du får. Kan du vända på det?
Jag vill uppmana alla journalister att låta ansvarsintervjun få ta plats. Jag är riktigt trött på att läsa/se/höra långa, starka historier om människor som drabbats av orättvisor och när jag är som mest förbannad och vill veta vad som kommer hända nu kommer en lite stump på slutet med någon ansvarig som svarar flaska. Ofta skyller vi på utrymme men egentligen handlar det om att prioritera den plats vi har.
Kanske måste du inte alltid ha ett case i inslaget/artikeln? Fungerar inte toaletten, så gör den inte det. Lägg utrymmet på ansvar istället.
Ha alltid med följdfrågor vid ansvarsintervju. Så tittaren vet att du är där.
Se till att få konkreta svar och en tidsbestämd deadline för åtgärd. Om du inte får det, fråga när du kommer få en tidsbestämd deadline för åtgärd – och följ upp.
För dig som gör TV: Promenera eller testa något under tiden du gör ansvarsintervju. I ett samtal känns det lättare att ställa följdfrågor, och att vara tyst. Dessutom blir intervjupersonen både mer avslappnad och ärlig.
”Researchern” är ofta den som sitter inne med mest kunskap. Nörden som samlar och samlar information om allt, men i slutänden kommer knappt en fjärdedel med i reportaget, inslaget eller kartläggningen. Med längre granskningar, som en timmes Dokument inifrån eller 45 minuters Uppdrag granskning, kan det vara lätt att lägga veckor (ja sådan lyx finns): på intressanta personer, dokument, påståenden eller jakt på offentliga handlingar – som i slutet på produktionen glöms bort. Därför gäller det att vara strukturerad i sin research.
Här är mina 10 bästa tips för lyckad research:
1) PRODUKTIONSPLAN
Alla journalistiska historier börjar med en idé eller en undran, något som du reagerat över och som du och/eller din redaktör instinktivt känner inte stämmer och blir nyfikna på.
Skriv en enkel produktionsplan. Formulera enkelt vad du vill ta reda på. Enklast är att ställa upp en hypotes: stämmer detta eller inte? Sedan fortsätta med de klassiska journalistiska frågorna. Varför stämmer det? Hur kommer det sig och vad eller vilka kan hjälpa mig att berätta detta?
Fyll på med ett datum för när repet ska sändas eller tryckas. Samt vem som ska ställas till svars för de slutsatser som du kommit fram till.
Arbeta sedan fram baklänges. Jag brukar ofta sätta upp en maxplan, ”om allt går perfekt ska jag sända detta datum, och för att inte orsaka nyfikenhet ska jag lägga alla mina konfrontationsintervjuer under slutproduktionens sista veckor, precis innan sändning.”
Genom ett fåtal enkla frågor kan jag sedan strukturera mitt arbetssätt. Och genom att helt enkelt föra in vad jag behöver ha belagt fram till dess att huvudpersonen ska konfronteras och programmet sändas.
På så vis ser jag hur mycket tid som finns för att läsa in mig på ett ämne.
2) INLÄSNING - den med mest kunskap vinner
Inläsning är i regel den största arbetsbördan oavsett om det gäller ett så uppmärksammat fall som Thomas Quick, eller om det gäller hur ett företag som McDonalds fungerar.
En research brukar traditionellt även handla om att inhämta material vilket kan ta mycket lång tid, speciellt om man ska vara heltäckande. Detta kan vara att exempelvis ta del av beslut i alla kommuner, eller beställa fram alla tingsrättsdomar under en viss brottsrubricering under ett visst antal år. Eller att prata med många olika källor om missförhållanden på arbetet.
Det absolut viktigaste under en inläsning är att glömma produktionsplanen med den redan i förväg uppställda frågan. Det vill säga: du kan inte vara tesdrivande i en research. Om du redan är inställd på vad du letar efter kommer det som är mest uppseendeväckande glida dig förbi. Detta lärde jag mig tydligt i arbetet med Thomas Quick-dokumentärerna som sändes 2008/2009. Om vi enbart analyserat själva förundersökningarna hade vi aldrig nått i hamn. Vi hade enkelt kunna konstatera att Quicks utsagor förändrades i olika förhör: från att inget veta om mordfallen i de första förhören, till att i slutet, inför åtal, ha en sammanhängande berättelse.
Vi hade kunnat konstatera att han ljög, och att han på något vis succesivt justerat sin berättelse så till den grad att han till och med blev fälld utan teknisk bevisning och vittnesutpekande. Men hela bilden framkom först när vi förutsättningslöst även tittade på andra samtida dokument.
En viktig pusselbit i fallet Quick var medierna, speciellt tidningsartiklar. När vi samtidigt analyserade vad som stod i tidningarna under tidsperioden för förhören och lade de uppgifterna jämte de som framkom i polisförundersökningen, kunde vi enkelt se att Quick aldrig kom med några egna unika uppgifter. Allt som han förde fram som betraktades som stödbevisning -alltså indicier – var redan känt i tidningar eller förekom i den ursprungliga förundersökningen. Han hade alltså inte den kännedom om morden som han som gärningsman borde ha haft.
3) ARBETSDAGBOK
Rättsskandaler som Thomas Quick tar tid. För att inte misströsta brukar jag därför alltid skriva en arbetsdagbok. Varje dag, oavsett hur trött jag är efter dagens slut skriver jag ned vad som hänt just denna dag. Ibland står det bara ”JÄKLA SKIT” och ibland långa redovisningar av dagens skördade frukter, kanske länkar jag till en lång transkribering av en nyckelintervju (då brukar jag avsluta Excelrutan, med en smilegubbe ;).
Ja, jag använder Excel: två kolumner, mycket enkelt. En med dagens datum och en med resultat. Händer det mycket på en dag blir det många rutor med samma datum. Efter 7, 9 eller 12 månader med ett reportage kan man lätt glömma vad som hände månad ett. Genom arbetsdagboken kan jag hålla reda på vad som hänt i projektet: vilka jag pratat med, vilka kontakter på myndigheterna som är bäst uppgiftslämnare, vilka källor som bäst skulle lämpa sig i slutproduktion, vart man hört ett visst namn dyka upp förut osv.
Men kanske viktigare är arbetsdagboken, för att få en EGO BOOST: wow titta vad jag arbetat! När man jobbar med längre produktioner bortanför nyhetsbruset kan man lätt bli nedslagen eftersom det dröjer så länge innan man ser resultatet av sin research.
4) DELMÅL
Därför gäller det att ha DELMÅL, vilket är det viktigaste i en produktionsplan. Ett delmål kan vara allt från att få tag i en viss intervjuperson, eller att skapa en tillförlitlig relation med en källa. Det kan vara att skriva en slagkraftig begäran om offentlig handling som gör att myndigheten lämnar ut just det specifika pappret/videon/ljudfilen som i slutproduktionen kan vara helt avgörande för slagkraften i ett journalistiskt reportage. Ju tätare delmål du har desto mer framsteg kommer du känna att Researchen ger dig.
5) TIDSLINJE – Älskade Excel
Research handlar ofta om att hitta mönster i olika strukturer, eller att se hur relationer hänger samman. Det absolut enklaste sättet att hålla reda på kronologisk utvecklingen i ett mordfall, en börskrasch, ett stort företagsköp, en tidsanda eller you name it: är en basic tidslinje. Åter igen använder jag mig oftast av Excel, även om jag testat många mindmaping-program och stora dyra avancerade databaser.
Min första kolumn är alltid DATUM (följt av andra kolumner relevanta för just det specifika projektet). Vanligtvis är kolumn två en kort rubrik på händelsen, följt av en tredje kolumn med källhänvisningar som i sin tur är hyperlinkade i Excelen (dvs jag länkar dokumentet i Excelarket så jag enkelt kan klicka i kolumn tre för att direkt komma till originalkällan). Originalkällan kan exempelvis vara en ljudfil, en pdf eller ett word-dokument.
Kolumnerna kan givetvis bli oändliga, men också vara ett redskap för dig i översynen. Utöver dessa tre baskolumnerna brukar jag även ha en KÄLLTYPs-kolumn. Ex i Quick, hade jag en kolumn för uppgifter från MEDIA, en kolumn för uppgifter från POLISUTREDNINGEN, en kolumn för uppgifter ur Sture Bergwalls JOURNAL. Ju mer jag läste desto mer kunskap fick jag, och desto mer utökades Excelarket.
Fördelen med att vara noggrann i sin första struktur är att det blir lättare att sortera bland informationen under resans gång. Genom detta upplägg kunde jag i arbetet med Quick välja att ”bara” titta på förloppet under polisutredningen, eller se ur det mediala perspektivet. Eller för den delen utifrån terapin. Dessutom kunde jag med en enkel tryckning, dölj/visa, följa alla tre utvecklingarna samtidigt.
6) SCANNING
För att lätt strukturera research behöver allt material vara digitalt och även OCR:at, det vill säga sökbart. Jag brukar använda mig dels av en scanner med inbyggt OCR-funktion. Men även av Adobe Professionell-programmen, där det går att OCR:a hela dokumentet med ett enkelt högerklick. Adobe Professionell-serien är även bra för att stryka under i pdf samt kommentera och markera viktiga nyckelpunkter. Detta är speciellt tacksamt när man delar databas eller research med redaktör, medproducent eller producent. På så vis kan man följa varandras tankar utifrån samma material.
7) EN OCH SAMMA MAPP
Ett misstag man ofta gör är att ha för komplicerad mappstruktur. En mapp för varje person, händelse, myndighet eller källtyp. Om man döljer sitt material i för många mappar är det svårt att hitta tillbaka till dokumentet du vet finns där, men som gömt sig. Ju färre mappar, ibland bara en mapp, desto lättare att söka och hitta vad du letar efter. Det räcker att enbart veta delar av filnamn eller filtypen. Mina filnamn brukar alltid innehålla sökord från min tidslinje, det vill säga främst DATUM, men även källtyp och kort rubrik.
8) LOGGA ALLT!
Jag vet att det låter otroligt tråkigt men det är sååå värt i slutändan. Även om man inte arbetar med TV: att ha allt loggat innebär att allt är sökbart. Det gör det enkelt att via sökmotorn på datorn hitta kopplingar mellan intervjupersoner som du inte trodde fanns. Kanske har deras vägar mötts innan i ett annat sammanhang. Kanske hade de samma mentor, delade semesterort osv.
9) EGNA PM – Våga dra slutsatser
Kolumn fyra i mina Excelark brukar bestå av en länk till ett enkelt Word-dokument där jag med mina egna ord sammanfattar vad jag kommit fram till gällande en viss händelse. Dokumentet är ofta enbart döpt med en siffra. Detta ark är superbra när minnet ibland sviktar och man inte kan förstå varför vissa händelser ska hänga ihop. Det är som små korta manusavsnitt där jag redan i researchen skriver ner hur jag vill berätta denna research i slutproduktion. I exempelvis Quickgrävet skrevs många PM som analyserade redigerade polisvideos jämfört med det skrivna protokollet, för att enkelt kunna visa vad som klippts bort ur originalet innan det presenterades för domstolen.
10) SKEPSIS – Researcherns grundinställning
Skeptiker bör man vara. Allt måste dubbel-och trippelkollas. Inte bara inför sändning, utan även under grävets gång, för om du har fel information i första ledet kommer du inte vidare i andra ledet. Det blir lättare om du har ett system som fungerar för dig. Mina tips ovan har hjälpt mig under årens lopp.
Kom ihåg att verkligheten aldrig är svart eller vit. Människor har många gånger inget ont uppsåt. Konspirationsteorier är just Konspirationsteorier. Förklarningarna bakom de största skandalerna är oftast mänskliga. En riktlinje som är bra att ha i ryggen är ENKELHETSPRINCIPEN: skala av alla utsvävningar och svåra problemförklaringsmodeller. Kvar blir kärnan och förmodligen anledningen. Verkligheten är ofta simplare än vad man tror – det handlar bara om att ingen har ställt rätt fråga. Inte förrän du dök upp vill säga.
Lycka till och kom ihåg att reportern aldrig är bättre än sin research!
Sydsvenskans pågående granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har väckt en hel del uppmärksamhet. Vi reagerade på att man lyckats använda offentlighetsprincipen för att få ut meddelandetrådar från Facebook, och bad reportern Jens Mikkelsen om en gästblogg. Resultatet kommer här – om en Facebooktråd men framför allt om motattacker som hjälpt snarare än stjälpt granskningen. Från Jens M och kollegan Olof Westerberg – vars grävande för övrigt fortsätter i detta nu.
Vår granskning av arbetsmarknadssatsningen Jobb Malmö har mötts av massivt motstånd från kommunens kommunikatörer, jurister och inhyrda pr-konsulter.
Flera gånger har vi förekommits av pressmeddelanden och internutredningar som skulle ta udden av våra avslöjanden. Varje gång har motattackerna gynnat oss.
Vi hade hållit på några veckor när vi den 28 februari beslutade oss för att begära ut handlingar. Målet var att belägga att enskilda tjänstemän på Jobb Malmö tagit emot mutor för att placera ut praktikanter på privata företag. Med en förteckning över alla Malmöbor som ingått i Malmö Stads arbetsmarknadsinsatser de senaste åren kunde vi börja ringa in de berörda deltagarna. Vi hoppades också kunna belägga att flera deltagare var släkt eller nära vänner till höga chefer inom Jobb Malmö.
Handläggningen av vår begäran drog ut på tiden. Först efter en månad fick vi veta att förvaltningsledningen bara två dagar efter att vi skickat vår begäran, startat en egen utredning. Tre veckor senare, medan vi fortfarande planerade publiceringsordning, kom ett pressmeddelande. Förvaltningen berättade att de på eget initiativ startat utredningen så fort ett antal misstänkta oegentligheter kommit till deras kännedom. I pressmeddelandet framkom också att misstänkta mutbrott polisanmälts och att tre ”oregelrätta” anställningar avslöjats. Exakt samma uppgifter som vi arbetat hårt med att belägga.
Syftet var uppenbart. Genom att gå ut med pressmeddelandet ville de ta udden av vårt avslöjande. Effekten uteblev.
Vi hade inte hunnit belägga mutmisstankarna fullt ut. Men nu, efter att förvaltningen polisanmält två av sina egna medarbetare, blev uppgifterna skrivbara. Vi kunde dessutom avslöja att det handlade om betydligt fler än tre ”oregelrätta” anställningar, och att vänskapskorruption fanns på betydligt högre nivå i organisationen.
I de följande artiklarna kunde vi till exempel visa att Jobb Malmös affärsområdeschef och hans närmaste underlydande, båda blivit kollegor med både släkt och vänner (båda har nu fått andra arbetsuppgifter). Vi har även avslöjat hur tunga Malmöpolitiker har utnyttjat sin position för att hjälpa anhöriga. En konsekvens blev att hela den politiska ledningen för Jobb Malmö har avgått.
Vid ytterligare tillfällen har Malmö stad förekommit våra avslöjanden med egna pressmeddelanden. Varje gång bara dagar, eller timmar, efter att vi börjat ställa frågor. Malmö stads proaktiva kommunikationsstrategi har lett till ett antal övertidstimmar, men i sak har den inte skadat oss. Tvärt om. I samtliga fall har vi kunnat berätta betydligt mer.
Som att cheferna på förvaltningen inte alls överrumplades av uppgifterna om misstänkta oegentligheter, som det stod i pressmeddelandet, utan att de i själva verket mörkat uppgifterna i sex månader.
Malmö stads tillämpning av offentlighetsprincipen har också förvånat oss. Ena stunden har vi fått ut hundratals kontrakt på åtgärdsanställda med fullständigt person- och adressuppgifter. Andra gånger har vi fått avslag på samma typ av begäran, av hänsyn till ”enskilda personliga förhållande”. I skrivande stund väntar vi fortfarande på material vi begärde för drygt två månader sedan.
Vi insåg tidigt att alla tjänsteärenden inte hanterades via jobbmejlen och nåddes till exempel av uppgifter om att arbetsmarknadskommunalrådets anhöriga hade uppvaktat Jobb Malmös näst högsta chef, för att få hjälp. Konfronterad med uppgiften medgav chefen att hon diskuterat saken med kommunalrådet i en sluten Facebooktråd. Eftersom konversationen rörde hennes tjänsteutövning krävde vi att få ett utdrag. Det fick vi. Det är en av många oväntade vändningar vi mött under vår granskning av Jobb Malmö. En verksamhet som varje år omsätter runt 280 miljoner kronor.
I dagarna kommer nya avslöjanden, läs mer om alla turer på: www.sydsvenskan.se/malmo/jobb-malmo-2/
Några tips:
# Allmänna handlingar behöver inte vara inkomna till myndigheten. Det visar vårt Facebookexempel.
# Få inte panik av pressmeddelanden. Beskriv kopplingen mellan granskningen och pressmeddelandefloden. Berätta det som inte står i pressmeddelandet.
# Blod är ofta tjockare än vatten. Vi gjorde släktträd för chefer och politiker – och hittade deras anhöriga i Jobb Malmös insatser.
# Begär ut mycket handlingar. Dels ger det ett större material att arbeta med. Dels blir det svårare för kommunen att veta vad vi vet – och vad vi kan tänkas publicera.
